Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.
Besättningen sträcker vapen.
Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud.
Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta
armar.
Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar.
Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än
segerns ära.
Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.
Yxorna sänka sig långsamt.
Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det
är Armand Cambon.
Trettioåttonde kapitlet.
Ett morgonbesök i S:t-Germain.
Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, lyssnade från
andra sidan Seinen till stridens buller.
Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der
visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt
enkelt en tron, Ludvig Filips tron.
För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en
sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade,
åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek
och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller.
Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna
markisinnan Eulalie d’Estelle.
Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små
beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd
silkessammet.
Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll
hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville
hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på
samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes
mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.
Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad
till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna
former bestämdt skulle hafva ursäktat.
Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder,
utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora
svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans.
Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning.
Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den
stund ett moln skyddar henne för den brännande solen.
Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af
någon fantastisk mosaik.
Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med
hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon
hvilade.
Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten
biljett, hopvikt, men likväl uppbruten.
Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den
ånyo, och allt detta i flere omgångar.
Hvad kunde det vara för en biljett?
Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i
sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i
marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande.
En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa
af ceder.
Men hvad var det då för en biljett?
Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej.
Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll
var följande:
“Eulalie!
Allt upptäckt och allt förloradt! Hertiginnan är fri och bor hos
grefve de Vandeul. S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och bo under
Palais de justice. Jag har räddat mig och bor, när ni läser
detta, i grafven. Rädda er ni på samma sätt, så framt ni icke
föredrar att bo i S:t-Lazare vid sidan af vanäran och med minnet
af den, hvars undergång ni förorsakat.
_Rigobert._“
Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan ännu icke blifvit
mätt på att läsa, men som hon likväl redan bort kunna utantill.
“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, rättare sagdt,
tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige dåre! ... du ville att
jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ tillade hon med en leende blick i
spegeln, som säkert aldrig hugnats med en skönare bild.
Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den gröna torfvan; man
lemnar ej gerna åt den svarta mullen en kropp, hvars minsta fiber är en
kupidon med många nya pilar i sitt koger.
Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den olycklige, var äfven en
ohjelplig dåre.
“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för hvem? för hvad?
för att en hertig ger en bankir en dosis gift? ... för det att densamme,
hvars enka jag är, äfven har en annan enka? ... för det att den ene
maken säljer bort den andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig
köpare, sätter en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket
obehagligt, men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som jag skulle
frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och skola blifva föremål
för en kriminal-process, det är sannt, men hvad kunna de anföra mot mig?
... Inbillade han sig då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar
titta djupare i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda gång
har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen mot ditt
eget hufvud ... Jag har förorsakat din undergång, skrifver du ... Samma
visa hafva andra sjungit före dig och jag rår verkligen icke för om ännu
flere skola sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett
famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen annan tillflykt
än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... hvem kan för evigt skänka
himlen åt alla? ... Jag är, såsom man påstår, en gudinna,“ tillade hon
med en leende blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge
saligheten åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“
Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan i sin mjuka
kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, hvilket, som man vet, var
hennes favorit-sysselsättning, när hon ej hade något annat att göra.
Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de svarta lister,
medelst hvilka man sänker en arm syndare i jorden.
Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo aldrig i
lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat grafvar.
Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade
mycket att betyda.
“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt
henne!“
Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan.
“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om
man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon
visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket
farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert,
jag var orättvis på ditt stoft!“
“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor
markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke
hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för
mig, ja, mycket svårt.“
“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem
hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“
Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt
ansigte från dess glas.
Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den
färgskiftningen.