Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven
sitt vanliga lynne.
Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats i kåsösen.
Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, som så oroat
markisinnan.
“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan.
“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise med ett vida sannare
uttryck af bedröfvelse än herskarinnan.
“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme hertigen ... O min
gud!“
“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i morse och efter
vanan inkom i hans sängkammare, för att emottaga befallningar för dagen,
så låg hertigen död i sin säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“
“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... Säg till att
ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“
Denise skyndade ut.
Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar i de
vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade länge i en af lådorna och
framtog slutligen ur den något, som hon hastigt gömde i barmen.
Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin panna mot den
skönaste af händer.
Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett
stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en
champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig
champagne.
“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise.
“Ja.“
Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma
kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses
comme il faut i S:t-Germain.
Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned
i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn.
Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll
med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund.
“Biscuit,“ befalde hon derefter.
Denise ilade ut.
“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion
för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att
hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om
hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig
kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i
dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“
Under det hon sade detta, fylde hon glaset.
Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare vore de, som dykte
upp från botten till ytan, ty de hade så brådtom att förena sig med sina
syskon.
Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen.
Det var en liten grön flaska med glaspropp.
Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset.
Lifvet i glaset upphörde med ens.
Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på djupet kommo aldrig
upp.
De stannade för evigt på botten.
Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den doftande Dityramb,
fraktades öfver Stygens vågor.
Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt upplagd i en
pyramid med en lilja af socker på spetsen och ett glödande smultron i
liljans kalk.
Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima principen.
En princip af socker, men princip i alla fall.
“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan
att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har
just slagit uti för din räkning.“
Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur
dricka gerna champagne.
Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet.
Denise drog handen från glaset och lyssnade.
“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl
befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och
afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“
Denise försvann för tredje gången.
“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade
markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon
dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i
salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon,
som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“
Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke
tillbaka.
Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla
guldklockan.
Det hjelper att ringa häftigt.
Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan
dörren och dörrposten.
Men det var icke Denise’s täcka hufvud.
Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke
fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än
stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det
tjockaste svarta skägg.
“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och
aktningsfullt.
“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora
hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt
folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“
Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt:
“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra
mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har
jag mitt.“
Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde
visade sig nu innanför den tillstängda dörren.
Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om
desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen.
Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än
hans föregångare.
Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt
och nedblodad.
En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida.
Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp?
Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne?
Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen.
Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt
sin breda hand kring hennes runda arm.
Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida.
Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast
förmåga att öppna munnen.
“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde
framstamma.
“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag
som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för
att bespara er en resa till Afrika.“
Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i
markisinnans hufvud.
Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun.
“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren
troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för
det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ...
Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så
godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i
Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor
... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ...
Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu
icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag
förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga
boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare
seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den
saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras
tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort
steg inpå bildningens bana.“
Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara
särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han
talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande.
Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första
bestörtning.
Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra.
“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska
målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det
förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som
likväl varit på stället.“
“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen
skrattande.
“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan,
“så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta
den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig
ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare
vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“
“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof
röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är
hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är
om något helt annat, det bedyrar jag.“
“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin
ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den
grofva handen.
Men det var ett fruktlöst bemödande.
Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand.
“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen.
“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“
“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans
stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.
Trettionionde kapitlet.
Två olycklige vinhandlare.
Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid
henne, och denna tro lifvade hennes mod.
Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.
Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.
“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt
deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“
“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter
sina små historier.