Sedan största delen af landet var utrymdt, utan all undersökning huru
stor den fiendtliga styrka var, för hvilken man retirerade, och sedan
det, genom fäktningarne vid Siikajoki och Revolaks blifvit upplyst, att
det ingalunda varit omöjligt att återtaga landet, om vi genast hade
ryckt fram, så förblef likväl hela stora Finska arméen stilla liggande i
sju veckors tid. I en rapport af den 8 Juli finner man den märkvärdiga
uppgiften, att, efter slaget vid Siikajoki den 18 April, en hemlig
rädsla alltid åtföljt Ryssarnes krigs-operationer. Men denna fiendens
förlägenhet begagnades icke af vårt general-befäl. Finska härens så väl
under-befäl som manskap, hade en brinnande åtrå att slås med Ryssarne,
för att återtaga och försvara sin fosterjord, och denna önskan uttalades
både ofta och lifligen. Ryssarnes ställning i Finland, efter Siikajoki
och Revolaks strider, var också högst vådlig och äfventyrlig; deras
styrka var för liten, att på flera och vidt aflägsna ställen begagnas,
och de hade dessutom mycket att frukta af den på flera ställen samlade
och hotande allmogen, som stod färdig att falla dem i ryggen och hindra
deras återtåg. Men detta oaktadt lågo vi stilla, och då vi, efter sju
veckors lång hvilotid, ändtligen uppbröto, gingo vi på tjugusju dagar
från Kalajoki till Lappo, hvilket utgör tjuguen mil; och när, på
sistnämde ställe, enligt fältmarskalken Klingspors egna ord i dess
rapport, fiendens hufvudstyrka blifvit slagen den 14 Juli, så behöfdes
ännu en hel månad och tre dagar för att hinna Alavo, beläget derifrån
sex och trefjerdedels mil. -- Det syntes tydligen, att det icke var
något alfvar hvarken med Finlands försvar eller återtagande, och för mig
är det sannerligen omöjligt, att kunna finna någon enda ursäkt för
fältmarskalken Klingspor, hvilken det ingalunda felades drift och
verksamhet, _när han ville_.
Men låtom oss höra och närmare granska hvad fältmarskalken Klingspor
till sin ursäkt förebar. Han uppgaf i rapporten af den 26 Maj: att
broarne voro af vårfloden bortflutna och vägarne obrukbara. Men flera af
de största och betydligaste broar voro likväl oskadade. Alla tiders
erfarenhet har visat, att det för en krigshär icke är omöjligt, att
äfven under en fäktning slå bryggor, samt att bana vägar öfver sjelfva
Alperna; men att återställa en och annan liten bro eller iståndsätta en
god landsväg, som på ett och annat ställe kunde fordra 50 à 60 lass
fyllning, kanhända ock något mera, sådant ville fältmarskalken Klingspor
anse omöjligt för hela Finska hären! Han besinnade ej, att hvilken
årstid som helst kunde det hända, att Ryssarne, om de blefvo förföljde,
förstörde alla broar efter sig, för att hindra vårt framtåg.
Öfverste Sandels, som på hela venstra flygeln hade blott en brigad, låg
ej stilla under stora arméens hvilotid. Inom den 28 Maj framryckte han
och jagade fienden femtio mil tillbaka. I det allravärsta menföre tågade
han med sin brigad på sju dagar ifrån Pulkkila till Kuopio, hvilket
utgör tjugu och en half mil, och soldaterne uthärdarde med synbar glädje
och munterhet de största besvärligheter, då det bar åt hembygden, och
när de sågo sig äga en befälhafvare, som visade alfvar mot fienden.
Samma hinder och svårigheter, hvilka skulle hafva mött stora arméen, om
den genast ryckt fram, mötte äfven Sandels i ännu högre grad; och
frammarschen för honom var derföre mera svår, att han, med nära 2000
man, ryckte in i ett glest bebodt, fattigt och utblottadt land, fullt af
ödemarker samt på intet sätt att jemföra med det väl odlade och förmögna
Wasa län i Österbotten, hvilket stora arméen hade framför sig. Sandels
kunde således omöjligen vänta, hvad stora hären med säkerhet hade att
påräkna, att landet, i nödfall, någon tid kunnat föda hans fördelning;
och Sandels saknade ännu dessutom den fördelen, som stora arméen ägde,
att sjöledes kunna erhålla tillförsel. Men Sandels var en redlig man, en
ärlig och pålitlig befälhafvare, och alla de af fältmarskalken Klingspor
åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja, förenad med verksamhet och
drift. Under den tid stora arméen låg stilla och lemnade Ryssarne tid
att skaffa sig förstärkning, tog Sandels vid Pulkkila, Kärsämäki,
Piippo, Ahokylä, Nissilä, Saviselkä, Walkiamäki, Rautalampi, Kuopio,
Laukkas, Leppävirta, Jorois och Warkaus, tillsamman 13 officerare och
870 man fångar, öfver 100 kanoner, mera än 800 lass proviant (hvilka,
beräknade efter 3 tunnor lasset och tillsamman med den proviant och
hafra, som togs i magasinerne, utgjorde 5,296 tunnor), 12,000 L:lb. hö,
1000 L:lb. kött, samt förstörde dessutom ganska mycket för fienden.
Sandels, som hade blott en brigad under sitt befäl, ryckte fram med
Finska härens venstra flygel ända till Ryska gränsen, och skickade en
rekognoserings trupp till Sordavala stad i Ryssland. -- Något större
bevis emot grefve Klingspor behöfves icke. -- -- Efterverlden må döma om
han ej förtjente den stämpel Finska arméen gaf honom, och som jag i det
föregående uttalat. Träffande och sannt yttras i en år 1809 författad
visa:
Men gick när man borde stå stilla,
Men stadnade när man bordt gå;
Man segrade alltid -- men illa;
Ty baklänges gick det ändå.
Under det vi lågo qvar i Kalajoki, ankom den för hela hären nedslående
tidningen, att Sveaborgs fästning, genom kapitulation, blifvit
öfverlemnad åt Ryssarne. Och som jag år 1810 var i tillfälle att på
stället erhålla upplysningar om förloppet dervid, anser jag mig böra
derom meddela några omständigheter.
Den gamle, men kraftfulle generalen Klerker, som under grefve Klingspors
frånvaro förde befälet i Finland, hade, vid underrättelsen om Ryssarnes
tillernade snara inbrott, användt all möjlig verksamhet, drift och
omtanka, att förse fästningen med dess förnödenheter. Landets invånare
bidrogo ock härtill, på derom skedd uppmaning, med största
beredvillighet. Spanmål och viktualier infördes i myckenhet. Garnisonen
utgjorde 6000 man. Kommendanten, amiral Cronstedt, anbefalltes af
general-befälet att uppgifva huru mycket krut han trodde sig behöfva,
för att åtminstone till öppet vatten kunna försvara fästningen. Hvad han
begärte lemnades honom i fullt mått; och sedermera, då man, vid fiendens
hastiga anryckande, icke kunde anskaffa tillräckligt antal hästar, för
att från Helsingfors med krigshären bortföra all der befintlig
ammunition, uppgifves det, att ännu ytterligare 2000 centner krut
blifvit insända till Sveaborg.
Amiral Cronstedt var så allmänt högaktad såsom en rask, tapper och
rättskaffens krigare, att både arméen och landets patrioter uti honom
sågo det lyckligaste val till kommendant i denna fästning, och man är
allmänt öfvertygad, att han icke genom penningar eller andra enskildta
förmåner bevektes att uppgifva fästningen. Snarare kunde den ovilja han
från längre tid tillbaka rönt af konungen, hafva inverkat på honom;
hvartill kommo flera andra skäl, af hvilka jag nyssnämde år hörde
omtalas de närmast bekanta. En framtid skall törhända upplysa, huruvida
djupare dolda och politiska krafter här utöfvade ett icke ännu utredt
inflytande.
Belägringen började med föga lofvande förebud. Förvirring, oreda och
bristande beslutsamhet visade sig redan vid Ryssarnes ankomst till
Helsingfors. Den 2 Mars inryckte deras förtrupper derstädes. En bataljon
af Adlercreutzska regementet låg der qvar, under major Tolls befäl. Han
hade, på sin post, bordt hvart ögonblick vara beredd på fiendens anfall,
och likväl blef han, då detta inträffade, i den grad uppskrämd, att han
ej vågade qvarstadna på den utsatte samlingsplatsen, till dess hela
truppen hunnit förena sig, utan aftågade, med dem som först anlände,
under sådan brådska, att de soldater hvilka sednare inställde sig, icke
viste hvar de skulle uppsöka bataljonen. Då denna sedermera angreps af
de förföljande Kossackerna, befann man sig så illa beredd på försvar,
att icke allenast gevären till en stor del voro oladdade, utan äfven
många af dem sägas varit försedde endast med trädflintor, såsom till
exercis. Följden blef en förlust af 73 man.
Ryska belägrings-korpsen var högst obetydlig; den uppgifves med all
sannolikhet till endast 2000 man, således blott en tredjedel af de
belägrades styrka. Det är svårt att afgöra, om Ryssarne förstodo att
dölja sina svaga stridskrafter, eller om kommendanten icke ville
utforska dem, hvilket troligen ej blifvit svårt för honom, genom de
bekantskaper han hade i Helsingfors och orten deromkring. Också fruktade
Ryssarne mera för de belägrade, än dessa hade att befara af dem. Derföre
hände det ock en dag, att då en del af besättningen ryckte ut för att
exercera uppå isen utanför fästningen, förmodade Ryssarne ett utfall,
bröto genast upp och aftågade från Helsingfors; men återvände, sedan de
marscherat ¼ mil, och anfallet från fästningen uteblef.
Sjelfva belägringen var troligen ibland de artigaste krigshistorien vet
omtala. Fästningens gemenskap med fienden och det kringliggande landet
var nära oafbruten, och befordrades snarare än den hindrades af fienden.
Man nästan skydde att skjuta på hvarandra med alfvar. Sveaborg gick
öfver med en förlust för garnisonen af 30 man. Men olyckan ville, att
öfverste Jägerhorn fanns uppå Sveaborg, samt att han förstod att
förskaffa sig alltför stort inflytande öfver amiral Cronstedt. Man
misstänker Jägerhorn, som förut bodde i Lovisa, att hafva lyssnat till
Ryska anbud, samt att han nu inom fästningen afbördade ingångna
förbindelser. Han missledde Cronstedt, och uppskrämde de inom fästningen
befintliga officers-fruarne, hvilka, genom pip och låt, verkade på sina
männer. Falska rykten om Svenskarnes motgångar insmögos sorgfälligt af
fienden; och Sveaborg kapitulerade. Denna skändliga handling tillskref
man helt och hållet öfverste Jägerhorn.
Då ryktet om en förestående kapitulation spridde sig inom fästningen,
blef fråga alfvarsamt väckt att arrestera kommendanten och sedan
försvara sig till det yttersta; men dels felades det en beslutsam och
driftig anförare för ett så vådligt företag, och dels hade man hållit
underhandlingarne så fördolde, att de icke blefvo kände innan den första
konventionen redan var afslutad. Kommendanten hade ock, under
föregifvande af källarenas fuktighet, låtit borttaga nästan allt krutet,
samt inlägga det på fartyg, hvarest det, i händelse af uppror bland
besättningen, lätt kunde förstöras. Nödig och hastig gemenskap mellan
officerarne, förlagde på denna af flere serskildta holmar bestående
fästning, felades äfven; likaså hvarje tillförlitlig kännedom om
tillståndet vid krigshären och inom landet.
Då Cronstedt låg på sitt yttersta, sade han till sin gamle bepröfvade
och förtrogne läkare, att han under hufvudgärden hade en liten portfölj,
hvilken innehöll papper, som betydligen rättfärdigade hans förhållande
vid Sveaborgs kapitulation. Men som han icke mera behöfde något
rättfärdigande inför menniskor, och några ännu i Sverige lefvande
personer kunde alltför mycket blottställas, om de i portföljen bevarade
handlingarne blefve bekanta, lät han i sin närvaro uppbränna dem af
nämde läkare. -- Detta sprider väl icke något egentligt ljus öfver
Cronstedts förhållande; men det ger styrka åt de mångfaldiga gissningar,
hvilka om Sveaborgs öfvergång varit i omlopp.
Men vi återgå, efter denna utflykt från vårt egentliga ämne, till
krigsrörelserna i norra delen af landet.
Den 18 Juni ryckte ändtligen brigaden ifrån Kalajoki till Himango, tre
mil, hvarest rastades till den 22, då vi gingo till Lohteå; den 23 till
Gamla Carleby, den 25 till Kråknäs, sedan andra och tredje brigaderne
den 24 Juni intagit Ny Carleby; den 26 till Sundby, hvarest åter
rastades till den 4 Juli, då vi marscherade till Neder Härmä. Vi hade
således nu, efter uppbrottet från Kalajoki, på sjutton dagar hunnit 17
mil framåt, och på intet ställe fått se den flyende fienden.
Under tiden blefvo, i följd af general-order, en bataljon Savolaks
infanteri, under major Grotenfeldt, och en bataljon Savolaks jägare,
under major Furumark, afsände åt Lintulaks vägen, och der ställde under
majoren vid Tavastehus regemente von Fieandts befäl. Denne var en ganska
skicklig och i alla afseenden duglig krigare, och såsom längre tid
bosatt i de närmast härintill belägne orter, hade han fullkomlig
kännedom af landet. Fieandts fördelning, utgörande 650 man, med blott
tvenne trepundiga kanoner, anfölls den 2 Juli af 2000 Ryssar. Lintulaks
by blef utaf fienden intagen; men återtogs med storm och hurrarop af
major Grotenfeldts bataljon, under det Furumark med sin gick för att
afskära fiendens återtåg. Men vi blefvo slagne af en annan Rysk kolonn
och kringvände, så att våra bataljoner icke hade någon annan utväg, än
att antingen gifva sig fångne, eller ock med bajonetten slå sig igenom
den fiendtliga kolonnen. Det sednare verkställdes, och Fieandt med sin
fördelning drog sig tillbaka till Perho, med en förlust af 200 man. För
denna träffning utnämdes major von Fieandt till öfverste-löjtnant och
öfver-adjutant; major Furumark vid Savolaks jägare befordrades till
öfverste-löjtnant, och vid Savolaks infanteri blefvo major Grotenfeldt
och kapiten Ladau riddare af svärds-orden. -- Ryska förlusten vid detta
tillfälle var ingalunda liten; men kan ej af oss med någon säkerhet
bestämmas. Uti Ryska rapporten uppgafs Svenska styrkan vid Lintulaks
till 2,500 man och vår förlust till 450 man; sin egen sade de vara
betydligen mindre, hvaraf med sannolikhet kan slutas, att deras förlust
för ingen del var ringare utan snarare större än vår.
Under det brigaden låg i Härmä, afsändes, enligt general-order, ännu ett
annat detaschement. En bataljon Savolaks infanteri och en bataljon
Savolaks jägare, ställdes under majoren vid Savolaks infanteri Gustaf
Ehrenroths befäl, hvilken erhöll befallning, att med dessa tvenne
bataljoner intaga Lappo by, fyra och ¼ mil från Härmä, der brigaden låg.
Lappo var både för Ryska och Svenska hären en ganska vigtig punkt. Här
sammanstöta vägarne från Ny Carleby och Härmä, från Wasa, från
Tavastehus och från Lintulaks, hvarest Fieandts fördelning var posterad.
Orsaken hvarföre en så liten styrka, ungefär 500 man, som Ehrenroths
detaschement utgjorde, först beordrades att intaga detta vigtiga ställe,
och sedan lemnades på så långt afstånd från brigaden utan understöd, är
sannerligen svår att förklara. Om en större styrka blifvit ditskickad,
så skulle sedermera icke elfva officerare och 120 man behöft uppoffras
för detta ställets återintagande.
Den 8 Juli ankom Ehrenroth med sin trupp till Lappo, och Ryssarne flydde
genast vid vårt annalkande. Lappo blef således besatt af Ehrenroth.
Sedan Ryssarne fått underrättelse, att det icke var Svenska hären, utan
blott en liten fördelning som innehade Lappo, kommo de den 10 Juli
förstärkte tillbaka, anföllo Lappo, samt gjorde sådana dispositioner,
att Ehrenroth med hela sin trupp bordt blifva tagen. Men Ehrenroth,
vaksam på sin post, insåg det vådliga af sin ställning, och drog sig
från Lappo; men kunde likväl ej hindra, att större delen af hans styrka
blef sprängd. Då han återkom till brigaden i Härmä, hade han icke med
sig mera än högst 300 man; resten framkom dock dagarne efter, på långa
omvägar genom skogen, och hans slutliga förlust blef obetydlig eller
omkring 20 man. Så väl major Ehrenroth, som den under hans befäl stående
trupp, hade förtjent någon belöning för sitt förhållande, ehuru de
blefvo slagne. Med en mindre rask och förslagen anförare än Ehrenroth,
och med mindre mod och beslutsamhet i faran hos det öfriga befälet och
truppen, hade ovillkorligen en stor del af detaschementet gått förlorad.
Men allt deras välförhållande blef aldrig bekantgjordt. Törhända insåg
general-befälet sitt misstag, att till ett så vigtigt företag afsända en
så liten styrka, och underlät derföre att till Kongl. Maj:t inberätta
dessa händelser. Ryssarnes rapport innehöll, att de den 10 Juli slagit
4,500 Svenskar under grefve Cronstedts befäl. Sådana voro vanligen
Ryssarnes uppgifter. Det var major Ehrenroth, med 500 man af grefve
Cronstedts brigad, som här blef slagen.
Den 13 Juli marscherade brigaden till Kauhava, två och trefjerdedels mil
från Härmä, samt en och en half mil nära Lappo. Vid Kauhava och Härmä
inträffade hela den öfriga arméen samma dag, för att den följande, under
general Adlercreutz's anförande, anfalla Lappo, der Ryssarnes
hufvudstyrka nu var samlad. Om denna drabbning som bordt blifva ännu
mera hedrande för Finska hären, i fall man rigtigt begagnat alla sina
fördelar, nödgas jag lemna en vidlöftigare beskrifning; emedan den i
flera delar måste skilja sig från den framställning general Adlercreutz
derom gjorde i sin ingifna rapport.
Så snart det blef bekant, att Lappo af oss skulle anfallas, lemnade
major Ehrenroth, som nyligen varit i Lappo och derifrån blifvit af
Ryssarne fördrifven, åt general Adlercreutz nödiga upplysningar om
belägenheten i och omkring detta ställe, bland annat äfven derom, att
icke långt ifrån Kauhava, der vi nu stodo, fanns en skogsväg, som af
infanteri och jägare kunde begagnas. Den förenar sig, ¼ mil öster om
Lappo, med vägen från nyssnämde ort till Salmi, hvarest den delar sig åt
Savolaks genom Lintulaks, samt åt Tammerfors genom Kuortane. Ehrenroth
ansåg det nödvändigt, att på den vägen afsända trupper, för att afskära
Ryssarne återtåget åt Savolaks sidan, dit de, i händelse af nederlag,
naturligtvis skulle söka sin tillflykt, emedan de omkring Lintulaks hade
en betydligare styrka. Flere gångor under marschen begärde ännu
Ehrenroth, att åtminstone med tvenne bataljoner få dit afgå; men
Adlercreutz biföll icke dertill.
Den 14 Juli kl. 6 om morgonen uppbröt Savolaks brigaden, som bestridt
fältvakten, och nu skulle utgöra härens förtrupper. Vi hade icke ryckt
långt fram innan vi stötte på Ryska fältvakten, hvilken, under jemn eld,
af Karelska jägarena drefs tillbaka. Sålunda avancerades långsamt, något
mer än en timma, då Ryska fältvakten blef understödd af en betydlig
fördelning; hvarefter dess motstånd blef så häftigt, att Karelska
jägarne sågo sig tvungne till återtåg. General Adlercreutz, som sjelf
följde med den å landsvägen befintliga slutna kolonn, hvilken framtågade
i lika höjd med jägarekedjan i skogen, blef förargad öfver Karelska
jägarenas reträtt, och yttrade: "vi skola ju framåt, och de tusan dj--ne
gå tillbaka. Major Tujulin! ryck ni ut med begge Savolax
jägare-bataljonerna, de gå säkert icke tillbaka." Tujulin befalte genast
begge dessa bataljoner utrycka. Den ena fördes af kapiten Brunow, och
den andra, på motsatta sidan om landsvägen, af kapiten von Fieandt.
Sjelf fortfor Tujulin att, med sluten kolonn, åtfölja landsvägen.
Savolaks jägare formerade nu kedja i skogen, och aflöste Karelska
jägarena. Anfallet begyntes straxt under hurrarop, med full fart, så att
Ryssarne ej fingo tid att besinna sig, mycket mindre att göra motstånd.
Ehuru marken var i högsta grad oländig och skogen ganska tät, framryckte
de likväl så hastigt, att den på landsvägen tågande slutna kolonnen
knappt hann att följa med i lika höjd. Sedan detta fortgått någon tid
med sådan häftighet, blef truppen så uttröttad, att den nödgades stadna
för att hemta liten hvila. Savolaks jägare, som redan marscherat 95 mil,
voro nu så illa beklädde, att de fleste af dem ledo brist på skoplagg.
Under det de sutto och hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras
sårade fötter och sjuka tår. "_Voi, voi! minun jalkani!_" (aj, aj, mina
fötter), hördes nästan öfverallt. General Adlercreutz gick då och
frågade huru det var med dem, tröstade dem och lofvade afhjelpa detta.
Och när han sedan efter en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och
hemtat krafter att å nyo kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun:
_ja_; och ingen enda syntes till med sjuka fötter; alla täflade om att
kunna hinna fortast inpå fienden; allt annat var förglömdt, så snart det
blef fråga om att förjaga och slå honom. Ju närmare vi kommo till Lappo,
desto starkare blef Ryssarnes motstånd, hvarföre också fram på dagen
tvenne bataljoner Savolaks infanteri utskickades, att som dubbel kedja i
skogen understöda Savolaks jägare. Ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 4 på
eftermiddagen fortsatte Savolaks jägare striden med samma häftighet. De
stadnade väl några gångor, och hemtade liten hvila; men straxt derpå
fortsatte de åter framryckandet i fullt språng och med hurrarop. På
eftermiddagen skickade Björneborgs regemente, som alltid utmärkte sig
genom mod och oförskräckthet, tvenne bud till general Adlercreutz, med
anhållan att få aflösa Savolaks jägare, hvilka af det långvariga och
häftiga anfallet i så oländig mark, icke kunde annat än vara uttröttade.
Men Savolaks jägare svarade: "Björneborgarenas tapperhet är förut nog
känd; vi vilja också göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna,
tillhör oss såsom jägare." General Adlercreutz kunde ej förmå dem att
emottaga aflösning. "När vi vika tillbaka," sade de, "då må herr
generalen aflösa oss." -- En sådan anda lifvade Savolaks jägare!
Innan jag fortsätter berättelsen om sjelfva träffningen vid Lappo, anser
jag nödvändigt att meddela en närmare kännedom om lokalen, för att rätt
kunna bedöma hvad som skedde, samt hvad som kunnat och bordt ske. På
vägen norr ifrån, den vi följde, var en ganska lång och stor backe till
Lappo by, hvilken låg nere på slätten. Ifrån denna backe kunde man
öfverskåda hela fiendens ställning framför byn, och se alla de rörelser
der företogos. Denna väg gick öfver slätten, först i vestlig riktning
eller mot vår högra flygel, men krökte sig längre ned åt söder, genom en
med råg beväxt åker; sedan sträckte den sig genom en by, och längre fram
åt vester öfver en elf. Denna väg leder till Wasa. -- Nedanför backen,
der vi stodo, kom en annan väg ifrån Lappo, genom Leohtala by, hvilken
var närmare oss och skogen, gick nedanför backen, först något åt öster,
sedermera i sydlig riktning, åt Salmi, der vägen delar sig åt Savolaks
och Tammerfors. Det var denna väg Ehrenroth ville besätta, för att
afskära fiendens återtåg åt Savolaks. -- Ryssarne hade således, i sin
närvarande ställning, blott tvenne vägar, på hvilka de kunde komma ifrån
Lappo. Den åt Wasa hade de bakom sin uppställda linie, och kunde således
aldrig förmoda, att denna väg till återtåg för dem skulle blifva
afskuren. Den andra vägen, som gick åt Savolaks eller Tammerfors, hade
de svårare att försäkra sig om; emedan den lätt af oss kunnat besättas,
om vi blott utsträckt vår venstra flygel och med den framryckt.
Kl. 4 på eftermiddagen framkommo vi till Lappo. Ryssarne voro uppställde
i slagtordning, på de framför Lappo by befintliga stora åkerslätter.
Deras högra flygel utgjordes af jägare och infanteri, med fyra 3:pundiga
kanoner; venstra flygeln upptogs af tvenne 6:pundiga kanoner samt jägare
och infanteri, hvilka besatt en der befintlig by, och stod för öfrigt
utbredd och betäckt af växande råg på åkrarne omkring landsvägen åt
Wasa. I medelpunkten var ett batteri uppkastadt, hvarifrån tvenne
6:pundiga kanoner och tvenne haubitser, på begge sidor betäckte af ett
talrikt rytteri, underhöllo en jemn eld. Vårt artilleri ställdes nederst
i backen, och Savolaks infanteri utgjorde kanon-betäckning.
Infanteri-elden upphörde då Ryska fältvakten, med dess förstärkning,
genast vid framkomsten till Lappo drog sig till hufvudstyrkan. Savolaks
jägare, som hela dagen hade förföljt fienden, sattes nu i reserven.
Ryska styrkan utgjorde mellan 5 à 6000 man. General Adlercreutz's
uppgift, att vår armée härstädes icke uppgick till mera än 3,300 man,
nödgas jag motsäga. Han upptog förmodligen icke hela första brigaden,
emedan den vid stridens början ännu ej var framkommen; men som jag
bestämdt känner att den anlände under drabbningen, och var framme redan
före det afgörande ögonblick, då Döbelns genombrytning verkställdes,
anser jag äfven den böra tagas med i beräkningen. Alla fyra brigaderne
utgjorde med all säkerhet omkring 5000, af hvilka ungefär hälften voro
med i elden.