Naturen bugade och log mot västanväder och glittrande solljus. Majus
hade slagit upp sommarens port på vid gavel, och i drömmande längtan
vandrade människorna in i den strålande värld, som låg framför dem med
gyllene solskensdagar i oändliga, blånande perspektiv.
Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var som om våren jagat all
vinterns dysterhet in i människornas bostäder. I alla vinklar och vrår
lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste över gator och torg,
kommo de fram från sina gömslen som rovlystna spindlar och spunno
snärjande nät kring människornas själar. Då blev arbetet plötsligt en
bitter oförrätt, en livslustens och glädjens fiende.
Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden flytt. Allt därinne såg
fattigt och frysande naket ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla
åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt avvisande som en
människa, som känner sig övergiven och omaka i främmande miljö.
Men stundom stod den där dystert bjudande som en domare och stirrade
föraktfullt och förebrående med sina svarta ugnsluckor på Thyra
Börjesson. Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet eller det
oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. Minnet av det förgångna
brann plötsligt på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat krympte
i ångest, och en namnlös fasa jagade blixtsnabbt utefter nervtrådarna i
hennes kropp och frös blodet i ådrorna till is.
Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och oavvänt på de svarta
ugnsluckorna som om hon velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte
till i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden omkring sig.
Lyste då solen över inloppets krusiga böljor, tog hon skyndsamt hatt och
kappa och gav sig ut på långa, ensamma strövtåg.
Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där himlen välvde sig som en
oändlig, genomskinlig kupa över den grönskande, mjuka mattan under
hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. Hon drev planlöst
omkring, gick och gick, tills hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk
ned mitt i solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i alla lemmar,
lyckligt tom på tankar och känslor, blott förnimmande värmen och
stillheten omkring sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, sövande
...
* * * * *
En dag, då hon åter satt därute i solskenet, maktstulen, med slutna ögon
och utan tankar, halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare,
än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna sommaren i lockande
syner för hennes minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas
stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där solljuset silade sig ned i
djupet och glödde och lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon
själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna drömmande och
betagen på välkända, vindlande trädgårdsgångar bland yppiga buskager och
färgprunkande blommor. Framför henne låg den långa vita byggnaden med
den tidiga morgonens breda solgata snett över fönstren. Dröjande
vandrade hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor susade frid över
hennes huvud. Så vek hon om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon
stående och följde med blicken vägen, som drog bort från gården in bland
de svarta skuggorna under alléträdens mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene
solmynt regnande över sig. Ruff vände på huvudet och såg spörjande på
henne från sin plats i solgasset. Så reste han sig motvilligt och kom
bort och stack nosen med en frågande puff i hennes hand. Då vaknade hon
till och gick långsamt vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff
efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog med ett osäkert,
tacksamt leende emot den lilla runda värdinnans översvallande vänlighet
...
* * * * *
På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt och tyst. Vid
matsalens ena fönsterbord sutto fyra torra fröknar i virkade axelschalar
och västar, alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan i
sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, skarpa tungor talade de tre
ständigt i munnen på varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande
till de andra med ett frånvarande, blekt leende kring de tunna läpparna.
Mitt emot, vid det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon lyste
större och uggleaktigare än förr. Benen löpte som två jämnsmala streck
utefter stolsitsen ned mot golvet. Det var något av ruggande hönors
ynkedom över dessa fem stackars varelser.
Thyra Börjessons hjärta krympte samman i suckande beklämning. Obekymrad
om de gamla fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och satte sig
vid Gerles bord och började tala med honom som med en gammal vän. Till
sin egen förvåning märkte hon, att den forna vederviljan var som
bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas av denna av medömkan och
tacksamhet sammansatta sympati, som den lyckligare lottade erfar inför
olyckan.
Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute i skogen. För det mesta
bar hon en bok i handen med pekfingret instucket till märke mellan
bladen. Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna samman. Hon
kunde blott ett i denna solljusa, underbara vår: se och lyssna. Och hon
tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge och mycket. Snart skulle
ju allt vara förbi. Men nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest
för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet och glädjen med
fylligare, glansfullare röst. Och i skogsdjupen, bland fågelsång och
skumma, grågröna dagar bodde sagornas fe ...
Dagarna kommo och svunno. Solen rullade segerviss sitt klot allt högre
och högre upp på himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna
skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra Börjesson åter vaknade vid
fågelsång och med blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, var
det midsommar. Hon sprang upp ur bädden och lät gardinen fara till
väders. Hon blev stående vid fönstret och såg med leende ögon ut över
trädgården, där allt låg yppigt blommande i strålande ljus. Det var
nästan som om hon ägt alltsammans, med sådan glädje tänkte hon på, att
hon i dag skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh all härligheten.
För Thyra Börjesson blev det en lång dag. Skogspromenaden gav icke samma
utbyte som vanligt. Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna skulle
gå. Slutligen vände hon hemåt.
Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. Klirret av glas och
tallrikar, som ställdes fram på borden, trängde ut i korridoren. Thyra
kastade en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett litet rop
och kom springande efter henne med ett telegram i handen. Thyra
Börjesson visste, redan innan hon läst det, att det hade en missräkning
att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var endast några få ord, men
hon stod en lång stund och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon
långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet.
Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon bittert, ty då står genast
missräkningen på lur och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i
ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! Men nu var det också
detsamma. Lisa kunde gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte
till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt över en sak, som hon
icke fick den gång, den blev henne lovad.
Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren och in i sitt rum. Hon satte
sig i gungstolen med händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt i
det milda luftdraget från det öppna fönstret. Utanför lyste solen, men
Thyra Börjessons ögon sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna
midsommardagar, då hon ännu ägde sin mor i livet. Då hade hon vaknat
till fest och glädje och blomstersmyckat födelsedagsbord. Och varje
stund under hela dagen hade hon fått känna, att bara det, att hon fanns
till, var till glädje för en annan människa.
Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde det något, om hon levde
eller dog. De ljumma lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och
bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var ensam, fruktansvärt
ensam, utkastad, liksom regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att
luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller syskon ...
Hon suckade tungt och slöt ögonen.
Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin tryckande, fasansfulla
övergivenhet! Och dock — vad betydde väl deras ve mot de sista
månadernas! Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad av skam
och nesa och helvetets suckan och vånda ... Nu förstod hon skriftens
ord. Sannerligen — nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld
som ej släcks, den mask som ej dör” ...
En tung suck stal sig på nytt över hennes läppar:
O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten åt sig själv, då hade
hon kanske än i dag varit en människa, som kunnat gå med högburet huvud
bland de andra! ... Men nej, det var icke lönt att försöka leka
blindbock med sig själv. Hon visste ju gott att orsaken till hennes
olycka icke bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon hade att
söka den också på annat håll: i sitt eget bröst. Själv visste hon ju
bäst, vilka strider hon haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka
sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått medeltidens munkar och
asketer: djävulen hade drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en
annan, hemskare, vederstyggligare ...
Då det ringde till middagen for hon upp ur sina tankar och gjorde
brådskande toalett. Matsalen var stimmande full av nyanlända gäster.
Thyra Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade förstrött till
Gerles konversation. Så snart middagen var över, drog hon sig tillbaka
till sitt rum. I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa med
likgiltiga, främmande människor.
Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut för att se på
folklivet och njuta av aftonens skönhet, smög hon sig ut och satte sig
på verandatrappan. Ruff låg nedanför på sanden. Då och då vände han på
huvudet och såg medlidsamt frågande på henne. Slutligen reste han sig
upp och lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon strök ett par
gånger smekande över hans huvud. Så lyfte hon åter blicken mot den
skimrande blekblå himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga kronor.
Långt borta ifrån kommo då och då spröda fioltoner, brottstycken av en
dansmelodi ... Alla voro glada, alla utom hon ...
Det knastrade i sanden av långsamma, försagda steg. Gerle kom gående om
husknuten fram emot verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut än
någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga i hans bleka, tärda
ansikte. Han stannade nedanför trappan och stod en lång stund och koxade
tigande upp mot Thyra.
— Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han till sist, lågt, liksom
trevande.
Thyra satt orörlig och tog icke blicken från himlen.
— Ja, vi är visst så, sade hon entonigt.
Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. Så gick han tveksamt
uppför trappan och satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i sitt
ansikte som om han väntade att bli bortkörd.
Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. Då och då kommo fioltoner
stötvis, långt borta från skogen, liksom simmande emot dem fram genom
luften.
— Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de glada och dansa! Där tänker
ingen på, att det är vemod över sommarens längsta dag.
Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. Gerle satt och såg på henne
från sidan.
— Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade han med ens i helt annan
ton. Vad båtar det väl att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och
försöker fånga litet av deras midsommarfröjd!
Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, gamla fröknarna kommo ut i
detsamma och slogo sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att
frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen på varandra. Den fjärde
satt där stillatigande med sitt eviga, bleka leende kring läpparna.
Thyra vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld ömkan fyllde
plötsligt hennes hjärta. Hon reste sig brått.
— Ja, så går vi då, sade hon hastigt.
Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre fröknarna stannade
mitt i samtalet och utbytte menande ögonkast. Med framsträckta huvuden
och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, smärta gestalten, som
rörde sig så fritt och säkert bredvid den lille vanskapte, koxande
mannen vid hennes sida.
— Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten darrande av indignation, det
är synd och skam! Att arbeta med händer och fötter för att få den lille
puckelryggige stackarn kär i sig ...
Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i melodien med små runda,
porlande toner.
Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på paren, som svängde
därinne. Det var något på en gång rörande naivt och groteskt lössläppt
över deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky över de dansandes
huvuden, och i det taktfasta tropp, tropp, som dunsades fram mot banans
bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade nästan musikens
toner.
— Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust och såg med
förnöjt lysande ögon upp mot Thyras leende ansikte.
— Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över mig och tog mig med er,
sade hon vänligt ... Jag är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar
inte mycket till att vara ledsen.
En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. Han lyfte stillatigande
med en tafatt rörelse på mössan.
— Men nu är jag i alla fall mätt på det här, återtog Thyra. Låt oss gå
ett slag, innan vi ger oss hem.
Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den skumma, slingrande stigen.
Från buskar och snår hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko
älskande, par efter par, förbi dem.
Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått ut i skogsbrynet, satte
hon sig på en kullfallen trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes
sida. Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över stammen.
Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga åsen över vidsträckta,
rykande ängar. En enda blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit.
— Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle plötsligt. Då var jag
nästan rädd för er ... Ni var så kall och högdragen och avvisande ...
Första morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen ... då
trodde jag förstås, han hejdade sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma
... nu är ni så god och vänlig mot mig, stackare ...
Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd av Gerles sätt och ord. Hon
försökte slå an en lätt ton.
— På avstånd tror folk alltid, att jag är värre än jag är. I själva
verket är jag så osammansatt, jag borde vara lätt att komma underfund
med.
Gerle satt tyst ett ögonblick.
— Ni var så mycket tillsammans med den där charmanta, högfärdiga frun,
sade han slutligen, man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man
än så gärna ville.
Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon på Gerle. Men han satt
stilla utan att märka något och såg rätt framför sig.
— Har ni varit tillsammans med henne i vinter också?
Thyra Börjesson dröjde litet med svaret.
— En och annan gång, sade hon stelt.
Gerle betänkte sig ett ögonblick:
— Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra angelägenheter ... men
... men man säger så mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde aldrig
synas i hennes sällskap ...
Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande och såg rakt framför sig
bort mot åsen. Gerle såg oroligt forskande på henne.
— Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer till unga flickors öron,
började han åter med låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och
jag, hans stämma darrade en smula, jag ville skydda er för allt, allt
ont, om det stode i min makt ...
Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte lyste vitt i skymningen,
och det ryckte nervöst kring hennes läppar.
— Jag förstod inte, att mina ord kunde såra er, sade Gerle, olycklig och
ångerfull. Förlåt mig! Av alla människor ville jag minst göra er ledsen.
Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande på henne:
— Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer mig.
Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg på Gerle med en osäker,
flackande blick.
— Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, jag är inte sjuk ...
jag är er tacksam, jag förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då
kunna vara ond?
Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne.
— Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, frågade han upprörd, ni
... ni ser så underlig ut ...
Thyra lade sin hand i hans.
— Visst ... visst kan ni det, sade hon med samma frånvarande, främmande
röst.
Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och ångerfull.
I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade de stillatigande sida vid
sida över ängar och stigar, genom alléns mörka skuggor fram mot det
vita, långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon stående ett
ögonblick, eftersinnande, lyssnande. Musiken från dansbanan trängde fram
med plötslig, nästan skrämmande tydlighet.
— Den, som midsommarnatten lägger nio slags örter under huvudkudden, får
se sin älskade i drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande.
Thyra såg styvt på honom.
— Sådant är inte för mig, sade hon strävt.
Hon räckte honom sin hand till godnatt och gick långsamt uppför trappan
in i sitt rum.
Omständligt, som gällde det bara att få tiden att gå, tog hon av sig
hatt och kappa och hängde in dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och
åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett annat, onödigt länge
och blott för att ha något för händer. Det var som om hon gjorde sig i
ordning för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, hopkrupna
smärtan i hennes bröst, och som hon samtidigt vore rädd för att få tid
med den och sig själv.
Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret och såg ut över
trädgården. Nu var hon färdig. Nu stod hon och väntade på att smärtan
inom henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte bara ligga som en
förstenad klump i hennes hjärta.
Från buskarna kring dammen kom det plötsligt smäktande näktergalstoner.
Thyra Börjesson lyssnade andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde
till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var det åter kallt och
strängt och orörligt. Med en häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon
tryckte sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst gå av och an
i rummet. Då och då bröt sig en stönande, ångestfull suck fram mellan
hennes sammanpressade läppar. Gråten brände som eld bakom ögonhålorna.
Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned vid bordet framför
fönstret. Ett par oskrivna pappersark lyste spöklikt emot henne i
skymningen. Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna och
började skriva. Den ljusa skymningen blev allt tätare omkring henne. Hon
såg icke längre sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, hon
strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen de motspänstiga
orden lydde och ordnade sig till rytmiska strofer.
Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan ifrån sig. Det hade
blivit stiltje inom henne medan hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan
hade löst upp sig i dov ro.
Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig och såg ut. I öster drog
himlen över i blekgrönt med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt
borta.
Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom borta från sig själv.
Allt omkring henne blev främmande och underligt, och hon visste icke
säkert, om hon levde, och om det verkligen var hon själv och icke en
annan människa, som satt där orörlig i stolen. Och då hon lyfte upp
papperet med de bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom det
hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick som om hon läst, vad
en annan tänkt och känt:
Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla
sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt.
En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus
och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken.
Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar,
i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus
utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås.
Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan.
Jag skådar betagen än ut över slätten den vida
än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till.
Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick,
Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne.
Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat
den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid:
nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld.
Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar:
Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser,
då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ,
vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus,
då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle?
Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran
ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?”
Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej
oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten?
Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida,
att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer.
Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav,
när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger.
Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop papperet och stoppade det
under huvudkudden. Så klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den
mjuka dynan och somnade utan böner och tankar som ett trött barn.
Men utanför på verandatrappan satt Gerle och lyssnade som i dröm till
näktergalssång och fjärran fioltoner. Han satt och undrade över, varför
hans usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt och rött hjärta.
Ack, livet var icke stort annat än bitterhet och ironi.