Juni månad samma år.
Slutet.
1.
Som vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det ännu stormfullare
tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, vilja vi här endast
med en blick i förbigående öfverfara det, för att icke förlora länkarne
i kedjan af vår berättelse.
Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som icke har sin like i
historien.
På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en kung och ett
regentskap, samt proklamerat republiken.
Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt visade det
sig efter segern.
Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes och rikes lif
och egendom aldrig varit bättre skyddade än under de månader, makten låg
helt och hållet i de lägres och fattiges händer.
Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det var han, denne
“pompier de son propre incendie“, såsom de förnäme, lika otacksamme som
orättvise, kalla honom, hvilken ensam afvände plundringarna och morden.
Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet af de vildaste
lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens fasor — dessa då
större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst för tillfället hade upphört
— ett folk, säga vi, som, detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets
och dygdens röster samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat
taga med att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens
beundran i stället för denna förföljelse af förakt och hat, hvarmed det
i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu öfvermodige, men då i farans
stund så darrande, krypande och smekande.
Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända till dess
konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, ehuru
republikansk från basen till toppen, likväl snart blef föremål för
misstroende, hat och personligt angrepp.
Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet genom att så
brådstörtande upplösa national-verkstäderna, innan man ännu tänkt på
hvar man skulle göra af hela den folkmassa, som derigenom helt och
hållet stäldes på s. k. “bar backe“.
Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas upplösning
befrämjade blott sjelfva växtens mognad.
De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det godas makter,
började snart agiteras af dåliga vänner och hemliga fiender.
Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till sitt eget
bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla.
Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg oss något godt,
som man ej vill neddraga i stoftet, något mynt som ej förfalskas, något
oskyldigt som man ej söker förleda.
Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor ur ännu
farligare läror.
Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, en Barbès’ vilda
mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en Proudhon’s olycksbringande
snille.
Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa uti tågen voro
genast de autokratiska agenternes maskerade klor och de royalistiska
partiernas fina fingrar.
Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, och der kämpades en
strid, som icke heller har sin like i historien.
Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han kan räkna de tårar som
föllo. Ve dem, som skola uppbära ansvaret för detta blod, dessa tårar!
Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten!
Frihetens ängel, stadd på färd genom verlden, hejdades, och blek blef
gudinnans förr så lågande kind.
Förtryckets bojor, för hvilkas sista länkar jorden redan öppnat sig,
rycktes upp och slamrade ånyo kring midjan af blödande folk.
Men _allt_ gick dock icke förloradt.
Franska republiken stod, oaktadt orkanen, liksom hon ännu står, oaktadt
intrigerna.
Hon är Damokles-svärdet öfver monarkernes hufvud. Visserligen fortgå
ännu desse på den reaktionära banan, men de skulle aldrig våga det, om
de icke hoppades på republikens snara undergång.
Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga
lifselementet för Frankrikes framtida ordning och lugn. Hon är, för att
tala med Thiers, “_den styrelseform, som minst söndrar Frankrike_.“
Monarkerne, sedan de väl hunnit öfvertyga sig om omöjligheten att störta
henne, skola af nödvändigheten göra mera än _en_ dygd. De skola närma
sig folken, uppfylla deras rättvisa anspråk och, i det de söka
öfverbjuda republiken i vishet och mildhet, göra henne obehöflig i deras
länder.
Ty göra de ej det, och göra de det icke i tid, då faller
Damokles-svärdet, då ...
Ludvig Filips tron var ihålig och skör, var af glas. Men glaset duger
förträffligt till spegel.
2.
Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848.
General Cavaignac, republikens diktator under striden och derefter dess
president tills vidare, hade hemma hos sig ett större sällskap af herrar
och damer.
Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man
dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm
efter den utbrunna vulkanen.
Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat,
ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke
gerna om ett och detsamma.
Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga
sorgeqväden.
Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan
stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill i Trianons lundar.
Den alvarlige värden, _då_ föremålet för allas tacksamhet och beundran,
hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongs-dörren
sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern.
Generalen tycktes vänta ännu en gäst.
Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent anmälde:
“Monsieur Armand Cambon.“
Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så tycktes det
åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så
stränge krigaren emottog sin nye gäst.
Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin
fördel, ty hvad göra icke — kläderna.
Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, närmande sig mycket
national-gardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge
mannen.
Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde
förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller
vanpryddes af heders-legionens vackra band och kors.
Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna
vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt
ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra
kindbenet, vitnande om god klinga och god arm.
Värden tog officeraren vid handen och ledde honom fram i salongen in i
en brokig ring af herrar i uniformer och damer i juveler. Det var för
mycket guld och juveler äfven för en f. d. guldarbetare.
“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, presentera denne
unge hjelte“, började generalen. “Monsieur Armand Cambon är
premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. Men när jag förklarar att
han är den tappraste vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa,
som ingen af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“[7]
Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl af öfverraskning
genomsusade salongen. Det röda ärret på Armands kind syntes ej mer, ty
hela hans ansigte var purpur.
Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna tala för vår
hjeltes moderliga ursprung från norden.
Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet för loford,
de må gifvas honom af andra eller af honom sjelf åt sig sjelf.
Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så tycka icke vi
svenskar.
Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra bröst; ännu hänger hon
sin purpurfana öfver våra kinder, antingen vi berömmas för något godt
eller lastas för något ondt, och om också denna dygd hos mången endast
är låtsad, så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, en
seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet af den sanna
förtjensten.
Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden öfverträffar
södern.
Generalen fortfor:
“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade vän
monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt sedan
Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt befäl och stridt
under mina egna ögon. Han har det gemensamt med sitt regemente, att
hafva räddat hela samhället från den största fara. Men hvad samhället
särskildt har honom att tacka för, är, att den mest produktiva delen af
Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals förvillade varelser
begrafne derunder.“
Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af förvåning och
beundran.
“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, detta förtviflade
samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade generalen, “och dess chef,
den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade
min vän och vapenbroder Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen
och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de
tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och
verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan
kommando-ordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt
kompani. “Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade
han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin
anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg
jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge
partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta
förfärliga envig. Det var ett envig emellan den trefärgade fanan och den
röda, värdigt den förras ära och den sednares hemska förtviflan.
Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud
utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom hade hela
motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och faubourg
S:t-Antoine var räddadt.“
“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade den vid segrarens“,
fortfor generalen med djup rörelse; “den unge hjelten tog korset, kysste
det och ropade: “Ack, hvad detta skall glädja min gamle far!“ och sonen
helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke
hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod eller den
sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick
har ögon endast för en faders glädje.“
Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i
den stora salongen.
Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid Armands inträde i
salongen hade fästat sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit
dem derifrån.
Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af
tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter.
Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med
förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det att
generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd.
“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena af dem.
“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; “ack, om generalen
visste allt hvad jag vet om honom! ... hvad skulle han ej då kunnat
säga! ... Hvilken man! hvilken hjelte!“
“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven ett ganska
fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad som ni ...“
“Jag kan aldrig bli det för mycket.“
“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“
“Hvarför?“
“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“
“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“
De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne nästan med
bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af folket och icke tänka på
en hertig, hvilken likväl, efter hvad som påstods, hade i sina ådror
några droppar af konungars blod!
“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den andra af de äldre;
“det är för mycket, alldeles för mycket, äfven om det vore sjelfva den
store Condé.“
“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började ånyo generalen, “ty
en arm och ett hjerta som hans äro oskattbara i en tid af vådor ... Men
han har sjelf enträget begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag
velat begagna mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af
Frankrikes tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa
honom denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, hvilket
om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag lyckönskar det
kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, och det skulle alls icke
förvåna mig om nuvarande kompani-chefen en dag återkommer i spetsen för
ett regemente, ja till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand
Cambon!“
Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, hvilken
öfverhopades både med loford för sina redan utförda bragder och med
lyckönskningar till de nya, som Cavaignac förespått. Alla syntes
öfvermåttan glada öfver den tappre officerarens befordran.
Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade icke de
öfriges glädje.
“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå till Algeriet, till
Afrika ... o himmel!“
Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap.
Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått snart sagdt hand ur
hand genom hela det lysande sällskapet. En hvar hade haft ett ord och en
handtryckning för honom.
Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen lemnad i fred,
och man började derefter ett samtal om medlen till upphjelpandet af
Pariser-teatrarnes dåliga affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en
ny italiensk scen, för att på något angenämare sätt än hitintills,
fördrifva återstoden af saisonen.
Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka från London, dit
de flyktat för revolutionen. Man hoppades äfven att Jenny Lind ändtligen
skulle komma, för att med sina toner lifva det halfdöda Paris.
Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen att afgifva och
icke heller fann sig intresserad af de andras, drog sig ur salongen, och
som han händelsevis i ett mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog
han plats deruti, för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en
lektyr, som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för en
menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor.
Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som oftast ur fullmakten
och stirrade på gud vet icke hvad. De stirrade på kullerstolar och
fåtöljer, utan att, till föga heder för tapetseraren, undersöka om de
voro öfverdragna med kalikå eller sidendamast.
Det är ofta med menniskans blickar som med månens: kallt stirra de på
allt, utan att fästa sig vid något.
Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna åtminstone värman
qvar.
Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått solen mitt i ögonen,
fastän det var sent på aftonen och kabinettet endast belystes af
vaxljus. I Paris räcker Junidagen blott till klockan nio.
Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka hade inkommit i
kabinettet, och det var henne vår hjelte fått i sina ögon, oberäknadt
att han redan förut hade henne i både hufvud och hjerta.
Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför en hertiginna, så
framt hon icke är konstnär och det faller henne in att för fem francs i
timmen begagna en arm syndares hufvud till modell. Men det skall icke
vara ett dåligt hufvud, som betalas med fem francs i timmen.
Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan var, såsom vi
veta, en konstidkande hertiginna. Men general Cavaignacs kabinett var
ingen atelier för det slags artister, hvarom här är fråga.
Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både på Afrikas fält
och Paris’ gator, och sådana, att icke ens Horace Vernet skulle göra dem
efter. Men bevare oss Gud för hans penslar och färg och i synnerhet för
att bli hans modeller!
Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan instält sig i
kabinettet.
“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, sade
hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var lagom för två.
Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; men mot en
hel armé i mellangift skulle han icke velat byta nummer.
“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er lycka och
ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet af ert
välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars glädje, glömde ni att på
samma gång föreställa er min.“
Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i Bicêtre.
“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen.
“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, “ty ni vill
ensam tänka och handla godt ... äfven är det något orättvist att anse
mig för en känslolös varelse.“
“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, vid Gud, sådan var
ej min mening.“
“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet och liksom ångrande
sin förebråelse, “jag vet ju att ni är lika anspråkslös och blygsam som
tapper och oförskräckt ... Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig
något; men långt aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga
månaderna, fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er
underrättelse om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet och
allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda tanke om er, har ökat
min ... Men det är icke om mig jag vill tala, det är om er, om er
framtid ... Jag hör att ni vill lemna Paris för att gå till Afrika.“
“Ja, madame.“
“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“
“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen nyss gaf mig,
var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje sten i Paris talar om en
broders blod.“
“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det allmänna?“
“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki hade varit
frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar djupt så många
förvillelser, och bittert begråter jag så många tappre mäns död.“
“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni ej kan trifvas i
Paris ... Men Frankrike är ju stort ... hvarför vill ni till Afrika?“
“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad på den militära
banan, och en gång der, måste jag framåt.“
“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, utan att behöfva höra
det af er eller af generalen ... Men det ligger många grafvar emellan
kaptenens och generalens epåletter och bland grafvarne lika möjligt er
egen.“
“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för egen graf än för
andras.“
“Ni reser då till Afrika för att dö?“
Armand teg.
“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; “en man
i blomman af sin ålder och med er förmåga att gagna fäderneslandet
skulle redan vara mätt på lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen
Armand Cambon.“
“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade Armand; “under de
förflutna månaderna har jag blifvit gammal, mycket gammal ... det är som
hade min själ redan grånat, det är som hade jag icke mera något att
lefva för.“
“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“
“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, min arme far ...
men han är yngre än sin son ... Af nåd, hertiginna!“ tillade han,
resande sig upp, “tillåt mig taga afsked ... man söker er i salongen, ty
det är gifvet, att man skall sakna er der ... och man undrar säkert
öfver ...“
“Hvad?“
“Att ni sitter här, madame.“
“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; “men jag
tillåter ingen att meddela mig sin undran ... Var god och återtag er
plats, kapten Cambon.“
“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma en skygg blick på
en ung elegant herre, som steg in i kabinettet och verkligen tycktes
söka någon.
“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade hertiginnan
högt och nästan befallande, men utan att hugna den nykomne med en enda
blick.
Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen.
Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet och försvann,
sedan han funnit hvad han sökt, men icke fått hvad han funnit.
“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade hertiginnan
småleende.
“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte.
“Kände ni honom?“
“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, svarade
Armand, mycket beklämd om hjertat.
“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, skulle blekna för en
hertig d’Arlenton?“
Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans hjeltenamn.
“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, sade hertiginnan.
“Jag är ej missnöjd med att ni följt mig med uppmärksamhet; men att ni
blott lyssnat till de falska ryktena, det tycker jag icke om.“
“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen.
“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, så nämn mig
ej med denna titel ... jag har aldrig älskat den och kommer icke heller
att göra det.“
Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat från hans bröst. Men
det är också ovanligt att ett fruntimmer försmår den kanske mest pikanta
titel i kristenheten.
“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till Afrika“, började
hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt meddela er den ... Jag tänkte
nämligen, att ni ville dit, för att genom nya bragder och högre
befordringar närma er den qvinna, som ni älskar.“
Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring.
“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor
hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl
känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna
sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er
oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne,
som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och
sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att
resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete
hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon,
i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför
hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni
derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade
hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der
rysliga blessyren?“
“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan
svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt
lif och upprätthållit mitt mod.“
“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod
behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel
sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig
från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja,
Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta
hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för
er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden!
underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“
Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena
hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens.
“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid
dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna
till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga
herskarinna.“
“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty
hvad lofvar man ej i dylika ögonblick?
“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“,
yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“
Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde.
“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från
kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja
Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er
tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“
“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.
“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde.
Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja
dermed till ett lämpligare tillfälle.
“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“,
anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli
lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga
menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er
framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den
lyckligaste hustru på jorden ...“
“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni
riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ...
Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud
nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas
henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man
skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga
koketteri, som är fransyskan så eget.
Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att
klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att
han återkastar solens strålar.
Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i
salongen.
Adelaïde hade haft rätt i _ett_ fall, men orätt i ett annat.
Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen
som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som
afundades kaptenen hans sista eröfring.
Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till följd af
revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, som likväl
återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket för en ung man, som icke
gjort annat än räddat faubourg S:t-Antoine.
Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla på en så besatt
idé.
Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på millionerna, sörjde
öfver ifrågavarande idé, var den ädle grefve de Vandeul, som mycket
värderat hertiginnan de Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong
för madame Cambon.
Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två års vistande
utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten son med blå ögon, fast
utan rättighet till hertig-titeln, så hade den bleka Diane vistats några
månader på ett slott i Provence, tillhörigt och bebodt af
pensions-vännen Adelaïde.
Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i faubourg
S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de mest förledande
skildringar af f. d. hertiginnans lycka och af monsieur Cambons
oöfverträffliga egenskaper både som make och vinodlare, samt äfven ett
och annat om en invalid på träben, hvilken redan lärt den lille Armand
Eugène exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“
Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt på sina
hufvud, men påskyndade likväl icke sin dotters hemresa, ty luften i
Provence är mycket helsosam för sjukliga, och dessutom kunde nutidens
oroliga idéer icke gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka
slumrade i grafven och hvars enda hopp hvilade på den.