Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! skola vi beklaga
ditt öde?
Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens kula, dör midt i
sin glada sång?
Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna lopp brytes, och
dör bland molnens nattliga bäddar?
Nej!
Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran man egnat dig, på
spetsen af den ära du förvärfvat.
Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu långt högre än hon,
till dess du, höjd öfver verldarne, öfver skapelsen, hamnar vid
Skaparens tron.
Trefallt lyckliga flicka!
En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och slingrar sig, som ett
purpurband, kring Hvita Björnens nakna arm, under det han håller henne
upplyftad högt öfver sitt och andras hufvud.
Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger.
Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens treenighet, knuten
af blod, skall varda fullkomnad.
Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle kungar återköpa
med guld; hvarje gnista af lif, de kunde återge din blick, skulle de
betala med diamanter ur deras egna kronor.
Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan i ena handen och
bärande den förbleknade _Liberté_ på andra armen.
“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra qvinnor! till
vapen! man mördar våra barn!“
Ingen ställer sig mera i vägen för honom.
Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan ångrande sin
bragd, redan förbannande den pligt, som slungat döden i värnlöses
hjertan.
En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning afgifva en
förklaring, liksom en sådan händelse skulle kunna förklaras.
“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne har obetänksamt
aflossat sitt gevär och knallen af detta olycksskott blef en signal för
de öfriga ... bara ett misstag.“
Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt.
Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden och det är ej
ett misstag.
Synlig för alla, blöder _Liberté_. Men det är ej en qvinnas blod, det är
en lava-ström som rinner.
“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“
fortfar Hvita Björnens tordönsstämma.
Men denna gången ropar han ej ensam.
Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från strand till
strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från gata till gata, från
barrière till barrière.
Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i trumpeten, ej mera
de republikanska partierna som löpa till storm.
Icke mera de hundra, de tusen.
Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris och snart hela
Frankrike.
Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka ljuder!
Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda tågen. Det är
ett helt folks hämnande arm.
Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags sol sjunkit, har du
för alltid upphört att räkna — icke slagen af ett ångestfullt hjerta —
men slagen af klockan i Notre-Dame!
Trettiofemte kapitlet.
La Morgue.
Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till
vapen och Gud till folkets hjelp.
Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter
omsider kalla Molé.
Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett?
Nej, det var icke sanning.
Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé
hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre
skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för
tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen
icke ville.
Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin
politik, men för ingen del sjelfva politiken.
Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk,
detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med
tolf millioner hvarje år ökat hans skatter.
Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle
Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren
varit så nöjda med Ludvig Filip?
“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles
hade glömt bort promenaden i Juli 1830.
Molé suckade och gick.
Men Notre-Dame ringer.
Hvar är Molé? Molé synes ej.
Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer.
Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.
Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att
gå.
Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu
förhoppningar.
Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot
— sanningen.
Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden?
Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot
kontrasignerar utnämningen.
Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig
Filips krona.
Det ana hvarken Guizot eller hans konung.
Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller
på.
Konungen frågar efter Thiers.
Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar
han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat
sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende
sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst
eller ett stort fel.
Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra.
Konungen samtycker.
Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren.
Konungen samtycker.
Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar.
Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière och Duvergier
de Hauranne.
Han samtycker.
Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes krona är
guddomligare.
Thiers tager godnatt af konungen.
Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt besvarar afskedet.
De äro fiender i själ och hjerta, men de veta lefva.
Thiers lägger sig.
Konungen lägger sig.
Men Notre-Dame fortfar att ringa.
* * * * *
Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren bildades, stod
Armand Cambon på Pont-Neuf.
Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva sig öfver
Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager en längd af 345
alnar och en bredd af 34.
Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder den sig derjemte mot
vestra udden af ön Cité, den äldsta och först bebyggda delen af Paris.
Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad 1604 under
Henrik IV:s regering, hvilken konungs ryttarstod också blifvit upprest
ungefär på midten af bron.
Bron saknar icke sina historiska minnen.
Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s favorit, fördes
till denna bro och upphängdes på en lyktarm framför den kungliga statyn,
hvarefter stycken af hans döda kropp såldes åt hugade spekulanter till
ganska högt pris.
Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en écu för äfven de
minsta bitar.
Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till sådana utgifter.
Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom hertig Gaston af
Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige adelsmän, brukade om
aftnarne roa sig med att på denna bro taga kapporna af beskedliga
borgare och sedan svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både
kappor och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige
borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan Rochefort
icke nämner något derom.
Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit sina kappor åter.
Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles frestande.
Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle hertigen och hans
ädle vänner sågo sig nog före, innan de svepte männernas kappor kring
fruarna.
På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige Gilbert, döende
af snille och hunger, ofta nödgades taga sin tillflykt och der
soldaterne, rörde af hans sorg och elände, delade med honom sin torftiga
proviant.
Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af hvilka vi endast
anfört några, är en märkvärdig bro.
Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade delarne af Paris,
Seinens södra och norra strand samt Cité, liknar den en stor ådra, genom
hvilken flyter allt blod, alla lifs-elementer af den stora staden,
oberäknadt att den i och för sig sjelf är en af de vackrare i Europa.
Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, hästar och åkdon,
en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde samt alldeles omöjlig för
döfva och blinda.
Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen lugn; men
natten till den 24 Februari hörde till undantagen, ty då drogo hela
härar af arbetare öfver den, för att intaga sina positioner för
morgondagen och fylla Paris med nät af barrikader.
Franska folket är strategiskt af naturen.
Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket
röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars
både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid.
Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de
högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade
skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten.
Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel
med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af
balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla
franska byggnadskonsten.
Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad,
att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola
hvila vid den förra.
I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det
är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men
i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är
ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita
fjellspetsar jag skådar!“
Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver
Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den
dystra blicken.
“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss
skynda!“
Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd
af sina kamrater.
Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på
Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina
stolta torn och tinnar.
Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris.
Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom
hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska
kan slå ut armarne.
Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och
att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat.
Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra
strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars
ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg.
Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken
stodo två likkistor.
“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne.
“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de
sina.“
“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand.
Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset.
De öfrige följde honom, medtagande båren.
Det lilla huset kallas: La Morgue.
Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och
slägt äro okända.
Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska
undersökningar och den andra för utställning af de döde.
Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar
likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från
förstugan kan skåda in i salen.
Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom
rutorna.
Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som
denna.
Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för
mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; —
alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras
till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden.
Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han
söker på andra ställen.
Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade
messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som
i dödsstunden burits.
Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att
hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från
floden.
De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal,
lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften
sjelfspillingar.
Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och
blickat in öfver de svarta marmorbäddarne?
Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras
slut, hvilka legat derinne?
Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för
döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i
ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett
stort och ädelt folk, så värdiga Paris?
Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett
samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar
den.
Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur
la Morgue.
De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än
när de fördes in.
“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den
äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ...
Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade
kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en
folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med
sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla
stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ...
Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå
förrän på den yttersta dagen!“
Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en
hand på hvardera.
“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta
kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på
rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge
armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar
och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig:
Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“
“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde
öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så
här:
“France, dis-moi leurs noms; je n’en vois point paraître
Sur ce funèbre monument?
— Ils ont vaincu si promptement,
Que j’était libre avant de les connaître!“
“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande:
“hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“
“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons,
enfants! allons, enfants!“
Trettiosjette kapitlet.
Morgonen den 24 Februari 1848.
Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari
uppgick öfver Paris.
Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid
hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring.
Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt
fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg.
Men hvarken barrikader eller hus anföllos.
Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och
dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med
defensiven.
Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad
betyda då truppers mängd och fältherrars snille?
När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då
flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som
agnar.
Följaktligen icke mera någon strid på gatorna.
Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och
befästade högvakter, de ännu innehade.
Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta.
På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta
palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den
tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot
samma öppna plats.
Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer.
I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade bassinerna både i
Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets namn.
Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var Tuileriernas
förnämsta förmur, emedan det beherskade de flesta af de gator, som ledde
till kungaborgen.
Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade också utseendet af
ett sådant.
De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar.
På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet till fot, jemte
en sqvadron af samma garde till häst.
Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill gränsande gata.
Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som innehade den mindre
gården med de tre gallerportarne.
Platsen var således väl försvarad, och ett försök att anfalla den skulle
anses för vansinnigt.
Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade beslutit att icke
blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats.
Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en gång förr.
Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma!
— innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill
gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat
folk.
Men det hjelpte icke.
Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje
soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd.
Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också
folkets förluster? Icke ens folket sjelft.
Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre?
I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som
visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal.
I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré,
hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats.
Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt
in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och
vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest
omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern,
mademoiselle Lopéz.
Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en
högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än
de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för
hvisslande kulor på S:t-Honoré.
Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket,
som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt
gatan.
I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande
gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk.
Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin
resliga gestalt, så att han nästan låg på knä.
Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20
till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år.
Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta
slogo de jublande tillsammans sina små magra händer.
“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“
“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna
tåspetsarne för att blifva längre.
“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse.
“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne;
“bara fria medborgare!“
“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“
“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall
bli roligt!“
“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“
“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la
république!“
“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och
skriken sedan!“
“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse.
“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan.
“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med
tagelliggare“, menade en tredje.
“Den som tar ned från hästen _en_ gardist får sig en sabel“, lofvade
Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned
tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det,
era bartassar!“
“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar.
“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att
bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier,
i fall hon har några.“
“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så
skall du ge mig din karbin.“
“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det
värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han,
låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig
rustning.
“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade
mästaren.
“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men
hur rena de voro, det vete gud.
Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta
municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare
till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare
place du Palais-Royal.
Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty
det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att
dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de
aflägsna hemlanden.
Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att
hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast
ingången.
Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl
anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af
svenska grefvar och baroner.
Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och
man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse
hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och
baroner.
Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna
gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för
kaffekoppar.
Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till
tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan
att hålla tal är omöjligt för en fransman.
En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och
handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place
du Palais-Royal.
“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere
röster.
“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve
Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“
Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt
samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi
i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag
deputerade kammaren öppnades.
Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde
blusernes klass.
Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i
denna berättelse gjort bekantskap.
Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till
“l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert
och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante
demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som
ett lejons man ned öfver skuldrorna.
Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i
handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp
och tillhör samma kafé.
När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard
i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som
skall anfallas.
Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna
utanför om spelet vinnes eller tappas.
Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska
tribunen.
“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att
darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick.
Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon
annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens
heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund?
Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen
skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I
stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten,
som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta
denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen.
Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är
friheten, det är republiken. Vive la république!“
“Vive la république!“ skallade i salen.
De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal,
tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.
I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo
rensopande gatan utanför.
Armand Cambon instörtade i salen.
“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda
kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“
“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.
“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden?
Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“
Nu blef ett annat lif på kaféen.
Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne
spändes.
“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt
sin bössa och sina pistoler.
“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme.
“Framåt då!“ ropade han; “antingen _öfver_ kanonerna eller under dem!“
“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“
“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“
Armand och hans kämpar störtade ut mot döden.
Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden.
Trettiosjunde kapitlet.
Striden på place du Palais-Royal.
Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom
kula, ömsom drufhagel.
Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver
lik.
Femtio voro de som hade följt Armand ut.
Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke
flere än tio efter sig.
De öfrige fyrtio stannade på vägen.
De stannade icke, de lågo.
“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne
artillerister.
“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med
bösskolfven.
“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den
öfriga servisen.
Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri.
Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom
den numera fria gatan in på platsen.
Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty
municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig.
Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna
slamrade mot gatstenarne.
Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse.
Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde
betraktas såsom ett led.
“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första
salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för
fyra sous.“
“Vive la république!“ skreko Alphonses elever.