Hvilken lexa för konungar! Skall den göra dem klokare hädanefter? ...
Hertigen af Montpensier närmar sig.
“I Frankrikes namn, afsäg er styrelsen, sire!“ ropar han.
“Nå väl!“ svarar ändtligen konungen; “efter I alla önsken det: jag
abdikerar.“
Girardin skyndar ut.
Konungen sätter sig ned och skrifver följande:
“Jag afsäger mig tronen, till förmån för min sonson, grefven af Paris
... Må han bli lyckligare än jag!“
Denna sorgliga autograf är konungens sista.
Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir allt lifligare.
“Man skjuter på Tuilerierna!“ ropar en hofman och flyr.
“Man stormar dem!“ ropar en annan hofman och flyr.
Konungen afkläder sig generals-uniformen och påtager en borgerlig drägt.
Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen.
Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och mor, skulle hellre
hafva sett sin gemål afklädas för grafven än för flykten.
Hon vänder sig mot Thiers.
“Se der ert verk, monsieur!“ säger hon, “det är ni som är orsaken till
allt!“
Thiers är svarslös för första gången i sitt lif.
Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en ädel qvinnas
djupa smärta, som binder hans tunga?
Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens stöd
ända sedan Nebukadnezars tider.
“Hästarne!“ befaller konungen.
“Man hade fört fram dem“, underrättar en kammartjenare; “men de blefvo
nyss dödade.“
“Således, ingen vagn?“
“Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.“
“Låtom oss fara!“ ropar konungen, bjudande drottningen armen.
De gå. Några följa dem. Icke alla, ty det är farligt att följa en konung
som flyr.
Man tager den hemliga väg, som kejsaren låtit anlägga för konungen af
Rom; man följer terrassen som vetter åt flodens strand, träder ut genom
den lilla porten och befinner sig nu midt bland segrande folk och
afväpnade trupper.
Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konungaparet kände i denna
stund!
Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens arm.
Drottning Amélie bär sitt hufvud högt, och hennes stolta öga blixtrar af
harm.
Hon har skäl dertill.
Hvar äro nu de hofmän, som solat sig i majestätets glans och svalkat sig
i dess skugga?
Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarne? ... hvar? ...
Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; fråga
sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötter!
Hvilken lexa för konungar! skola de botas deraf? ...
“Plats för en stor olycka!“
“Aktning för en stor olycka!“
“Aktning för den olycklige gubben!“
Sådane äro de rop, som från alla sidor ljuda kring de kungliga
personerna.
Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade ansigten och
blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit ur striden från en seger,
som de köpt med sitt blod, med vänners, med fränders.
Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af dem, på hvilkas
befallning detta blod gjutits.
Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande murar,
stannar det kungliga paret vid obelisken.
Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde.
Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på
detta torg hans faders hufvud föll.
Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott,
som han icke mera skall se, denna sköna park, hvars doft han icke mer
skall njuta.
Han blir blekare.
“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han och blir för ett
ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna.
Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke
för sig, utan för honom.
En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd.
Eviga försyn! en blus beskydda en drottning!
“Lemna mig!“ ropar drottningen, stötande föraktligt tillbaka den
erbjudna armen.
Blusen drager sig ödmjukt tillbaka.
Han har uppfattat föraktet, men det är endast medlidandet han känner.
Ändtligen återfinner drottningen konungen, och snart upptäcka de
vagnarne, hvilka de intaga jemte hertiginnan af Nemours.
Men hvar är hertiginnan af Montpensier, som likväl följt sina
svärföräldrar från slottet?
Hon har försvunnit i trängseln. Men ingen kommer ihåg henne, icke ens de
som nyss uppstigit i vagnarne, ty hvad är väl i sådana ögonblick en
prinsessa?
Kuskarne mana på hästarne och nu äro vagnarne på väg till Saint-Cloud.
“Hvad gjorde ni?“ frågade en person Crémieux, hvilken följt de kungliga
till vagnarne, ty det var blott konungadömets fiender, som i sista
stunden beskyddade den kungliga familjen.
“Jag tillslöt vagnsdörren efter konungadömet“, svarade Crémieux.
Fyratioandra kapitlet.
Folket i Tuilerierna.
Emellertid stormar folket Tuilerierna, rullande fram som bäcken, som
branden, som lava-strömmen.
Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, tillintetgöres.
Allt? — Nej, icke allt.
“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas det från alla håll;
“aktning för allt som ej kan återställas!“
Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning åt snillet!
En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad af tjugo kulor,
springer i stycken.
Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie.
För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, gyllene
fåtöljer och kinesiska porsliner.
Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren.
Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, uppgår den i lågor
från karusell-platsen.
Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor.
“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje
fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af
förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt
flyktiga innehåll åt vindarne och molnen.
Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna.
Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra.
Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör
lågan eller vinden.
Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större
noggrannhet förstöras.
Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter.
Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor.
Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna
spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna
att spegla sig uti.
Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri.
I början synes han något förlägen vid åsynen af den prakt, som från alla
sidor strålar emot honom. Men snart är han fullkomligt hemmastadd.
Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och många skutta efter
honom.
“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma fåtölj, hvaruti nyss en
konung suttit; “och grädda och socker och sockerbröd ... Kommen hit,
pullorna små, det här är för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal,
och var icke snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid
en knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om för
din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“
“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de öfrige kamraterne;
“kaffet är bra, fast det är kallt ... och redan islaget, ser jag ... Gud
välsigne konung Ludvig för hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt
... Gud välsigne drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät
inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, om hon
såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog vid alla sockerbröden?
skäms du inte, Léon? ... du har då aldrig umgåtts förr i bättre hus ...
O himmel! Gaspard tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade
han nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade bestar
har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en glupande ulf
det första man sätter foten på kungliga golf?“
“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar våra lakejer?
... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? ... Aha!“ tillägger han
med blicken på en hög gyllene skärm, nedanom hvilken synas ett par
fötter i silkesstrumpor och lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur,
annars tar jag af er silkesstrumporna, utan att först draga dem från
benen.“
En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande sitt dödsbleka
ansigte.
“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera socker och en
kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... Tag hit annat då ...
tag hit “faisans de Bohême“ och “paté de Strasbourg“, tag hit “filet de
boeuf piqué à la Chambord“ och “écrevisses à la Colbert“, eller också
helt simpelt “gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig
Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“
Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar sin kunskap i
franska matsedeln, till bordskamraternes synnerliga förvåning,
framsmyger den ena lakejen efter den andra, erbjudande ödmjukt sin
tjenst.
De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat ana, att den
kungliga taffeln dukades för sådana gäster?
Hvita Björnen utdelar befallning på befallning.
Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty
folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar,
dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet.
En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med
pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar
mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten.
Hvilka skyar för keruber och helgon!
Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned
emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.
Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.
En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip
dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke
underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid
förgäfves naturligtvis.
Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i
samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud
för hvar stund han blifvit klokare.
Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom
Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.
Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren.
Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband
ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.
Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne.
De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva
verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så
opartisk fördelning.
Hofmän veta att finna sig i allt.
Men folkets majestät är äfven mycket törstig.
“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte
har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“
“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem
dricker kaffe utan en petit verre?“
En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på
samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.
“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste
källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans
fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den
otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med
hans viner!“
Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa
ned i Tuileriernas källare.
Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner.
Han slår botten ur alla vinfastagerna.
Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra.
Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux.
Det blir en flod i de ofantliga källarne.
Floden stiger för hvarje ögonblick.
Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar ut, ropande till
sina kamrater att göra sammaledes.
Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess floden stigit
till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den som stående vill dyrka
vinets gud.
* * * * *
Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen i salongerna
och förmaken.
Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, respekterande
intet, utom konstverk, guld och diamanter.
Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner.
“Ce peuple fier auprès du trône
Gardait, un fusil à la main,
Les diamants de la couronne,
Et la sentinelle avait faim.“
Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och hans kämpar, som
fick något godt af den qvarlemnade kungliga taffeln, hvilken nu är
länsad. Endast servisen står qvar.
Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma silfverfaten, men
ingen hand vidrörer dem.
Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande folkets
majestät, genomgår det ena rummet efter det andra med uppmärksamma
blickar åt alla sidor.
Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han nu blott vara
till för att vaka öfver ordningen och segern.
Det är han som utstält posterna framför millionerna, det är han som ännu
befaller och den alla lyda.
Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, ty man vet
att hvad han säger och gör är rätt, och rätt vill folket, innan ännu
falska profeter hunnit förvilla det.
Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till ett gemensamt
förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades af bluserne åt den
längre fram på dagen bildade regeringen, för att sedan tillställas
Orleanska familjen.
Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, som ämnade smyga
sig bort.
Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos.
Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket smått och
godt, bland annat några röda sammetsfodraler med Orleanska familjens
vapen utanpå och diamantsmycken inuti.
Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte på ingenting
mindre än att förklara och försvara sig ...
Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar öfver ingången
till Tuilerierna.
På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och på papperet stod i
stora bokstäfver:
_Mort aux voleurs_ (död åt tjufvar)!
Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade en man af folket
brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, orörlig och obeveklig,
utvisade således länge timmen för folkets seger och konungadömets fall.
Det var halftimmen till 2.
Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut varit mästare öfver
Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 och sedan den 29 Juli 1830. Men
märkvärdigt är, att det begge gångerna skedde på samma timma.
Tredje gången var den 24 Februari 1848.
Fyrtiotredje kapitlet.
Folket i S:t-Germain.
“Republiken, säger ni! man har då proklamerat republiken!“ ropade grefve
de Vandeul med förskräckelse till Berryer, hvilken, på hemvägen från
deputerade-kammaren, besökt sin gamle vän, för att gifva honom del af
den vigtigaste bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till
verlden.
“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan af Orleans,
som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan
lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen
förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i
detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ...
Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet:
Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république!
hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med
skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets
anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro
hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly,
utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur
Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“
“Nej, tala!“
“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“
“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“
“Att utnämna en provisorisk regering.“
“Man har då en provisorisk regering?“
“Ja visst.“
“Och hvilka har man utsett dertill!“
“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet,
men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige
astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag
skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge;
vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för
hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux,
Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i
vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju
en vacker styrelse vi ha?“
“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“
“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta
bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en
republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under
Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett
underligt land, vårt kära Frankrike?“
“Hvad tänker ni göra, Berryer?“
“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain
skall ropa detsamma.“
“Icke jag, monsieur Berryer.“
“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“
“Aldrig.“
“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“
“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af
dessa förhatliga ord.“
“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill
ropa: Vive Henri cinq!“
“Ni tror då att det leder dit?“
“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när
man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man
fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige
flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär
till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar,
som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“
“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen
bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall
aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med
djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror
att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt
intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“
“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“
Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna
ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att
uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta
kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och
om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!
En betjent inträdde.
“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära
att få tala med herr grefven.“
“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande.
“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt.
“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“
“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare.
“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“
“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer.
“Låt dem komma upp“, sade grefven.
Betjenten gick.
“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er
familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“
En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i
grefvens arbetsrum.
“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.
“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“,
svarade den beväpnade.
“Beordrade? af hvem?“
“Af vår anförare Armand Cambon.“
“Af hvad skäl?“
“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig
åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af
tillfället, när ingen polis finns.“
“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen
vakt“, svarade grefven stolt.
“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket
ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor
åtbörd.
“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss
icke att stå vakt utanför er port?“
“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha
vakt utanför mitt hus.“
“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen.
“Och den lyder?“
“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi
qvar såsom poster här utanför.“
Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet.
“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer,
närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan.
När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och
vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga
blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan.
En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens
rum.
“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade.
Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven.
Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.
“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.
“Ja, madame.“
“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“
“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom
Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och
sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.
“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare
damen.
“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning
betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande
för en man af folket.
“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.
“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den
beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett
stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på
en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“
“Ni håller då mycket af er unge anförare?“
“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man
ens kunde sätta det i fråga.
Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan
ifrågasätta något sådant.
“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter
några sekunders tystnad.
“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han
marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl
för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“
“Och hvad har han gjort!“
“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att
monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och
kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och
kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade
sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska
regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det
egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och
Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och
nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens
regering.“
“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes
rop var mera förvåningens än förskräckelsens.
“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den
ifrån oss.“
Den beväpnade bugade sig för att gå.
“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar
förfriskningar åt våra tappre försvarare.“
“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det
ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“
Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten
till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa.
“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen.
“Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina
tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro
begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt
skilda, evigt dragas till hvarann?“
“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och
känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan
du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars
vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag,
måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett
minne.“
Fyratiofjerde kapitlet.
Hôtel de Ville (stadshuset).
Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter
plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt
utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska
byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett
mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde
böja sina tinnar.
Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en
paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af
hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att
ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad
hitintills kunnat förevisa.
Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa
kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl
ornerade med en smak motsvarande det hela.
Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty
af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt
kanske skönaste palats.
Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom
Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl.
Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna
och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin
piedestal.
Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd
prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och
målningar.
Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville
ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo
furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala
om dem det störtat.
Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt
sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen?
La place de Grève!
En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit
afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal
vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest
ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas
på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill!
Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den
beqvämaste.
Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller
sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle
dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste
idéen bland alla.
Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor,
läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla
tider.
Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis
drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens
första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om
dessa herrar hade smak för ananas och oranger.
På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta
guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin,
förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de
chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket
användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet.
Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid
sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen
var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig
funnits.
De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare,
Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822.
Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la
liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare.
Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte
i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke
desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“
De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga
jernet.