Luften stod full av klockklang och fågelsång, då Thyra Börjesson på
söndagsmorgonen vaknade ur sin drömlösa sömn. En stund låg hon orörlig
med slutna ögon och lyssnade undrande till de ovana ljuden. Så mindes
hon med ens, och plötsligt klarvaken öppnade hon långsamt ögonen.
Genom den mörkblå rullgardinen tittade en lysande strålomkransad sol
rätt ned på henne, och fönsterpostens kors sträckte famnande ut sina
armar. I fönsterkarmen gräto tre fuchsior sina blodiga tårar. En smal,
lysande gul solstråle stal sig in över tröskeln från nästa rum.
Thyra Börjesson gäspade sömnigt utdraget och lät blicken slött och
intresselöst vandra från föremål till föremål. De blommiga tapeterna,
oljetryckstavlorna, de virkade antimakasserna på det rödrandiga
sofföverdraget, stolarna på ömse sidor om fönsterbordet, allt var så
typiskt för ett sommarnöjesrum. Nåja, det var ju egentligen sol och luft
och skog och fågelsång man hyrde. De mer eller mindre välmöblerade rum
man fick på köpet, betydde ju ej stort. Och den, som tog på god tro
efter annons, fick sannerligen skylla sig själv och göra sig beredd på
allehanda överraskningar på gott och ont ...
Men löftet hon givit sig själv skulle hon ärligt hålla: hon skulle vara
ute från morgon till kväll, sitta i skogsdungarna med sin målning, ligga
raklång i gräset med en bok eller följa skyarnas tåg och mäta med
blicken djupet på den blåa, skimrande ocean, som kallas himlen ...
Med tunn mässingsklang slog plötsligt en klocka i ett angränsande rum
åtta dallrande slag. I nästa ögonblick stod Thyra Börjesson på golvet
och lät rullgardinen fara i höjden med en skräll. En flod av strålande
ljus strömmade emot henne och med kisande, solblinda ögon såg hon rätt
ut i en yppig, blommande trädgård, som sluttade ned mot ett litet
blinkande vatten. Hon kände sig plötsligt omåttligt glad. Bättre kunde
hon då aldrig råkat ut! Hakarna på fönstret dansade av och med
nattskjortan uppflängd över bröstet hängde hon sig ut över
fönsterkarmen. Det var ljuvligt därute. Luften kändes varm och len som
en smekande hand och grönskan var ung och fräsch utan spår efter de
sista dagarnas hetta.
Missmodet från föregående afton var som bortblåst. Å, det var härligt
med sommar och sol, härligt att leva, härligt att vara ung! Dagar som
denna kände man sig så uppfriskande säker på sig själv och hoppades allt
av framtiden.
Hon började plötsligt vissla, svagt och dämpat, en liten glad melodi.
Högra fotens tåspets rörde sig lekfullt i takt upp och ned mot
golvtiljan. Borta från syrénbersån bröt då och då en vårglad bofink ut i
ett gällt, jublande kvitter.
Plötsligt ryckte Thyra till och upphörde att vissla. Alldeles under
hennes fönster, på en av starrgräs nästan övervuxen träbänk, solade sig
en underlig liten man. Huvudet satt inkilat mellan de smala, höga
axlarna, rygg och bröst sköto ut i pucklig båge, och de spetsiga
rockskörten hängde rätt ned och över varandra som ett hopfällt vingpar.
Det såg ut som om en jättefågel slagit ner på bänken och försjunkit i
meditationer.
Plötsligt vreds det stora, avlånga huvudet åt sidan och plirade upp mot
fönstret. Thyra Börjesson rörde sig icke. Hon tittade självsvåldigt,
nyfiket undersökande ned på den underliga skepnaden. Hon erfor en känsla
som om hon betraktat ett sällsynt djur, icke en mänsklig varelse.
Det kom ett ertappat, förläget uttryck i den lille mannens ansikte, då
han såg sig upptäckt. Stillsamt vände han bort blicken för att i nästa
sekund åter skyggt rikta den mot Thyra. Men hon låg kvar i fönstret,
lugnt, till synes alldeles oberörd, och såg ned på honom spefullt
mönstrande.
Då han såg uttrycket i hennes ansikte, brydde han sig icke längre om att
vända bort huvudet. En lång stund sågo de båda oavvänt på varandra. Så
började det plötsligt rycka kring mungiporna på hans breda svalmun,
läpparna skildes långsamt, så att de starka, vita tänderna lyste fram.
Med en tveksam, bortkommen rörelse höjde han plötsligt sin långa
spindelarm och lyfte förläget hälsande på mössan.
I samma ögonblick kom det över henne en brinnande, intensiv skamkänsla.
Blodet sköt upp i hennes ansikte som en het våg. Med en oreflekterad,
snabb rörelse drog hon sig tillbaka utan att besvara hälsningen. Hon
knöt händerna, på en gång skamsen och ond. Vad skulle väl den vämjeliga
människan tänka om henne! Hade han bara inte hälsat! Men detta var helt
enkelt oerhört, fräckt, en personlig förolämpning!
Hon började kläda sig med nervös brådska, men hennes tankar kretsade
ständigt kring uppträdet nyss, och hon kunde icke låta bli att undra, om
fågelmänniskan alltjämt satt kvar därute på bänken.
Med lätta fjät smög hon sig plötsligt bort till fönstret. Tryckt intill
väggen lutade hon sig fram i skydd av den vita gardinen och såg ner. I
samma ögonblick vred sig huvudet därnere och sneglade upp mot fönstret.
Hon ryckte till i häftig skräck och med ett svagt rop flydde hon inåt
rummet. Ett ögonblick blev hon stående i en vrå, orörlig, skamsen, med
armarna hängande slappt utmed sidorna. Så drog plötsligt ett
självironiskt litet leende hennes mungipor neråt. Med en beslutsam
rörelse grep hon tag i hårborsten och började energiskt borsta ut sitt
långa, skimrande hår.
I detsamma knackade det vårdslöst hastigt på dörren och Lisa Ljungh kom
in frisk, morgonglad och full av nyheter från en ensam, tidig
rekognoscering. Det blev ny fart i Thyra. Den vita tvättklänningen kom
på i en hast, och några minuter efter det gonggongen kallat till
frukost, följdes de bägge flickorna åt till matsalen.
Vid ena bordsändan stod redan pensionatets värdinna, fröken Pampe, och
läste med ljudlig, andäktigt entonig predikoröst en lång bordsbön. Ett
tjogtal sommargäster, uppradade framför småborden kring väggarna,
lyssnade med vårdslöst hopknäppta händer och anletsdragen stelnade i
låtsad andakt, medan ögonen i smyg snålt skelade på den framsatta maten.
I människoklungan till höger om fröken Pampe trängde fågelmänniskan fram
sitt platta huvud. Han glömde den obligatoriska bugningen efter amen och
såg oavvänt med lysande uggleögon på Thyra och hennes följeslagerska.
En känsla av obehag kom över Thyra. Långsamt sänkte hon blicken. Hon
undrade, om hon aldrig i livet skulle bli kvitt den underliga blyghet,
känslan av att vara utkastad, prisgiven, som alltid kom över henne, då
hon stod ansikte mot ansikte med en massa okända människor. En svag
rodnad steg henne i kinderna. Hon vred huvudet litet:
— Detta är gräsligt, viskade hon beklämd i Lisas öra.
— För mig är de kålhuven allihopa, svarade Lisa lugnt.
Fröken Pampe kom hastigt fram emot dem. Hon var liten till växten med
svällande former. Det såg ut som om hon studsade mot golvet, då hon
gick. Med moderlig fryntlighet drog hon de bägge flickorna med sig runt
salen. Med en viss tydlig, litet högfärdig betoning upprepade hon inför
varenda person: fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie
studerande.
Från alla håll träffades de båda flickorna av nyfikna eller kallt
mönstrande ögonkast. Det surrade i öronen av okända namn, och de olika
fysionomierna flöto tillsammans till en suddig, oredig massa av ögon,
näsor och halvöppna eller slutna munnar.
Thyra Börjesson kände det som om hon gått i sömnen. Plötsligt stod hon
framför fågelmänniskan. Det klack till i henne, och hon blev med ens fri
från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt fröken Pampes
presentation: prokurist Gerle — fröken Börjesson, målarinna, fröken
Ljungh, filosofie studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till hälsning.
Hon såg hans aplikt långa hand sträckt emot sig. Det var omöjligt att
slippa undan. Motvilligt lade hon sin hand i hans.
Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt uppmuntrande klapp på
skuldran lämnade fröken Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga
plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av viskande samtal, som
plötsligt togo till i styrka och blevo högljudda, då alla med ens
trängde fram till matbordet.
Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, litet överlägset leende,
då hon såg myllret kring bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas
gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i deras väg. Hon kände en
plötslig medömkans sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt dessa
människor, som själva tyckte sig vara utan förpliktelser och aldrig
ansågo sig kunna få nog för sina pengar. _Sådana_ gräshoppor borde man
sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda diken och hälla över med
fotogen ...
— Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt på er som på mig själv,
sade plötsligt en mjuk röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp
överraskad. Framför henne stod en medelålders, elegant dam och log emot
henne med gropar i kinderna. Hennes stora, bruna ögon hade en milt
sugande blick.
En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, blandad med nyfiket
intresse, for igenom Thyra Börjesson. Hon undrade över, att hon icke
genast vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga,
soignerade företeelse.
— Jag kom in mitt under presentationen, sade damen plötsligt, som om hon
läst Thyras tankar, och jag hörde både ert namn och ert yrke.
Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, som illa passade till den
ironiska glimten i ögonvrån.
— Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von Heineman, änkefru, sade hon
lågt med mästerlig härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen
inte precis något yrke, men sanningen att säga har jag verkligen inte
haft något annat under många år ...
Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon sträckte vänligt sin hand mot
Thyra och drog henne med sig:
— Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god plats — och för er väninna
också, sade hon hastigt, då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände
Lisa, som modigt kämpade bland bränningarna kring matbordet.
Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt bortkommen och generad
inför fru von Heineman. Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket
kring den leende munnen, kändes det som om orden stockade sig i strupen.
Hon kunde omöjligt hitta på något att säga, utan satt med nedslagna ögon
och svarade enstavigt och lågt på fru von Heinemans frågor och log
förläget åt hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, som hade svårt
att finna ord.
Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon verklig lättnad. Men Lisa
var stram och ordkarg och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den
ståtliga damen.
* * * * *
De följande veckorna drogo förbi som en lång solskensdröm. Varje morgon
bjöd solen till fest, och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett
hav av glans och färg.
Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat en sådan oändlig rad av
bländande sköna solskensdagar. Hon kände sig sällsamt upplivad och
lycklig, och arbetet gick med större lätthet än förr. Den ena skissen
kom till efter den andra.
Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid glänta med vajande,
blomgenomvävt gräs och en skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset
darrade och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje dag med sin
målning. Och då hon icke orkade eller gitte arbeta längre, kastade hon
sig raklång i det höga, mjuka gräset.
Med armarna under huvudet och blicken rätt upp mot himlen låg hon i
timtal och drömde om framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som
himmelen själv och höljd i skimrande soldis som skogen där långt, långt
borta på andra sidan tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan
tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna högst uppe i zenit.
Då kunde hon plötsligt få en känsla som om hon själv krympte samman och
blev allt mindre och mindre, medan himlen över henne växte och blev
högre och djupare och oändligare för varje minut, tills den slutligen
tycktes vilja sluka upp henne, tillintetgöra henne med sin storhet,
henne, det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då tyckte hon, att
det var som skulle hon i nästa ögonblick möta Gud själv, och i isande
skräck slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, förbarmande, tills
skräcken inom henne småningom löstes upp och rann bort med de tårar, som
trängde sig fram under hennes ögonlock.
Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman ut i skogen till Thyra. Hon
bar alltid med sig en fällstol, som hon placerade än här än där, ibland
helt nära, ibland på långt avstånd från Thyras staffli.
För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad i en bok. Men långa
stunder kunde hon sitta försjunken i tankar med boken i knät och blossa
på sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött följde den tunna,
blåaktiga röken på dess ringlande färd mot förintelsen.
Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde sig bakom Thyra medan hon
målade. Men obemärkt stod hon där endast några ögonblick, så kände Thyra
hennes närvaro, vände sig raskt och lade ifrån sig palett och penslar.
Då såg fru von Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma ögon
och log med gropar i kinderna sitt mångtydiga, stillsamma leende. Men
ibland tog hon varligt den lätta linnemössan från Thyras huvud och strök
gång på gång lätt som en fläkt över hennes hår, medan hon lågt, halvt
för sig själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke och guld.
Eller också tog hon Thyras av färger nersmetade hand och såg på den
länge, liksom begrundande. När hon slutligen med en varm handtryckning
släppte den, var det alltid med samma ord och samma tonfall: jag håller
så mycket, mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna — en
riktig idealisk konstnärshand.
Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra visste endast, att hon i
Stockholm bodde tillsammans med en god vän, som nu var utomlands för att
sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade sommartiden lugn och ro
och lantliga förhållanden och hade därför föredragit att resa till
fröken Pampes pensionat.
Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. Blott sällan kom hon ut
och satte sig i skogen hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt
åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde sig på en stol, sträckte
benen ifrån sig och skrattade och pratade i timtal över dagens
händelser. Och hon hade alltid sett och hört förunderligt många ting, om
vilka Thyra intet visste.
En afton sade Lisa plötsligt:
— Jag tycker inte om att den där Heinemanskan springer efter dig jämt.
Du borde akta dig, Thyra!
Det klack till i Thyra.
— Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du med det, sporde hon litet
stramt. Hon är ju en bildad människa, och det är väl inte farligare att
jag är tillsammans med henne, än att du själv är ständigt med Gerle och
skolmästaren och den där pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad
han heter ...
Lisa for skrattande upp från stolen:
— Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här är ju djupsta själanöd,
och när de så allihopa skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven
på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte ta emot.
— Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför skulle då inte jag ta
emot det enda, som bjuds mig?
Lisa blev allvarlig med ens:
— Med Heinemanskan är det en annan sak. Henne är jag smått rädd för. Hon
är som en olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande och
säger: var så god och ta för er, gott folk ... Och så smickrar hon så
otäckt. När ett fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där alltid
något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet ... På högskolan har vi
också ett sådant där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först kunde
jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så en dag kom bössan fram: då
skulle hon ta upp kollekten för alla de vackra omdömena. Och när jag
ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag var otacksam och omöjlig
att umgås med. Och så radade hon upp alla sina välgärningar och påminde
om, vad hon sagt den och den gången, och hur hon berömt mina göranden
och låtanden ... usch, sådana skulle det vara skottpengar på!
Thyra såg frånvarande framför sig.
— Det är svårt att vara avvisande, när folk är så vänliga som fru von
Heineman mot mig, sade hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute
i skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör mig i mitt arbete.
Köra direkt bort henne kan jag ju knappast.
— Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa försmädligt, men det är
något så besynnerligt över hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall
jag säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter blixt och dunder eller
kall avrivning eller någonting ”starkt”, som då man fått för fet mat.
Thyra skrattade.
— Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att du är ”svart” på stackars
Heineman.
— ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns inte i mitt
privatlexikon skall jag säga dig. Men jag vädrar olycka, som jätten
kristet blod, fastän jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att
någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer tillbaka till
Stockholm! Då skall jag allt avslöja den goda Heineman.
— Om där nu finns något att avslöja.
Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte sig på sängkanten. Hon
slog armarna om Thyras hals:
— Lova mig åtminstone att vara stram mot kvinnan! Hennes röst lät orolig
och ömt bedjande. Thyra såg henne in i ögonen:
— Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt.
Lisa reste sig raskt:
— Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga ton. Och nu går jag in
till mig. Det är visst åtskilligt sent. Godnatt med dig, och sov gott!
Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta framåt korridoren till
sitt rum.
Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande stegen. Så slöt hon
ögonen. Men hon låg länge vaken och funderade över fru von Heineman och
över Lisas ord.