“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in
i porten och försvunno.
“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.
Collette svarade ej.
Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom
för sina egna tankar.
“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara
ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att
bli enleverad af baroner.“
Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.
Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke
hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden,
närmade sig dem.
“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant
röst.
De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.
“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade
att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i
förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“
“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa
till!“
“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ...
o min Gud!“
“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på
förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn,
hvad har händt?“
“Hertiginnan“, snyftade Collette.
“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer
samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan;
“talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“
Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon
nyss hört af betjenterne.
Armand stod som förstenad.
Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke
behöfde stödjas af den svage.
“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter
och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade
kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om
att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att
det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“
“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat,
som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade
han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka
den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det
förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt,
endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än
vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva
Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm
titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“
Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka
himmelen.
Och himmelen hörde honom.
“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud.
Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten
kom.
De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast
hertigens, ett silfverhvitt hufvud.
“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.
“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med
sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala
hjessa.
Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.
“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen
pustande.
“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga
mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke
vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ...
Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“
“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.
“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande
sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge
händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva.
“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började den blå
mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad andra talat före
er.“
“Ni har hört ... Ah!“
“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“
“Ni såg vagnen ... Oh!“
“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“
“Och denne var?“
“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas från
brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma
rysliga bana.“
“Vidare! vidare!“
“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.“
“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“
“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några
order åt ifrågavarande kusk.“
“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala,
tala, i himlens namn!“
Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren
redan känner.
“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade
Armand.
“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå
mannen.
“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand,
klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta
vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att
veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt
fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“
“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“
“Gata eller öppen plats?“
“Gata ... ja, det var en gata.“
“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“,
försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han
nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen
för pannan.
“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot
den blå mannens fönster.
Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny
omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.
“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och
öfverläggande med sig sjelf.
Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast
varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de
förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata.
“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp
... ni tror då att ...“
“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ...
Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni
mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag
skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves
intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig
vägen, skall äfven föra mig till målet.“
Den vackra Collette kysste Armands begge händer.
“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt
fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den
dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta
förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du,
Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“
“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“
“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra;
“och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-Antoine
... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-Graine. I
detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars
höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och när man
innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa ord: _bröd eller
döden_, och man öppnar för dig. Inkommen frågar du efter Simon.“
“Jaså Simon, ja, jag vet.“
“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan tio,
såsom öfverenskommet är, skulle infinna mig, han icke desto mindre och
utan att vänta på mig sätter vår plan i verket.“
“Ingenting vidare?“
“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken till mitt
uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af högsta vigt
qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett halft ord om hvad som
här är fråga om.“
“Jag skyndar“, sade Félix.
“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade Collette ängsligt.
Félix skrattade åt Collettes ängslan.
“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan för att gå upp i
hertigens hotel ... det är troligt att man redan anar att jag misstänker
något ... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.“
“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till begges
stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli
anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att lura dem
som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse
att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm icke,
Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i
ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva
deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig utan
Lyon.“
Félix mumlade något mellan tänderna.
“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du
ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går
hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din
beskedliga mor.“
Félix teg och såg ned på gatan.
“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående
ihop händerna af glädje.
“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand.
“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix.
“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand.
Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera
springande än gående.
Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita
hufvudet ännu syntes.
“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon den eld,
ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller mig
simma öfver, och jag gör det.“
“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon
nytta?“ frågade den blå mannen.
“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“
“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte glänste
genom mörkret.
“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med handen på
hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland qvinnor!“
Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af sidogatorna.
“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta händer; “det
var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det var mycket för en
förlorad dag!“
Tjuguandra kapitlet.
Politiken förstör allt.
Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom
anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.
Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen,
emedan det vore för vidlyftigt.
I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som
älskande.
Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag
älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.
Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt
och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de
klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången.
Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med
att lyssna till repetitionen.
Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något
annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.
Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så
godt det.
Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som
blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter
brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra
sidan sällhetens tröskel.
Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed
de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven
om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen
har mindre skäl att sörja derför än i norden.
Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle
ställas på den allra förståndigaste fot.
Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som
Félix Lambert skulle drifva.
Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix.
Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens
kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och
ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han
glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga
klädesplagg.
De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde,
ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle
rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette
hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.
Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i
sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de
byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.
Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo
deras menlösa fantasier.
Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och
mötte dem.
Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar.
“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“
frågade Félix.
“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå
förbi“, svarade Collette.
“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“
“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere hufvud titta
ut.“
“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“
“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette.
“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“
“Du har icke hört något derom af Armand?“
“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa
undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig
utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“
“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det blefvo
någon?“ frågade Collette.
“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur
mina bröder blöda?“
“Men om du stupade, om du doge?“
“Nåväl?“
“Dina föräldrar?“
“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den
fege, som bär deras namn.“
“Och jag, Félix? jag?“
“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“
Collette teg.
“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad.
“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ...
Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än
min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort
inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i
morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ...
Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla
dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som
blef det gällande.“
“Armand är född till något stort“, menade Collette.
“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken
bitterhet.
Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans
omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.
Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin
älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid
glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge
öfverstiga 200 francs.
Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans
vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en
lifligare svallning.
Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om
sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på
soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket,
som använder sin sista sou till kulor och bly.
Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter
och på pressjern tunga som barrikader.
Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket
annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare.
I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom
en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller
sömma efteråt.
Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu
mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.
Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till
revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars
kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig
att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt
större och större.
Den arma Collette började gråta.
“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.
“Du gör oss olyckliga, Félix!“
“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor
skräddaren med en stor åtbörd.
“Men du tänker alls icke på mig?“
“Du skall slåss vid min sida, Collette!“
“Nej, jag tackar.“
“Du skall stupa vid min sida, Collette!“
“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss
hit!“ tillade Collette suckande.
Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.
De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den
revolutionäre anden.
Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne
från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss
och mana till nya strider.
Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på
hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.
På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af
handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades
mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de.
Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de
på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och
sårade betäckte hela den långa, breda gatan.
Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de
fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde
fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo.
Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var
chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af
republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från
att brygga öl och tappa det på buteljer.
Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men
det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna
röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett
folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma
blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder.
Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år
1848 både i Februari och Juni.
Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som
fortfarande sökte stäfja hans ifver.
Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la
Bonne-Graine.
Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka
gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som
öppnades och tillslöts.
Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till
ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt.
Félix bultade de fyra föreskrifna slagen.
“Hvem der?“ frågade en röst innanför.
“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga, men
omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att öfverrösta
genljuden från gatan och gränden.
“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt
hjerta.
Tjugutredje kapitlet.
Återigen spökhuset.
Ungefär vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade framför den
lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, stod Armand Cambon utanför
det lilla huset vid rue S:t-Etienne och i hvilket, såsom läsaren vet,
broder Brédôt bodde.
Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst från Lyon
icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset.
Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne, såsom
vi funnit dels af hans anslutande till National’s parti, dels ock af
hans samtal med den förre på opera-maskeraden.
Troligtvis var han icke heller belåten med en granne sådan som broder
Brédôt.
Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som egentligen hyrt
spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, enligt sitt löfte, gjort
något för att upptäcka, hvem broder Brédôt egentligen vore och i hvad
förhållande denne stode till de skatter, som Armand vid ett tillfälle
hade påträffat i den der hemlighetsfulla källaren invid rustkammaren.
Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra hem och der
sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad af sin fader, invaliden
på Bicêtre, hvilken trodde att sonen ånyo borde sluta sig till
radikalerne för att verksamt deltaga i den nya rörelsen, utan att dock
af dessa låta sig föras längre än han sjelf funne för godt.
Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett en mindre afdelning i
full sysselsättning både inom Champs-Elysées och på rue S:t-Honoré, hade
då öfverenskommit att icke väpna sig förrän derpå följande natt, och det
var för att sammanträffa med dem som Armand nu innevarande afton
begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne, hvarunder han passerat rue de
la Paix och der fått den underrättelse, som ytterligare bevingat hans
fötter på deras färd till spökhusets ödsliga nejder.
Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande mötet var
utsatt, och som tiden icke ännu hunnit längre än till åtta, så hade
Armand god tid på sig för att ostördt kunna speja omkring knutarne af
den misstänkte prestens hus.
Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand sina goda skäl
till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i något förtroligare
förhållande till broder Brédôt.
Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, slog det Armand genast
för hufvudet, att presten hade sitt finger med uti anslaget emot
hertiginnan.
Armand befann sig således på rue Etienne framför den andliges bostad.
Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller gå omkring den:
han lade sig äfven ned på fyra fötter och det så djupt, att han med sina
ögon nästan vidrörde gatan.
S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata.
Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var isynnerhet dessa
fläckar som vår hjelte med största noggrannhet synade.
“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, under det han
kröp omkring; “spåren efter en vagn med breda hjul märkas tydligt, och
de spår jag här ser äro desamma som jag upptäckte vid början af gatan
... Men här framför porten vrida de sig i en halfcirkel ... Vagnen har
följaktligen hållit utanför denna port och sedan återvändt samma väg ...
Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon vara och här skall jag också
finna henne.“
Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus.
Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och rutan var en
gardin, som hindrade åskådaren att från gatan urskilja hvad som derinom
kunde förehafvas.
Armand närmade sig porten och kände på den. Porten var stängd och låst
inifrån.
Han lade örat intill den, men hörde intet.
Hvad skulle han också kunna höra genom en port?
“Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då mina kamrater komma
...“, sade han; “då stormar jag huset, slår in portar och väggar, om det
gäller, genomsöker hvarje vrå af röfvarkulan, griper bofvarne och räddar
henne ... O! hvarför är icke klockan redan nio!“
“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, och timmen har
sextio minuter ... Inom mindre än en minut kan det rysligaste brott
föröfvas ... Jag kan ej vänta en enda minut, än mindre en timme ... O
min Gud! kanske är det redan för sent! ... Jag måste ensam spränga
porten, ensam storma huset, ensam nedgöra bofvarne och ensam rädda henne
... Välan, jag gör det!“
Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen rusa på porten.
“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och de kunna vara
flere, kunna vara beväpnade ... det är icke tillräckligt att jag dör, ty
hvartill skulle väl min död kunna gagna henne! ... Om jag blott hade en
dolk, en knif ... de fördömda patrullerna! ... jag vågade icke bära
något vapen på mig.“
Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte
fåfängt ett vapen.
Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men
spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta någon besökande,
allra minst på denna tid af dygnet.
“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag står
här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen för ett
helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“
Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården,
störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig snart i den
kammaren han förra året bebott.
Armand tände en lykta.
Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista
gången besökte den unge arbetarens boning.
Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder
befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försigtighetsmått,
som vi förut en gång bevitnat.
Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen
genom luckan och hade samband med det innersta af källaren.
Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller
alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med dess
förråd om händer.
Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att
krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på
hvars golf han nedstälde lyktan.
Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl märka att
vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra besök i den
underjordiska rustkammaren.
Armand kastade en blick öfver vapensamlingen.
Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade dessutom
några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner, ty, i
stället för en fjerding krut, funnos der nu trenne, och alla öfverfylda
med färdiga patroner.
Den revolutionära propagandan hade varit verksam, oaktadt vår hjeltes
frånvaro.
Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han en värja med
stukat-klinga, hvars egg han pröfvade.
Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid sitt blus-skärp och
ämnade derefter lemna rustkammaren.
Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed han kunde spränga
portar och väggar, emedan terzeroler och stukat-klingor icke med fördel
dertill kunna användas.
För detta ändamål började han undersöka några musköter och fäste sig
företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste kolfvarne.
Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han likväl på att
kunna af den hafva all den nytta han väntade sig.
Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre.
Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och störta murar. De
borde derför icke gerna kunna saknas i en sådan rustkammare som den
ifrågavarande.
Men Armand sökte förgäfves.
Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra dit jernstörar,
emedan dessa tillhörde det slags vapen, som icke förbjudas.
Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda arbeten, om man
förbjöde bruket af jernstörar.
Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det är blott regeringarne
som kunna ha nytta och nöje af dem.
Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han lyckligtvis erinrade
sig att han förut sett en jernstör i denna källare, ehuru han nu icke
såg till den.
Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet söka invid
väggarne.
Denna gången sökte han icke förgäfves.
Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot en vägg.
Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken och hade till granne
en jernpik, som likaledes var nedkörd i källarens jordgolf.
Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören och piken,
i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan källare, den
nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka.
Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med sprängningar
af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till minnet af
källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske ännu dolde.
Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte, återtog hans
tanke snart sin förra riktning.
Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren.
Han tog ett steg, men stannade tvärt.
Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr, som
slogs igen.
Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare hördes.
“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och
fortfor att lyssna.
Men allt förblef tyst.
Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara fallet, när man
oförmodadt hittar på någon ny idé.
“Det är visst och sannt“, sade eller rättare sagdt tänkte han, “att jag,
brytande upp porten, kan från gatan inkomma till den misstänkte presten,
men detta går dock icke gerna för sig utan oväsende och buller ...
Varnade och förberedde genom detta buller, skola bofvarne rusta sig till
försvar och länge göra mig segern stridig ... Ja, hvem vet“, tillade han
rysande, “de skola kanske, hellre än att se sitt byte i mina händer,
döda sitt offer.“
“Men om“, tänkte han vidare, “jag genom deras källare, hvars gemenskap
med vår ingen anar, kunde smyga mig oförmärkt på banditerne, hvilken
stor öfvervigt skulle jag icke derigenom vinna! ... Låt vara, att dörren
derinnanföre är stängd, det skall i alla fall bli mig lättare att bryta
upp den, än att ifrån gatan anfalla huset ... Raskt till verket, men
försigtigt! ... Ingen tid att förlora.“
Armand stälde lyktan från sig invid väggen och ryckte äfven upp piken.
Derefter hukade han sig ned och började skrapa undan mullen.
Sedan detta väl var gjordt, löste han värjklingan från skärpet och lade
den bredvid sig.
Han uppdrog äfven sina terzeroler, för att under krypandet genom
öppningen i muren icke vara besvärad af dem eller göra sig någon skada,
och lade likaledes dem på marken, men så nära att han, i händelse af
behof, genast kunde hafva dem till hands.
Slutligen och efter det alla nödiga försigtighetsmått blifvit vidtagna,
fattade han med begge händerna uti de rostiga jern, hvarmed stenluckan
var kantad och började varsamt draga den åt sig.
Sedan Armand väl fått upp den tunga stenluckan, stödde han den mot
piken, så att den icke måtte nedfalla.
Han lyssnade ånyo, men ingenting hördes. Han tittade in i öppningen, men
såg ingenting.
Han tog lyktan och förde denna in i gluggen, och då såg han hvad han
icke kunde påminna sig ha sett, när han första gången kröp in i denna
hemlighetsfulla källare: han såg nämligen något grått tyg, som hängde
innanför och tätt intill gluggen.
Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett stycke grof väf.
Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt gaf efter, var
hårdt spänd innanför, blott utgörande en mindre del af ett större
stycke.
Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var
spikad.
Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt fästad i
jordgolfvet.
“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand och fattade värjan,
hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad.
Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven.
Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida
slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter
gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett
hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i
muren.
Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida bet värjspetsen
igenom duken.
Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger
och venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt,
numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända
väggstycke, hvartill den hörde.
Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med
största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram
mellan hans läppar.
Tjugufjerde kapitlet.
Besök hos grannen.
Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i
sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.
Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet.
Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och
kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.
En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla
handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor
förtrollande strömmade emot honom.
Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta
väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?
Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon
trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att
öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin
skönhet?
På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket
betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar,
hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.
På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt
broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till
glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue
Vivienne.
Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona,
tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger.
Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.
Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt
med breda spetsar.
Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer
öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.
Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke
drömde.
Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken,
om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva
sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.
I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit
botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart
kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals.
Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar.
Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög
glänsande mellan rika hårflätor.
Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid
den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg
och hvars ögon voro tillslutna.
De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till
toaletten.
Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde
sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt.
Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå.
Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna
till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga
fläkten af en döende aftonvind.
Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han
sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små
händer, som hängde ned öfver karmarne.
Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste
skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom
hade en eldgnista fallit på den.
Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men
tillslötos ånyo.
“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne.
Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför
den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända
åter.
Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.
Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande
till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle
medföra några farligare följder.
Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.
“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“
Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med
blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade
länge på den unge mannen.
“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne;
“jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“
Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes
armar.
Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat
sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock
af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i
sällhetens famn.
Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört
hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den,
hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.
“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse;
“måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud,
som vakar öfver det goda här i verlden!“
“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena
väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“
“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin
högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under
mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst,
som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens
raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“
“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna
vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna
dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag
träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“
Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och
upptog der sina vapen.
Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess
blixt mot blicken i Armands öga.
Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans
venstra hand hvilade den andra.
Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo
hertiginnan.
Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer
och ögonen mot höjden.
Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i
hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden.
Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan
att gifva något ljud.
Hon bad — bad tyst.
Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot
blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk
vänder sig mot himlen och solen.
Armand sänkte värjspetsen mot mattan.
Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig.
Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda.
Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från
golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon
vidrörde.
Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag
böjda qvinnan.
Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som
Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af
den Eviges tron.
“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda
... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni
skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“
“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något
högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar
dessa brottslingar i lagens händer.“
Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska
boningen.
“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon.
Armand pekade på öppningen i muren och svarade:
“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara
känd af dem, som fört er hit.“
“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man
redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag
endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden
och ...“
“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till
den vanmakt, som ...“
“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan
frågande och med en blick på gluggen i muren.
“Utan tvifvel ... men ...“
“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“
Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande
och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till
pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne.
“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade
hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min
onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande
... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen
far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror
att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att
ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina
ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig
genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen
stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser
baron S:t-Bris!“
“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna.
“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“
“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand.
“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta
rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg,
genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.
Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan
mullen.
Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i
fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.
Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis
ingen kunnat förespå henne.
Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra
radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga
boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.
Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till
den motsatta väggen.
“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan.
“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket
beqvämare.“
“Men ...“
“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var
god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag
fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“
Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang
derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig.
Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i
trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts.
Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten
bägare af samma metall.
Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med
utsöktaste prydlighet och smak.
Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage
och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och
ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de
större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men
som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar
och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller
en mycket rik man låter narra sig.
Det öfriga var i förhållande till mästerrocken.
Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva
varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta
Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det
ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain.
Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod
framför sängen.
Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade
henne länge utan att yttra något.
“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke
helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era
ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga
metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är
en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig
dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er
skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket
... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den
skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa
himmelska ögon.“
Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky,
men hon teg.
Baronen fortfor:
“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu
gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd
en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta
olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta
till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge
icke den som är mest att beklaga.“
Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på
hvad den värde baronen talade.
Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle
blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum;
och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl
orolig till sinnes.
“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på
bordet“, yttrade baronen.
Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan
att just röja någon nyfikenhet.
“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger
likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“
Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.
“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande
än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“
“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag
upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er
föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att
rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en
annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“
“Och bägaren der på bordet?“
“Är döden, om ni icke vill lefva.“
“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst
förakt.
“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare
henne.
Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.
Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram
som en blixt öfver den nedriges hufvud.
“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“,
yttrade hon.
Baronen såg förundrad på henne.
“Behöfde!“ upprepade han, “ni _måste_ välja, madame, emedan jag, som nu
beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra
mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“
“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda
skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver
golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga
öfverraskning.
Tjugufemte kapitlet.
Slutet af besöket.
Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans
strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa.
“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga
ryckningarne i baronens ansigte.
“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag
frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull
jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu
inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den
förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ...
Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som
hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“
Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och
sökte rycka ned denna jemte dess snodd.
Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke
syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka
och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun.
S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning
för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln.
Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga
försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves
ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra.
Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och
snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet.
Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade
med ganska stark och fyllig ton.
“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest.
“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och
vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter
Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“,
tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina
hvita händer.“
Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under
sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes
händer.
“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma
hit!“
“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande
emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände
sig mot dörren.
En knackning hördes på denna dörr.
“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan,
som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den
som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“
“Hvad vill ni jag skall göra?“
“Endast fråga, hvem det är.“
“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej just så säker stämma.
“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en röst, som tycktes
göra sig så välljudande som möjligt.
Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick.
“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade denne.
“Stig in!“ sade hertiginnan.
Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock samt svartmuskiga
ansigte uppenbarade sig.
Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett skälmskt leende.
Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen icke mindre af
pistolmynningen, som myste emot honom, än af det ansigte som visade sig
ofvanom den lilla olycksbådande pipan.
Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller
djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare.
Också bleknade han ända intill skäggroten.
“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag
ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än
de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“
Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons
infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands.
Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det
minsta ord förmådde han framhviska.
“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla
bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade
mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig
närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni
undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“
Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag.
Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen
midt emot sig.
Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna
mästarens beundran för sitt verk.
“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd.
Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med mera liflighet
skulle hafva verkstält det, om han varit utanför.
“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand.
Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, fast han icke såg
något annat än en kullstjelpt emma och ett par fina lackerade stöflar,
som sträckte sig fram under emman.
“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand.
“Hvad?“ frågade denne.
“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan med
ängslan.
“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner ... Klockan är då
ändtligen nio!“
“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från den yttre källaren.
“Och ljus innanför“, tillade en annan.
“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora broder Brédôt ur
sigte.
“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån.
“Är Armand derinne?“ frågade flere röster.
“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ...
Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan
tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska
ställe visar ert ansigte för hela verlden?“
Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver
sitt hufvud.
“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här
gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste
sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i
detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“
Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända
ned på de bredaste skuldror.
“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till
honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der
figuren, som jag nu sigtar på?“
“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder
Brédôts ömkliga gestalt.
“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“
“Ja, som sjelfvaste fan.“
“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både
till händer och fötter.“
Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte.
“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita
tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“
“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“
“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma,
“bara för en enda gång.“
“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men
vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände
sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag
honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller
lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången,
som ni ser ligga under stolen der.“
“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“
“En baron, käre Alphonse.“
“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop
dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit
på, och det till sin stora olycka.“
Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin
tunga arm på hans skuldra.
Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande
derigenom:
“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och
fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt
trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“
“Ja“, svarade innanför en hel kör.
Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge
fångarne.
Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det
första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt
samma väg.
“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt
långa hår åt sidorna.
“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade
Armand.
“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla
pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.
Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut
genom gluggen med farten af en flyende ödla.
Hertiginnan och arbetaren voro allena.
Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den
sista scenen med fångarne.
Den sednare nalkades nu den förra.
“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från
åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men
numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för
att emottaga era befallningar.“
Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte.
Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.
Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.
“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“
Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo
upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla
ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga.
Tjugusjette kapitlet.
Den blodröda fanan.
Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i
nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum
tvänne personer.
Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och
tvänne stolar, omålade och rankiga.
Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.
Det var ingen treflig bostad.
Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.
Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus
och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet
hertiginnans kammarjungfru.
“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette,
öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren.
“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej
kunna dröja.“
“Men du har ju uträttat ditt ärende?“
“Ja visst.“
“Hvad väntar du då på?“
“Du är så nyfiken, söta Collette.“
“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar
mig icke.“
“Hvarför?“
“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska förfärliga.“
“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.“
“Det är möjligt, men ...“
“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“,
komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt.
“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall
vara uppriktig“, svarade Collette, stigande upp från stolen och dragande
blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare.
Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder och äro derför
mycket roade af en sådan drägt.
Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så
små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag,
som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför.
Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för
jordens sköna dotter.
Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare,
och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens?
“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette.
“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix.
“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt,
som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det
ganska riktigt.
Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln.
Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt
och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet.
Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska
maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och
den vilda rörelsen, snart vara demonterad.
“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd,
sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med
något mindre belåtenhet sin drägt.
“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det
gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta
ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“
Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste
sig.
Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en
bekymrad blick.
Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade:
“Hvem der?“
“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark basröst.
Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa hans hand,
skyndade till dörren och öppnade den.
En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och utan skärp, inträdde
med en mask af rödmåladt papp för ansigtet och en röd bindel i handen.
“Du är färdig?“ frågade den röde mannen.
“Ja“, svarade Félix med fast ton.
“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande den röde
mannen.
“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde mannen.
“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix.
“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom
dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du
tillbaka?“
“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar.
“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast
vid hans arm.
“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för
Félix’ ögon.
“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan.
“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig
icke.“
“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“
“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med
patos.
Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen,
hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen.
Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina
händer.
Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne
utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan.
Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern.
Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare
mark.
“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand,
“ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du
död!“
Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen.
En djup tystnad herskade omkring honom.
Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock.
Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade
följande ord:
“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“
Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från
sidorna.
Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup
tystnad.
“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller
ifrågavarande lösen.
“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren.
“Född?“
“I Lyon.“
“Din ålder?“
“Tjuguett år.“
“Ditt yrke?“
“Skräddare“, svarade Félix med en suck.
“Din faders yrke?“
“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att
fadern var skräddare.
“Din fader rik eller fattig?“
“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det
hus han bebor.“
“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“
“Min fader hade ingenting, när han började.“
“Godt! din far är då en äkta medborgare.“
“Din moder lefver?“ fortfor rösten.
“Ja.“
“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“
“Nej.“
“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“
Ånyo följde en minuts tystnad.
Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda
frågorna befunnits nöjaktiga.
“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna.
“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande
sina förbundna ögon mot taket.
Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln,
hvilket var skada.
“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren.
“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt.
“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“
“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt.
“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse
under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“
“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma.
“Uppräkna några af dem.“
Lyonäsaren tycktes fundera något.
“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande
hellre i klump än ingående i enskildheter.
Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor.
“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade
ånyo rösten.
Den unge skräddaren funderade ånyo.
Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att
tänkas på.
Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare.
“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten.
“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt
stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans
fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“
Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina
förbundna ögon mot höjden.
“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“
“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han
svarade.
“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“
“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt.
“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“
“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet.
“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta
heliga mål?“
“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan.
“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya
republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande
signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“
“Ja!“
“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta
heliga samfund?“
“Jag är färdig.“
“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“
En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig
röst efterstafvade ed:
“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med
själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“
“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som
af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“
“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom
berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“
“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och
broder, maka, älskarinna och vän.“
“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag
vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“
“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“
“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed,
utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det
blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och
vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden,
på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“
När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon.
Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne
af knifvar, dolkar, sablar och pikar.
Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke,
som fördes intill hans ansigte.