Men hvem ropade sist?
Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la
place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne.
Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt
detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall.
Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop
skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la
liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“
Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt
så länge!
Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!
Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.
Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.
Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.
Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och
systrar, hvilka länge varit åtskilda.
Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de
grofva.
Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur
samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående
blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma
intresse, samma omtanke och lycka.
Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...
Ändtligen, ändtligen republiken!
Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma
bifallsstormar.
“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för
republikens regering!“
“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.
Och republikens regering kommer.
Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af
Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.
Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.
Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera
handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och
blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.
Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige
och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än
ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan
kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och
dygden.
Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och
Jocelyns älsklige skald.
“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“
Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas
själ.
Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man,
hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes
ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?
Man måste _se_ och _höra_ Lamartine, för att kunna förstå allt detta.
Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner,
men blott för en stund.
Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället
uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande
massornas hufvud.
Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.
Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande
utåt platsen med sin starka klingande stämma:
“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“
Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han:
“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I
tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och
om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att
beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning.
Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets
namn, i verldens!“
Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter
och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom
sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot
aftonsolen.
Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt
folks vägnar.
“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty
hitintills hafven I blott talat om oss?“
“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan
återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra
skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“
“Således ären I en republikansk regering?“
“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att
sanktionera den.“
“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från
hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets
blod, hjerta och hufvud.“
“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga
tideräkning?“
“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.
Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.
“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig
skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“
“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören.
Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata
till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och,
sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd
fana.
Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som
i stället räcker upp fanan med de tre färgerna.
Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner.
Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt.
Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom.
Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och
många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka
folkets ännu knappast invigde afgud.
Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta
duk fladdrar öfver hans hufvud.
“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på
samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner
den trefärgade fanan genom våra segrar och _sina_ nederlag. Det är
republikens och kejsardömets frejdade fana.“
“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda
parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och
ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke,
samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“
“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den
trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och
kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund
blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“
Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig
emot honom.
Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig
sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans
trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med
fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda
fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken.
“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och
tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag
hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna
sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“
Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett
högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i
orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande
stjernor.