Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner.
Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel.
Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere
kunder än de fleste andra i samma handel.
På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far
icke varit annat än vattenbärare.
Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma,
och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son
père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son
cousin“, “de sa mère“ och så vidare.
Men det var _en_ sak som verlden icke kunde förklara.
Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var
bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång
kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och
förmögenhet.
Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller
någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.
Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen
kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus;
visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta,
helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade
Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man
borde kunna tro allt om vinhandlare.
Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner
och rikedomar.
Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är
grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.
När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så
sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att
när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“
Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans
oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.
Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så
talade han aldrig om denna vackra flod.
En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga
viner.
Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.
Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio
generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så
fanns ingen som betviflade hennes uppgift.
Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna
till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på
detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.
Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin
disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.
När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra
procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på
taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.
Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta
generationen, dog madame Maugiron.
Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att
pruta på kyrk-räkningen.
Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta
till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha
blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?
Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva
broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för
öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor
föreviga madame Maugirons namn.“
Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var,
att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens
till hundra.
Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således
blifva den förste vinhandlare som dött med godo.
Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden
begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde
omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.
Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.
I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i
Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.
Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig
ett genomvått, emedan han fick det för fyra.
Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till
öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt
qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.
Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet
och vedträet qvar.
Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att
brinna.
Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.
Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit
att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.
Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.
Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.
Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke
längre än till midjan.
Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke
behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.
Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde
genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i
vattnet framför honom.
Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som
nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom
vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.
Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen,
hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.
“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska
luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“
Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han
öppnade dem i paradiset.
Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde
helgonen vid upphalningen.
Det bar allt högre och högre.
Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver
Notre-Dame, när charen med ens stannade.
Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att
vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott
befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt
han fromt sitt öga ånyo.
“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.
Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.
Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?
Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse
Paris för begge delarne.
Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur
de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med
Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för
att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga
vinfält.
Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke
mindre.
Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från
druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets
oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan
fisk ur så grumligt vatten, aldrig.
Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för
att dricka vin hos Maugiron.
Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd,
låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio
var följaktligen förloradt.
I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte
och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.
Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är
tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.
Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina
oskyldiga viner.
Fyrtionde kapitlet.
Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige.
“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han,
ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre
olycklige vinhandlaren.
“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels
tålamod.
“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.
“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag
skall också göra hvad jag kan.“
“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“,
komplimenterade vindragaren.
“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för
sig sjelf.
“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare
lycklige?“
“Föreslå, min vän.“
“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste
qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma
lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“
“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli
att skratta.
“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de
förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då
skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“
“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade
markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var
onekligen af något komisk beskaffenhet.
“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor
galningen med sina komiska frågor.
“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min
hederlige vän, så mycket förordat dem?“
“Och ni lofvar att bära dem?“
“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro
det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“
“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min
så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars
dåren.
Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på
hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom
man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.
Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.
Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin
ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar
sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.
“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge
pjeserna.
“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar
af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven
likörer, de beskedlige vinhandlarne.“
Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte
ånyo hennes oro.
“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man
först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan
trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag
nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet
Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels
bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en
gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“
Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.
Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst
icke hafva beskylt honom för galenskap.
Nu fasade hon för hans klokhet.
Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad
ansträngning för att befria sin arm.
Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af
skrufstäd.
“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att
ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många
minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad
den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att
markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad
den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan
d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett
höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en
skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess
make.“
Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.
Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela
faubourg S:t-Germain.
Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.
En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och
toaletten, beträdde gobelins-mattan.
“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den
här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det
blir annat det än din fräkniga Bathilde.“
Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid
dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.
Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen,
satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.
Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i
famnen.
Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen
med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han
värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.
Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.
“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade
hon till den, i hvars armar hon låg.
Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun,
hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes
juveler.
Han hade smak, den fule Pascal.
Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den
fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med
sitt redan rika byte, ville draga sig undan.
Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.
Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste
qvinnor på sin tid.
“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den
som räddar mig!“
Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.
Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och
pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.
Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.
Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora
förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.
Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade
markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.
“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.
“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något
för grymt.“
“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.
“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta
det, Simon.“
“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen;
“ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott
det, stackars Pascal?“
“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en
fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt
... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“
Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring
Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.
“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en
stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du
som en oxe.“
Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven
gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande
af, släppte markisinnan.
Det sista starka nödankaret brast.
Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit
förgäfves.
O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den
sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig
ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!
Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den
legitima principen!
Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval
strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda
åsar!
Arma markisinna!
“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.
“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.
“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara
spetsar!“
“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som
icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare
elden.
“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon;
“ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott
en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera
illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja,
er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket
mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der
på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf
... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod
och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig
än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“
Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på
champagne.
“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ...
Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var
när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty
det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag
skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa
er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till
de glödgade jernen!“
Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var
rådligt att nappa på.
Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda
qvinnans öga.
Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes
trotsa döden.
“_Ni_ darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken
annan som helst, utom Hvita Björnen; “men _jag_, jag darrar! ... känner
ni icke hur jag darrar?“
Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka
den minsta darrning hos henne.
“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig
tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka
champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär
er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones
minne!“
Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära
hvilken det lilla mosaik-bordet stod.
Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad
åt Denise, och räckte den åt markisinnan.
“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en
styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar,
om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“
Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning,
och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.
Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt
äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det
rysligaste i markisinnans ögon.
Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte
mot dörren.
Han hörde ljud af röster och brådskande steg.
Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.
Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid
kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.
Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm,
började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.
Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin
förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.
Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita
Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den
spisel, der hans jern glödgades.
“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och
lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar
på? ... hvad vill ni här?“
“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon
trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han
drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad
jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid
i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“
“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man
skall _icke_ säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af
markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall
säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de
förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller
hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“
Dervid blottade han sin sabel.
Utan att svara, drog Simon _sin_, och för andra gången korsades
mästarens och lärjungens klingor.
Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana
armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke
åt Bellona och Mars.
En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara
mattan.
Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge
förberedda hämnd.
Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det
allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.
Ögon och klingor gnistrade.
Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke
skulle blifva deras sista.
“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så
ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång
sänkte sina vapen.
Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå
läppar och vanstälda anletsdrag.
Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal
lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga
boudoir.
Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en
viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.
“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved
markisinnan, vridande sig på sin bädd.
“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver
henne.
“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig
sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“
“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en
ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.
Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men
hälften var tillräckligt.
“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.
“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga
hämnd.“
“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina
kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“
Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.
Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon.
Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin
klarhet åt den döendes anletsdrag.
Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte
Armands hand till sitt bröst.
Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både
Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den
förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista
stunder.
Fyrtioförsta kapitlet.
Tuilerierna.
Le Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina af Medici.
Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i början af
Ludvig XIV:s regering.
På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), hvilka inköptes
och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats för konungar.
Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom
så stora och mäktiga dynastier.
Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert Delorme; men som
slottsbyggnaden medtagit en tid af mer än hundra år, så hade Delorme
flere efterträdare, hvaribland Jean Bullant, André du Cerceau och
Etienne Dupeyrac, hvardera en Tessin, ty Frankrike har haft många
Tessiner![6]
De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till den förstes
plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna från Florens,
naturligtvis måste följa den Florentinska stilen eller densamma som
uppenbarar sig i Luxembourg och som icke är att förakta.
Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har dock varit
en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för hvarje annan skön konst.
Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade ej den förstes verk.
Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visa
en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss,
bizarr byggnads-stil.
Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna
sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den,
som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker, kan
näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det
hela.
Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller från place du
Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvänne med
denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten
jättearm, sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig
brodershand vid värdig brodersskuldra.
Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt.
Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln
att äfven sträcka sig fram till Louverns andra axel, så att de begge
palatserna blifva ett, så bör det kunna blifva något, som i byggnadsväg
icke torde hafva sin like.
Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva några af de hus,
som stå i vägen för denna storartade plan. De öfriga, alla redan af
staten inköpta och utdömda, vänta hvarje dag förstörelsen, under det man
hugger på grundstenarne till nybyggnaden.
Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, på hvars spegelytor
svanen simmar bland guldfisk och silfverkaskader; sina grupper af marmor
och sandsten, ehuru alla af mytologisk betydelse; sina alléer och
lundar, mellan hvars täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än
solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka minnen!
Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det majestät, som
bestrålat hans tidehvarf, utan att göra Frankrike lyckligt.
Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till hofvets odelade
förtjusning, och när han blef äldre, dansade der hans mätresser till
hans egen; der emottog, år 1778, några dagar före sin död Voltaire,
franska vitterhetens patriark, lagerkransen af furstars händer och under
ett helt folks jubel.
Dit inträngde, år 1792 den 10 Augusti, för första gången det stormande
folket, tvingande det olyckliga konunga-paret, Ludvig XVI och Marie
Antoinette, att lemna rum för National-konventet, som derstädes i tre år
residerade och styrde.
Der hvälfde, såsom förste konsul, Napoleon sina ärelystna planer; der
firade han, såsom kejsare, sin förmälning med Marie Louise; der från
balkongen visades för första gången hans son, under jubel af millioner
röster; derifrån gick tre år sednare samme kejsare med gemål och son,
flyende för de allierades härar.
Der undertecknade Ludvig XVIII den förödmjukande traktat, hvarigenom
Frankrike beröfvades alla sina under republiken och kejsartiden gjorda
eröfringar; derifrån, och blott några dagar sednare, flydde äfven han
för den från Elba återkommande kejsaren, hvilken dagen derpå ånyo
intågade, men för att snart för andra gången fly, och då till oceanens
klippa, kondorens sista bo.
Derifrån, år 1830 den 29 Juli, jagades Carl X af det för andra gången
stormande och segrande folket samt måste med hela sin familj gå en evig
landsflykt till mötes.
Från samma fönster och balkonger hade Ludvig Filip i aderton års tid den
skönaste utsigt öfver blomster-parterrer, syrenhäckar, kastanie-lundar,
lagerparker, kolonner och triumf-bågar, ända till dess att ...
Men det är just den sista sidan af Tuileriernas historia, som nu ligger
uppslagen för oss och hvilken har till öfverskrift:
Förmiddagen den 24 Februari 1848.
Slotts-uret har slagit half till elfva.
Den lilla pendylen i drottning Amélie’s badrum har troget upprepat
halftimmen.
Pendylen står ännu i dag qvar på samma plats, men ingen har sedan dess
hört den ljuda.
Den är märkvärdig för oss svenskar, ty den prydes af en liten vacker
tafla med underskrift: “Linnéus à Upsale explique son horloge de flore.“
Tuilerierna äro bevakade af 3,000 man kärntrupper och sex kanoner.
Handgevärs-skott höras på afstånd.
Notre-Dame, den outtröttliga, har ännu ej tillslutit sina malmläppar.
Men man har någorlunda hunnit vänja sig både vid det ena och det andra,
ty man kan vänja sig vid allt.
Konungen inträder i Dianas galleri, för att intaga frukost.
Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med
deras gemåler befinna sig redan derinne.
Konungen småler mot de sina.
Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom,
denna sköld, på hvilken i lysande färger äro afbildade Thiers och Odilon
Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den
kungliga kronan.
Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka.
Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom.
Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara
mera seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut.
Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man
alvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten.
De höga personerna taga plats kring kaffebordet.
Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder
af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokka-strålen
och förlorar sig i sèvres-porslinet, rikt af små gyllene kransar,
hvardera inneslutande någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere
slott och städer.
Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga
läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern
Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonance-officer.
Ministern är icke blek: han är blyfärgad.
Han begär att få tala med hertigen af Montpensier.
Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken åt konungen och
drottningen att lugna sig.
Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet och närma sig
skyndsamt den oanmälde.
“Sire“, säger ministern, “eders majestät vet då icke hvad som sker?“
“Hvad är det som sker?“ frågar konungen.
“Jo, der nere på place de la Concorde, trehundra steg från ers majestät,
lemna dragonerne sina sablar och infanteristerne sina musköter.“
“Ät hvem? åt hvem?“
“Ät folket, ers majestät.“
“Omöjligt! omöjligt!“ ropar majestätet.
“Jag ber om nåd, sire“, utlåter sig officeraren; “men jag har sett det
med egna ögon.“
Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde.
Men hvarför säger ingen sin konung sanningen?
Derför att sanningen är ett brott emot hof-ceremonielet, och ingen
hofman vill förlora sin konungs nåd.
Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge att han förlorade
sin krona.
“Sire!“ ropar drottningen till sin gemål, “stig till häst och dö, om ni
det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola er maka och edra barn se,
hur ni dör för er krona.“
Nog finnas konungar, som veta att dö för sin krona; men hvar finnas de,
som veta att lefva för sitt folk?
Konungen ikläder sig hastigt generals-uniformen och stiger till häst.
Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig på balkongen.
Kaffet får stå.
Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende.
Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison.
De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat:
“Vive le roi!“
Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier du Hauranne
kan tro, att soldater, hvilka ropa “vive le roi!“ kunna fraternisera med
folket.
Den arme konungen!
Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få
stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger!
Thiers inträder.
“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka glasögonen, emedan
han ser klart ändå.
Han har aldrig sett klarare.
Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara,
likväl icke uppnår barrikadernas höjd.
Han har med den nya minister-listan uti handen visat sig nedanför en
barrikad.
“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ har han ropat.
Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast vill skratta sjelf.
Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, när man ser
honom.
Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla karikatyrer, ty det
finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig för karikatyren som han.
Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han hviftade med den nya
minister-listan.
Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i all sin dar endast
öppnat den, för att oroa så vänner som fiender.
Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som han sjelf, riktas
emot hans hufvud.
Han vände sin lilla rygg och flydde.
Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans hufvud, bevingade
den dock hans fot.
Nu står han i Tuilerierna.