Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti
med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla
åt den sidan, der hans arm hölls.
En röst ropade:
“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven
druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den
Blodröda Fanan!“
“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af
sablar och pikar, som slogos mot hvarandra.
Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes.
Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl
framför honom på bordet.
Tjugusjunde kapitlet.
Vidare om Blodröda Fanan.
Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring
i den tappre Lyonäsarens hufvud.
Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig.
Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta
och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka,
dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken
eller ölet i Paris skulle smaka.
Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten,
dels med, dels utan blus.
Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som
upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.
Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var
densamme som gjort honom de många frågorna.
Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.
Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.
“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand
Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de
allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt
... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“
Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom
hemmastadd i de allmänna ärendena.
Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.
“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen;
“du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan
möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet
svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ...
Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln
förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste
uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap,
se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi
skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“
“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.
“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda
Fanan.“
“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda
Fanan!“
“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“,
försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.
Félix suckade också.
Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af
ett sådant samfund.
“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“
“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss,
liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid
sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“
“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.
“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en
af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af
tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“
Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro
på sådana orimligheter.
Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste
känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.
“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han
Simon.
“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på
ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“
Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar
mot hvarandra, under det han sade de sista orden.
Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.
“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande
händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.
Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge
skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan
på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse
kunde utöfva på dem.
Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom
mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige
mäns afund.
Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.
När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört
honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd
frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den
edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.
Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett
så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.
“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att
Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga,
men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag
kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva
fiende till min tappre kusin.“
Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af
beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde
innebära.
“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket
folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit
dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar!
... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din
jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas
och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma
föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som
kanske sörjer mera än alla de andra!“
Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.
Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.
Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.
“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore
ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet
af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min
varning.“
Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka
af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord,
utan att känna stötarne.
Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in
i hans ögon.
“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.
Félix pustade och såg ned på golfvet.
“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag
gissar det.“
“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande
bringar alla i förderfvet!“
“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om
du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir
du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan
tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“
Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg
frågande blick.
“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den
handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste
du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis
kan segern göra din bragd till en hjeltes.“
“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“
“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag!
... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar,
som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om
du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall
jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva
din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“
“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du
ej kan lefva med ära!“
Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans
bleka fuktiga panna.