“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“
“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.
Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla
rummet.
Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!
Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i
blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af
bord.
Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i
venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud
en förfärlig jernbeslagen träklubba.
Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.
Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af
underjordens brinnande hålor.
“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan;
“det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en
ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han
döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden,
belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra
kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“
“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser
sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver
slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som
ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger
bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den
lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner,
så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från
spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra
bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften
gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes
legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna
spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“
“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop;
“bröd eller döden!“
Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg
S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.
Det är återskenet af tusentals facklor.
Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna
del af Paris.
Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och
flit folk-qvarterens vilda titaner.
Tjuguåttonde kapitlet.
Morgonen den 23 Februari.
Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne
stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte
Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina
frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska
fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som
uppgår i lågor.
Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn
öfversköljer gatorna med forsande bäckar.
Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord:
“Det regnar, det blir ingenting af“.
Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från
alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden
för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet
genomvakad natt.
Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par,
han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en
barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna.
Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma
den.
Det är det vi skola få se.
Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse,
ty äfven de behöfva värma sig.
Man slåss redan på flere punkter af Paris.
Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan
slagit mot Stygens strand.
Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem
hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att
förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se
dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke
ens på ett piano, när det gäller barrikader.
Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och
vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud.
Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre
hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de
väl hunnit gatan.
Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och
försvarar högvakterna.
Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden.
Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring
Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter.
Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den
vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig
omkring dem.
De småle.
De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt.
Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin
barndom.
Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat
den i erfarenhetens hårda skola.
Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att
icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en
dödlig påminnelse.
Men det är en evig yrsel på tronernas höjd.
Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom
erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara
sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den
glödheta grunden röjer vulkanen.
Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den
hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge
utbredd under konungarnes fötter.
Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen
helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la
Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen.
Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora
torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger.
Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har
ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det,
efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar
dervid.
Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der
upprest en barrikad af nära två våningars höjd.
Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och
stenar.
Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad,
gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med
ifrågavarande befästningsarbete.
Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i
den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig
hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att
vidare fullkomna sig deruti.
Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig
Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830.
Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af.
Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära
frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett
mästerstycke både till höjden och bredden.
Det var dock ej den enda på denna gata.
Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro
afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en
polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever,
men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola.
Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med
sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god
ro, oaktadt det fallande regnet.
Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen.
Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan.
Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung
manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg.
Det var Armand Cambon.
Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han
uppträdde.
Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade
af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.
Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.
Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt
bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne
pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den
prydligaste dubbelbössa.
På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och
prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.
Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri,
oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af
ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.
Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.
Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade
fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.
Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.
Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett
hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.
Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några
hvarf, ropande:
“Vive la république!“