Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner fördragna, men luften
låg tung och kvävande het över den fullpackade kupén.
Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som ett segel, fladdrade
smällande upp mot taket och släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök,
som långsamt vältrade fram genom kupén och svepte in människor och
bänkrader i en tjock, blåskimrande molnstod. Myriader stoftpartiklar
dansade i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak och pyrde in allt
med sin fräna, dävna lukt. Ögon svedo, näsborrar täpptes till. Det blev
svårt att draga andan och en och annan passagerare, som ännu ägde kraft
att reagera, blåste ett argt, avvärjande ”puh” mot den kväljande röken.
Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna i slö undergivenhet
som inför det oundvikliga.
Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, brösten höjdes i en
lättnadens suck. Den kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt över
kupén.
Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna tillbaka till bok eller
tidning. Men den upphettade hjärnan förmådde inte fatta det ögonen
läste. Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband med nästa.
Det var som kulor i ett radband, mellan vilka snodden brustit.
Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, slöto sig mer och mer
som om de dragits samman av en osynlig hand, medan ögonen beslöjade,
själsfrånvarande fortsatte att envist, oavvänt, genom allt smalare
springor stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev till ett
suddigt, dimmigt grått, eller de svarta typerna fingo liv och började
kräla upp och ned för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto sig
ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet började sakta, oavlåtligt
glida framöver, tills hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot
bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden med ett ertappat ryck.
Ryggen blev stelt rak. En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett
ögonblick oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå mekaniskt mot
fönstret, där telegraftrådarna höjde och sänkte sig i glad flykt och
landskapet drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, ideligen,
ideligen utan rast och ro.
Allt därute badade i vitt bländande solljus. Luften darrade, markerna
suckade i vånda under en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt,
skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande klövervångarna,
träden, sädesfälten, himmel och vatten hårt och gråblått som nyfejat
stål.
Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga ögon rätt in i den
stickande glansen tills martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt
därute plötsligt började vackla, gunga, vika undan, lösas upp och med
ens sveptes in i en purpursvart mantel med hoppande röda gnistor.
Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, medan i
samma nu öronens portar slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett
lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam de välvande hjulens
rytmiska dunk mot den brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre,
mera påträngande, närmare och närmare tills det slutligen kom inifrån
huvudet självt och pulsarnas spända strängar hamrade i samma takt.
Då började med ens det dunkande ljudet tala i meningslösa, olikbetonade
stavelser. Det hjälpte ej att man sökte värja sig. Man måste med
antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull makt att på
en gång höra och inom sig upprepa hela raden av betänksamma trádada,
trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, hastigt, liksom
triumferande stöta fram: tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans
oavbrutet, utan ända, om och om igen, ett infernaliskt perpetuum mobile.
Det var redan långt lidet på eftermiddagen då tåget saktade och gled in
på en stor station. Två unga flickor, den ena med studentmössa, den
andra med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade raskt ned
från tåget och arbetade sig mödosamt genom människohopen bort till en
bänk framför stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck.
— Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser efter skjutsen, ropade
studentmössan och försvann åt bygatan. Strax därpå var hon åter
tillbaka.
Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är kamelen lastad — — — nej,
gå före du, jag håller dörren!
På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. Det var lördagskväll
och traktens ungdom trängdes mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke
till vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char à bancs förspänd
med tvenne utmagrade arbetskampar med en sky flugor över sina hängande
huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent karl med ryggen vänd
mot stationstrappan. Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse
mot flugsvärmen.
De båda flickorna gingo brådskande bort mot vagnen. Karlen vände sig
långsamt och lyfte med en tveksam rörelse ett par tum på mössan.
Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare kring de tre.
Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast vände sig Thyra till
honom:
— Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? — jaså, om ”Agust” är
snäll och hämtar hit pollettergodset.
Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från flickorna till hästarna
och så åter tillbaka.
Studentmössan gav till ett klingande skratt:
— Tror Agust oss kanske inte om att kunna vakta de där?
Agusts min mulnade.
— De är förbanna mig inte så säkra heller, sade han stucken.
Thyra lade armen om synderskans axel och förde henne en smula fram emot
Agust.
— Fröken Lisa här är en riktig överdängare att förstå sig på ök, må
Agust tro, sade hon blidkande, hon kan både köra och rida.
Agusts vattniga blick ljusnade.
— Tro de, sade han med misstroget intresse i rösten. Ja, det förändrar
ju, sade han med ett tonfall som ville han vädja till de kringstående.
Med sävliga steg och polletterlapparna i handen gick han därpå bort mot
stationshuset.
Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit genom dörren. Då tog
hon plötsligt studentmössan från huvudet och svängde den i luften:
— Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, och båda flickorna
brusto i skratt.
De kringståendes blickar mulnade. En halvfull rödhårig karl vinglade
fram emot dem, spottade och knöt hotfullt näven:
— Förbannade stabbougglor, sluddrade han argt, står ni och gör spektakel
åt hederligt folk, får ni min själ med mig att göra.
De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. Hopen bröt ut i
skadeglad munterhet. Situationen var deras.
En stund därefter skakade den fullastade char à bancsen långsamt ut från
stationsområdet neråt den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. En
och annan bondpojke lyfte förläget, med till hälften bortvänt ansikte,
på mössan, då de foro förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett
nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens pelargonior. En liten
svart byracka rusade plötsligt med virvlande snabbhet ut från en bakgård
och hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an framför hästnosarna,
oberörd av tillrop och pisksnärtar, tills de färdande nått ut till
landsvägen. Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick
filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, sprätte föraktfullt
ett par slag med bakbenen, blev plötsligt stående orörlig med höjd nos
spejande utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens lugna
värdighet i rörelserna, tillbaka samma väg den kommit.
Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna ut över nejden.
Framför dem ormade sig vägen genom markerna som ett vitt från rymden
nedkastat band. Över dem välvde sig himlen glansigt blå, och några
handsbredder från horisonten lyste solen med vänlig guldglans. Träd och
buskar kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, liksom på
släp efter vagnen, gled en grotesk, vanskaplig skuggbild av de åkande
och deras upptornade koffertar.
Så flydde timmar i stilla ro.
Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig och drog fram genom mörk,
högrest barrskog. Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, där
enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, halvdöda grenar mot
himlen med en tragisk gest likt krymplingar förbannande sitt öde.
En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. Endast bakom de glesa
tallarna i väster brann himlen röd som av vådeld.
Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan om armen:
— Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande röst och pekade
bort mot skogen. Allt skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som jag
nu ser detta framför mig.
Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm.
— Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig skall kunna, sade hon
mörkt.
Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så började Thyra på nytt,
lågt, lidelsefullt klagande.
— Vet du, ibland när det riktigt går upp för mig, att jag hör till dessa
olyckliga som fått konstnärslängtan i blodet utan förmågan att kunna nå
fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig födas. Ni som sluppit
från denna olycksaliga halvhet, ni förstår inte vad det vill säga att
vara ... att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, bara
längtan, längtan, längtan utan återvändo ...
Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja ett annat yrke! Då hade
jag kunnat ha illusionen kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå
omkring och inbilla världen och mig själv att jag blivit en storhet, om
jag fått utbilda mina anlag ...
— Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande ton och höjde avvärjande
och patetiskt handen, värmen har visst varit för mycket för din ande.
Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar och driva de onda
andarna på flykten.
Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför sig utan att möta den andras
blick.
— Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade hon bittert. För er är
mina känslor och mina sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat
alltsammans, bara att driva åt, ingenting att fästa sig vid ... Men jag
är dum som aldrig kan lära mig tiga, aldrig lära mig minnas, att man i
sitt djupaste missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och utan
vänner ...
Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand på Thyras knä.
— Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se mig in i ögonen, du tror
inte själv på vad du säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra
ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner ginge med på allt, på
alla dina utgjutelser? Vi minns vad du själv glömmer, då missmodet
anfäktar dig. Du är ju ung, du har livet för dig och har redan haft
vackra framgångar ...
— Sådana framgångar som mina är värre än inga framgångar alls, sade
Thyra missmodigt. Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se där, vad
jag har att brösta på. Men det är sådant som förstör en, som gör att man
inte slutar i tid och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar,
innan man hunnit få etiketten ”misslyckad konstnär” hängd sig om halsen
...
Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: det finns stunder då
jag avskyr mig själv, därför att jag inte har kraft eller mod att bryta
med det gamla och gå nya vägar ...
Lisa satt eftersinnande en stund.
— Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, sade hon slutligen.
Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon hade intet att svara. Hon
kände sig överbevisad av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, att
hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade något annat än gå den
väg, hon en gång slagit in på. Arbetet, missmodet, längtan som brände
inom henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju ändå allt detta
som gjorde livet till liv, som hindrade det att bli ett tröstlöst
enahandas grått i grått ...
Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas taktfasta tramp trängde
plötsligt genom kvällsluften med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet.
Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och lät blicken glida hän
över landskapet. Allt såg mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande
skymningen. I skum ljusning lopp vägen genom markerna rätt in bland
skuggorna vid skogsledet.
En känsla av vemodig resignation smög sig över Thyra. Hon slöt trött
ögonen. Småningom föll hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon
tyckte plötsligt att vagnen började växa under henne, bli allt högre och
högre. Den följde icke längre vägens vindlingar utan rullade fram
pilrakt, över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och snabbare, hän
mot ett stort svart moln, som hotfullt tornade sig vid horisonten. Allt
vildare blev färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, som väntade
därborta. Och plötsligt var det icke längre ett moln utan något annat,
något oförklarligt hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det
rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det becksvart natt. En
outsäglig ångest började slita inom henne. Med ett svagt rop kröp hon
ihop med armarna skyddande över huvudet och sökte gömma sig undan. Men i
samma ögonblick sköt en jättestor arm likt en ljungande blixt fram ur
det hemlighetsfulla mörkret och träffade med knuten hand i ett vinande,
obarmhärtigt slag hennes ångestfullt krökta rygg ...
En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. Vagnen höll stilla
framför en hög, brant backe, och körsvennen krälade stelbent ner från
sätet. Med tömmarna i handen började han gå jämsides med de uttröttade
kamparna, som med bågspända ryggar och skumtottor kring mularna långsamt
knekade vagnen uppför branten fram genom orörlig, liksom i skikt lagrad
luft, varmare ju högre upp man kom. Löddriga av svett med skälvande
sidor stannade hästarna på backkrönet.
Framför de resande låg en vid mosse över vars hela yta torvpyramider
stodo uppradade som pjäserna i ett schackspel, här och där skockade
utmed randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna av längtan
att skymta sina egna skumma spegelbilder. En nattskärra kretsade i
ljudlös flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland skuggorna,
snabbt åter framdykande mot natthimlens ljusa blå. Över synrandens mörka
skogslinje satt månskäran blek och smal.
Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En död, fuktig kyla svepte
fram emot de åkande och väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev
suckar ur deras bröst.
Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin själs ensamhet och sin
kropps förgänglighet.
Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar och mossar bakom sig och
sköt pilrakt ner i en dalsänka där små vita hus likt en sovande
fårahjord lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, som strängt
bjudande lyfte sitt grekiska kors mot himlen.
I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på bygatan, fram genom en
hög lindallé till ett vitt, långt envåningshus. En stor hund rusade ner
från verandan och hoppade skällande kring vagnen. I fönstret bredvid
verandan ströks eld på en tändsticka och en tjock, vit hand famlade med
att tända lampan över det dukade salsbordet.
Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den breda ljusgata, som i samma
ögonblick föll snett ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten
av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet steg fram för
att välkomna sina gäster.