högra flygeln ett batteri, försedt med sex stycken 6:pundiga kanoner, i
centern eller midt för bron ett batteri, bestyckadt med 3:pundiga
kanoner, och på venstra flygeln ett batteri med 6:pundiga kanoner.
Framför dessa förskansningar voro nödiga förhuggningar gjorda; men
försvars-linien var utsträckt nära en half mil. Såsom förposter voro
tvenne bataljoner af Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant
Wetterhoffs befäl, ställde en och ¼ mil framom Ruona, på vägen åt Alavo,
och på vägen åt Lintulaks stod öfverste Aminoff, med Karelska jägarena,
posterad vid Mengijärvi, två mil från Ruona bro. Sådan var ställningen
då fienden, den 31 Augusti, med betydlig styrka anföll öfverste-löjtnant
Wetterhoff, hvilken, efter fem timmars strid, på erhållen befallning,
drog sig till Ruona; hvarefter en del af Ruona bro blef bränd. Natten
derpå anlades af fienden tre batterier emot vår medelpunkt och högra
flygel. Kl. 11 förmiddagen den 1 September började från den en liflig
eld, hvilken lika lifligt besvarades från vår sida. Ryska batterierna
voro så nära oss, att för ett skott derifrån föllo 22 man af Tavastehus
regemente, som utgjorde kanonbetäckning vid trepundiga batteriet. Tvenne
af våra 6:pundiga kanoner på högra flygeln blefvo demonterade. Under det
kanonelden med häftighet fortsattes, ryckte flere regementer infanteri
och jägare emot vår venstra flygel, hvarest fienden började anfalla
ungefär kl. 1 på dagen. Äfven inlopp den falska underrättelsen, att en
betydlig styrka blifvit afsänd att kringgå vår högra flygel. På vår
venstra, gjordes emellertid flere ganska häftiga anfall; men de blefvo
alla med tapperhet afslagne. Mot aftonen befalltes en bataljon Savolaks
jägare, anförd af kapiten Aminoff, samt en bataljon Tavastehus
regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, att framrycka
öfver en äng, der bataljonerne stodo, och intaga en by på andra sidan,
hvilken var besatt af fienden. Aminoff, som insåg huru vådlig denna
rörelse skulle blifva, sade då till den general-adjutant, hvilken
meddelat ordern: "kom med och se att vi göra vår skyldighet; ty då vi en
gång erhållit befallning att angripa, gå vi icke utan order tillbaka, om
ock hvar man skulle blifva på ställ!" Adjutanten följde med; anfallet
verkställdes med all möjlig tapperhet, och flera gårdar voro redan
rensade från fiender; men deras styrka var här så öfverlägsen, och
skogen deromkring öfver allt besatt med infanteri och jägare, så att den
mest mördande eld man någonsin kan föreställa sig mötte våra, både ifrån
byn och isynnerhet ifrån skogen; och adjutanten fann sig föranlåten att
befalla begge bataljonerna att återvända. Jag hörde officerare, hvilka
förut varit med i ganska heta strider, yttra, att det kulregn som här
mötte dem, var så tätt, att de icke kunde begripa huru en enda man
kunnat komma derifrån tillbaka. Här blef ock vår förlust på denna dag
den betydligaste. Bland många andra, erhöll äfven öfverste-löjtnant
Wetterhoff en blessyr, hvilken, af honom vanvårdad, kanhända lade denne
tappre och förtjente man i grafven. Träffningen påstod denna dag ungefär
i 8 timmar; mörkret gjorde slut derpå. Om natten drog sig hela hären
till Salmis, en half mil ifrån Ruona, hvilket återtåg, efter sedermera
inlupne underrättelser, var förhastadt, emedan äfven Ryssarne under
natten retirerat ifrån Ruona; men, underrättade om vårt aftågande,
återvände de genast.
Den 2 September kl. 6 om morgonen anfölls åter vår fältvakt, hvilken var
förlagd ¼ mil fram om Salmis. Så snart den kunnat inrycka, hvilket
skedde under full drabbning, uppstod liten stillhet; men efter några
timmar börjades fäktningen åter, samt fortsattes till kl. 6 om afton, då
general Adlercreutz befallte återtåg, hvilket verkställdes med all
ordning, under oafbruten strid.
Finska hären utgjorde 3,500 man; fiendens styrka, anförd af general
Kamensky, var ganska säkert 8 à 9000. Vår förlust på dessa tre dagar
uppgick till mer än 20 officerare samt omkring 800 man, sammanräknadt
döde, sårade och fångne. Fiendens förlust kan jag bestämma annorlunda än
efter blotta gissningar, och förbigår således att angifva den, så väl
här, som vid alla andra tillfällen, der jag ej kan göra det med någon
säkerhet. Vid fjerde brigaden blefvo, af Savolaks infanteri,
löjtnanterne Orbinski och Hjelmman dödskjutne, samt major M. Ehrenroth
blesserad; af Savolaks jägare, löjtnant Schwartz illa sårad, kapiten
Brunow erhöll en lindrig kontusion, och löjtnant Klingspor blef fången.
För denna träffning känner jag icke några andra utmärkelser vid
brigaden, än att major M. Ehrenroth vid Savolaks infanteri blef riddare,
samt att löjtnanterne Schwartz och Klingspor, vid Savolaks jägare,
blefvo befordrade till kapitener. Under träffningen vid Ruona togo vi
tvenne officerare samt 50 man.
Den 1 September blef äfven öfverste Aminoff, posterad vid Mengijärvi,
anfallen och tillbakadrifven af ungefär 2000 man. Hela härens återtåg
fortsattes sedan åt Lappo, och derifrån till Ylistaro, dit fjerde
brigaden ankom den 6 September. General Vegesack, som med en fördelning
af trupper öfverkommit från Sverige, stod nu i Lappfjärd, och för att
närma sig Finska arméen, drog han sig till Kauhajoki, sedan han vid
Lappfjärd blef angripen af omkring 4000 man. Ryssarne sjelfve uppgåfvo,
i Åbo Tidningar för den 5 Oktober, sin styrka vid Kauhajoki till 18,000
man. Tredje brigaden låg i Lappo, och från den sidan hade vi emot oss
samma härkorps som vid Ruona, och nu var åtminstone 7000 man stark, med
hvilken sedermera förenat sig de 2000, som anföllo och drefvo öfverste
Aminoff från Mengijärvi; således ungefär 9000 man från den sidan. Endast
trenne bataljoner under öfverste-löjtnant Reuterskölds befäl betäckte
vägen åt Ny Carleby, och stodo vid Kauhava. Öfverste-löjtnant von
Fieandt, hvars kommendering, åter blifvit förstärkt till 8 à 900 man,
skulle betäcka den vigtiga och för Ryssarne genaste vägen till Gamla
Carleby, på hvilken han hade åtminstone 4000 fiender emot sig. Tvenne
bataljoner af andra brigaden lågo uti Lill-Kyro.
Sådan var nu arméens hopträngda och verkligen vådliga ställning, sedan
Ryssarne hunnit få förstärkningar på alla ställen. Då Lappo af oss
öfvergafs den 10 September, hade fienden, för att afskära vårt återtåg,
endast behöft skicka en betydligare styrka till Ny Carleby, hvilken stad
vi nödvändigt måste passera, i fall vi skulle draga oss norr ut, och dit
hade de kortare väg än vi. Fieandts lilla fördelning på Lintulaks vägen
kunde ej heller hindra dem att besätta Gamla Carleby, för att der möta
vår stora här, i händelse vi kunnat slå oss igenom vid Ny Carleby. Folk
felades icke Ryssarne numera, sedan de haft fyra månader att skicka nya
trupper till Finland. Och i fall Ryssarne med en betydligare styrka
fattat posto vid Ny Carleby, eller någon annan af de elfvar vi skulle
öfvergå, vet jag ej huru vi med vår stora tross och vårt artilleri
kunnat forcera oss norr ut. Vår ställning och våra utsigter voro
sannerligen mörka och förtviflande.
Det synes således vid första påseendet, som det varit ett stort och
oförlåtligt fel af Finska härens befälhafvare, att försätta arméen i en
så vådlig ställning, och att ej aftåga till Gamla Carleby ifrån Lappo, i
stället för att, som nu skedde, gå till Ylistaro, och lemna vägen norr
ut öppen för Ryssarne. Men just för denna manöver förtjente vårt
general-befäl heder och beröm; ty: 1:o blef det derigenom möjligt för
oss, att kunna bärja och till Sverige öfversända de betydliga kronans
förråder, hvilka funnos i Wasa, äfvensom alla der befintliga fångar samt
egna sjuka, hvilka utgjorde omkring 1,400 man; 2:o hade vårt
general-befäl för afsigt, att derigenom förena sig med general Vegesack
och hans från Sverige öfverkomna fördelning, hvilken förstärkning för
Finska hären var af högsta nödvändighet. Jag tilltror mig således kunna
påstå, att det icke var något strategiskt fel af vår befälhafvare, ehuru
det så ansågs i början. Men huru ock dermed må förhålla sig, så blefvo
vi räddade från den öfverhängande faran, genom en krigslist af general
Adlercreutz. Den var följande: Adlercreutz lät ifrån högqvarteret
utsprida det rykte, att hela Finska hären skulle aftåga till Wasa, der
gå om bord och öfverföras till Sverige. För att göra detta så mycket
mera troligt, vidtogos många förberedande anstalter härtill; embargo
lades på alla i Wasa, Ny Carleby och kringliggande orter befintliga
fartyg, till vida större antal än som verkligen erfordrades, för att
transportera hvad som fanns uti Wasa. Det ansågs vid Finska hären för så
säkert, att vi alla skulle afgå sjöledes till Sverige, att 60 man af
Savolaks brigaden rymde öfver till fienden på en enda natt; emedan de
alldeles icke ville blifva förde öfver hafvet. Ryssarne styrktes
derigenom så mycket mera i den tron, att vår föresats verkligen var
denna; och de uraktläto derföre att skicka några trupper till Ny eller
till Gamla Carleby, utan sammandrogo all sin styrka i trakten omkring
Wasa, för att så mycket mer kunna försvåra vår inskeppning, och dervid
kunna slå oss, eller taga större delen af oss till fånga. Häraf kan det
förklaras, hvarföre Ryska styrkan, som nu stod vid Ny Carleby, var så
liten, eller omkring 15 à 1600 man, och hvarföre en lika liten trupp var
qvarlemnad på vägen åt Gamla Carleby. Sådant var ingalunda någon
försummelse af den tappre och driftige general Kamensky, som nu anförde
Ryska arméen.
Ingen af oss visste annat, än att marschen ställdes direkte till Wasa.
Då hären bröt upp den 12, begärde och erhöll jag tillstånd att i egna
angelägenheter få resa förut till staden, och vid framkomsten dit
träffades flere till brigaden hörande officerare, hvilka dels varit
sjuka, dels sårade; men nu blifvit så vida återställde, att de väntade
på arméen, för att åter komma i tjenstgöring. De tänkte på ingenting
mindre, än att denna dag lemna Wasa. Men oförmodadt fingo vi i staden
höra, att Vegesacks fördelning, som stod söder om Wasa, icke blott hade
ankommit, utan ock, i största hast, tågat genom staden, och att således
Ryssarne ifrån Lappfjärds sidan hade vägen öppen till Wasa. Jag behöfver
ej beskrifva vår bestörtning. Från staden kommo vi lyckligt; men på
vägen, innan vi anlände till hären, voro vi nära att upphinnas af
Kossackerne. En löjtnant Arppe vid Karelska jägarena, som dröjde litet
längre än vi andra i staden, nödgades lemna sin häst och kärra samt alla
sina saker till rof åt de förföljande Kossackerne, samt rädda sig genom
skogen.
Men förr än jag vidare fortsätter berättelsen om arméens återtåg norr
ut, bör jag något nämna om en händelse med fjerde brigaden, hvilken jag
icke sett i tidningarne omtalad, och som törhända icke blifvit till
högre ort inrapporterad.
Den 10 September middagstiden begynte Savolaks brigaden marschen från
Ylistaro, der vi legat i fyra dygn. Ryssarne voro oss ganska nära, samt
började mer och mer tränga in på oss; och som vi hade en färja att
passera, förorsakades derigenom uppehåll, hvarföre Savolaks jägare,
hvilka utgjorde eftertruppen, kommo i strid med fienden. Sedan hela
brigaden lyckligen hunnit öfver färjan, fortsattes tåget på en väg utmed
ån på södra sidan. På norra sidan om ån var en annan väg, hvilken tredje
brigaden tågat, och som den icke behöfde uppehålla sig vid någon färja,
utan oafbrutet fortsatte sin marsch, framryckte den mycket fortare än
vi. Deraf hände, att Ryska förtruppen på norra stranden hann före oss,
och kunde således obehindradt beskjuta vår kolonn på den södra. Dessutom
blefvo vi förföljde af de fiender, som efter oss hade gått öfver färjan.
För att tillbakahålla deras påträngande, bildade Savolaks jägare en
kedja i skogen. Under full fäktning fortsattes återtåget på detta sätt,
med mycken köld och ordning, ända till dess det började mörkna. Nu ankom
vår dåvarande brigad-chef, öfverste Cedergren, för att påskynda
reträtten. Han tjente vid fortifikationen, och var på intet sätt duglig
till brigad-chef; men general-befälet ville förmodligen skaffa sig
anledning att kunna rekommendera honom till någon kongl. ynnest, och
derföre blef han brigad-chef. Han begynte nog oförsigtigt ropa till
soldaterna: _spring, spring!_ och det hade den verkan, att soldaterna
trodde faran vara så stor, att ingen räddning för dem vore möjlig. De
kunde derföre af sitt befäl icke mera hållas tillsamman, utan här uppkom
den största oordning. Jag känner ej vår förlust vid detta tillfälle; men
med full visshet vet jag; att Leppävirta kompani af Savolaks
jägare-regemente, bestående af 70 man under gevär, förlorade 10 man,
hvilka togos till fånga. De andra kompaniernas förlust var ungefär i
samma förhållande, och kapiten C. M. v. Fieandt var dessutom ganska nära
att med hela sitt kompani blifva fången; emedan öfverste Cedergren låtit
upprifva en bro (hvilken vi skulle passera), förrän hela eftertruppen
var öfverkommen. Den tappre kapiten Fieandts kloka anordningar, och det
inbrytande mörkret afböjde olyckan. Det var samma kapiten Fieandt, som
så mycket utmärkte sig vid Lappo, den 10 och 14 Juli, vid Alavo den 17
Augusti, vid Ylistaro den 10 och vid Oravais den 14 September. Tvenne
gångor räddade han hela sitt kompani, och likväl erhöll han, för allt
detta, icke en gång en majors-fullmagt, ehuru flere af hans yngre
kamrater fingo en sådan, och oaktadt han i slaget vid Lappo anförde ena
Savolaks jägare-bataljonen, hvilken der förvärfvade sig så mycken
krigsära.
Vårt återtåg fortsattes sedan till Lill-Kyro, utan att af fienden vidare
oroas. Här förbereddes åter allt till strid, emedan fiendens rörelser
gåfvo anledning att befara ett anfall; men hans afsigt var blott att
uppehålla oss, under det han från alla håll hopsamlade sina trupper, för
att sedan så mycket säkrare kunna fullkomligen slå oss, när vi skulle
verkställa den förmodade inskeppningen.
Den 12 September uppbröts och marscherades, icke till Wasa, såsom det
allmänt troddes, utan till Wörå, en och tre åttondedels mil på vägen åt
Ny och Gamla Carleby.
Den 13 September marscherade vi två och en åttondedels mil till Oravais,
der en ganska förmånlig ställning af oss intogs. En höjd, som
beherrskade hela fältet nedanföre, besattes af vårt artilleri; till
höger hade vi ett ointagligt berg, hvilket sträckte sig ända till
hafsstranden; på venstra flygeln var en stor äng, och straxt ofvanföre,
längre åt venster, ett sankt kärr. Bättre position kunde knappt önskas,
och Ryssarne, i sin ingifna rapport, kallade den _nästan
oöfvervinnelig_. Vår fältvakt, som stod en fjerdedels mil framför
Oravais, blef redan om aftonen den 13 rekognoserad af flere fiendtliga
patruller. Ungefär kl. 5 på morgonen, den 14, blefvo våra förposter,
under öfverste von Platen vid Helsinge regemente, häftigt anfallne.
Motståndet var tappert och långvarigt, och några fångar togos derunder;
men öfverste von Platen blef sårad och förposterna nödgades, efter
betydlig förlust, draga sig tillbaka, hvarefter de, för att hemta nödig
hvila, blefvo ställde i reserven. Den nu anryckande fienden lät sitt
artilleri genast spela emot våra stycken och vår högra flygel; denna
kanonad besvarades af oss ganska lifligt. Fjerde brigaden stod på
venstra flygeln längst till venster, i öfra ändan af ängen samt in på
kärret. Der underhölls en jemn, men mindre häftig eld, och ju längre
Ryska jägarekedjan avancerade uppåt, desto mera vesterut drog sig äfven
vår jägarekedja; på denna flygel föreföll för öfrigt hela dagen intet af
vigt. Deremot anföll fienden flere gångor vår medelpunkt, hvilket alltid
afslogs; och ända till middagstiden bibehöllo vi vår ställning
oförändrad. Fiendens angrepp voro icke heller så häftiga. Emot middagen
gjorde Ryssarne ytterligare anfall, och då läto generalerne Adlercreutz
och Vegesack, hänförde af sitt personliga mod, förleda sig att icke
blott afslå dem, utan ock förfölja dem med tvenne bataljoner, under
öfverste Brändström, understödde af tvenne 6:pundiga kanoner, förde af
kapiten Panchéen. Fienden drog sig genast tillbaka, jagad af våra
trupper. Vi hade fortsatt detta förföljande tre åttondedels mil, då vi
kommo förbi en liten insjö. Bakom densamma hade Ryssarne ett bakhåll af
3000 man, hvilka, sedan vi väl voro förbi sjön, framryckte, och, från
skogen vid landsvägen, underhöllo en mördande eld; vår trupp, redan
öfverflyglad, erhöll nu befallning att draga sig tillbaka. Från tvenne
sidor måste våra tillbakatågande trupper uthärda fiendens eld, och
Upplands regementes tvenne bataljoner, under öfverste-löjtnant Drufva,
anbefalldes att skydda återtåget. Ryssarne sökte med särdeles ifver att
genombryta vår venstra flygel, och om någonsin tapperhet och rådighet
behöfdes, var det sannerligen vid detta tillfälle; men sådant ådagalade
också öfverste-löjtnant Drufva på ett utomordentligt sätt. Öfverste
Brändström och löjtnanten vid Upplands regemente, baron O. Mörner blefvo
här illa sårade, den sednare af trenne bajonetstygn. Fienden rusade
nästan oupphörligt på våra å landsvägen uppställde kanoner, för att
borttaga dem; men blef ständigt afslagen. Svårast var det, då våra
trupper skulle passera den framför vår linie befintliga slätt, emedan
fienden emellertid besatt skogen derintill med infanteri. Förlusten blef
här ganska stor, och på slätten vid sjön blefvo omkring 100 man fångne,
midt för hela härens åsyn. Utgången bevisade således, att Ryssarnes
flykt var blott en krigslist af general Kamensky, för att locka oss från
den fördelaktiga position vi innehade. Striden hade varat i femton
timmar, och vår förlust derunder blef omkring 40 officerare samt 1,200
man döde, sårade och fångne.
Svenska styrkan vid Oravais utgjordes af general Vegesacks Svenska
fördelning, 3,600 man; en bataljon af Vesterbottens regemente, under
öfverste Essen; en bataljon af Österbottens regemente, under
öfverste-löjtnanten baron von Otter, samt fjerde brigaden, utom tvenne
bataljoner under öfverste-löjtnant von Fieandt på Lintulaks vägen.
Således kan Svenska hären på detta ställe omöjligen beräknas högre, än
till omkring 5000 eller högst något öfver 5000 man. Hvar de andra tre
Finska brigaderne stodo, skall jag längre fram omnämna. Efter sedermera
erhållne trovärdiga upplysningar, uppgick Ryska arméen vid Oravais till
ungefär 15,000 man, med 16 kanoner. Ryssarne uppgåfvo väl sin styrka
endast till 10,000 och den Svenska till 16,000 man med 20 kanoner. Men
de beräknade ock vår förlust större än hela vår styrka härstädes
verkligen var, eller till 7000 man. Enligt en af mig förut åberopad Rysk
rapport, införd i Åbo Tidningar, skulle fiendtliga styrkan vid Kauhajoki
ensamt utgjort 18,000 man. Dermed voro nu förenade de 10,000, som stått
emot oss vid Ruona och Mengijärvi. Således skulle, efter Ryska
uppgifterna, deras här vid Oravais bordt vara 28,000 man; men den
uppgick endast till omkring 15 à 16,000 man.
För denna drabbning blefvo brigad-chefen, öfverste Cedergren och majoren
vid Savolaks infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden med stora
korset. Svärds-ordens medalj erhöllo: löjtnanterne Jack, Charpentier och
Aminoff. För öfrigt utmärkte sig: major Sunn, kapitenerne Germund
Aminoff, von Fieandt, von Burghausen och von Born, samt löjtnanterne
Breitholtz, Hartman och Salmén.
Vid Svenska fördelningen utmärkte sig isynnerhet öfverstarne Brändström
och von Platen, hvilka också, ehuru ej förr än den 3 Juli 1809, blefvo
riddare af svärds-orden med stora korset; men den som ådagalade den
största tapperhet, var öfverste-löjtnant Drufva vid Upplands regemente.
Huru han blef belönad, känner jag ej.
Om aftonen emot mörkningen företogs reträtten ifrån Oravais, och
Savolaks brigaden, som minst lidit denna dag, utgjorde eftertruppen.
Första Finska brigaden stod vid Härmä, på vägen från Lappo till Ny
Carleby; men blef af Ryssarne tillbakadrifven ända till denna stad.
General Döbeln ankom dit med andra brigaden, jemte kapiten Gyllenbögels
fördelning, och den 13 September, eller dagen före drabbningen vid
Oravais, slog han Ryssarne och fördref dem från Ny Carleby, samt
förskaffade vår här öppen väg till återtåg.
Tredje brigaden under general Gripenbergs anförande, hade äfven tågat
norr ut, och sedan Döbeln rensat Ny Carleby från fiender, ryckte
Gripenberg åt Gamla Carleby och ankom till Kronoby. Ryssarne besatte
nyssnämde stad med omkring 1,500 man, och anföllo den 15 September så
väl öfverste-löjtnant von Fieandt, hvilken stod norr om Kaukko bro, som
tredje brigaden vid Kronoby; men blefvo slagne och nödgades draga sig
tillbaka åt Neder Vetil.
Efter slaget vid Oravais fortsatte vi återtåget, så att fjerde brigaden
den 15 passerade Munsala kapell och Ny Carleby, samt stadnade öfver
natten vid Soklot, fyra och en half mil från Oravais. Vid Esse å, sex
och en half mil från Oravais, gjordes sedermera halt. Men fienden gick
med rytteri öfver ån, vid Esse kyrka, en och en fjerdedels mil från
landsvägen, hvarföre hären åter bröt upp, för att vid Kaukko bro göra
ett kraftigt motstånd. Nämde bro förstördes och tvenne bataljoner
Savolaks jägare afsändes till Kelvio, för att betäcka den väg som
derifrån leder till Peitso, och sålunda försvara arméens venstra flygel.
En fiendtlig trupp visade sig vid Kelvio, några skott lossades, och vi
gjorde oss färdige till strid; men fiendens afsigt var blott en
rekognosering.
Svenska hären tog sedermera sin ställning vid och omkring Himango,
omkring 15 mil ifrån Oravais.
Den 29 September afslöts, vid högqvarteret i Lohteå, ett stillestånd
emellan oss och Ryssarne, på 8 dagars uppsägning. Ryssarne skulle
bibehålla sin ställning vid Gamla Carleby, och Svenskarne den de
innehade vid Himango; på Kuopio sidan skulle Idensalmi kyrka utgöra
gränspunkten emellan begge härarne. Sandels, som slutligen sett sig
nödsakad att lemna Toivola pass (den 30 September), der han, öfver tre
månader försvarat sig mot en så mycket öfverlägsen fiende, blef nu,
genom detta fördrag, tvungen att öfvergifva äfven det fördelaktiga
Palois pass, ungefär en mil söder om nyssnämde kyrka, hvilket han låtit
befästa, för att der intaga en ny ställning. Han hade derstädes ganska
säkert kunnat en längre tid uppehålla Ryssarne. Då Ryska
öfverbefälhafvaren föreslog vapenhvilan, afsåg han det hela, och vårt
general-befäl, som hade blott sin enskildta ställning för ögonmärke,
ingick beskedligt fördraget, utan att bekymra sig om Sandels och den
flygel han hade att försvara.
Under stillestånds tiden anbefaltes, genom en general-order, att
öfverlefvorna af fjerde brigaden, hvilken, med de från Lintulaks
återkomne tvenne bataljoner, numera utgjorde blott omkring 800 man,
skulle förenas med femte brigaden, och ställas under öfverste Sandels
befäl. Vi uppbröto derföre och tågade norr ut till Limingo, samt
derifrån ner åt Savolaks till Idensalmi, der Sandels intagit sin
ställning vid Wirta pass, ¼ mil norr om Idensalmi kyrka. Således hade vi
åter att tåga trettiotre mil. Sandels brigad förstärktes dessutom med
700 man af Östgötha lif-grenadiererna, under kapiten Gyllensköld, så att
hans fördelning slutligen utgjorde nära 2,700 man.
Stilleståndet mellan Svenska och Ryska härarne uppsades af Ryssarne den
19 Oktober, så att fiendtligheterna åter skulle taga sin början den 27
kl. 1 på dagen. Men detta stillestånd uppsades icke vid stora arméen,
der det var afslutadt, utan blott genom bref från general Tutschkoff
till brigad-chefen Sandels i Idensalmi. Detta bevisar, att vapenhvilan
den 29 September blott var en list af Ryssarne, för att draga Sandels
ifrån den fördelaktiga ställningen vid Palois. Ryssarne kände Sandels
ganska väl, och viste derföre, att de icke kunde locka honom från hans
goda position, likasom de gjort det med Adlercreutz och Vegesack vid
Oravais. De försökte således, om de ej å nyo kunde bedraga vårt
öfverbefäl; och detta lyckades. Stilleståndets uppsägning var för
Sandels alldeles icke oväntadt, ehuru han trodde, att den skulle ske vid
stora arméen. Likaså ansåg han det ock för säkert, att han skulle blifva
anfallen, genast efter vapenhvilans upphörande. Han hade derföre låtit
uppkasta batterier på norra sidan om Wirta pass, hvilket han ville
försvara i det längsta. All umbärlig tross skickades till Pulkkila, och
alla sjuka på vägen åt Uleåborg.