Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till
barrikad, från fönster till fönster.
“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit,
men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen.
“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne.
“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag
drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi
ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är
det långt lidet på morgonen?“
“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand.
“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga
barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“
“Godt, ypperligt!“
“Hur ser det ut på de andra ställena?“
“Bra, man har varit flitig öfverallt.“
“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“
“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt
försvarade.“
“Tänker ni stanna qvar hos oss?“
“En halftimme ungefär.“
“Hvart tänker ni sedan begifva er?“
“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan
har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“
“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“
“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ...
För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af
gubbarne på Bicêtre.“
“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är
annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den
kommer lagom för min sista vers.“
“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.
“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars
tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte
Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“
“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.
“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande
till ett fönster i andra våningen.
Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen
kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som
voro öfverst på barrikaden.
I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker
flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som
grisetterna vanligtvis nyttja.
Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.
“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.
“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper
ni väl att ...“
“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“
“Ja.“
“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“
“Ja, jag har allt hvad ni vill.“
“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel,
Marly! ... Är kaffet varmt?“
“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp
rykande kaffe.
“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig
guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen
älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett
ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna
korgen, som hänger vid er arm?“
“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly.
“För min räkning?“
“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl
förstå.“
“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir
sårad?“
“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags
än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“
“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är
konjaken?“
“Här.“
“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“
“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och
in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara
de välsignade verserna.“
“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna
förbinda detta sår.“
“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“
“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så
blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig
mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på
jorden.“
“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten.
“Alltid, alltid, goda Marly!“
“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe
och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men
var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så
länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“
“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“
“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt
poeten, som tog flere än en sockerbit.
Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande
försvaret af de många barrikaderna.
Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och
dess smärre syskon.
“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit
plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den
andra.
“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade
Eugène, utan att se upp från plånet.
“Då måste ni skynda er.“
“Hvarför det då?“
“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“
“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig,
hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen.
Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget.
Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället,
förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler.
Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och
andra vapen.
Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen
öde, började nu få ett annat och lifligare utseende.
Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och
inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på
torget.
Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från
Vincennes, samt två kompanier municipalgarde.
Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie.
Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man.
Tjugunionde kapitlet.
Omsider den sista versen.
Kommissarien och stads-sergeanterne närmade sig den stora barrikaden.
“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade Armand till
barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, monsieur Laborde, och
lyssna till hvad man har att säga, för att kunna svara på våra vägnar?“
“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna vexlar ord med
polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ tillade han derefter, läggande
sig på knä, för att bättre kunna höra hvad polis-kommissarien skulle
säga; “hvad är det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“
“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien med en röst,
som hördes öfver hela torget, “uppmanar jag eder att ögonblickligen
sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“
“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde jag att ni kommit
hit för att undersöka om fiskmångelskorna på torget hade skämda varor
... Jag skall säga er att det varit en allmän klagan på makrillen, både
hvad priset och beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin
pligt ... Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och
stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom annat
gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det myckna köttätandet
skadar polis-betjenterne, ty det gör dem tunga och dumma ... Också ser
man aldrig en förståndig jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru
det derför icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag
tillstyrka att ...“
“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att sträcka vapen och
nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, utan att ingå i
något svaromål angående fiskens företräde framför köttet.
“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; “hvad nu
gevären först angår, så äro de redan sträckta, som ni ser, och så
färdiga som man någonsin kan önska ... det beror bara på att kunna taga
dem, utan att få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar
barrikaderna, så förhåller det sig med dem ungefär som med de välsignade
regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de sednare stodo i går
afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, men icke desto mindre
hafva de inträffat ... Den enda skilnaden dem emellan är att himmelen
redan regnat i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke
brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första skott, som
från torget lossas på stenmolnet, brister det och störtar öfver era
hufvud med droppar större och tyngre än sjelfva rikspäronet i
Tuilerierna.“
“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, förklarade
polis-kommissarien, seende på sitt fickur, “och de upproriske icke
börjat nedrifva barrikaderna, skall den beväpnade styrkan gifva eld och
låta hvarje upprorsman utan förskoning springa öfver klingan.“
“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, likaledes med blicken
på sitt ur; “således när qvarten slår?“
“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien.
“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! ... Akta er
för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... hvarför lydde ni icke min
välmenta varning? ... Men så är det, när man nyttjar kläder och skodon,
som staten får betala.“
“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster från barrikaden,
under det att flere bössmynningar riktades nedåt på polis-kommissarien
och hans sergeanter.
“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade Armand till sina
vapenbröder.
“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde.
Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således ostörde återvända
till den plats, hvarifrån de kommit.
Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven af sin stab.
Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad man trodde sig
märka från barrikaden.
“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, sade Laborde
till Armand.
“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen öfver att man ej har
kanoner att beskjuta oss med?“
“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma för en
barrikad“, menade eleven af polytekniska skolan, “stenarne blifva
derigenom mera sammanpackade och barrikaden följaktligen fastare.“
“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand.
“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af
breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som
den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss
till mycken nytta.“
“Hur då?“
“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen,
stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi
behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“
“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile
säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“
“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad.
“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen
fara.“
“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand.
“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så
tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har
den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“
Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock
på den sidan, som vette åt torget.
Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig
öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så
mycket med ett enda öga.
“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke
der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna
gången skickar man oss en löjtnant af linien.“
“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt
och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med
hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så
belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss
med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det
ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man
redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ...
Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med
honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner
er rätt.“
En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin
hvita fana.
Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med
parlamentären.
“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt
blottande sitt hufvud.
“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin
tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att
man i det längsta bör spara landsmäns blod.“
“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro
... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som
icke delar hans tro i detta fall.“
“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de
upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra
motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och
edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer,
lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar
afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan
öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir
misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han
underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt
samvete med landsmäns blod.“
“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också
afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande
maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna
icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra
äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de
sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat
vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta
bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga
sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“
“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“,
yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att
han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den
sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på
barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu
någon tid att betänka er.“
“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt
öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen
klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“
“Och detta är ert sista ord?“
“Mitt sista.“
“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om
för att gå.
“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något.
Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden.
“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att
barrikad-chefen redan ångrade sig.
“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni
framförde mina ord till er öfverste.“
“Jag skall göra det.“
“Ordagrannt?“
“Ordagrannt.“
“Ni bedyrar det vid er heder?“
“Ja, vid min heder.“
“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad
emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ...
Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa
konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes
bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men
godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna
sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i
åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne
att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af
petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra
petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt
samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra
våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det
kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och
himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med
vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar:
varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona
... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“
“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden.
“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand.
“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick.
“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste
sig upp.
“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten
tub på vår hjeltes axel och kikande genom den.
“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand.
“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde.
“Och hvad såg ni nyss?“
“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den
kikande.
“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet
i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub
på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på
torget.“
“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt
belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min
gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt
och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“
I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det
var den första.
“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte
Laborde.
“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“,
förklarade Eugène.
“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en
passande replik till trumhvirflar.“
“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade Eugène till
vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär för republiken!“
Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, sedan
första trumhvirfveln väl slutat, med starka lungor le crédo républicain:
“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance
En quelques mots bien courts ici je la dirai;
Je vais bien franchement montrer ce que je pense,
Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:“
Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt sången.
Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, när man
afbryter deras sånger, knöt näfven hotande nedåt torget.
“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain kan ej dö
för blotta trumhvirflar.“
Sången fortfor med fördubblad styrka:
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux que le travail, cette mère féconde,
Elève ses enfants pour un meilleur destin!
Je veux de l’équité redresser la balance,
Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence.
Voilà pourquoi je suis républicain!“
Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett kanonskott, som
besvarades från barrikaden med ropet: “Vive la république!“
“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan att likväl darra
sjelf.
“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; “den svåra
kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta omnibus, lik en
Saul bland profeterne.“
Ett nytt kanonskott dånade från torget.
“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa.
“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast
mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto
mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ...
barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad
af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“
Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig.
“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène.
“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ...
Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle
vilja gråta.“
En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde.
Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen
af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda
stenar.
En annan elev tände en brännare.