Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.
Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.
Han mumlade några osammanhängande ord:
“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des
opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ...
Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“
Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på
ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.
Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la
Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.
Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?
“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive
la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde
...“
Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista
bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.
Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna
kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.
Armand tystnade.
Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades.
Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.
Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring
hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.
“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar
är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“
Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge
armar mot hertiginnan.
Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur
rummet.
“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig
honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner
igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte
mig ... hvad jag bäfvade för er!“
Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand.
Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer.
“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma.
* * * * *
Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna
boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen.
Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra
gången inträdde hennes kammarjungfru.
“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade
kammarjungfrun.
“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans
namn? hans namn?“
“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan.
“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag
... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“
Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst.
En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och
tillslöt dörren efter sig.
“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med
isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan
all inledning.“
“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert
Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue
S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla
krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“
Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig
soffan.
“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på
rösten.
“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“
“Er hand, monsieur!“
Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand.
“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane,
hviskande.
“Ja, mademoiselle.“
“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge;
“men förlåt mig, och ... farväl!“
Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och
gick.
Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till
sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka
kuddar både ögon och krucifix.
Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i
boudoiren.
Då sprang hon upp.
“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka
krucifixet jag gaf dig!“
Adelaïde såg förvånad på sin vän.
“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke
mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif
mig igen krucifixet, Adelaïde!“
“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du återtaga din
gåfva?“
“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär det! ... hvar är det?
hvar är det?“
“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer krucifixet.“
“O min Gud! du har det icke?“
“Nej, Diane.“
“Du har gifvit bort det?“
“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen.
“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; “du har gifvit det
åt den unge mannen, åt din befriare! ... du har gifvit det åt Armand
Cambon!“
“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur.
“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat ditt lif! ... Arma,
arma Adelaïde!“
“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min
frånvaro?“
“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det
krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter,
kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när
en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“
“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är
blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast
döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt
lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning
af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan
tvänne grafvar!“
Trettiofjerde kapitlet.
Liberté.
Under tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna.
Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under de sista
dagarne; men det är en rusande liflighet som nu råder.
Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen afskedat den
förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för att bilda en ny.
Man kan göra sig en föreställning om det hat, för hvilket Guizot var
föremålet, när man kunde anse den konservative Molé för en lycka.
Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt i sina ögon.
Obekante mötas.
“Är det sannt?“ frågar den ene.
“Ja“, svarar den andre.
De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom gamla vänner.
Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det redan skymning.
Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast utspänd, förrän
alla fönsterrutor blixtra.
Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, utan från alla de
gator, som korsa dem.
Men detta är icke allt.
Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne sättas talgljus.
Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken effekt, emedan den
flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, men fredligt och gladt,
liksom blickar och händer.
Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, som den ej var
väntad.
Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och skalla sånger.
Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar på samma gång den
nya med många glada skålar.
En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen, och
nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning.
Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att genast bli populära!
Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför fordra de att folken
skola göra allt, när de sjelfva göra intet?
Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt
förklara.
Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, utan att ega Guds
vishet och godhet.
Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan,
hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit
insläppande andra än blinda afgudadyrkare.
Då händer det att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall
hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det
utestängda folket, som icke vill offra blindt.
Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden sammanfaller i grus.
En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar?
Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett
så, det vill säga, om han, i stället för sex- och tolf-pundingar,
användt tjugufyra-pundingar, eller om han, i stället för 1,000,
nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal tilldess
mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så.
Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne.
Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för
undan, till dess att inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar
emellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset.
Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative Molé, blifvit
populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper
hade dragit sig från de strålande boulevarder.
Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning af 14:de
linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra dragoner i sitt sköte.
Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande ut. Den tycktes
enkom uppstäld för att beundra denna kedja af ljus, som sträckte sig
från Madeleine till Bastilj-platsen.
Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst.
Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. Det måste
vara den nya ministèren, som försonande gör sin soluppgång öfver den
förhoppningsfulla jorden.
Allt är följaktligen godt och väl.
Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis och orleanska
vapnet i evighet stråla på Frankrikes fana.
Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på boulevarden, af ett
fantastiskt tåg, som tyckes långsamt skrida fram från Bastilj-platsen.
Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, hvilkas knotor
man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander af konstgjorda blommor,
visserligen mycket nötta och medtagna, men som vid facklornas sken taga
sig temligen väl ut.
På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt med samma
slags guirlander, sitter en man af jättelik växt och utan annan drägt än
skjortan och pantalongerna, som likväl äro hvita.
Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra en stor röd fana.
I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män i hvarjehanda
mytologiska drägter och bärande brinnande facklor.
Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning ser man en ung och
särdeles intagande qvinna i hvit fotsid drägt, med en röd, af
guldstjernor smyckad bindel, som i breda veck faller från venstra
skuldran och slutar vid högra midjan med ett gyllene kors.
På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt öfver skuldrorna
långt ned på ryggen, bäres en hög röd sammets-tock, vid hvilken, i
gyllene bokstäfver, är fästadt ordet:
_Liberté._
För att genast presentera några af dessa mytologiska figurer för
läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, icke är någon annan än vår
gamle bekante, vindragaren Simon, äfven Hvita Björnen kallad.
Simon, Blodröda Fanans chef, hade hela dagen tappert försvarat
barrikaderna inom faubourg S:t-Antoine och varit lyckligare än Armand
Cambon, emedan ingen af hans barrikader blifvit tagen.
National-gardets mellankomst hade gjort slut på striden och nödgat
trupperna att draga sig tillbaka.
Blodröda fanan fladdrade således ostörd på hufvudfästet, som reste sig
emot Bastilj-platsen.
Hvita Björnen var icke nöjd med detta ostörda tillstånd. Men hvad ville
han göra?
Hans kamrater voro uttröttade af den flere timmar långvariga striden och
dessutom saknade han ammunition, för den händelse han ville gå
anfallsvis tillväga.
För att på något sätt fördrifva den makliga tiden, föll han då på den
sinnrika tanken att låta _Liberté_, folkqvarterens tillbedda gudinna,
göra sitt högtidliga intåg på boulevarderna.
Visserligen var det blott ett karnevals-upptåg, men något vore likväl
bättre än intet, och dessutom passade det mycket väl till den
innevarande karnevals-tiden.
Men hvar finna en värdig representant af _Liberté_?
Man kunde icke länge stanna i qvalet, när Collette befanns bland dem,
som vore att väljas.
Collette hade troget hållit sitt löfte att icke öfvergifva Félix.
Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men snart blifvit lika
modig som alla andra.
Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor i bösspipor än
att fästa tennknappar i pantalonger och att kanonen icke var varmare än
pressjernet.
Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt af sin vördade
förman, Hvita Björnen, hvilken flere gånger klappat honom på hufvudet
och förespått honom en Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden,
hvilket allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg att
berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare ände varit i
lifvet.
Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, tillklippande en hel
mängd nya reformer till det helas utstyrsel och beqvämlighet. Allt
skulle sitta som om det vore vuxet vid statskroppen.
Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just med samma
förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade under den hetaste
striden vakat vid sin älskares sida.
Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga krutröken och räkna
de kulor, som hveno genom den.
Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet och dragit honom ned
från barrikaden, innan kulregnet kom som tätast.
Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina
vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer
mindre lämpliga arbete.
Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som vid den sista.
Hon var fransyska till lif och själ och en sådan darrar aldrig i farans
stund.
Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa _Liberté_, då
darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg att hon var en
hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett
helt annat parti än Blodröda Fanans.
Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon
också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och
icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den
politiska fraktion, hvartill hon ansåg sig höra.
Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya
bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej
just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke.
Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne.
Hon bestormades från alla sidor.
Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta skyddshelgon,
icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på att karlarne hade rätt,
hvilket djupt rörde Collette.
Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle
afstå från en sådan ära, bad och gret.
Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt enkelt: “Du skall,
om också _Liberté_ måste bindas fast vid vagnen!“
Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes ståndaktighet.
Till råga på olyckan, bar man fram till henne den drägt, som _Liberté_
skulle bära.
Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste
grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska vacker.
Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det varit
guld-broderi på det röda.
Äfven tyckte Collette mycket om att _Liberté_ hade utslaget hår, hvilket
också borde vara mycket långt och tjockt ungefär såsom Collettes eget.
Hon hade icke heller något emot att _Liberté_ bar röd sammets-tock med
guldbokstäfver på.
Slutligen fann hon att _Liberté_ nödvändigt måste hafva smärt och
välformad växt samt ett ansigte med rena ädla drag, värdiga en antikens
gudinna.
Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja icke kunnat
upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och modiga grisetterna från
S:t-Antoine.
Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af hennes obestridliga
företräde, så patriotiskt offrat sin egen naturliga behagsjuka, borde ej
hon å sin sida lika patriotiskt uppoffra sin lika naturliga blygsamhet?
Utan tvifvel.
Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så började Collette
snart tro, hvad till och med stora politici tro, nämligen att det parti,
som för tillfället har öfvervigten, också är det bästa partiet.
Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg gudinnans char
under ett allmänt jubel.
Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af från
Bastilj-platsen inpå boulevarden.
Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera storartade
tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra armen.
Collette gjorde detsamma och belönades med ett jubel, som Rachel skulle
ha afundats henne.
Collette vidtog samma åtgärd med venstra armen och belönades dubbelt.
Deremellan draperade hon sig såsom hon också sett Rachel göra, och det
var nära att man med sina bifallsrop tagit ned himmelen.
Med ett ord, Collette lyckades öfver all förväntan.
Collette var följaktligen mycket nöjd med sin nya roll.
Hon, förr så passionerad för debardörs-drägten, föresatte sig nu, att
när hon nästa gång besökte opera-maskeraden, skulle hon vara klädd som
_Liberté_.
Félix, hvilken jemte trenne andra unga män, representerande styrkan och
i denna egenskap beskyddande _Liberté_, stod på samma åkdon, sökte i sin
förtjusning esomoftast sin älskarinnas blick och hand; men hon hade icke
mera hvarken hand eller blick för honom.
_Liberté_ är en gudinna. En gudinna tillhör verlden och kan ej
uteslutande tillhöra individen.
Hon kan ej trycka en enskild hand, hon, som till sitt värmande bröst
måste trycka hela menskligheten.
Félix fann sig i sitt öde. Han såg i Collette ett väsende, som allt
högre lyfte sig till de skyar, hvarifrån hon kommit.
Collette hade försvunnit för honom, ty det var endast _Liberté_ han såg.
Félix hade försvunnit för Collette, ty det var blott en tillbedjande
verld gudinnan såg vid sina fötter.
Så framskrider det festliga tåget.
Röken af de brinnande facklorna, hvirflande högt upp öfver allas hufvud,
liknar en svajande svart plym, paljetterad med gnistor. Vid hvarje steg
det tager, ökas det redan talrika följet, till det mesta dock bestående
af qvinnor och barn.
De, som på afstånd se detta tåg, se det med en viss fruktan, liksom såge
man deruti ett af dessa moln, som bära blixtarne i sitt sköte.
Men de, som på närmare håll betrakta det, kunna omöjligt finna något
annat deruti än en af dessa tillställningar, som under karnevals-tiden
ger nya brokiga vingar åt boulevardernas glada lif.
Vid porten Saint-Dénis står ett regemente kyrassierer, hvars blanka
kaskar tyckas brinna vid facklornas sken.
Simon, den jättelika körsvennen, kan ej tillbakahålla en politisk
opinions-yttring.
Men den roll, han nu har att utföra, är blott af fredlig art och fordrar
följaktligen en sansad och modererad opinions-yttring.
Också ropar han blott:
“Vive la réforme! à bas Guizot!“
Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty man vet ju redan
allmänt att Guizot fallit och att reformen följaktligen är i stigande.
Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en fallen kung är
ingen så fort öfvergifven som en fallen minister.
Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera med de tappre
kyrassiererne.
Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja något längre
lorgnettera på _Liberté_, hvars skönhet de, utan afseende på hennes
guddomliga natur, uppskatta i dess fulla värde.
Äfven _Liberté_ är nöjd med uppehållet, ty hon önskar de vackre
kyrassiererne lika godt som alla andra.
Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor.
Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen under mycket
buller och larm, men utan ringaste oordning.
Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt upplysta hotel,
hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten och nödgas stanna.
“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man oss att tåga vidare?“
Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram mot vagnen.
“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag vill tala några ord
med den der officeraren.“
Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned från vagnen.
_Liberté_ står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af
alla.
Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären söker gifva sin
madonna. _Liberté_ har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne,
ty hon står på den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar.
“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till Simon, som står
panna mot panna med officerarens häst.
“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har hindrat oss förut.“
“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får ingen passera.“
“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har en glad folkhop
utan vapen och till det mesta bestående af qvinnor och barn ... Hade vi
velat beväpna oss, så hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine
finnas vapen till öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas
vidare.“
“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty ingen får passera.“
Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare för att
inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig
rustad dertill.
“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan folkskara“,
anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm.
“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, med oböjlig
envishet.
I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas
ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten.
Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt
tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom.
Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, hurusom
tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som
gladt sorlar bakom hans rygg.
“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita Björnen, hukande sig
ned till gatan.
“Eld!“
Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, griper om
boulevard-stenarne, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina
jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den
handgevärs-salfva, som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på
kommando-ordet.
O himmel! ...
Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett
jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar.
Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, skåda en
fasansfull syn.
Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder.
Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i
sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sått ut,
skördar nu den bleka, skonlösa döden.
Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, som glädjen tändt,
flämta som likljus deröfver.
Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta mord utan
tvingande nödvändighet?
Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt
sorlande skara af män, qvinnor och barn?