Monsieur Dudeffant och hans hustru.
Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och
bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder.
Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant,
som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst
den frukt som var förbjuden.
En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde
till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne.
Mannen rusade efter henne och träffade officeraren.
“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva
utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“
Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik
mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige
officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars
vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka.
Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans
skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.
Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en
annan lustgård, hvars egare var domare.
Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till
officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“
Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en
man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.
Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.
Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till
en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt
ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.
“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till
hertigen.
Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:
“Sök henne i min lustgård.“
Mannen rusade in i lustgården och sökte.
Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han
fann ej sin hustru.
Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet,
men icke hustrun.
Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.
Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.
Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an
med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och
just deruti ligger galenskapen.
Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små,
näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.
Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana
missproportioner.
* * * * *
“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.
“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.
“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den
olycklige till förståndet.“
“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en
dåre säger.
“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita
Björnen.
Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom
vinhandlaren.