ANTECKNINGAR
ÖFVER
FÄLTTÅGEN
EMOT RYSSLAND
Åren 1808 och 1809.
Af
Carl Johan Holm,
tjenstf. Regements-Pastor vid Savolaks Jägare-Regem.
STOCKHOLM, 1836.
TRYCKTE HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Boktryckare.
FÖRORD.
De Anteckningar som härmed bland Allmänheten utgå, röra egentligen
Savolaks brigaden, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde; men som
olika fördelningar af denna brigad, deltogo i de flesta krigshändelser
åren 1808 och 1809, har jag dock ansett mig böra lemna en öfversigt
äfven af de förnämsta tilldragelser vid den öfriga hären under nämde år.
Min första afsigt var, att gifva detta arbete en vidsträcktare
omfattning; men då berättelserna, meddelade af personer, hvilka deltagit
i samma träffningar, ofta voro fullkomligt stridiga, och jag ej blef i
tillfälle att med full säkerhet utröna det rätta, fann jag mig nödsakad
att icke upptaga annat, än hvarom jag kunde förskaffa mig tillförlitlig
visshet. Ett varmt nit för sanningen föranledde desse anteckningar,
likasom det nu är anledningen till deras offentliggörande. Oväld och
sanning har vid deras uppsättande alltid varit mitt syftemål.
En person, hvilken, ehuru icke deltagande i sjelfva striden, likväl är
närvarande, och efter behag får välja ståndpunkter att öfverskåda
densamma, har ej sällan lättast att följa alla dess utvecklingar; och
det rykte en officer har ibland sina kamrater, deras omdöme om hans
handlingssätt, hans förtjenster eller felsteg, äro ofta en säkrare
ledning, än den pregel man åsatt honom uti insände rapporter. Presten,
som tjenstgör vid en korps, befinner sig vanligen i förutnämde läge; och
emedan han, i följd af sin befattning, ej kan råka uti några stridiga
förhållanden af medtäflan eller afund, erfar han snarast huru en hvar
bedömes af sin omgifning. På många ställen var jag sjelf ögonvittne till
de drabbningar som föreföllo, samt de rörelser som verkställdes, och
tillika i tillfälle att höra erfarne officerares yttranden. Derföre
grunda sig de omdömen jag tillåtit mig, antingen uppå personligen
inhemtad kännedom och sakkunniges åsigter, eller ock den inom brigaden
allmänt rådande tanken öfver ett ämne.
Sålunda hafva dessa anteckningar uppstått och utbildat sig. De felsteg,
som å vår sida begingos, har jag aldrig förtegat. Svenska och Finska
folkens tapperhet är för väl känd, för att den, uppå sanningens
bekostnad, skulle behöfva tillvinna sig något loford.
Författaren.
Ryktet hade förkunnat, att vid det samtal, som, i Juni månad 1807, ägde
rum emellan kejsarne Alexander och Napoleon, hade man öfverenskommit,
att Finland skulle införlifvas med Ryska riket. Tidningarne berättade
ock, att fredsslutet i Tilsit fastställt, att Ryssland skulle på en
annan sida få ersatt, hvad det kunde förlora genom en gränse-reglering i
Polen. Finnarne, med själ och hjerta Sverige och sin konung tillgifne,
fruktade således ganska mycket den stora Ryska öfvermagten; men de sågo
tillika med bestörtning, att konung Gustaf Adolf alldeles icke bekymrade
sig om deras fädernesland, utan förhöll sig liksom han velat lemna det
till pris åt den först kommande eröfraren. Inga förberedelser gjordes
till landets försvar, inga åtgärder vidtogos till räddning från den
hotande faran. Om Gustaf Adolf år 1807 skickat kläder och gevär öfver
till Finland, samt försett Sveaborgs fästning med proviant och
krigsförnödenheter, så skulle, på första vink, den Finska aktiva hären
år 1808 kunnat bringas till 20,000 man, hvilka brunnit af ifver att med
lif och blod försvara sin fosterjord. I ett så genomskuret land som
Finland, hade desse kunnat uträtta ganska mycket, ty i de många
fördelaktiga passen kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla
öfverlägsne fiender; en större armé har svårt att i desse glest bebodde
orter förskaffa sig sina nödvändigaste behof.
När kriget utbröt, var ingenting förberedt till landets försvar, utan
Gustaf Adolf gaf Finska hären befallning att genast vid Ryssarnes
ankomst draga sig tillbaka. Det var hårdt och påkostande för Finnarne,
först att finna det inga anstalter vidtogos till räddning från den
hotande faran, och sedan, att icke en gång sjelfva få försvara sin kära
fosterbygd, utan blifva befallde att i fiendens våld lemna hustrur och
barn samt allt hvad de ägde. Hvem hade kunnat klandra Finska hären, om
den, seende öfverallt så usla åtgärder vidtagne, och sig sjelf alldeles
öfvergifven samt utan allt bistånd från Sverige, i saknad af kläder och
skor, och utan hopp om framgång, om den förlorat modet, ledsnat och
återvändt till sina hemvist? Allt detta oaktadt uthärdade den med
tålamod ett i alla afseenden besvärligt fälttågs vedermödor. Och äfven
sedan hela Finland redan var i Ryssarnes våld, uppoffrade Finnarne ännu
lif och blod för Sveriges försvar, och, liksom det hände den 5 Juli
1809, då en hel bataljon blef sprängd, sökte de skingrade, under tusende
svårigheter och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåfvo
sig fångne, och af Ryssarne emottogo den erbjudna tillåtelsen att
återvända till sina lugna och fredliga hemvist. Hvad var orsaken till
allt detta? Ingenting annat än Finska folkets trohet och medfödda
tapperhet; befälet var lifvadt af en varm känsla för äran, och soldaten,
af naturen härdad och modig, hade en från barndomen inplantad vördnad
och tillgifvenhet för sin konung, samt ett med modersmjölken insupit hat
emot Ryssarne. Om en sådan här fått alla sina förnödenheter, om den i
tid blifvit understödd samt rätt anförd, så hade sannerligen storverk
med densamma kunnat utföras.
Efter dessa allmänna erinringar öfvergår jag till den brigads
krigshändelser, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde, till hvars
bedrifter jag så många gånger var åsynavittne, och hvilken i hela Finska
armén utgjorde, att jag så må säga, dess kärna, var dess förtrupp under
framryckandet och eftertrupp under återtåget, samt deltog, oberäknadt
striderna i Savolaks, äfven uti stora Finska härens alla hufvudsakliga
drabbningar.
_Savolaks brigaden_, som låg fördelad i Savolaks och Karelen, samt hade
sin samlingsplats i S:t Mickel, och vid krigets början stod under grefve
Cronstedts befäl, utgjordes af Savolaks infanteri-regemente 900 man,
vargeringen 450, Karelska dragonerna 250, dess vargering 125, Savolaks
jägare-regemente 1200, brigadens artilleri-kompani 150, Karelska
jägarena 600, samt ett kompani arméns flottas volontärer, hvilka lågo i
Christina socken och uppgingo till 80 man; således tillsamman omkring
3,750 man.
År 1808 den 3 Februari ankom till Heinola, der brigad-chefen bodde,
befallning om brigadens uppbrott och samling på S:t Mickels malm,
hvarest vidare order skulle afvaktas. Brigaden, ehuru kringspridd på
mera än 30 mil, var redan den 8 Februari till största delen samlad.
Truppen inqvarterades och kantonerade i de omkring S:t Mickel belägna
byar. Vargeringen afsändes, under öfverste-löjtnant von Törnes befäl,
till Warkaus, hvarest brigadens förråder befunnos. Öfverste-löjtnant
Tavast förordnades till brigadens general-intendent. Ganska mycket
spanmål, viktualier och hö uppköptes, och ett stort magasin anlades, så
att det såg ut som vi ej så snart skulle komma att uppbryta. Hela
brigaden hade säkerligen en längre tid kunnat dermed underhållas. Nya
gevär blefvo ifrån Helsingfors afhemtade och utdelades åt truppen; men
Savolaks jägare, som förut hade så kallade Sprengtportska studsare,
hvilka sköto på ovanligt långa afstånd[1], ville ogerna lemna dessa
ifrån sig. Det bemedlades derföre så, att jägarena fingo behålla 30
studsare på hvart kompani. De gamla gevären inlades uti ett magasin i
S:t Mickel.
[Fotnot 1: Under 1788 års krig yttrade Ryssarne, att de mest fruktade
för det folket, som "bar kanonen på ryggen," d. v. s. Savolaks jägare
med deras studsare.]
Ehuru fienden vintertiden, då isarne öfver allt voro farbara, kunde på
fem serskilda vägar intränga i Savolaks, nemligen genom Rantasalmi,
Nyslott, Sulkava, Puumala och Christina, voro likväl inga åtgärder
vidtagne, hvarken med posteringar eller observations-korpser. Om fienden
inryckt på något af de fyra förstnämde ställen, hade han icke mött något
motstånd, lätt hindrat vår förening med stora hären, och afskurit
återtåget till Kuopio, dit vi, enligt befallning, skulle draga oss.
Huruvida det, under en sådan ställning, var klokt, att i längre tid låta
hela brigaden ligga i S:t Mickel, samt att, i anledning deraf, anlägga
ett så stort magasin på detta ställe, lemnar jag åt andra att bedöma.
Den 23 Februari erhölls från södra delen af Finland underrättelse, att
Ryssarne gått öfver gränsen vid Abborfors, och att stora hären, efter
smärre strider vid Kuuskoski, Forsby och uti Orimattila, dragit sig åt
Tavastehus.
Den 25 passerade en resande, kommande från Jokkas, genom S:t Mickel, och
berättade att Ryssarne redan voro på det förra stället. Jokkas ligger 4½
mil ifrån S:t Mickel, och är föreningspunkten för de fyra förstnämde
från Ryssland ledande vägar. Deraf visar sig tydligen huru nödvändigt
det skulle varit, att åtminstone någon del af brigaden blifvit dit
förlagd; man hade ej då blifvit bedragen af lösa rykten, såsom denna
gång. Emellertid gjordes genast larm, i följd af denna falska
berättelse. Hela brigaden samlades från sina kantoneringsqvarter fram på
S:t Mickels malm; kanonsluparne i Christina uppbrändes, och de derstädes
förlagde volontärer förenades med brigaden. Alla trupper stodo hela
natten under gevär, och oaktadt den strängaste köld, tilläts dem likväl
icke att upptända någon eld. Många soldater blefvo derföre så
öfverväldigade af kölden, att de, stående vid geväret, föllo till
marken, och detta onödiga nattvak kostade brigaden öfver 100 man, hvilka
måste skickas till sjukhuset. Den olyckliga ställningen fortfor intill
morgonen kl. 8, då hvar och en ändteligen fick återgå till sitt qvarter;
hvad truppen denna natt ändamålslöst uthärdade, kan ej beskrifvas.
Följande dagen utskickades på vägen åt Jokkas små dragon-patruller;
dessa upptäckte blott några Kossacker. Föröfrigt syntes och hördes ej af
någon fiende.
Den 29 Februari uppbröt hela brigaden ifrån S:t Mickel. Före aftåget
vidtogos goda åtgärder för deras skötsel och vård, som qvarlemnades på
sjukhuset. Regements-läkaren vid Savolaks jägare befalldes att der
qvarstadna. Före uppbrottet voro alla de bondhästar uppbådade och
hopsamlade, som möjligtvis kunde erhållas; en del nyttjades till
trossens framförande, de öfriga användes att forsla proviant, hvaraf så
mycket som kunde medföras togs ifrån magasinet. Resten af de vackra
spannmåls- och höförråderna uppbrändes; men hvarföre magasinet med de
kasserade gevären icke förstördes, är mig obekant; hvad jag med säkerhet
vet, är att Ryssarne sedermera begagnade dessa vapen, samt nyttjade dem
emot oss. -- En del af brigaden tågade, under öfverste-löjtnant Lodes
befäl, åt Jokkas, derifrån till Jorois, o. s. v.; resten gick till
Haukivuori, och fortsatte den 1 och 2 Mars sin marsch till Pieksämäki,
samt den 4, 5 och 6 till Leppävirta, tretton och en half mil från S:t
Mickel, och hvarest nu brigaden återförenades.
Ehuru vi ej ännu sett någon fiende, fingo vi dock pålitlig
underrättelse, att Ryssarne, hvilka genom Nyslott och Sulkava brutit in
i Savolaks, voro, på ena stället 2,000 och på det andra 1,000 man
starke; således för brigaden föga fruktansvärde. Hela brigaden, såväl
befäl som manskap, knotade och yttrade högt sitt missnöje deröfver, att
de nödgades lemna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens våld,
förrän de dertill blifvit tvungne; de begärde att få slås och försvara
sin fosterbygd. Chefen för Savolaks jägare-regemente, öfverste Sandels,
som vistats i Stockholm, och i Pieksämäki ankom till brigaden, bemedlade
nu så, att kapiten Germund Aminoff, vid Savolaks jägare, hvilken mest
högljudt hade yttrat missnöje öfver återtåget, kommenderades att, med
200 skidlöpare, åt Warkaus trakten rekognosera fienden. Sedan Aminoff
stött på en fiendtlig styrka af ungefär 1,500 man, tänkte han draga sig
åt Warkaus; men erfor, att detta ställe redan var antändt och utrymdt af
våra der varande trupper, hvilka förenade sig med brigaden i Leppävirta,
sedan det förnämsta af kronans tillhörigheter blifvit med 170 hästar
bortfördt.
Kl. 7 f. m. den 11 Mars inrapporterade Aminoff till brigad-chefen i
Leppävirta, att Ryssarne allt mer och mer framryckte; men som han mycket
väl kände belägenheten, beslöt han att emellertid oroa och uppehålla
fienden, samt drog sig slutligen in i skogarne, och ankom, på omvägar,
om aftonen samma dag till brigaden.
Oaktadt Aminoffs tidigt insända rapport, var fiendens ankomst till
Leppävirta likväl en öfverraskning för brigaden, hvilken sorglöst, med
oladdade gevär, hvilade i sina qvarter, då första skotten, middagstiden,
vexlades vid fältvakten. Truppen uppställdes nu, så fort som möjligt, på
stranden nedanför kyrkobyn. Ryssarne, som icke voro öfver 1,500 à 1,600
man, framtågade nog oförväget på isen, utan att känna eller undersöka
lokalen, så att de snart fingo framför sig Svenska styrkan, hvilken
kunnat hafva fördel och betäckning af stranden; till höger om sig hade
fienden en öppen ström, och bak om sig en väg, hvilken, genom
Nikkilämäki by, der en del af vår brigad låg inqvarterad, ledde förbi
dess venstra flygel. De Ryska kolonnerna befunno sig liksom i en fälla,
samt hade kunnat och bordt blifva tagne. Major G. Ehrenroth vid Savolaks
infanteri, begärde derföre och fick äfven tillstånd, att på denna väg
marschera ner på isen och taga Ryssarne i ryggen; men innan han hann
verkställa detta, erhöll han kontraorder, och grefve Cronstedt kunde ej
vidare förmås att dertill samtycka, af orsak, såsom han uppgaf, att hans
order innehöllo, det han ej finge inlåta sig i någon strid, utan endast
rädda truppen, samt tåga norr ut. Sådant tillfälle som här erbjöd sig,
yppas sällan, och truppens missnöje att det icke begagnades, behöfver
jag ej omnämna. Men för grefve Cronstedt var det kanske svårt att handla
annorlunda, isynnerhet som förhållandet mellan honom och general en chef
Klingspor icke var det bästa. En obetydlig fäktning uppstod sedan i den
ställning vi innehade, hvilken varade något öfver tre timmar. Grefve
Cronstedt uppger i sin rapport, att han här icke hade mera än 800 man;
men sådant nödgas jag bestrida. Brigaden utgjorde 3,750 man; deraf voro
ungefär 150 qvarlemnade på sjukhuset i S:t Mickel, och Karelska jägarne,
600 man, hade ännu ej förenat sig med brigaden; men något annat
detaschement än 200 skidlöpare fanns icke afsändt, och desse kunna ej
afräknas, ty de återkommo om aftonen midt under striden. Om sjuka,
trossvakt m. m. afdragas, måste grefve Cronstedt likväl hafva haft en
vida större styrka än den uppgifna.
Uti rapporten yttras äfven: "att fienden, ståndaktig på sitt ställe,
visade tydligen att han ämnade antingen samma natt eller i gryningen
andra morgonen, tournera oss." Huru man kunde förutse hvad fienden
ernade företaga, är svårt att förklara. Hans kolonner stodo stilla på
isen, sedan de blefvo varse sitt misstag och den fara i hvilken de
sväfvade. Striden var, som sagdt, ganska obetydlig; Ryssarne, osäkre om
hvad som kunde hända dem, vågade i början knappt röra sig. Vår förlust
utgjorde 9 man, hvaraf en dödskjuten; 3 Ryska fångar blefvo tagne. För
denna fäktning blef brigad-chefen, grefve Cronstedt kommendör, och major
G. Ehrenroth riddare af svärds-orden. Återtåget företogs i mörkningen,
och fortsattes genom natten, så att vi den 12 Mars inträffade i
Wehmasmäki, hvarest vägen från Tavastland och Wasa Län sammanstöter med
den från Ryska gränsen.
Den 13 Mars anlände brigaden till Kuopio, och inqvarterades dels uti,
dels omkring staden. Karelska jägarne, 600 man, afbidade här brigadens
ankomst, och blefvo nu med densamma införlifvade. Vid Jynkkä, ¾ mil
söder om staden, utsattes en fältvakt, bestående af kapitenerne Dunkers
och Malms kompanier af Savolaks jägare, jemte 20 Karelska dragoner under
kornet Dunkers befäl, samt en trepundig kanon. Befälet fördes af kapiten
Dunker.
Den 15 Mars kl. 8 om morgonen aftågade hela brigaden ifrån Kuopio; men
man glömde att indraga eller lemna behöriga föreskrifter åt fältvakten
vid Jynkkä. Denna, som utgjorde ungefär 320 man, anfölls, en timma efter
brigadens afmarsch, af en fiendtlig styrka, hvilken säkerligen uppgick
till 2,000 man, med 4 kanoner, under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt
denna stora öfverlägsenhet, försvarade sig likväl fältvakten på stället,
under afbidan på order från brigad-chefen, ända till kl. 12 på dagen.
Men då började fienden kringgå hela positionen, och Dunker hade ingen
annan utväg än att draga sig tillbaka. Återtåget fortsattes med största
köld och hjeltemod. Uppå isen försöktes tvenne anfall af fiendens
kavalleri; men detta jagades tillbaka med drufhagels salvor och
gevärseld. När det sednare anfallet, med en förlust af 15 à 20 man, var
afslaget, kastade sig kornett Dunker, med sina 20 dragoner, på Ryska
kavalleriet, som tycktes vara nära 200 man, och tog dervid en husar till
fånga.
Då fältvakten redan befann sig under återtåg, således efter kl. 12, kom
ändteligen brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, ridande till fältvakten.
Han frågade befälhafvaren: "hvem har befallt herr kapiten att öfvergifva
sin post?" Dunker svarade helt kallt: "det har fiendens manöver gjort."
Hvarpå Brusin tillade: "jag får berätta att brigaden marscherat bort,
och herr kapiten får nu sauvera fältvakten så godt han kan." -- "Jag
tänker så göra," svarade Dunker. Sådana voro de förhållningsorder Dunker
fick ifrån brigad-befälet, och omkring kl. half till 1 erhöll han
understöd utaf lif-bataljonen af Savolaks infanteri-regemente.
Under återtåget hände sedermera den olyckan, att vår kanon råkade i
något slags obestånd; och som Dunker för ingen del ville lemna den till
byte åt Ryssarne, förorsakade dess iståndsättande, midt under
fäktningen, betydligt uppehåll. Detta oaktadt nådde den öfverlägsna
fiendtliga styrkan likväl ej sitt syftemål, att kringgå och taga denna
lilla trupp. Något bidrog väl till en lycklig utgång, att isen öfverallt
var betäckt med tre qvarters djup snö, hvilken hindrade isynnerhet det
fiendtliga rytteriet att göra kraftfulla anfall; men Dunkers kloka
anordningar, samt befälets och truppens utmärkta köld och tapperhet
kunna icke nog lofordas. Då general Tutschkoff, som anförde Ryska
styrkan, efter slutad träffning kom till Kuopio, berömde han Svenskarnes
återtåg såsom mästerligt. Samma omdöme hördes ock i hela brigaden;
brigad-befälet allena ville ej erkänna sådant. Men om stjerna eller
tapperhets-medalj skola gälla såsom utmärkelser, så förtjente
visserligen hvar enda officer, som här var närvarande, en sådan
belöning. Kornet Dunker var den enda som utmärktes; han blef riddare af
svärds-orden. Brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, gjorde ingenting
annat, än red tvenne gångor till fältvakten, sedan den redan börjat sitt
återtåg, och gaf de uppbyggliga förhållnings-orderna, dem jag förut
omnämt; han blef befordrad till kapiten. Dunker och alla de öfrige
officerarne, som så väl förtjente belöning, fingo intet. Jag anser mig
derföre skyldig att uppräkna dem, hvilka, utom Dunker, vid detta
tillfälle i så hög grad gjorde sig värde att ihågkommas. Dessa voro
kapiten Malm, löjtnanterne Burman, von Gerdten, Longe, Tigerstedt,
Tuderus och Tavaststjerna.
Sanna förhållandet är sådant jag nu beskrifvit det; att detta icke
öfverensstämmer med grefve Cronstedts rapport af den 16 Mars, det vet
jag. Ingen bör förundra sig deröfver, att grefve Cronstedt i sin rapport
icke upptager, det han och hans adjutanter, vid brigadens aftåg från
Kuopio, glömde hela fältvakten; men väl att han, för att förringa
Dunkers förtjenst, uppger det fältvakten fick till understöd, utom
artilleri och kavalleri, tvenne hela bataljoner. Då grefve Cronstedt
erhöll underrättelse att fältvakten blifvit anfallen, befanns brigaden
redan nära Toivola strand, således åtminstone en och en half mil från
fältvakten. Jag hörde och såg grefve Cronstedts ängslan och oro öfver
fältvaktens öde, och jag trodde ingalunda att han sedermera skulle vilja
förtiga Dunkers och Malms verkeliga förtjenst. Fältvakten fick
visserligen förstärkning både af artilleri, kavalleri och infanteri, då
den hann upp brigaden i Toivola; men den hade då redan tre och en half
timma ensam slagits med 2,000 fiender, hvarvid den slutligen erhöll
blott en liten bataljon till undsättning.
Då den af fienden förföljda fältvakten anlände till Toivola, stod
brigaden uppställd på isen, vid stranden. Så snart vårt artilleri
började gifva eld, stadnade fienden och svarade med sina stycken. Den
fäktning som nu uppstod och varade omkring fyra timmar, var för det
mesta endast en kanonad. Förlusten derunder var alldeles ingen på
någondera sidan. Våra kanoner voro oduglige, hvarföre de också sedermera
till större delen försänktes uti en insjö; af Ryssarnes kulor hunno en
del ej fram, utan stadnade på isen, framför vår linje, de andra gingo
alla öfver. I skymningen blef brigadens venstra flank öfverflyglad af
fiendens skidlöpare, och under återtåget voro vi blottställde för deras
eld, hvilken förorsakade oss någon förlust. Löjtnant Brundert vid
Savolaks jägare blef dödligt sårad, och af manskapet fingo vi 11 man
sårade samt 8 dödskjutne. Kornet Nandelstadt, träffad af sju pikstygn
och ett kulskott, undgick, genom sin hästs snabbhet, att blifva fången
af den mängd Kossacker som omgåfvo honom.
Återtåget fortsattes genom natten till Kasurila by, en och en half mil
från Toivola, samt dagen derpå till Pajala, tre mil. Den 17 marscherades
åter, den 18 rastades; sedan fortsattes reträtten oafbrutet de följande
dagarne, så att brigaden den 24 Mars ankom till Pulkkila, tjugu och en
half mil ifrån Kuopio. Den 26 gingo vi till Frantsila, tre och en
fjerdedels mil, den 27 till Temmes, en och trefjerdedels mil, den 28
till Kempelä, tre och en fjerdedels mil, och den 29 till Uleåborg, en
och en fjerdedels mil, der brigaden hoppades få hemta någon hvila, efter
sina svåra och långvariga fältmödor.
Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora
besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står
ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom
natt och dag; ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid
midnatten, och innan man fick äta och var i ordning att lägga sig, var
det redan långt lidit in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara
samlade på den för brigaden utsatte uppställningsplatsen, till hvilken
man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta
marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, särdeles ibland
befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land,
befanns det omöjligt att erhålla något. De som först anlände till de vid
vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet; men alla som
kommo sednare, alldeles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på
obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och
mången gång var det en stor njutning, att på snödrifvan, med en stockeld
framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hvad som i hög grad
försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som
medföljde, och hvilken så hindrade framtågandet, att hela kolonnen,
oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse
var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befäl och
betäckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin stora
tross-kolonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket
ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru
elakt väder som helst, göra halt, intill dess man åter var i ordning.
Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi
hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så att
den ej skulle borttagas af Kossackerne, som oafbrutet följde oss tätt i
spåren.
Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort; vi
anlände dit den 29 Mars, och måste redan den 31 rycka tillbaka till
Kempelä, den 1 April till Temmes, och den 2 till Frantsila, sex och en
fjerdedels mil från Uleåborg. Här qvarstod brigaden intill den 22.
Under det vi lågo i Frantsila, blef, genom general-order, en femte
brigad bildad och ställd under chefens för Savolaks jägare-regemente,
överste Sandels befäl. Till denna brigad lemnade Savolaks brigaden: 1:o
en bataljon Savolaks jägare, 2:o en sqvadron Karelska dragoner, och 3:o
arméens flottas volontärer. Återstoden af Savolaks brigaden kallades nu
den fjerde.
Den 22 April uppbröts och aftågades till Marttila by i Limingo socken,
tre och en fjerdedels mil; derifrån åter den 24 till Öfre Temmes, en och
en fjerdedels mil. Der qvarlemnades tvenne bataljoner; en af Savolaks
jägare, under major Tujulins befäl, och en bataljon Karelska jägare.
Återstoden af brigaden marscherade den 25 April ifrån stora vägen till
Paavola kapell, dit vi anlände om aftonen samma dag[2].
Den 26 April sent på aftonen ankom en kurir från stora arméens
högqvarter i Limingo, med befallning, att brigaden, med undantag af de
tvenne i Temmes qvarlemnade bataljoner, skulle uppbryta och morgonen
derpå kl. 3 i Revolaks anfalla den under general Bulatoffs befäl
derstädes stående Ryska fördelning. Innan dessa order hunno meddelas
inom brigadens kringspridda qvarter, var klockan redan nära 11. Klockan
1 samlades brigaden, utom Karelska jägare-bataljonen, på hvilkens
ankomst vi stodo och väntade en hel timma. Det blef således omöjligt för
oss, att kl. 3 inträffa vid Revolaks, ehuru afståndet icke var större än
en och trefjerdedels mil. Dit ledde endast en dålig vinterväg som sällan
kördes, och nu var alldeles obanad, samt af sådan beskaffenhet, att de
kanoner som brigaden medförde, på flere ställen icke kunde framsläpas
annorlunda än med manskraft. Brigaden upphann icke Revolaks förr än kl.
emellan 7 och 8.
[Fotnot 2: Grefve Klingspors uppgift i sin rapport, att vi den 26
marscherade till Paavola, är origtig.]
Under vägen hörde vi, kl. emellan 3 och 4, att strid vid Revolaks från
annat håll var börjad. Den vid arméen tjenstgörande general-adjutanten,
öfverste Adlercreutz, hade nemligen med en liten afdelning af 150 man,
afgått från Lankinen, för att, i sammanhang med det anfall grefve
Cronstedt borde verkställa, göra en demonstration på Ryssarnes venstra
flygel; men att den förre, visserligen i hög grad personligt tapper,
drabbade med fienden ända till kl. 7, såsom han i sin ingifna rapport
yttrar, det nödgas jag bestrida. Vid ringaste besinning måste det ock
synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsatte
striden i fyra timmars tid, utan att innehafva någon särdeles stark
ställning. Klockan var ej ännu 7 då vår förtrupp, under major Martinaus
befäl, redan vexlade skott med fiendens fältvakt, hvilken stod en half
mil ifrån Revolaks. Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och
förföljt Adlercreutz, redan åter intagit sina qvarter och frukosterade
som bäst, då vår ankomst blef upptäckt. Likaså måste jag bestrida hvad
grefve Klingspor och öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva, det
öfverstens anfall, kl. mellan 3 och 4, bidrog till den seger som grefve
Cronstedt med fjerde brigaden sedermera tillkämpade sig. Afsigten att så
mycket som möjligt förringa grefve Cronstedts och 4:de brigadens
verkliga förtjenst, samt att upphöja öfverste Adlercreutz, är härvid
öfver allt synbar.
Då vår förtrupp började vexla skott med Ryska fältvakten och
brigad-chefen skulle göra anordningen till anfall, var han sannerligen i
en svår belägenhet. Han ägde icke den ringaste kännedom om fiendens
styrka eller ställning, icke heller någon kunskap om ortförhållanden.
Från högqvarteret, som anbefallt anfallet, erhöllos icke några sådana
upplysningar, och att anställa rekognoseringar, dertill var ingen tid.
Klockaren i Paavola gjorde, så godt han kunde, reda för lokalen vid
Revolaks, genom ritning med krita på ett bord, och kanhända var det i
anledning af hans upplysningar som brigaden fördelades i tvenne
kolonner. Den ena fördes af major Martinau, den andra af
öfverste-löjtnant Aminoff. Allt berodde nu på kolonn- och
bataljons-chefernes köld och rådighet. Derföre yttrar ock grefve
Cronstedt i sin rapport, det han hade att tacka _Försynens skickelse_
för den lyckliga utgången.
Anfallet begyntes; Ryska fältvakten drefs hastigt tillbaka; de trupper,
som under vägen anlände fältvakten till förstärkning, äfvenså. Vid vår
framkomst till Revolaks befanns Ryska hufvudstyrkan samlad på
prestgården, hvilken låg på en höjd, omgifven af slätter. Dess kanoner
voro ställde i öppningarne emellan husen. Slätterna voro större än att
fienden af oss med infanteri-eld kunde beskjutas, och våra kanoner för
små och oduglige, att med dem någonting kunde uträttas. Att bestorma
syntes också vådligt, emedan slätterna voro betäckte med djup snö, öfver
hvilken skaran icke bar särdeles braf. Men likväl var detta den enda
utvägen, och grefve Cronstedt vidtog genast stormningen, med den kolonn,
som anfördes af öfverste-löjtnant Aminoff. Savolaks infanteri
verkställde anfallet under hurrarop, med utmärkt köld, mod och
tapperhet, ehuru det möttes af en mördande drufhagels-eld, från de
mellan husen uppställde stycken. Ingenting kunde uppehålla denna trupp;
allt som gjorde motstånd nedgjordes med bajonetten. Kapiten Molander och
fendrik Gregory Tigerstedt, äfvensom brigad-adjutanten, kapiten Brusin,
hvilken anförde stormningen, utmärkte sig härvid framför alla andra. När
den andra kolonnen under major Martinau, som förut rensat några gårdar
från fiender, fick höra hurraropen, började äfven den att med
skyndsamhet framrycka, och Ryssarne blefvo derigenom anfallne i ryggen
af en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Germund Aminoff.
Dermed var den hufvudsakliga striden slutad; ty så snart Ryssarne sågo
sig angripne äfven bakifrån, sträckte de gevär som stodo vid
prestgården. General Bulatoff hade väl med en liten trupp hunnit draga
sig ifrån prestgården in i skogen, förr än Savolaks jägare-bataljon hann
upp; men han var redan sårad, och för att undgå plundring af de i skogen
spridde bondhopar, sände han en af sina adjutanter fram till
prestgården, och gaf sig fången. Till lycklig utgång bidrog visserligen
ganska mycket, att Ryska generalen Garnaoult, som var på kanonskotts
afstånd med sitt uppställda regemente, icke bistod general Bulatoff,
utan väntade på order. Så snart han erfor att Bulatoff med sin
fördelning blifvit fången, flydde han med största skyndsamhet. Om han
deremot genast anfallit oss, hade utgången kunnat blifva helt annan; ty
af Martinaus kolonn var endast en bataljon framkommen.
Vår förlust i denna träffning var kapiten Afflecht, löjtnant E.
Tigerstedt och 15 man döde; kapiten Wright, löjtnant Meinander, fendrik
Tigerstedt och 72 man sårade. Ryssarnes förlust deremot var i döde
ungefär 150 à 200 man, befälhafvaren general Bulatoff sårad och fången,
tre dess adjutanter (en sårad) och fyra andra officerare, en prest och
en fältskär tagne, samt af under-officerare och soldater fångne 416, om
jag inberäknar de 94 som voro sårade; ty endast 322 friska fångar
gjordes. Dessutom eröfrades tvenne haubitser af metall, med tillhörande
ammunition och tillbehör, tvenne 8:lb. metallkanoner, 21
ammunitions-kärror, 350 st. gevär, 108 kopparkittlar, 103 hästar, en
myckenhet sablar, gehäng, bandoler-taskor, rentslar, m. m., omkring 10 à
12 tunnor hafre, ett parti konjak, samt åtskilliga köpmansvaror. Orsaken
hvarföre vi fingo 416 fångar, men blott 350 gevär, anser jag mig böra
förklara. Ryssarne hade här och på alla ställen den sed, så snart de
sågo att de ej längre kunde försvara sig; att de kastade sina gevär i
sjöar eller strömmar, eller förstörde dem på annat sätt, innan de gåfvo
sig fångne, så framt sådant för dem var möjligt.
Ryska styrkan vid Revolaks utgjorde, efter hvad jag af trovärdiga
personer på stället samt af de fångne Ryska officerarne kunde utröna,
omkring 3,000 man, med fem kanoner. Savolaks brigaden, som qvarlemnat
tvenne bataljoner i Temmes, samt i Paavola, trossvakt[3], kockar,
uppassare jemte sjuka, bestod, vid detta tillfälle, af tvenne bataljoner
Savolaks jägare, (hvilka, efter de förut nämde afdragen i Paavola, icke
kunna anses utgöra mera än omkring 500 man tillsamman), en bataljon af
Savolaks infanteri-regemente, Karelska jägarne, brigadens artilleri,
samt något af Karelska dragonerne, hvilket allt tillsamman taget uppgick
till ungefär 1,800 man.
[Fotnot 3: Trossvakten var ganska betydlig, emedan vi voro nödsakade att
hålla vakt öfver alla skjutsbönder och hästar; ty bönderne, som redan
skjutsat öfver 60 mil och utöfver två månader varit borta från sina
hemvist, sökte alla möjliga tillfällen att med sina hästar rymma ifrån
oss.]
Att vårt anfall, utan kännedom af belägenheten och fiendens ställning,
med en så ringa styrka kunde lyckas, dertill bidrog visserligen
förnämligast det brinnande begär både befäl och manskap hyste, att få
slåss med Ryssarne, ehuru öfverste Garnaoults flykt med hela sitt
regemente äfven gjorde något. Hade stormningen skett en timma sednare,
skulle den sannolikt hafva misslyckats; ty skaren hade längre in på
morgonen icke mera burit de anfallande. Den var redan så upptinad, att
karlen, efter några stegs språng, föll ner i snön, hvarifrån han måste
gång efter annan arbeta sig upp. Detta gaf anledning till general
Bulatoffs yttrande, sedan han var fången: "det var ett fan till folk ni
har; jag såg flere gångor tydligen huru de föllo för mina kartescher,
och likväl stodo de åter upp och sprungo lika rasande emot mig." Då de
föllo ner i snön, trodde han att de stupat för hans kulor.
Efter stridens slut såg man en ryslig bild af det elände som åtföljer
krig. Prestgården, der drabbningen stått, var af Ryssarne utplundrad;
emedan de misstänkte presten att hafva lemnat Svenskarne några
upplysningar, hvilka bidragit till hvad som nu händt dem. Presten hade
under träffningen ingen annan utväg, att undgå de igenom byggningen
flygande kulorna, än att med hustru och barn kasta sig ned på golfvet.
Under tiden plundrade och förstörde Ryssarne all deras egendom. Till och
med sängkläderna borttogo de, sprättade dem sönder och läto fjädern
flyga i luften samt behöllo öfverdraget. Utanför prestgården låg öfver
allt, äfvensom i skogen derintill, fullt med döda och sårade Ryssar.
Desse sednare ropade, qvedo och jämrade sig, samt bådo att vi skulle
sticka ihjäl dem och förkorta deras lidande. De döda åter lågo alla
afklädda, en del alldeles nakna och blodbestänkta; ty efter oss samlades
hopar af bönder, som inpå kroppen plundrade alla de Ryssar de kommo
öfver.
I fall grefve Cronstedt icke varit så försigtig, hade han säkert, efter
slutad strid, ännu kunnat taga flere hundrade fångar. Efter general
Garnaoults flykt, skickades major Furumark, med en bataljon Savolaks
samt en bataljon Karelska jägare, åt den vägen från hvilken Adlercreutz
antågat, då han om morgonen före oss anföll Ryssarne. Derigenom blefvo
alla de afskurna, som ej ännu hunnit undan. Flera stora hopar irrade
derföre hela den 27 April och halfva den följande dagen omkring i
skogarne. Stundligen kommo bönder och berättade på hvad ställe de sett
sådana små kringirrande partier, och erbjödo sig att följa med och taga
dem till fånga. Många officerare vid brigaden begärde också utaf grefve
Cronstedt, att få gå för att uppsöka och taga dem; men grefven vägrade
detta, af fruktan att Ryssarne kunde förstärkte återkomma, då hans
försvagade styrka lätt kunde blifva slagen.
Ryssarnes kringirrande i skogarne bevisar emellertid, huru oklokt det
var af Adlercreutz, att med blott 150 man angripa dem från den sidan,
dit de nödvändigt måste taga sin undflykt, i händelse de blefvo slagne.
Om Adlercreutz haft med sig några bataljoner, så hade han kunnat uthärda
striden intill dess Savolaks brigaden hunnit anlända; och då skulle
ovilkorligen, vid dess framkomst, hela den vid Revolaks befintliga Ryska
fördelningen blifvit tagen. Han hade hos sig tre hela brigader, hvilka
lågo alldeles overksamma, och ryckte likväl ut för att anfalla en 3,000
man stark fiende med blott ett kompani eller 150 man. Samtida och
efterkommande må pröfva det skäl öfverste Adlercreutz i sin ingifna
rapport förebar: att han ej ville använda större styrka, emedan fienden
derom kunnat erhålla underrättelse. Det var mera sannolikt, att Ryssarne
bordt få kunskap om Savolaks brigadens ankomst, som redan den 25 anlände
till Paavola, en och ¼ mil nära deras fältvakt. Om man tillika fäster
uppmärksamheten derpå, att grefve Klingspor, i sin rapport den 29 April,
säger sig haft säker underrättelse, att fiendtliga styrkan vid Revolaks
var 2,500 man, med sex kanoner, så blir det alldeles obegripligt, att
blott 1,800 man beordras att verkställa anfallet på dem, under det tre
hela brigader ligga alldeles overksamma, nära intill den väg dit
Ryssarne måste retirera, i händelse de blefvo slagne. Hela anordningen
har utseende af ett gyckelspel!
Emellertid blef general en chef Klingspor utnämd till fältmarskalk, och
general-adjutanten, öfverste Adlercreutz till general-major,
brigad-chefen, grefve Cronstedt riddare af svärds-orden med stora
korset, kapitenerne Molander och Brusin, riddare af svärds-orden,
kapiten Magnus Ehrenroth major, samt löjtnant Carlqvist kapiten. Utom
dessa blefvo följande, för ådagalagd tapperhet, hos Kongl. Maj:t
rekommenderade; vid Savolaks infanteri: öfverste-löjtnanten och riddaren
Lode, kapitenerne Ladau och Ehrenroth, löjtnanterne Meinander, Furumark,
Fabritius, Tigerstedt och Reiher; vid Savolaks jägare: major Furumark
samt kapitenerne Aminoff och Brunow; vid Karelska jägarne:
öfverste-löjtnanten och riddaren G. Aminoff, kapitenerne von Wright och
Burghausen; samt vid brigadens artilleri, kapiten von Born. Men major
Martinau, hvilken genom sin ankomst bakifrån, med en bataljon Savolaks
jägare, egentligen afgjorde utgången af striden, hade sannerligen också
förtjent någon belöning. För öfrigt anser jag mig skyldig att bestyrka,
det hvar enda officer, så väl högre som lägre, ådagalade vid detta
tillfälle utmärkt köld och tapperhet, hvilket ock ganska väl behöfdes,
då man skulle anfalla, utan minsta kännedom om belägenheten eller
fiendens ställning och verkliga styrka.
Många togo för afgjordt, att Ryssarne skulle förstärkte återkomma, och
söka hämnas det nederlag de lidit; brigaden stod derföre hela dagen
under vapen, och då den mot aftonen intog qvarter i Revolaks, fick den
tillsägelse, att hela natten hålla sig färdig, att på första vink kunna
rycka ut. Men allt förblef lugnt.
Den 1 Maj sjöngs Te Deum, och segern firades med mycken glädje. Den 2
Maj uppbröt brigaden och marscherade till Wihanti, tre mil; den 4 till
Oulais kapell under Pyhäjoki, tre mil; den 5 till Merijärvi, två mil;
samt den 6 till Kalajoki, två och en fjerdedels mil; hvarest äfven på
samma gång inträffade 3:dje brigaden, hvilken hade tågat allmänna
landsvägen. Ryssarne, som natten efter träffningen vid Revolaks dragit
sig till Brahestad, stodo nu uti Kalajoki; men vid Svenskarnes ankomst
drogo de sig genast tillbaka. Endast rytteriet af vår förtrupp fick se
den flyende fienden. Det blef således för hvar och en synbart, att
Ryssarne ansågo sin styrka för liten att göra motstånd emot oss, och att
hela landet, som vi så nesligt hade öfvergifvit, nu var öppet för oss,
endast vi tågade framåt. Men vårt general-befäl syntes icke hafva någon
böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunkt hade varit
lätt, och hvilket så tydligen bevisas af Sandels förhållande; utan vi
fingo i sju veckors tid ligga stilla i Kalajoki, der vi blott roade oss.
Det såg ut som vi med flit velat lemna Ryssarne tid att hinna få
förstärkning. Och sedan vi efter denna långa hvilotid började rycka
framåt, och slagit fiendens hufvudstyrka vid Lappo, så behöfde vi en hel
månad och tre dagar för att framtåga sju mil. Jag kan derföre ej
underlåta, att närmare utveckla hela detta förhållande.
Som brigaden en längre tid stadnade i Kalajoki, utan att något företogs
eller uträttades, tillåter jag mig att göra ett afbrott i min
berättelse, likasom det var ett afbrott i våra krigsföretag, och skall
söka fästa uppmärksamheten på det hela och isynnerhet på vårt
general-befäls anordningar och företag.
Grefve Klingspor yttrar i sin rapport af den 31 Mars, att: sedan den 25
ingen fiende varit synlig på stora vägen, samt ifrån den 15 Mars ingen
fiende heller förföljt Savolaks brigaden, utan att de allesamman gått åt
Lappo, Ilmola och Storkyro, förmodeligen af brist på lifsmedel och
foror. I rapporten den 7 April säger han: att fiendens styrka icke var
noga bekant, emedan dess talrika lätta trupper göra, att ingenting kunde
genom rekognoseringar erfaras. Allt detta oaktadt fortsattes marschen
beständigt norr ut, utan att stadna och undersöka fiendens antal, och
utan att veta hvad man flydde för, samt om fienden verkligen var så
stark, att man borde draga sig tillbaka. Det var, ringast sagdt, en stor
svaghet af vårt general-befäl, att blindt tro hvad Ryssarne utspridde i
landet om sin styrka af 30,000 man, isynnerhet som Ryssarnes vanliga
sätt att skryta ingalunda var obekant. Med allvarligt bemödande hade det
ingalunda varit omöjligt, att få säker kännedom om fiendens antal, helst
uti ett land hvars invånare voro oss af själ och hjerta tillgifne. Men
man hade en gång fattat den föresatsen att retirera, och det retirerades
med eller utan skäl, och de många utvägar landet erbjöd till försvar,
samt till härens underhåll och förökande, blefvo alldeles icke
begagnade.
Genom träffningarne vid Siikajoki och Revolaks den 18 och 27 April, blef
det utrönt, att Ryska hären i Finland ingalunda var så stor, som
Ryssarne sjelfva föregåfvo. Hvarföre utforskades icke detta långt förut?
Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet? --
Härvid kan jag ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla
officerares af stora arméen enstämmiga yttrande, att drabbningen vid
Siikajoki ingalunda företogs med vårt general-befäls vilja och afsigt,
utan att vi blefvo dertill tvungne, på det sätt, att då Ryssarne hastigt
förföljde oss, och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga
oss tillbaka, hindrades sådant af vår stora tross som var frånspänd, och
omöjligt nu i hast kunde fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att
försvara oss; hvilket, genom så väl befälets som truppens brinnande
längtan att få mäta sig med fienden, utföll till vår stora fördel, samt
lemnade bevis på, att Ryska hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig,
som vårt general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en orsak till
segern, att Adlercreutz, som ostridigt hade mycken personlig tapperhet,
fick tillåtelse att efter sitt godtfinnande leda striden.
Den 1 Maj utfärdade grefve Klingspor en proklamation och uppmaning till
Österbottens allmoge, att lemna hären allt nödigt biträde, och att, som
orden lyda: en hvar i sin mån tillfoga fienden all den skada och
afbräck, "som ni, från urminnes tider kände tappre Österbottningar,
honom tillfoga kunnen." Hvar och en som kände Finska nationens stora
tillgifvenhet för sin konung och sitt land, gjorde sig i anledning deraf
de gladaste förhoppningar, och väntade nu kraftfullare åtgärder, hvilka
icke bordt kunna förfela ändamålet. I anledning af uppmaningen ankom ock
en deputation, från flere af fienden ännu besatte socknar, till grefve
Klingspor, och uppgaf att på deras ort 2,000 man af allmogen
öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gripa till vapen. De
erbjödo sig, att genom förstörande af vägar och broar bakom Ryska hären,
afskära dess återtåg och falla fienden i ryggen; men de ville göra det i
förening med arméen, och begärde nu blott befallning, på hvilken tid och
på hvilket ställe de skulle utföra företaget. Men grefve Klingspor
tackade dem för deras patriotism, klappade dem på axeln och sade: "när
jag behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på eder." Sådant skedde
aldrig[4]. Detta bevisar, att Klingspor icke hade något allvar med den
anmaning han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt att
begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna. Tillika visar det af
hvilken anda folket lifvades, och huru många medel till landets försvar
en redlig befälhafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest i
massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot Napoleon. Finnarne
eldades fullkomligt af samma anda, och deras enthusiasm för sitt
fosterland var större, än man kan föreställa sig. Vid början af Maj
samlade sig Ålands allmoge sjelfmant, och tog, under anförande af en
prest, adjunkten Gummerus och en länsman Arén, alla dervarande Ryssar
till fånga. I Savolaks inställde sig bönderna, anförde af skolmästaren
Hellgren, för att understöda kapiten Malm, då han den 12 Maj intog
Kuopio. I Karelen förenade sig allmogen, under en bonde vid namn Tianen
och en student Stenius, och bidrog ganska mycket till att drifva fienden
utur detta landskap. I Nerpes socken uti södra Österbotten, togo
inbyggarne, anförde af en under-officer Wikström, 150 man af kejsarens
lif-kossacker till fånga. Ännu ett bevis på Finska folkets patriotism,
vill jag anföra. Flere bönder från Walgrunds by i Mustasaari socken och
Wasa län, hade, den tid vår armée stod i Wasa, derstädes uttagit mjöl
att förbakas till bröd för krigshärens behof. Då vi sedermera drogo oss
tillbaka och Ryska trupperna redan innehade hela landet omkring Wasa,
smögo dessa bönder sig, i trots af många faror, till Brahestad, 28 mil
ifrån Wasa, och återlemnade i bröd hvad de i mjöl emottagit. -- En sådan
anda rådde hos Finska nationen.
[Fotnot 4: Jag talade sjelf vid flere af denna deputation, och kan
således bevittna sanningen af hvad jag anfört.]
Men äfven hos Sveriges invånare felades ingalunda en varm
fosterlandskänsla. Fyratio bataljoner landtvärn blefvo utan knot
utskrifna. Betydliga bidrag till fäderneslandets räddning lemnades af
enskildte personer från alla håll, och både fattiga och rika täflade med
hvarandra, att genom frivilliga gåfvor ådagalägga sitt nit. Till och med
Lapparne i Westerbotten gjorde sammanskott af matvaror för krigshärens
behof. Lifvade af en sådan anda och beredde till hvarje uppoffring, hvad
skulle icke Svenska och Finska folken förenade bordt kunna uträtta, om
de haft en konung eller en befälhafvare, som förstått att rätt
underhålla deras patriotiska tänkesätt, eller att begagna den rådande
sinnesstämningen! Men Finnarne lemnades åt sitt öde, utan understöd, och
de få hjelpsändningarne från Sverige blefvo ändamålslöst använde.
Sveriges raska och modiga ynglingar förgingos af brist och elände, under
det Finska hären dagligen minskades genom sina dyrt köpta segrar.