Ett kors över ett namn som en gång var mig kärt! Mitt hjärta stod stilla
medan min blick sökte visshet ur den korta annonsen.
Ja, sannerligen, den döda var en gång min vän. Hon var min vän under de
dagar, hon drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes öde steg fram
och med lismande judaskyssar förrådde henne, under de dagar ruelsen och
ångern hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, under de dagar
slutligen, då hon långsamt och motvilligt vände åter till livet och
hennes ögon öppnades för plikten att söka sig ny väg genom det.
Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon fann ro och glömska i ett
liv levt för andra under vajande röda fanors blod och eld, bland
strängaspel, skrällande hornmusik och hallelujarop.
Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. Snart mindes jag henne
icke längre. Jag glömde som vänner glömma varandra, när livets vägar
föra åt skilda håll.
Men då jag läste hennes namn under det svarta korset, steg hon åter
livslevande inför mig, och min gamla tillgivenhet slog ut sina skära
blom på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som förr en gång, så som
endast den kan det, som med egna ögon och svidande hjärta sett en av
livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig lust att förtälja
hennes historia så som den utspelades inför mig, så som jag hört den
berättas av henne själv och andra.