afgjordes eller kunde afgöras. General Adlercreutz fattade då det modiga
beslut, att genombryta fiendens venstra flygel, och befallde derföre
General von Döbeln att med andra brigaden, hvilken utgjordes af det för
sin tapperhet utmärkta Björneborgs regemente, samt fyra 6:pundiga
kanoner, verkställa denna genombrytning. Företaget var förenadt med
stora svårigheter; ty vägen gick först genom en med råg beväxt åker,
uppfylld af Ryska jägare och infanterister, och sedermera genom en by,
der husen på begge sidor om vägen likaså voro besatte af fienden, som
derifrån underhöll en mördande eld på våra stormande trupper. Ett sådant
uppdrag kunde aldrig anförtros åt en modigare befälhafvare, eller åt en
tapprare trupp. Jag hörde väl flere officerares anmärkningar deröfver,
att icke vårt artilleri, som nu endast ryckte fram efter den slutna
kolonnen, först med drufhagel fick rensa rågåkern från Ryssar, förr än
infanteriet företog genombrytningen; men då hade denna ej kunnat
verkställas så skyndsamt, och allt berodde på hastigheten; annars hade
fienden, med sitt talrika rytteri, fått tillfälle att vidtaga åtgärder
mot hela vår plan, hvilken då sannolikt misslyckats. Nu rusade
Björneborgs regemente med oförskräckt mod på Ryssarne, och lät ej ett
ögonblick uppehålla sig, hvarken af den ifrån rågåkern eller sedan af
den från husen å ömse sidor om vägen mördande elden, (ehuru den
nedgjorde tio officerare och omkring 100 man af våra tappre
Björneborgare), utan marschen fortsattes hurtigt tills de kommo öfver
den bakom Ryska linien befintliga elf, på vägen åt Wasa. Då svängdes
kanonerna om, och ställdes emot fienden, midt för bron öfver elfven,
samt bataljonerna på begge sidor om kanonerna. Genom denna djerfva och
alldeles oväntade rörelse, var nu återtåget åt Wasa för Ryssarne
alldeles afskuret. Om general Adlercreutz, sedan Döbelns genombrytning
så väl lyckades, med en del af den öfriga hären, hade anfallit Ryska
högra flygeln -- och något vidare anfall behöfdes icke, -- om han blott
med några bataljoner besatt den vägen, som går åt Savolaks, så hade
ovilkorligen hela Ryska hären, med tross och kanoner, bordt blifva
tagen. Vägen hade åtminstone kunnat stängas och så förstöras, att aldrig
en enda kanon eller den ringaste tross bordt kunna undkomma. Men nu blef
hela denna väg lemnad alldeles öppen och obesatt; endast midt för
Leohtala by var den bevakad af tvenne bataljoner utaf Savolaks brigaden;
men Ryssarne följde ej vägens krökning ända intill fronten af vårt
artilleri, utan skyndade sig, så snart de märkte Döbelns genombrytning,
samt att återtåget till Wasa var dem afskuret, att itända nyssnämde by,
ehuru alla deras sårade och sjuka lågo der, och under skygd af elden och
röken, gjorde de sig i hast en ginare väg öfver åkern, bakom den
brinnande byn, och kommo, under vår overksamhet, utan en enda mans eller
en enda trosskärras förlust, lyckligen ifrån den verkligen svåra
ställning, i hvilken de befunno sig.
General Adlercreutz yttrar väl i sin rapport: att han ernat låta tredje
brigaden genom skogen anfalla fiendens högra flygel; men i detsamma
inkom rapport, att en ansenlig fiendtlig styrka visade sig vid Alapää
by, således på ryggen af den kolonn, som angrep fiendens venstra flygel.
Hvarföre han ditsände brigad-chefen Gripenberg med tvenne bataljoner. --
I fall det verkligen så förhöll sig, att en sådan falsk rapport
inkommit, så bestod dock den återstående reserven af tvenne bataljoner
Savolaks jägare, en bataljon Karelska jägare, en bataljon Savolaks
infanteri, en bataljon Tavastehus regemente, samt tvenne bataljoner Åbo
Läns regemente. Hvarföre befalltes icke några af dessa sju, overksamma
bataljoner att framrycka på vår venstra flygel? Ryska befälhafvaren
begagnade deremot skyndsamt vårt felsteg till sin fördel. Hade Ryssarne
qvarstått något längre, är jag säker att general Adlercreutz besinnat
sig, och då hade de ingalunda sluppit undan, såsom nu skedde. Den enda
fördel som vanns genom Döbelns och de tappre Björneborgarenas
välförhållande denna dag, var den, att Lappo af Ryssarne blef utrymdt,
och att vi om aftonen kl. 9 intogo qvarter i byarne, der Ryssarne kort
förut hade stått.
Innan jag slutar berättelsen om denna drabbning, vill jag omnämna en
tilldragelse, för hvars sannfärdighet jag ansvarar. Sedan Savolaks
jägare, vid härens framkomst till Lappo, blefvo satte i reserven, samt,
efter hemtad hvila, stodo i backen och åskådade general von Döbelns
lyckliga genombrytning af fiendens venstra flygel, yttrade kapiten Carl
Magnus v. Fieandt till sina kamrater: "så gerna som vi stå här
overksamma, tar jag min pluton och går bort; om det behöfves, så är här
i reserv-corpsen ändock tillräcklig styrka att kunna agera med." Derpå
aftågade han med sin pluton, efter Döbelns genombrytning, emot fiendens
i oordning bragte venstra flygel. Han var nära att bemägtiga sig en
kanon, för hvilken flere hästar och en del af servisen blifvit
bortskjutne, och som stod qvarlemnad utan betäckning. Men den häftiga
och väl rigtade elden från vårt artilleri, hindrade honom att verkställa
detta, och Fieandt med sin trupp nödgades åse, huru några få Ryssar
bortsläpade den redan nästan öfvergifna kanonen. Derefter framryckte
Fieandt vidare, och tog 52 fångar, de enda som blefvo tagne i denna
drabbning.
Härvid vågar jag en mer än sannolik gissning. Savolaks jägare, med sina
tschakoer och gröna kapotter, kunde på afstånd svårligen skiljas ifrån
Ryssarne, och det är mycket troligt, att Fieandt med sin trupp blifvit,
under sin utvandring, bemärkt af någon adjutant, eller någon annan, som
straxt i sin häpenhet ansåg det för en betydlig Rysk styrka, och sålunda
gaf anledning till den falska rapport, hvilken general Adlercreutz sade
sig under striden hafva fått. Fieandts tilltagsenhet bevisar emellertid
hvad som kunnat och bordt utföras. Men der fångar egentligen bordt
tagas, der fingo de fri genomgång. Major Ehrenroths flera gångor
förnyade begäran, att få besätta Savolaks vägen, afvisades med köld. Och
Ehrenroth, hvilken så nyligen varit på stället och fullkomligen kände
belägenheten, hade kunnat vara general Adlercreutz till stor nytta vid
detta tillfälle.
Vår hela förlust på denna dag var 11 officerare samt 120 man. Ryssarnes
förlust kan ej uppgifvas, emedan deras sårade blefvo uppbrände i
Leohtala by. Fångarnes antal uppgick, såsom nämdt är, till 52. För denna
drabbning blefvo major Tujulin och kapiten Brunow riddare af
svärds-orden. Tapperhets-medalj erhöllo: kapiten von Fieandt, som hela
dagen förde bataljonen i elden, samt löjtnanterne Berner, Wrede,
Ekestubbe, Taube, Schwartz, Andersin, Lind och Lundeberg, alla vid
Savolaks jägare. Vid Savolaks infanteri blefvo öfverste-löjtnant Lode
och kapiten D. Aminoff riddare. Den sistnämde dog under vår vistelse i
Lappo, utaf sin erhållna blessyr.
För öfrigt utmärkte sig i denna träffning följande vid brigaden: grefve
Cronstedt, adjutanten, kapiten Brusin, öfverste-löjtnant Aminoff,
kapiten Burghausen, och löjtnant Salmén, samt vid brigadens artilleri
under-löjtnanten von Becker.
Sedan Ryssarnes hufvudstyrka nu blifvit slagen vid Lappo, troddes
allmänt, att vi genast skulle förfölja dem, som undsluppit så lätt den
14 Juli. Men vi blefvo öfver 8 dagar stilla liggande i Lappo, och
framryckte omsider till Tiistenjoki, samt derifrån till Ruona bro i
Kuortane socken, hvarest vi åter dröjde en längre tid. Tredje brigaden,
under brigad-chefen Gripenbergs befäl, blef äfven förlagd på detta
sistnämde ställe.
Första brigaden, bestående af Åbo Läns regemente, hade emellertid, under
öfverste Palmfelts befäl, blifvit försänd till Sarvikka. Den 9 Augusti
skickade Ryssarne dit en rekognoserings trupp, hvaraf öfverste Palmfelt
blef så förskräckt, att han med hela sin brigad drog sig undan från sin
post vid Sarvikka, och stadnade ej, ehuru ingen fiende förföljde honom,
förr än han kom till Ruona bro, der vi lågo. Derigenom ådrog sig Åbo
Läns regemente ett allmänt förakt af hela den öfriga Finska hären,
hvilket gick så långt, att om en soldat af nämde regemente kom inom
Savolaks lägret, blef han med mångfaldiga smädeord genast bortkörd, samt
förklarades ovärdig att få vara ibland de öfrige Finnarne. Jag var
närvarande den 16 Augusti om aftonen, när general-order för följande
dagens anfall ankommo och upplästes, då Savolaks jägare-officerare högt
yttrade: nu har general-befälet ställt ganska klokt till för arméens
framryckande till Alavo; ty det har befallt, att Åbo Läns regemente
marscherar ut och efter dem ett sexpundigt batteri. En tillstädes
varande Åbo Läns officer, löjtnant Aminoff, som var adjutant hos
öfverste Palmfelt, upptog detta alfvarsamt, så att fråga blef om envig;
men påföljande dagens träffning vid Alavo gjorde allt detta om intet.
Sedan Åbo Läns brigaden så plötsligt retirerat från Sarvikka, yttrades i
de officiella rapporterna den 12 Augusti, att samma brigad blifvit dit
återsänd med förstärkning. Detta måste jag helt och hållet bestrida,
såsom alldeles icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Trenne
bataljoner af Savolaks jägare regemente, utgörande till samman ungefär
400 man, under major Tujulins anförande, beordrades att i första
brigadens ställe gå till Sarvikka. Då dessa tvenne bataljoner skulle
aftåga, blefvo de befallte att stadna på andra sidan om Ruona bro, då
brigad-chefen grefve Cronstedt ankom, och tilltalade den uppställda
truppen på följande sätt: "ni känner alla hvad som händt med Åbo Läns
brigaden, på det ställe dit ni nu skall gå, så att jag ej behöfver nämna
något derom. General Gripenberg och jag hafva kommit öfverens, att
utvälja tvenne de mest pålitliga bataljoner att skickas dit i deras
ställe. Jag har ej tvekat i mitt val, och jag hoppas att ni svarar emot
detta förtroende." -- Jag behöfver icke nämna hvad detta tilltal verkade
hos en trupp, der både befäl och soldater hade den ärelystnaden, att
alltid vilja anses för ett bland de tappraste regementer vid Finska
hären. Så snart grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom
officers-korpsen, före afmarschen från stället, med handslag, att vid
Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de ock
kunde erhålla om återtåg: "på det (såsom det hette) Åbolänningarne ej må
kunna säga om oss, hvad vi och andra sagt om dem." Detta aftal hörde
major Tujulin, som härvid stod på något afstånd. Han, i jemförelse med
de öfriga officerarne, en mera åldrig man, vände sig till dem med sin
vanliga glada uppsyn, och yttrade: "gossar, gossar! jag hör hvad ni har
för er, jag tycker om er derföre; men ni skall lofva att lyda mig; jag
deremot lofvar er, att jag ej skall befalla reträtt, förr än två
tredjedelar eller åtminstone öfver hälften af oss stupat." Med sådana
tänkesätt och föresatser aftågade dessa bataljoner den 10 Augusti från
Ruona bro till Sarvikka.
Så snart de framkommit, skyndade major Tujulin att sjelf rekognosera
belägenheten, och fann dervid, att en väg ledde ifrån fiendtliga sidan,
hvilken tog kommenderingen vid Sarvikka i flanken, samt att tvenne
andra, som gingo bakom Sarvikka, gjorde det lätt att falla den i ryggen.
Stället var således ingenting mindre än tjenligt att här fatta posto.
General-befälet hade förmodligen på kartan sett att en bäck lopp fram
vid Sarvikka, och i anledning deraf befallt att stället skulle med någon
trupp besättas, utan att för öfrigt känna belägenheten, eller låta
undersöka den, innan befallningen utfärdades. Major Tujulin tog derföre
det beslut, att, utan vidare order, återvända med sin fördelning, tre
fjerdedels mil, till Kuhalampi, der han uppställde sig, men qvarlemnade
vid Sarvikka en fältvakt af 50 man, samt insände till brigadchefen
rapport om denna förändring. Vid Kuhalampi qvarstod kommenderingen, utan
att någon fiende syntes, intill den 17 Augusti, då hela den öfriga hären
der inträffade, under sin marsch emot Ryssarne vid Alavo, beläget sex
och ¾ mil från Lappo. Den behöfde således, från den 14 Juli, en hel
månad och tre dagar för att hinna sex och tre fjerdedels mil framåt.
Den 17 Augusti, sedan vädret klarnat, folkets kläder fått något torka
efter ett svårt regn, samt gevären blifvit plundrade, uppbröt hela
arméen omkring kl. 12 på dagen. Efter vanligheten utgjorde Savolaks
brigaden förtruppen, och ibland dem Savolaks jägare. En bataljon
Savolaks infanteri, under major G. Ehrenroths befäl, följde med general
Gripenberg, som tågade en biväg åt venster, för att ifrån Töysä, på
vägen som derifrån går till Alavo, falla fienden i flanken. Kl. half 2
begynte striden, hvilken blef allt häftigare, ju närmare vi kommo Alavo.
Ryssarnes motstånd var nu helt annat, än för två eller tre månader
tillbaka. Vårt artilleri, särdeles under löjtnant Lind, ryckte så nära
in på fienden, att dess linie derigenom flera gångor blef bruten;
under-löjtnant von Becker, vid Savolaks brigadens artilleri, tillfogade
också fienden betydlig förlust; men ändock kunde ej Ryssarne förmås att
vika. Till och med efter tredje brigadens framkomst på deras flank,
öfvergåfvo de likväl icke sin ställning, utan förändrade den blott
hastigt. Karelska jägarena, på vår venstra flygel, blefvo deremot så
häftigt anfallne, att de redan nödgades vika; men då framryckte en
bataljon Savolaks infanteri, anförde af öfverste-löjtnant Lode, och dref
fienden med bajonetten tillbaka. Denna bataljon, som hade en slätt att
springa öfver, innan den kunde begagna blanka vapen emot de af den täta
skogen betäckte Ryssarne, fick dyrt betala sin tapperbet; ty öfver 50
man stupade vid detta tillfälle, öfverste-löjtnant Lode blef svårt
sårad, äfvenså major Tavast samt alla de öfrige officerarne, så att en
subaltern-officer var det enda återstående befäl vid hela bataljonen.
Men detta anfall afgjorde ock stridens lyckliga utgång; ty så snart
denna flygel straxt deruppå blifvit förstärkt af en bataljon Tavastehus
regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, och med lika ifver
som förut fortfor att rycka fram, nödgades fienden hastigt börja sitt
återtåg på vägen åt Wirdois, samt förföljdes ¾ mil, af öfverste
Palmfelt.
Fiendens styrka vid Alavo var, inberäknadt rytteri och artilleri, 4 à
5000 man. Vår armée bestod af tredje och fjerde brigaderne, tvenne
bataljoner Åbo Läns, samt en bataljon Österbottens regemente, och
utgjorde tillsamman något öfver 3000 man, af hvilka ungefär en tredjedel
ej var med i elden. Fiendens förlust blef 2 officerare och nära 100 man
dödskjutne, samt en officer och 120 man fångne, hvaribland 50 sårade.
Vår förlust utgjorde 15 à 16 officerare samt omkring 200 man döde och
sårade. Ibland desse siste befanns Savolaks brigadens chef, grefve
Cronstedt.
Som han nu, till brigadens stora afsaknad, upphörde att vara dess
anförare, fordrar rättvisan att nämna några ord om denna af hela
brigaden allmänt älskade befälhafvare. Grefve Cronstedt var den
förträffligaste chef man kan önska sig; alltid vänlig och faderlig,
äfven emot den ringaste; vaksam och driftig, utan att för mycket
uttrötta soldaten. Med sällsynt köld och rådighet förde han sin brigad i
de hetaste strider; sjelf skydde han aldrig faran, stod alltid främst
för att genast kunna vidtaga nödiga anordningar, och det knot, som i
början yttrade sig emot, honom, förbyttes, sedan brigaden lärde rätt
känna honom och han lärde känna brigaden, i den största högaktning och
tillgifvenhet. De misstag man i början ansåg honom hafva begått, glömdes
snart, då man insåg hans många och stora egenskaper såsom anförare, samt
när hvar och en blef öfvertygad, att de härrörde, icke från grefve
Cronstedt sjelf, utan från hans unga, kittsliga och oerfarna adjutant,
löjtnant Brusin. Grefve Cronstedts enda fel var, att han lemnade Brusin,
en visserligen tapper och driftig officer, för mycket förtroende och för
stort inflytande. Endast den stränga sanning jag uti denna framställning
föresatt mig, såsom mitt högsta mål, har tvungit mig att icke förtiga de
mindre goda anordningar, hvilka i början af kriget röjde sig. Grefve
Cronstedts i detta fälttåg ådagalagde förtjenster, äro i alla fall
större, än att de kunna fördunklas af några smärre inträffade misstag.
Utom den förut nämde Savolaks infanteribataljon, hvilken under
öfverste-löjtnant Lodes befäl utmärkte sig vid Alavo, bör jag äfven göra
Åbo Läns regemente den rättvisa, att det, för att godtgöra felsteget vid
Sarvikka, slogs vid Alavo med största tapperhet. Öfverste-löjtnant Lode,
som redan förut vid Revolaks och Lappo så mycket utmärkt sig, att han
begge gångorna af general Adlercreutz rekommenderades till nådig
hugkomst, blef ändtligen för denna drabbning utnämd till öfverste, och
erhöll sedermera, den 3 Juli 1809, tillika med öfverste Aminoff vid
Karelska jägarena, svärds-orden med stora korset. För denna träffning
utnämdes, vid Savolaks infanteri, major Tavast riddare samt derefter
öfverste-löjtnant; och kapiten Carlqvist, löjtnanterne C. M. von
Fieandt, Orbinski och Meinander, samt fendrikarne Hjelmman och Savander
tillades svärds-ordens medalj. Vid Savolaks jägare blef kapiten Germund
Aminoff riddare; han, tillika med löjtnanterne Berner och Collan, voro
sårade. Vid Karelska jägarena erhöllo löjtnanterne Humble och Salmén
samt adjutanten Fr. Aminoff svärds-ordens medalj. För öfrigt blefvo
rekommenderade: grefve Cronstedt; vid Savolaks jägare, kapiten von
Fieandt, löjtnanterne Ekestubbe, Hartman och Klingspor; vid Karelska
jägarena, kapiten von Burghausen; samt vid Karelska dragonerne,
löjtnanterne Ruthensköld och Schlyter -- General Adlercreutz upphöjdes
till friherre.
Före stridens början hade Ryssarne afsändt sin tross, med 2 à 300 mans
betäckning, på vägen åt Töysä och Etseri. Major G. Ehrenroth, vid
Savolaks infanteri, beordrades derföre, efter slutad träffning, att med
sin bataljon förfölja fienden åt denna väg. Han upphann honom icke förr
än vid Etseri pass, tre ¾ mil från Alavo, nedgjorde 24 man, samt tog 3
officerare och 42 man, jemte något proviant och en mängd slagtboskap.
Utom major Ehrenroth utmärkte sig fendriken Gregory Aminoff, som derföre
erhöll svärds-ordens medalj. Den i alla afseenden duglige och genom sin
tapperhet förtjente major Ehrenroth, _fick intet_; men utnämdes omsider,
den 24 October 1808, till riddare af svärds-orden med stora korset,
sedan han vid Oravais blifvit sårad.
Ryska hären vid Alavo hade ernat retirera åt Töysä och Etseri, dit den
sändt sin tross, och hvarigenom den kunnat förena sig med de vid
Lintulaks stående Ryssar; men hindrades af general Gripenberg, som med
sin brigad skickades på Töysä vägen, före träffningens början. Ryssarne
nödgades derföre återtåga åt Wirdois, dit de blefvo förföljde af
öfverste Palmfelt med första brigaden. Den 21 Augusti utförde Palmfelt
det uppdrag han fått, att från Wirdois pass fördrifva fienden. Detta
verkställdes hufvudsakligen sålunda, att en del af truppen afgick på
båtar för att taga fienden i ryggen; ty så snart Ryssarne blefvo varse
båtarne, flydde de genast med största skyndsamhet, och Wirdois pass, 4½
mil från Alavo, intogs af oss.
Samma dag Wirdois pass af oss anfölls och intogs, blef på ett annat
ställe, eller vid Karstula, grunden lagd till det återtåg, som
hädanefter af oss måste företagas. Brigad-chefen Sandels hade flere
gångor erinrat general-befälet, om nödvändigheten att skicka en större
styrka på denna väg, hvilken låg emellan honom och stora arméen, och som
var den genaste för Ryska från Savolaks ankommande förstärkningar. Men
hvad orsaken än må varit till uraktlåtenhet häraf, ligger det dock vårt
general-befäl till last, att hafva fästat så liten uppmärksamhet på
denna vigtiga väg, som gick direkte till Gamla Carleby, och genom hvars
besättande fienden ovilkorligen stängt all utväg till återtåg för hela
Finska hären. Äfven Ryska befälhafvaren begick det felet, att han ej,
sedan Fieandt var slagen vid Karstula, ryckte fram till Gamla Carleby,
dit han hade endast hälften så lång väg som vi. Hade han besatt denna
stad, så hade vi sannolikt blifvit nödsakade att gifva oss fångne.
Som tvenne bataljoner af Savolaks brigaden befunno sig vid Lintulaks
fördelningen, vill jag i korthet omtala förloppet härstädes. Den 21
Augusti kl. 5 om morgonen började Ryssarne anfalla den kommendering, som
under öfverste-löjtnant von Fieandts befäl stod vid Karstula. Fieandts
styrka utgjorde ungefär 1,250 man, med sex kanoner. Den blef nu angripen
af omkring 4000 man, med ett talrikt artiller. Uti tio timmar
försvarades vår ställning emot detta öfverlägsna antal; men sluteligen,
då en större fiendtlig trupp var nära att taga hela fördelningen i
ryggen, samt afskära dess återtåg, nödgades Fieandt draga sig tillbaka.
Major Hästesko, med största häftighet anfallen af en tredubbel fiendelig
styrka, hvilken gått öfver ett vad, utmärkte sig härvid ganska mycket,
och endast genom hans tapperhet räddades våra kanoner. För att
tillbakahålla fiendens alltför häftiga påträngande, ställdes sedermera
en sexpundig kanon på landsvägen; men det dröjde icke länge förr än
halfva servisen, en under-officer, befälhafvaren för kanonen samt trenne
hästar voro nedskjutne, samt kanonen af fienden eröfrad. Då rusade
löjtnant Reiher, med sin af Savolaks infanteri bestående division, på
Ryssarne, återdref dem med bajonetten, och tillbakahöll den påträngande
fienden, till dess de döda hästarne hunno blifva frånspände och kanonen
räddad. Striden fortfor med yttersta häftighet intill sent på aftonen.
Tre choqver af Ryska rytteriet blefvo lika så tappert afslagne, som de
oafbrutna infanteri- och jägare-anfallen. Vår förlust i denna 16 timmars
blodiga träffning, var större än den af öfverste-löjtnant v. Fieandt
uppgafs. Härom öfverensstämde flere närvarande officerare, äfvensom
läkaren, hvilken på sjukhuset emottog de sårade. Den uppgick troligen
till 7 à 800 man. Återtåget fortsattes ända till Öfver Wetil, fem mil
nära Gamla Carleby. För denna fäktning blef kapitenen vid Savolaks
infanteri, Ladau, utnämd till major; och löjtnant Reiher samt kornetten
vid Nylands dragoner O. Boye erhöllo svärds-ordens medalj.
Sålunda tillintetgjordes frukterna af alla våra segrar. Stora arméens
ställning vid Wirdois kunde omöjligen bibehållas, sedan Fieandt
retirerat ifrån Lintulaks; ty derigenom hade Ryssarne vägen öppen till
Kuortane, som var bakom oss. Vi hade ställt så illa till, att Ryssarne
behöfde slå hvarken Sandels eller stora arméen, hvilket hvardera blifvit
svårt för dem, utan så snart Fieandt med sin lilla trupp var återkastad,
måste vi nu ovilkorligen draga oss tillbaka ifrån alla våra vunna
fördelar. Den 22 och 23 aftågade vi derföre till Ruona bro i Kuortane
socken. Förr eller sednare måste sådant inträffa, såsom naturlig följd
af general-befälets långsamhet och mindre goda anordningar under hela
fälttåget, sedan segern vid Revolaks, hvilket redan förut blifvit
omnämdt och utveckladt.