När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna
betrakta hvarandra.
Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes
kaskar som lidit af kulorna.
Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla.
Men af de små eleverne syntes ingen.
Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.
Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.
Hvad skrattade man åt?
Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland
hästgardet.
Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen
besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.
Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som
af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de
haft en underjordisk fiende att bekämpa.
Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en
ärlig kavallerist kan råka ut för.
Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s
små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den
smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.
Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg,
voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.
Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med
fördel brukadt i Frankrike.
Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera
pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren
omöjlighet.
Man kan tänka sig deras harm.
Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig
på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen
aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är
det grymmaste i verlden.
Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära
sig så åt.
Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke
hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon
tolf gånger om dagen.
“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre
gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras
förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“
Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna
fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.
Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.
Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen
efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla
gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa
kavalleriet.
Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela
armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af
förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.
Ingenting är rysligare än folkhämnden.
Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som
hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon
vadar i blod.
Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau
d’Eau.
Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen
och undgick derigenom municipal-gardets öde.
Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande
segerrop.
Men ännu är detta segerrop för tidigt.
Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.
Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller;
eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke
äro utan- och innantill beslagne med jern.
Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat
kanonerna.
Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det?
Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau?
Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner!
Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau.
Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser
barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne
hvita.
Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela
platsens stenläggning röd.
Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa
murar!
“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen.
Det är Armand Cambons röst.
“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen.
Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element
som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver
famnstjocka murar.
Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas
kring dess bastioner.
Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.
Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.
Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot
fönster och portar.
Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga
lågorna in i hvarje öppning.
Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir
blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.
En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.