Det gick såsom Laborde förutsagt.
En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett
enda skott blifvit lossadt från denna.
“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som
stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör
hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt,
Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“
Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt
skott.
Det var också Sainte-Cécile som gret.
“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig
andakt.“
Laborde sade sannt.
Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst.
Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började
skingra sig.
Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och
de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn.
De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika
känslor.
Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat ned största
delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en bred blodig lucka i
jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld bakom den förre.
Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens trupper.
Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin höjd en och annan
illa riktad muskötkula; men om ett helgon med ett sådant öga hade ingen
drömt.
Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden!
“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken vändt om
sängen och kraflade med begge händerna i tagelmadrassen.
“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, svarade
Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven på bly ... Se hvilken
mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen ... Den, som ville köpa denna
madrass efter vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot
jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar i mina
pantalonger ...“
“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, hon
faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der ja ... När man har
något godt, skall man ej behålla det för sig allena, utan genast deraf
meddela åt andra ... Men tyst! ... Nu börjar leken på alla sidor ... nu
slåss man i alla väderstreck ... Allons, enfants de la patrie!“
En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, som snart fyldes af
krutrök. Det var de smärre barrikaderna som anföllos och försvarades.
“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda vingar kring hela
rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att lefva och icke heller så
tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i fönstret!“ ropade han, springande
dit, “ännu har jag ej lossat ett enda skott till din ära ... men du
skall få se, du skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“
“En gryta“, svarade Marly småleende.
“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då
äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ...
hvad vill du med grytan, Minerva?“
“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med
min af att vilja kasta den ned.
“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ...
En kyss på din hand, fast den är sotig.“
Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden.
“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men
Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när
helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den
ånyo laddade mörsaren.
Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya
handgevärssalvor.
Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa
strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad.
Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade
uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren.
Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland
stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud.
Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men
blodfärgade voro redan hennes egna sidor.
“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och
skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har
fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika
för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i
en radikal tidning.“
“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand.
“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni
skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand
i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten,
skall få roligt.“
“Men ni förblöder, Laborde!“
“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för
resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde
portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste
hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“,
“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det
icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min
stackars Marly.“
“Eugène, hur är det med er?“
“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu
börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig
upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick
jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej
är stoppadt med tagel som madrassen.“
Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig
till fönstret.
Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten.
“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka
hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde
jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af
mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita
fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i
stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på
papiljotterna.“
Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på
en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom
fönstret.
Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades
vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp
ur ett sår midt i bröstet.
“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess
flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt
hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp
med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den!
... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent!
... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“
Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var
färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under
trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och
sista versen:
“Si Dieu, du haut des cieux, touché par nos misères,
Daignait à notre amour donner encore sa loi,
Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires,
Amis, soyez en surs, il dirait comme moi! ...
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux que le travail, cette mère féconde,
Elève ses enfants pour un meilleur destin!
Je veux de l’équité redresser la balance,
Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence!
Voilà ... pourquoi ... je suis ... je ...“
Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos.
Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende anletsdrag.
Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän och gömde sitt ansigte
vid hans tysta bröst.
Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes remna.
Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde fasa och död.
“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin
sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga.
Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista.
Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik.
Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på
folkskaldens kalla läppar.
Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet
af den blodiga striden.
Trettionde kapitlet.
Grefve de Vandeul.
Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel
varit i liflig rörelse.
Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade
skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt
synbart misströstande om sin förmåga.
Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de
allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser,
vare sig af lycka eller olycka.
Den arme hertigen!
Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en
trolös maka, det var för mycket.
Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet
om onkeln lemnar millioner efter sig.
Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker
och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man
eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats.
Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga
och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt
efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke
kunde blifva tvist underkastad.
Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten,
äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske
lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten.
Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som
låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all
sin i boet medförda egendom.
Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde
tröstegrund — ty hvad griper man ej tag uti för att kunna skingra en
stor sorg? — så förblef likväl hertig de Beaudreuil sjelfva
tröstlösheten.
Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig för
förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken icke heller
uraktlåtit att inställa sig hos honom.
“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade hon med detta
leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; “var blott försigtig ...
icke för många ack och o ... det kunde väcka era fienders misstanke, på
samma gång som det nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa,
huru en de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“
“Men jag fruktar“, sade hertigen.
“Hvad?“
“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“
“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“
“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade hertigen, bleknande
vid blotta tanken derpå.
“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; “den
värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, för att ej tala om de
många louisd’orer, som han har att vänta för det skydd, han gifver en
ung och vacker qvinna ... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron
S:t-Bris är en vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en
borgaredotter från S:t-Honoré.“
“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon är stolt.“
“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var lugn! ...
Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak för antikens
hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta sig de gräsliga lidanden, som
hon framställer? ... hvem skulle väl afundas Lucretia och Virginia deras
bedröfliga öden! ... Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en
vacker karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas sin
egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... De arme poeterne!
de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, för att finna ämnen för sina
jämmerliga sorgespel.“
“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon underrättelse från
S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet att han tidigt på morgonen
skulle skicka mig bud.“
“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, bevisar
att allt står väl till ... Det vore för mycket begärdt af den lycklige
baronen, att han midt i skötet af sin berusning skulle ge sig tid att
skicka oss bulletiner ... Låtom oss derför tala om annat! ... Er djupa
sorg har kanske hindrat er från att lyssna till dagens märkvärdigheter,
ljudande med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre än
vi ens vågat drömma om.“
“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade hertigen, med
synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne.
“Man påstår att Ludvig Filip icke vågar sammankalla national-gardet, och
detta är ett godt tecken.“
“Visserligen ... Man påstår äfven att Molé blifvit kallad till
Tuilerierna.“
“Och de inbilla sig att Molé skall blåsa ned barrikaderna? ... de
dårarne! ... Allt går ypperligt ... det enda, som fattas, är att grefven
af Chambord icke är närvarande, ty i sådant fall hade allt redan varit
afgjordt.“
“Man har likväl uppsatt förslag till provisorisk styrelse, som skall
handhafva ärenderna till dess Henri cinq hunnit anlända.“
“Jag har hört det, och hvad har man gifvit er för roll, de Beaudreuil?“
“Jag är minister för allmänna undervisningen.“
“Ni passar ej för den portföljen“, anmärkte markisinnan, och denna gång
onekligen med skäl.
“Ni tror då, markisinna?“
“Att ni gjort klokast om ni tagit initiativet ... I stället för att
blott blifva fjedern i verket, borde ni ha varit handen, som trycker på
den ... Hvarför satte ni ej sjelf upp en lista?“
“Men betänk då att Berryer och Montalembert ...“
“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, är
styrkan.“
“Hvad menar ni, Eulalie?“
“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, men hvar hafva de sina
arméer?“
“Ni tror då, att jag eger en armé?“
“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader decimera ...
Ni hade kunnat bli den förste, i stället för att nu blott vara den siste
... Ni är en klen politiker, Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej
hade mig vid er sida, känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara
den siste.“
“Hvad vill ni då göra?“
“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra det, otacksamme!“
“På hvad sätt?“
“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan med en blick på
pendylen; “det är nu tid för er att åka till sorghuset ... Men jag far
till Berryer.“
“Och sedan?“
“Medan ni lyfter Géronnière från katafalken och förer honom till
Madeleine-kyrkan, lyfter jag er upp på konselj-presidentens stol och
förer er till stats-rodret.“
“Ni är rask, Eulalie! ... och ni tror att det skall lyckas?“
“Ja.“
“Och hvilken mäktig häfstång ämnar ni anlita för detta svåra arbete?“
“Ett eller två ord, som jag hviskar i Berryers öra“, svarade markisinnan
vårdslöst.
“Och dessa ord?“
“De enklaste i verlden: antingen sätter ni hertig de Beaudreuil på
president-stolen, eller ställer hertig de Beaudreuil sin gyllene armé
till skyddsvakt kring orleanistens tron ... Se der allt som behöfs.“
“Visserligen, men ...“
En betjent inträdde, anmälande grefve de Vandeul.
“En ny condoléance,“ yttrade markisinnan, resande sig upp för att gå.
“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen vid det
menskliga deltagandet.
“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, räckande
honom sin hand.
“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; “efter
begrafningen besöker jag er?“
“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, hvad ser jag?“
ropade hon skrattande; “ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i
stället för ett.“
“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga
floret.
“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad hustru“,
skämtade markisinnan, “eller också är ni mera än en blott öfvergifven
man, kanske är ni enkling ... Men var trygg! den nya Lucretia störtar
ingen konung, icke ens en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes
ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“
“Hm!“ mumlade hertigen bleknande.
“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; “glöm för all
del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt
... au revoir!“
Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man
af sextio år med stolt hållning och ädla anletsdrag.
“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven.
“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; “han hade dock
bort kunna ana att så skulle gå.“
“Hvarför borde han ana det?“
“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på att äfven finna
slagg.“
“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“
“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“
“Hur menar ni, madame?“
“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att man ej ostraffadt
öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty det guld, den för med sig, bär
alltid märke af den hand, som tummat det.“
Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till hertigen.
“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!“ repade
hertigen, skyndande emot den ankommande. “Ni visade den arma vilseförda
alltid mycken välvilja.“
“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, svarade
grefven.
“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“
“Nej.“
“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“
“Nej.“
“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det ej ... O! jag kan
knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning, som
gjutit döden i mitt bröst ... Grefve de Vandeul, jag är mycket
olycklig!“
“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven.
“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om henne!“ bad
hertigen.
“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade Vandeul.
De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina
tårar.
Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den
sednare var vänd ifrån honom.
“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter en stunds paus.
“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; “har ni kommit
till fots?“
“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“
“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ bedyrade
hertigen.
“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss,
men det är kanske i sin ordning att ni kommer något tidigare än de
andra.“
“Ni har rätt, vi skola fara genast.“
Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den
förres vagn.
Vagnen satte sig i rörelse.
Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af
handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig
tystnad.
Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och den andre tycktes
vara för grannlaga för att störa den.
Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i
rörelse, så stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten
till den aflidne bankirens hus.
Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar,
öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart
befunno sig i portgången.
Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier
prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ...
En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens
arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna en likkista, der man
väntar att finna den, är kanske ännu mera oangenämt.
Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar garnerade
katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod.
“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker stämma portvaktaren,
hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; “klockan är
snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.“
“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren.
“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“
“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“
“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, utan att
afvakta mig och processionen?“
“Nej, monseigneur.“
“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att
dölja den färg, för hvilken markisinnan varnat honom.
“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren.
“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken;
“uppburen utan min befallning! ... hvarför har man burit upp den?“
“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan ...“
“På hvems befallning har det skett?“
“På hertiginnans“, svarade portvaktaren.
“Hertiginnans!“ skrek hertigen.
Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans
blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett alvarligt uttryck på
dennes marmorhvita anletsdrag.
“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa
sin tunga.
“Hå“, svarade portvaktaren, “hvilken annan skulle det väl vara än madame
la duchesse, monseigneurs gemål?“
Hertigen sjönk ned på katafalken.
Katafalken, som nyss förlorat ett lik, tycktes i ersättning hafva fått
ett annat.
Portvaktaren tappade sin hatt och stirrade bestört på monsieur le duc.
“Gå in efter ett glas vatten“, befalde grefven portvaktaren; “ni ser ju
att hertigen mår illa.“
“O min gud!“ ropade portvaktaren och skyndade in i portkammaren.
“Er arm, hertig“, sade grefven till de Beaudreuil, sedan portvaktaren
försvunnit, “jag vill föra er tillbaka till er vagn.“
Hertigen fattade mekaniskt grefvens arm och lät sig föras ur porten.
“Öppnen vagnsdörren“, befalde grefven de begge betjenterne, som,
bestörte af sin husbondes bleka förvridna anletsdrag, verkstälde
befallningen.
Grefven hjelpte derefter hertigen att uppstiga och sätta sig i vagnen.
“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; “hertigen
vill fara hem!“
Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken grefven derefter
fattade.
Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig grefve de
Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som icke kunde höras af någon
annan än hertigen:
“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten i skötet af min
familj; men för närvarande vistas hon i detta hus, der läkare nu som
bäst obducera hennes onkels lik ... Man tänkte äfven låta er vara
närvarande, men ni stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå
uppför trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända åter.“
“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ fortfor
grefven; “det är ni och andra med er, som vanärat det stånd, hvartill ni
olyckligtvis hör ... Det är ni och era gelikar som störtat detta stånd
från den höjd, som det, till följd både af födsel och bildning, alltid
bort innehafva ... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, som
fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan urminnes
tider.“
En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när han sade dessa
ord.
“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med fegheten ... Må denna
vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter er, för er vara detsamma som
grafvens!“
Efter dessa ord slog han till vagnsdörren.
“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken och återvände in i
den döde bankirens hus.
Trettioförsta kapitlet.
Palais-Royal.
Hvem har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller
Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas?
Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan från dess
kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, af perlorna från dess
rika fontän?
Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals lampor? hvem har ej
druckit kaffe i Café-Rotonde?
Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen tjusande fé
har framtrollat det.
Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den argaste, som
någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet af bättre folk.
Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln skulle kunna
nämna i sina litanior.
Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de höge herrarne (les
grands seigneurs) och Robespierre aristokratien “en général“.
Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle att förbanna
dem för det, så nämna vi blott att den mellerste af triumvirerne gjorde
något för efterverlden, när han lät uppresa det palats, hvarom nu är
fråga och hvilket då kallades Palais Cardinal.
Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 December 1642, ty
han hade döden i faggorna, men var för öfrigt vid bästa lynne i verlden,
emedan han samma dag sett Cinq-Mars och Thou på stupstocken.
Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, till mycken
fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för Frankrikes, samt efter
att hafva testamenterat sitt palats åt Ludvig XIII, hvilken några
månader derefter följde testator i grafven.
Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar och prinsar, ända
till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, mera känd under
namnet Egalité, upplät en större del af palatset åt en hvar, som önskade
bo vackert och beqvämt emot dryg hyra.
Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto mera förståndigt
sätt att få sina skulder betalda.
Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna åt enskilda för
det allmännas räkning.
Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska familjen i
eganderätten till Palais-Royal, men hvad som blifvit försåldt åt
enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom rätt och billigt var.
Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo uti ändå.
Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, och hvilken i
och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett kungligt slott, som tillkom
den orleanska familjen.
Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och har sin särskilda
gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt en murad terrass, genom
hvars trenne portar man inkommer på gården.
Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska som doriska.
På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten och
Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan och Styrkan på den högra,
alla fyra af bildhuggaren Pajou.
De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera deras ande, deras
betydelse?
Frikostigheten hade för längesedan blifvit skrinlagd af girigheten,
Rättvisan drunknat i korruptionen, Klokheten förlorat hufvudet och
Styrkan qväfdes snart derpå i den allmänna opinionens armar.
Denna byggnad, hvaruti orleanska familjen fordom residerade, utgör dock
blott en mindre sida i den stora rektangel, som sjelfva Palais-Royal
bildar.
De tre öfriga sidorna bestå af en mängd särskilda och småningom under
tidens lopp förenade hus, med något olika byggnadssätt utåt de gator,
hvartill de gränsa, men inåt den stora gården sammanhållna i en
harmonisk och alvarlig stil, med sammanhängande arkader och gallerier på
nedra botten samt hoplöpande balkonger till fjerde våningen.
Det blefve i sanning ett vidlyftigt arbete att närmare beskrifva detta
ofantliga palats med dess teatrar, hvaribland Théâtre Français, dess
många kaféer och dess nästan oräkneliga köpmansbodar, bakom hvilkas
slipade fönsterglas alla varor, som lyxen kan påfinna, ligga utbredda,
mäktiga nog att förleda en hel verld, rikta eller ruinera den, allt
efter som man vill taga det.
Den som önskar veta hvad Palais-Royal inbringar i årliga hyror, kunna vi
omöjligt tillfredsställa.
Inåt gården är det ungefär 200 arkader, och för hvarje sådan betalas
årligen 2,000 francs; men hvad äro väl arkaderna, som endast tillhöra
bottenvåningarne, mot allt det öfriga af ett fyravånings-palats,
öfverfyldt med idel praktsalar?
Dock kan man någorlunda göra sig ett begrepp om det, helas afkastning,
när man vet, att värden på Café-Rotonde årligen betalar 42,000 francs
endast för rättigheten att ställa bord och stolar utanför sitt kafé,
hvilket i en halfrund, nästan helt och hållet af glas, skjuter fram på
den stora gården.
Vi nämnde den stora gården. Det är på den vi hafva de skuggande
kastanierna, de doftande blomster-parterrerna och fontänens uppfriskande
kaskad.
Det är af dessa kronor, blommor och perlor som vandraren njuter både vid
solens ljus och vid skenet af tallösa lågor, när aftonen är inne.
Men hvem kan räkna de promenerandes antal på denna gård, för att ej tala
om dem, som fram och tillbaka röra sig inom de praktfulla gallerierna,
bland hvilka la galerie d’Orléans, med dess glastak och spegelväggar,
ensamt är en mötesplats för folk af alla klasser?
Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens stammar, utanför
rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens stenbräddar leker,
dansar och hoppar inför mödrars och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl
XIII:s torg, Stockholms stora barnkammare?
Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och smått inom
detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket sednare namn klingar
bättre i våra förstockade öron.
Klockan är nu tu på dagen.
General-marsch slås öfverallt.
Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga korporation, som
trenne gånger förut räddat Juli-dynastien.
National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att lyda den.
Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen hyser för det. Det
vet till och med att mairierna fått befallning att icke utlemna
ammunition åt dess legioner.
Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i folkets namn än i
konungadömets.
National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess parti är förut
taget.
Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda såsom medlare
mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det skall först betinga sig
följande vilkor:
Ministèren måste falla, reformen måste antagas.
Med ropen: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ framtågar 10:de
legionen.
På la place Bourbon möter denna legion flere ammunitions-vagnar på väg
till batterierna och hejdar dem.
Ingen ammunition skall utdelas hvarken åt trupperna eller folket. Längre
får ej blod flyta.
På boulevarden sammanträffar en bataljon af andra legionen med en
sqvadron kyrassierer, färdig att göra choc på folket.
Bataljonen uppställer sig emellan folket och sqvadronen. Sqvadronen gör
halt.
Ett detachement af tredje legionen, följande rue Montmartre, möter en
obeväpnad folkhop, som flyr för en stark trupp municipal-garde.
Detachementet öppnar sina leder för de flyende och marscherar derefter
med fäld bajonett på municipal-gardet.
Municipal-gardet drager sig tillbaka.
Smärre afdelningar af national-gardet visa sig nu öfverallt på gatorna,
boulevarderna och kajerna.
Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet.
Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ men de
låta folket och national-gardet ropa så mycket dem lyster.
Den som tiger, samtycker.
Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue S:t-Honoré, och
trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, genom hvilka man
inkommer på den mindre gård, hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik
skara arbetare, parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af
linien, och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade utåt mellan
de trenne portarnes jerngaller.
På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde personer.
“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, pekande på skaran
utanför Palais-Royal.
“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan.
“Hvilka fångar?“
“Dem som nyss fördes in i vakten.“
“Hvar togos de?“
“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“
“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“
“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid man kan erinra
sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, lyckades det slutligen
trupperna att eröfra barrikaderna ... Men truppernas seger kan nästan
betraktas såsom ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd ... Det var
först efter ankomsten af flere förstärknings-bataljoner och sedan
insurgenterne bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo
mästare af platsen.“
“Och insurgenterne?“
“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva stupat: ingen af
dem ville sträcka vapen.“
“Man tog likväl fångar?“
“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart
sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.“
En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände
sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne
kryckor.
Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade sig, närmande sig
med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande folkskaran.
En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver dem, som stodo
närmast den mellersta galler-porten.
Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet för tillfället.
Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars hårda händer Armand
dagen förut öfverantvardat de tvänne fångarne vid rue S:t-Etienne.
“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför porten, “ni
måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast portarne.“
“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge ... Försök derför
att spränga portarne.“
“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och skola steka er,
som man steker fasaner.“
“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan man steker
fasaner på gården, steker man på samma gång de korpar, som förvaras i
källarne.“
Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen för att fråga dem,
huruvida korpar äro lika lättstekta som fasaner.
Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet än de sednare,
men trodde dock att resultatet skulle blifva ungefär detsamma.
Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, emedan de satte
större värde på korpar än på fasaner.
Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen.
Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de andras hufvud,
hurusom ett halft dussin bluser släpade med sig en afväpnad
premier-löjtnant vid linien.
“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; “för en fasan
bör man kunna få många korpar.“
“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, ty han
igenkände i fången sin egen bror.
Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt sin befälhafvare.
“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till denne, “hvad säger ni
om ett kristligt byta? ... plocka fram hvad ni har i källarne och skänk
oss det ... Vi skola ge hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli
rikare.“
Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken.
“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar mig mitt öde
... Men någon parlamentering med upprorsmän kommer ej i fråga, och
skolen I svara något, så svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller
det.“
Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, som var hans
broder, var äfven hans närmaste förman.
“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att hänga, ni, och detta
är er rättighet ... Godt, ni skall få hänga ... Der står en lyktpåle;
men är det någon hederlig menniska som har ett rep?“
Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet för att hänga folk,
och var icke rådlös i den vägen.
Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade något rep till
hands, så spände en af bluserna oegennyttigt af sig sitt läderskärp och
räckte det åt Alphonse.
“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an ... sämre kan man
få slita innan man dör.“
Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen kring den fångne
löjtnantens hals.
“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården.
Men ingen soldat gjorde min af att skjuta.
Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit kring hans hals man
knutit den olycksbådande remmen.
Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och samtalade en stund
tyst med honom.
Derefter närmade sig officeren gallerporten.
“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; “men vi ha tjugo ...
I kunnen ej begära, att vi för en enda skola gifva alla tjugu ... Vi
tillbjuda er derför en af våra fångar i utvexling.“
Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände sig till
befälhafvaren.
“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra kan aldrig uppväga
tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss denna gången med en ... Men vi
måste ha rättighet att välja.“
“Godt! ... hvilken väljen I?“
“Armand Cambon“, svarade Alphonse.
“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand Cambon.“
“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade officeren.
“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni tyckes blott komma
ihåg att jag är er bror, men icke att jag är er förman ... Monsieur le
lieutenant“, tillade han med befallande stämma, “ni lyder, om ni icke
vill att jag döende förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge
legat!“
“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på lyktpålen, och så är
det alltid med nyhetens behag ... Nå väl, till lyktpålen då till
lyktpålen!“
“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer fattade på en gång
tag uti den oförskräckte fången.
“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad afhört
ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty
liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina
begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar
jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag
tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge
armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“
Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste.
“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar
döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I
skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ...
Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“
Alphonse och hans kamrater mumlade.
“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade
krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan
äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons
far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet
kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket
söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt
ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“
Alla sänkte tigande sina ögon.
Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta
sidan.
“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och
kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem,
ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller
dö.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina
famntag.
“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag
glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och
hungriga magar.“
“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett
finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“
Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.
Gallerdörren tillstängdes efter honom.
Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och
ropade:
“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss
icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty
jag vill icke vara er gäldenär.“
Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne
instämde.
“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor.
“Lefve folket!“ svarade några af linien.
Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.
På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett
skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan.
Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var
knuten en tjock bindel.
Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom,
utsträckande handen genom jerngallren.
“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin
förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“
“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en
gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till,
befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“
“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“
“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.
“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå
och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har
att tacka för er frihet.“
“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende
sina öron.
“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden.
“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig
för honom.
Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar
sträckte sig fram för att rycka honom till sig.
“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“
“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“
“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg
tillbaka.
“Ja!“
“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen;
“jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder,
som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda
dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig!
... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att
porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri
med mina bröder, eller fånge med dem!“
“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö
för dem, men kom, kom!“
Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand
in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.
Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till
den flygel, hvarunder fängelset var.
“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren,
följande sin fånge med en blick af beundran.
“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle
far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag
stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far
välsignar dig! ...“
Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som
ett barn.
Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan
öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt.
Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din
rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af
tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne
träben samt ende, förlorade son.
“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och
höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“
“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren.
“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall.
“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården.
I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde
ryckte fram.
“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande
sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat,
konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes
afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är
reformens antagande.“
“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“
“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket.
“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen
för national-gardet.
“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“
“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet.
“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag
skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“
“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig.
“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för
linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som
helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er
derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar
ni har under er bevakning.“
“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten:
“men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“
“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste
militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska
och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och
fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har
ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ...
Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi
blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om,
att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt
för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“
Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap.
Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste
af truppen utan kommando gjort gevär för fot.
Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för
menniskans och medborgarens högre rättigheter.
Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten
icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje
strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars
röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna
med åren.
“Det är endast _en_ möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på
att rädda skenet.
“Och det är?“
“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“
“Godt! vi emottaga era fångar.“
“Och ansvara för dem?“
“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun.
“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“
“Bravo!“ jublade massan.
Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas
munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor
kunde emottaga.
“Lefve linien!“ ropade national-gardet.
“Lefve national-gardet!“ ropade linien.
“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan.
Man täflade i artighet å ömse sidor.
Trettioandra kapitlet.
Det ena krucifixet.
I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve
de Vandeul.
Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska
märkvärdighet.
Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste
fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord
förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“.
Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och
tröstlöshet.
Masséna hade också skäl dertill.
Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till
den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt
förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen
beskyddat eller tjenat.
När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4
April 1817, endast 59 år gammal.
Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse.
Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne,
när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i
tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat.
Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men
säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland.
“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven
eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik.
Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men
visligen tiga med rublerna och förräderiet.
I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde,
såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig
dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex,
hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad.
Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater
och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl
lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke
öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de
Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än
aldrig så rik och mäktig.
Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda
jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig.
Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.
De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion
är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder
öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“
Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det
berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i
Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.
Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina
ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när
fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.
Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes
antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt
höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de
aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska
qvarteren.
De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin
förmögenhet.
Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de
likväl aldrig att göra godt.
Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre
fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts
underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad
af sin befriare Armand Cambon.
Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla
familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när
denna berättade sina äfventyr.
Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den
unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för
hans välförhållande i denna sak.
Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle
Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.
Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på
pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast
öfverträffades af hans skönhet.
Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin
vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så
legitimistiskt bröst som hennes?
Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.
Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de
begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla
vapensköld.
Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.
De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med
veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.
En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita
marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.
Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af
ebenträ, med frälsarens gyllene bild.
“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst,
är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.
“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt
mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle
ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när
den bäres inuti?“
“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“
“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän,
var merendels blek.
Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med
Adelaïdes.
“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.
“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.
Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.
Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen
hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst
bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.
“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens
hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt
deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för
dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar
mig kanske mera än mycket annat.“
“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt
ansigte intill barndomsvännens bröst.
“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som
förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något
botemedel.“
“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af
himmelen.“
“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“
“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.
“Nå?“
“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“
“Du älskar?“
“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“
“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin
vän.
“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än
döden!“ fortfor Diane.
Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.
Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta
gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.
Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande
berättelse:
“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick
de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre
afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela
hållning.
“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid
kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han
förvärfvat sig på slagfältet.
“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han
vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu
intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då
betrakta honom.
“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon
strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig
varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty
när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt
drömde jag om honom.“
“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.
“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han
har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han
eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än
sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af
alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“
“Men har han aldrig talat vid dig?“
“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös
som min.“
“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“
“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha
ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall
tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot
den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig
skall våga nalkas dem för att begära min hand.“
“Men du nämnde att du talade med honom i går?“
“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty
vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter
och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och
till häst, rustad som till fälttåg.“
“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista.
Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag
kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller
öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför
återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag
skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni
fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva
den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af
strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord,
mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som
ert hjerta.“
“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse.
“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag
hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon
och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men
ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi
likväl lefva för hvarandra.“
Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän.
“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge
krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af
dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne
amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig.
Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och
känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke
själarnes förening.
“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den,
segra och lef!
“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som
vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“
“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar
skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter
för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig!
förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“
En lång stum omfamning följde på dessa ord.
Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin
vän till en soffa, der hon nedsatte henne.
Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans
panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.
“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig
det?“
“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.
“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren,
sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de
Vandeuls arbetsrum.
Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han
upp och gick emot henne.
“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er
godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man
med hjerta och ära.“
“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade
grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid
henne.
“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“
“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största
nöje kan afhöra.“
“Det handlar om er dotter.“
“Aha! ... var god och tala.“
“Diane lider ... lider djupt.“
“Jag vet det.“
“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“
“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.
“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“
Grefven såg något förundrad på hertiginnan.
“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider.
“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i
tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd
fordrar.“
Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss.
“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att
den unge mannen är rik.“
“Han är rik, monsieur.“
“Ni känner då den unge mannen, madame?“
“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad.
“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten
eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende.
“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i
Frankrike.“
Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef
alltmer förvirrad af detta leende.
“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik
enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville
vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den
urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå,
så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ...
På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt
i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt
motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni
talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve
de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra
slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“
Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för
att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma
sig det.
“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och
sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött
för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan!
nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ...
Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“
“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste
Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane
inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga
medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på
korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt
förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han
visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det
ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“
“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade
Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för
att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att
förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka
och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla
blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende
betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i
stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni
förbittras af ett förebrående minne!“
“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om
denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men
man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten
att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de
Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“
Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste
den artigt och följde henne sedan till dörren.
“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum;
“gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige
himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“
“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag
vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du
nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten,
utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“
“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens
oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“
Trettiotredje kapitlet.
Det andra krucifixet.
Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes
kammarjungfru.
“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har
ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.
“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.
“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den
der arbetaren.“
“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.
När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället
bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och
väntande henne.
Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den
mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det
annars så smakfulla kabinettet något dystert.
Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte
sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.
Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad.
Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon
tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen.
Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer.
Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde
uppfatta med sin blick.
Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men
ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej
bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.
Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom,
oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.
Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost,
vid hvilken han stannat.
Men tystnaden blef för långvarig.
Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i
händerna.
Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde
äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina
tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes.
Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva
funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.
Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne
vid bordet ville lifva dem.
Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke
utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:
“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i
dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske
ni befaller att jag återkommer en annan dag?“
Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras,
eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga
sinnen, ty hon svarade ej.
Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.
Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills
dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.
“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande
skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand!
närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“
Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.
Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet.
“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var
inne ... Men hvad är det!“
Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska
simpelt tyg.
Hon tog och betraktade den, sägande:
“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“
utbrast hon, skälfvande i alla leder.
Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af
mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar
af blod.
Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.
Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i
en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade
nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon.
Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung
karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga
nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person.
“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“,
upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på
golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft
innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“
“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas
synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande
den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt
bröst.
Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela
dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och
kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken
oftast mera suger än föder.
Dertill kom den blessyr han fått under striden.
“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen,
men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“
“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla
menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och
der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen
något.“
Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade,
lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta.
“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre
betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon
barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom
till närmaste poliskontor, ty ...“
En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten.
“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon.
Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en
hertiginna.
Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider.
Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste af kåsöser.
“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade hertiginnan.
Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade på dörren.
Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande sina omsorger med
den ifriga hertiginnans, för att kalla den afsvimmade till lifvet.
Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och den dyrbaraste
“Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ häldes öfver den fattige
barrikad-kämpen.
Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara tillfyllest för en
prinsessas toalett under en hel månad. Det var annat än muskötkulor och
drufhagel!
Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det sårade hufvudet.
Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och bindlar i en hast?
Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar af en kasimir-schal
och charpie af Bryssel-spetsar.
Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet och bevaradt.
Och säkert är åtminstone att det var ett af de grannast och rikast
utstyrda hufvud i verlden.
Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en
duchesse.
“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en
kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade
ansigtet.
“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som
äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära
intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.