alla trupper tidigt på morgonen befallning att göra sig färdige till
strid. Emot kl. 12 skickades kapiten Brusin, såsom parlamentär, till
Ryska sidan, med föreskrift att vid sin återkomst indraga alla de
dragon-vedetter, som voro utsatte på södra sidan om Wirta bro, hvilken
kapiten Burman erhöll order att skyndsamt upprifva. Vid Idensalmi kyrka
mötte Brusin en Rysk adjutant, som tillkännagaf att stilleståndet redan
var till ända lupit; på den förres invändning, att klockan ännu ej vore
mera än 12, gjordes intet afseende. Brusin skyndade sig då med de
indragna vedetterna tillbaka, under det att fiendens rytteri i fullt
traf förföljde honom; och ehuru han lät blåsa i trumpeten och
tillkännagifva det han vore parlamentär, lossades likväl flere skott
efter honom. Vid hans ankomst till bron, hade denna ännu ej hunnit att
rifvas mer än till hälften; fiendens häftiga eld gjorde dess fullkomliga
förstörande omöjligt. En stark kanonad började genast, och underhölls i
flere timmar å begge sidor. Oaktadt en ganska liflig skjutning från våra
batterier, äfvensom af första bataljonen Savolaks jägare, hvilken var
stäld vid Kauppila hemman, kunde fienden likväl icke hindras att så
mycket iståndsätta bron, att den af infanteri och jägare kunde öfvergås,
och utan att låta afskräcka sig af den mördande eld som mötte dem,
trängde Ryssarne öfver densamma, fördrefvo Savolaks jägare ifrån
Kauppila, samt skyddade sig bakom denna gård för vårt artilleri. Trenne
bondgårdar, belägna invid våra batterier, blefvo härunder af fiendens
artilleri satte i brand, och kunde i brist på tid icke räddas. Våra
kanoner riktades förnämligast emot bron; men likväl fortforo Ryssarne
att tränga sig öfver, och stälde sig bakom det nämde hemmanet, der de
stodo fria för våra skott. Deras afsigt var förmodligen, att på detta
sätt kunna samla en betydligare styrka på denna sida om strömmen. Då
omkring 7 eller 800 man hunnit öfver, blef en af våra kanoner
demonterad, och fördes ur batteriet; detta ögonblick af minskad eld
begagnade general Alexeieff, och bestormade vårt batteri, med de
öfverkomna trupperna. Ryssarne hade redan inträngt på batteriets
bröstvärn och uti embrassurerna, så att kanonerna ej mera kunde
begagnas, då öfverste Falander kastade sig på dem, med tvenne
bataljoner[5]. Till hans understöd beordrades straxt derpå Westerbottens
lifbataljon, under major Schildt, samt Österbottens norra bataljon under
major Essen. Följden var, att fienden icke allenast blef tillbakaslagen
och fördrifven, utan äfven till större delen nedgjord med bajonetten; 70
man och 2:ne officerare togos till fånga, och ganska få lyckades att
komma tillbaka öfver bron. Hela fältet emellan batterierna och bron var
betäckt af döde och sårade, och isynnerhet invid och öfverallt uppå den
omkring 200 alnars långa bron, såg man hopar af stupade fiender. Då
Sandels, efter slutad strid, var nere och besåg denna del af slagfältet,
skall han hafva yttrat: "gode herrar! detta är lilla Austerlitz!"
Träffningens utgång var nu afgjord; men striden upphörde likväl icke
förr än emot kl. 7 på aftonen. Ryssarne som icke kunnat få fast fot på
norra sidan om bron, uppstälde sig nu på andra stranden, och en jemn
infanteri-eld underhölls från begge sidor, under det hela stridsfältet
upplystes af de brinnande gårdarne. På aftonen inträffade de öfriga
Savolaks bataljoner, hvilka ankommo från stora arméen, och de blefvo
genast befalde att rycka ner till strömmen, för att aflösa de der i
elden stående trupper. De fingo således också, någon kortare tid,
deltaga uti denna för Svenska vapnen hedrande drabbning.
[Fotnot 5: En bataljon af Savolaks jägare-regemente under major
Grotenfeldt, men hvars begge kompanier fördes af de för sin tapperhet så
allmänt aktade majorerne Dunker och Malm, samt Wasa regemente, uppsatt
vid krigets början, och under detta fälttåg vid alla tillfällen utmärkt
genom raskhet och mod; det utgjorde nu omkring 300 man, och stod under
öfverste-löjtnant Conradis befäl. Hela styrkan uppgick ej fullt till 500
man.]
Fiendens styrka, kommenderad af general Tutschkoff, och under honom af
flere generaler, bland hvilka furst Dolgoruki, hvilken straxt vid
stridens början dödades af en kanonkula, utgjorde ganska säkert nära
7,000 man. Sandels hade deremot vid träffningens början icke mera än
1,200 man; när bestormningen afslogs, hvarigenom utgången var afgjord,
hade han ej ännu fullt 2,000, och mot slutet uppgick hans hela styrka
till omkring 2,600. Fiendens förlust blef 2 officerare och 70 man
fångne, samt öfver 30 officerare (bland dem furst Dolgoruki) och omkring
1,200 man döde och sårade. Vi förlorade fendrikarne Zidén och Stenberg
samt 32 man döde; kapitenen Silfverbrand och Löthman, löjtnanten von
Wendel, samt fendrikarne Fahlstedt, Svanborg och Asp och 251 man sårade;
tillsamman 8 officerare 283 man, utom flere så väl af befäl som manskap,
hvilka erhållit kontusioner.
För denna träffning blef brigad-chefen Sandels general-major,
öfverste-löjtnant Conradi öfverste, majorerne Grotenfeldt, Dunker och
Bosin öfverste-löjtnanter, samt kapitenerne Brusin och Fuchs majorer.
Öfverste Falander, som förut under femte brigadens krigshändelser så
mycket utmärkt sig, upphöjdes i adligt stånd och antog namnet Edelstam,
samt blef dessutom riddare af svärds-orden med stora korset.
Löjtnanterne Tuderus, Neiglick, af Bjerkén, Björksten och kornett
Brandenburg erhöllo svärds-ordens medalj. För öfrigt utmärkte sig
majorerne von Essen och Schildt, kapiten Elfving vid artilleriet, samt
adjutanten, löjtnant Wallgren.
Slutligen kan jag ej undgå att göra den anmärkning, att här, äfvensom
vid alla andra tillfällen då vi segrade, t. ex. vid Revolaks, Lappo,
Alavo, m. fl., skedde det alltid med bajonetten.
I följd af stora arméens rörelser, nödgades vi, oaktadt våra nu vunna
stora fördelar, att genast vara betänkte på återtåg; och som general
Sandels fann svårighet, att, under den sena årstiden och det högt usla
väglaget, framskaffa sina egna sårade, beslöt han; straxt efter slutad
träffning, att tillbjuda general Tutschkoff att borttaga alla sina på
norra stranden qvarliggande sårade, samt draga försorg om deras skötsel.
Kapiten Burman, som talade Ryska, och derföre beständigt användes vid
parlamenteringar, skickades för att göra general Tutschkoff detta anbud,
hvilket antogs, och i följd hvaraf ett stillestånd afslöts uppå 36
timmar.
Den 28 Oktober gjorde fienden flere rörelser, för att kringgå vår
ställning; och som general Sandels insåg, att det, i sådan händelse, för
väglagets skull, blifvit ganska svårt att rädda kanoner,
ammunitions-vagnar och öfrig tross, uppbröt han med brigaden den 29 kl.
2 om morgonen och aftågade till Salahmi, tre mil från Idensalmi kyrka;
förposter qvarlemnades 1 mil sydligare, vid Wieremä. Belägenheten var
visserligen icke här den förmånligaste; men likväl sådan, att fienden
någon tid kunde uppehållas. Vägarne hade, genom ett långvarigt regn och
ständigt körande med tunga lass, blifvit i den grad förderfvade, att
många hästar tröttnade, och att således ett återtåg under fiendens
förföljande varit ganska äfventyrligt. Af allmogen, i detta glest
bebodda land, kunde ej heller tillräckligt antal skjutshästar erhållas,
hvarföre dragonhästarne måste begagnas att framskaffa våra sårade och
sjuka. Vid Salahmi funnos icke flera än tvenne små bondgårdar, der blott
tre rum kunde erhållas; ett hade general Sandels, det andra upptogs för
hans matlagning, och det tredje för adjutanterne. Hela brigaden måste
således bivuakera, hvilket denna årstid, då väderleken var både kall och
fuktig, gjorde så väl befälets som manskapets belägenhet högst svår.
Dertill kom att befälet led brist på uppehälle, hvilket, i detta glest
befolkade land, ej kunde emot betalning erhållas. Följden blef ock, att
sedan vi legat här till den 13 November, då vi fortsatte vår marsch 18
mil, till Uleåborg, samt slutligen till Torneå, der vi kommo till hvila,
så uppfyldes sjukhusen med uslingar.
Under det vi lågo i Salahmi, förskansade vi oss med fältverk och
förhuggningar. Men fienden verkstälde blott en rekognosering till
Wieremä, den 6 November, hvarvid vi förlorade en man dödskjuten, samt
elfva man fångne. För öfrigt låg fienden stilla, utan att företaga
något.
General Sandels hade, såsom befälhafvare, en förtjenst, hvaruti han
ganska mycket öfverträffade alla andra vid Finska hären befälhafvande
generaler, den, att han alltid förskaffade sig så säkra kunskaper, att
han fullkomligen kände sin fiendes ställning och äfven dess minsta
företag. Annars hade det varit för honom omöjligt, att verkställa allt
hvad han utförde under sommaren 1808, ofta midt ibland fiendens trupper.
Och som hans planer voro väl beräknade, och han alltid vid deras
utförande ådagalade klokhet och en rastlös verksamhet, tror jag mig med
skäl kunna påstå, att ställningen i Finland blifvit helt annan, om
Sandels haft högsta befälet. Men äfven han delade alla menniskors lott,
att någon gång misstaga sig. Och då jag nu går att omtala träffningen
den 11 November, nödgas jag, så okärt det också är för mig, icke
allenast beskrifva händelserna dervid annorlunda, än de omtalas i den
utaf general Sandels ingifna rapport, utan ock omnämna en svaghet hos
general Sandels, som vållade stridens mindre lyckliga utgång. Men
sanningen är en häfdetecknares första pligt.
Det är ingalunda på några lösa uppgifter, som jag omtalar denna
träffning, annorlunda än den blef inrapporterad. Jag grundar tvertom min
berättelse på det som hvarje person vid brigaden kan bestyrka, och har
dessutom haft ganska tillförlitliga handlingar att rådföra. Jag har
äfven läst den af general Sandels åt öfverste-löjtnant Dunker lemnade
instruktion, hvilken, med Sandels egenhändiga underskrift, vid Dunkers
död fanns af honom förvarad. Numera öfverste Montgomery anför ock, uti
tidningen Allmänna Journalen 1825, N:o 226, att Dunker fått uppdrag att
öfverrumpla Ryssarne vid Idensalmi, tvert emot hvad general Sandels
rapport innehåller.
General Sandels hade alltid, såsom jag redan förut nämnt, den nogaste
kännedom om sin fiende. Således viste han nu att Ryssarne, hvilka till
Karelen afsändt en del af de förut vid Idensalmi stående trupper, lågo
alldeles overksamme, isynnerhet sedan de erhållit underrättelse om de
till Sandels från stora arméen ankomne förstärkningar. Ryssarnes
ställning var följande. General Tutschkoff, som bodde på Idensalmi
prestgård, hade sina trupper förlagde bakom eller söder om Idensalmi
kyrka, uti Palois, Ulmala, Taipale och andra byar, belägne de närmaste
en half och de aflägsnare en och en half mil från Wirta bro. Generalerne
Alexeieff och Jerschoff lågo oss närmare, på Fredriksdal, och af deras
fördelning omkring 400 man, såsom förposter, längre norr ut, emellan
Fredriksdal och Walkiais by; återstoden, eller omkring 1,000 man, stodo
vid Wirta bro. General Sandels, som begagnade alla tillfällen att
tillfoga fienden afbräck, uppgjorde, i anledning af denna Ryssarnes
ställning, följande plan. En utvald trupp af 1,000 man, skulle, med fem
mils omväg, genom kärr och ödemarker, den 10 November kl. 12 om natten
öfverrumpla de vid Wirta bro förlagde Ryssar, hvilka lågo der sorglöse,
och trodde sig tryggade genom sina förposter. Wirta bro skulle sedermera
förstöras, för att hindra de på södra sidan förlagde Ryska trupper att
komma de sina till undsättning, hvarefter man borde rycka fram mot
Fredriksdal och Walkiais byar, samt i förening med en på stora vägen
ankommande styrka, taga den derstädes liggande korpsen, med dess begge
generaler till fånga. Lyckades detta, hade det icke blifvit svårt att
taga general Tutschkoff och hela hans stab, med flere generaler. Till
Palois by, hvarifrån undsättning möjligen kunde ankomma, var en half
mil. Med den noga och säkra kännedom general Sandels hade, både om
fiendens overksamhet och dess ställning, var visserligen denna plan
ganska klok och väl beräknad, samt talar högt till general Sandels ära,
såsom en redlig och driftig befälhafvare. Sandels hade förut verkstält
flere lika djerfva företag, ibland andra, där han den 25 Juni, genom
major Dunker, lät förstöra vid Paukarlaks, midt emellan fiendens
trupper, en stor fiendtlig transport, bestående af 400 lass. Men denna
gång begick han det felet, att ej hålla sin plan hemlig, utan meddelade
den åt ganska många af sina officerare. Deraf hände, att den blef känd
utom hären. En landtmätare, hvars namn jag ännu icke vill nämna, ansågs
hafva lemnat Ryssarne underrättelse om general Sandels förehafvande. Det
vissa är, att han, såsom bekant och vän till flere officerare, var
närvarande, då denna plan omtalades, samt reste, efter erhållen kunskap
derom, genast öfver till Idensalmi, der Ryssarne stodo, och hvarifrån
han icke sedermera återvände. Flere omständigheter styrka misstanken
emot landtmätaren, och det säkra är, att den mindre lyckliga utgången
ensamt härrörde deraf, att företaget förut var röjdt.
I följd af general Sandels plan, uppbröt öfverste-löjtnant Dunker, såsom
befälhafvare för expeditionen, åtföljd af kapiten Brusin, såsom
adjutant, den 8 November kl. 2 om morgonen, med 400 lifgrenadierer, 300
man af Savolaks infanteri och 200 Savolaks jägare. Förtruppen förd af
major Malm, inträffade den 10 om aftonen en mil nära Wirta bro, och
fortsatte sin marsch obehindradt intill en half mil från nämde bro, då
den stötte på en af fienden utsatt fältvakt. Detta syntes väl
tillkännagifva att vårt företag var röjdt; men det hade dock varit
oklokt att genast återvända, innan man härom förvissat sig. Malm fick
derföre befallning, att med yttersta häftighet anfalla Ryska fältvakten,
och om möjligt framtränga till bron. Dunkers instruktion innehöll, att
han kl. 12 om natten borde vara framme vid Wirta bro, och i händelse det
lyckades honom att obemärkt dit anlända, skulle han medelst raketter
gifva detta tillkänna, då andra trupper skulle på stora vägen rycka fram
emot de mellan Walkiais och Fredriksdal stående fiender. I fall hans
ankomst blef upptäckt, så skulle han icke uppkasta raketter, utan söka
att skyndsamt draga sig tillbaka. Dunker följde den sista föreskriften;
ty innan förtruppen hann fram till Wirta bro, mötte den flere starka
kolonner, ett bevis derpå, att dess anryckande var röjdt. Men i det
djupaste mörker kl. 12 om natten, var återtåget ej lätt att verkställa.
Vår trupp stötte öfver allt på nya fiender, genom hvilka den med
bajonetten måste bana sig väg. Ofta begagnades gevärs kolfvarne, och
endast af språket kunde man urskilja kamrater från fiender. Efter många
svårigheter förde Dunker sin trupp tillbaka, tillika med sina sårade,
och inträffade vid brigaden den 13 på förmiddagen. Under denna
expedition hade han förlorat en officer dödskjuten, 8 officerare
blesserade, 3 fångne, samt af manskapet 200 man döde och sårade, och 30
fångne. Blesserade voro: major Malm, och af subaltern-officerare: Weber,
Furumark, Meinander, Molander, Hjelmér, samt vid lif-grenadiererne
Plomgren och Lindegren. Major Malm, löjtnant Weber, och fendrik Savander
blefvo fångne.
Östgötha lif-grenadiererna, som här för första gången voro med i elden,
utmärkte sig på det mest hedrande sätt, och eftergåfvo ej Savolaksarne
uti tapperhet. Och om belöningar ej skola bestämmas blott efter
utgången, så förtjente onekligen alla officerare och hela den trupp, som
deltog i denna träffning, utan allt undantag, att ihågkommas. Jag har
mig likväl ej bekant några flere, än att löjtnanterne Furumark,
Meinander och C. M. von Fieandt blefvo kapitener, samt fendrik Molander
löjtnant.
Hade Ryssarne, underrättade om vårt företag, vidtagit klokare åtgärder,
och efter vårt började återtåg förföljt oss ända till ett sankt kärr,
hvilket vi skulle passera, och det vi blott ett led i sender kunde gå
öfver, så skulle få af vår trupp undkommit. För att taga den, ansågo de
sig nu blott behöfva uppställa slutna kolonner densamma i förväg; men
vårt manskap öppnade sig väg med bajonetten och gevärs-kolfvarne, midt
igenom den så mångfaldigt öfverlägsna fienden. Att bestämma Ryssarnes
styrka, är icke möjligt. Troligen var största delen af hela Ryska hären
sammandragen; ty äfven de vid Walkiais och Fredriksdal förlagde trupper
befunno sig nu vid Wirta bro.
Den 12 November ankom en kurir från stora arméens högqvarter i
Brahestad, med befallning till oss att uppbryta, och så ställa vår
marsch, att brigaden omkring den 19 kunde inträffa uti Limingo eller
Kempelä; hvarföre vårt återtåg företogs, straxt efter Dunkers återkomst
till brigaden. Den 16 kommo vi till Pulkkila, den 17 till Marttila, den
18 till Frantsila, elfva och en half mil från Salahmi. I Pulkkila
provianterades truppen för åtta dagar, och de der befintlige magasiner
tömdes. Uti Frantsila förlades brigaden, enligt ankomne general-order, i
kantonerings-qvarter.
Den 20 November, kl. 8 om morgonen, anlände till Frantsila den under
general Tutschkoff stående Ryska hären, hvilken, efter erhållen
förstärkning, utgjorde omkring 10,000 man. Genom långa omvägar hade
fienden förutskickat starka fördelningar i förväg, och vidtagit alla
medel att kringgå oss. Men då Ryska förtruppen redan vexlade skott med
vår fältvakt, ankom en kurir från stora arméens högqvarter, och medförde
en den 19 emellan generalerne Buxhoevden och Klercker afslutad
konvention, enligt hvilken Svenska hären, utan att af Ryssarne
förföljas, borde den 29 utrymma Uleåborgs stad, der Ryssarne skulle
inrycka den 30 November. Våra trupper skulle sedan, efter uppgjord
marsch-ruta, utrymma Uleåborgs län, och Kemi elfs båda stränder
öfverlemnas åt Ryssarne. Genom denna konvention afbröts en redan börjadt
träffning. Så snart major Fuchs, såsom parlamentär, till fienden
öfverfört underrättelsen om stilleståndet, tillstäldes en allmän frukost
för de begge härarnes officerare, hvarunder general Tutschkoff yttrade:
"general Sandels är ibland vår tids lyckligaste fältherrar; ty
hitintills har han med utmärkt heder gått från alla drabbningar, och nu,
då allt var så förberedt, att han med sin lilla trupp nödvändigt skulle
blifva fången, eller åtminstone fullkomligen slagen, hjelpte ödet honom
på ett särdeles sätt."
Den 25 November uppbröt brigaden från Frantsila och tågade till Temmes,
den 26 till Kempelä, och den 27 till Uleåborg. Den 29 inryckte Ryska
förtruppen i denna stad, sedan Sandels med sin brigad, samma dag om
morgonen, gått derifrån.
Savolaks brigaden, som utgjorde eftertruppen, fortsatte sedan dagligen
sin marsch, under omvexlande stark köld och yrväder, samt anlände den 11
December till Kemi kyrka, hvarifrån brigaden uppbröt den 13 och blef
förlagd i Kakamo by af Torneå socken, för att utgöra förpost-kedja emot
fienden. Större delen af denna brigad, hvilken stått under grefve
Cronstedts befäl, och åtföljt stora arméen till Wirdois, hade nu tågat
250 mil. Den hade ock deltagit uti 33 större eller mindre träffningar,
hvilka nedanföre skola uppgifvas, utom de fem hvilka sedermera
föreföllo. Att denna så mycket anlitade korps, nu skulle utgöra
förpost-kedja mot fienden, under det Vesterbottens regemente, som bordt
försvara sitt eget land, fick gå hem till roten, kunde ej annat än väcka
missnöje. Gränslinien utmed Kakamo elf upptog omkring två och en half
mil, och sedan brigaden, genom lifgrenadierernas och Westerbottens
regementes afskiljande, sammansmält till ungefär 1400 man, och ännu
ytterligare förminskades, genom den under vistelsen i Torneå härjande
farsoten[6], så påkallade den långa bevaknings-sträckan en rastlös och i
högsta grad svår tjenstgöring.
Dertill kom en ovanligt sträng köld, så att thermometern sällan visade
mindre än 35 à 36; men ofta ända till 40 grader under fryspunkten. I
början voro vi här så hopträngde, att uti ett rum bodde, utom
gårdsfolket, 22 af Savolaks jägare regementes befäl och stab, med deras
uppassare, och bland dem tre sjuka.
Jag borde visserligen lemna en skildring af de mödor och mångfaldiga
besvärligheter, som Savolaks brigaden under detta fälttåg måste utstå;
men jag bekänner, att jag icke kan göra det så fullständigt, som saken
erfordrade. Mången skulle också anse min beskrifning öfverdrifven,
hvarföre jag vill omnämna blott en del af hvad jag sjelf sett. Jag var
ofta med, då truppen kopplade sina gevär på sidan om vägen, och befäl
och manskap, frusna och darrande af köld, hemtade sin hvila på blotta
snödrifvan, hvarunder truppen, såsom till exempel i Löfånger, var
provianterad med omalen råg i stället för bröd och mjöl. Jag var med, då
hela truppen med allt befäl, uti sexton dygn i November månad,
bivuakerade under köld, snö och yrväder; och mången af befälet hade då i
flere dagar ingen annan föda än gröt, doppad i rent och obemängdt
vatten, till morgon, middag och qväll. I början af fälttåget felades väl
icke proviant för truppen; men för befälet så mycket mera. De som först
kommo till de få vid vägen belägne gårdar, kunde med böner erhålla
något; men alla de andra intet. På tobak, hvarvid soldaten är allmänt
van, var sådan brist, att en tums lång bit, ansågs både af befäl och
manskap, som en stor sällsynthet. Efter 50 à 60 mils marsch hade
soldaternas kläder blifvit slarfviga, och deras skor alldeles utslitna,
så att befälet, vid utkommendering till fältvakt, nödgades göra afseende
på hvilka af manskapet hade skor eller icke. Ja, jag såg soldater af
Savolaks jägare regemente gå på post utan skor.
[Fotnot 6: Under en tid af tre veckor dogo elfva officerare och tvenne
prester hörande till brigaden; och då man om morgonen kom till
sjukhuset, lågo hopar af lik, efter dem som dött om natten, uppstapplade
mot väggen.]
Efter sådana besvärligheter, efter 250 mils marsch och efter deltagandet
i så många träffningar, hade det varit en billig fordran, att Savolaks
brigaden fått hemta nödig hvila, och Svenska regementer blifvit
beordrade att stadna och bevaka Sveriges gränsor. Men så tillgick det
icke. Jul-högtiden, som annars af Savolaksarne plägar firas med stor
högtidlighet, den firades 1808 af brigadens qvarlefvor med ganska
nedslående känslor. De hade så många vågat lif och blod för
fäderneslandets räddning; de hade sett så många af sina kamrater stupa
vid sin sida eller förgås af sjukdomar, och nu, oaktadt alla sina
ansträngningar och uppoffringar, sågo de sig så långt aflägsnade från
sin hembygd, från sina hustrur och barn, från sina föräldrar och andra
anhöriga, utan hopp att någonsin mera, såsom Svenska undersåter, få
återse dem. Svenska hären, på hvars bistånd vi så länge väntat, och för
hvars hembygd nu ensamt skulle stridas, den fick gå hem på sina rotar,
och de som så mycket lidit, som uthärdat så många besvärligheter, de
skulle ännu under den strängaste köld utgöra förposter mot fienden.
Bekymmerfullt frågade derföre den ene den andre: "är det meningen, att
vi qvarblifne uslingar kanske helt och hållet skola uppoffras? Eller
finnes det ännu någon skymt af hopp för oss?" Att, under sådana
omständigheter, kärleken för anhöriga och den egna fosterjorden hos en
och annan uppvaknade, att de öfvergingo till fienden och sökte sina
lugna hemorter, bör ej förundra någon. Besynnerligare är det, att ej
flere valde denna utväg; ty antalet af dem som emottogo Ryssarnes
erbjudna tillstånd att återvända till hembygden, var ganska ringa. Detta
är ett så talande bevis på Finska härens trohet, att historien aldrig
borde glömma det. Först sågo Finnarne med bestörtning, att inga åtgärder
blefvo vidtagne mot den för Finland hotande faran; sedan befaltes
Savolaks brigaden att lemna sin hembygd utan att se fienden, mycket
mindre få försvara sig; derefter fortsattes marschen genom natt och dag,
men då landet kunnat återtagas, då lågo vi stilla. Med slarfviga kläder
och nästan utan skor, fördes Savolaks brigaden till strids, och den
slogs vid alla tillfällen med sällsynt tapperhet. På kraftigt bistånd
från Sverige väntades hela sommaren förgäfves. När Finland redan var
förloradt, och Finnarne icke mera hade någon fosterjord att försvara, då
tilläts Svenska soldaten återvända hem, och Finnarne ensamme nödgades
bevaka Sveriges gränsor. Till Finska hären utbetalades ej dess
välförtjenta fält-aflöning, under det att Svenska vestra arméen låg i
Stockholm och roade sig. Den åtnjöt der fält-traktamente samt bepryddes
med stjernor och tapperhets-medaljer, medan Finnarne, för deras
fosterjords försvar, uthärdade de största mödor. Hvilken nation, så
behandlad som Finnarne, skulle väl hafva ådagalagt så mycken tapperhet
och trohet, som desse gjort det vid alla tillfällen? Ännu den 5 Juli
1809, visade de, ehuru redan 40 mil aflägsnade från Finland, hvad det
Finska mannamodet förmår!
Sedan general Sandels afslutat med Ryska förpost-befälhafvaren, general
Alexeieff, ett stillestånd på obestämd tid, med 96 timmars uppsägning,
blef dock den stränga tjenstgöringen något mildrad. Vi, som hittills
legat så hoppackade, blefvo den 29 December förlagde till Laivaniemi by,
samt erhöllo nu mera utrymme. Derefter lemnade general Sandels
brigad-befälet till öfverste Falander, för att sjelf afresa till
Stockholm.
År 1809.