Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån
styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora
republiken.
Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket,
som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge
bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der
national-församlingen då hade sina sammanträden.
“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de
begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.
Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon,
på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre
satt.
Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i
stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man
förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under
guillotinen.
Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen,
lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre
afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde.
I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat
till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och
vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under
folkets fortfarande bifall.
Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.
“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig
röst.
Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.
“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène,
“soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne
der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ...
Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en
ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med
ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“
Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.
Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta
vapenbröder.
“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att
jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu
ha vi tid att skrifva vers.“
“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“
“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.
“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.
“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.
“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“,
anmärkte Eugène.
“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.
Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med
ett “men?“ på hvarje tunga.
“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra
trakter af staden.“
“Och barrikaden?“
“Lemna vi qvar naturligtvis.“
“Åt hvem?“
“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“
“Och ingen skall försvara den?“
“Nej, icke vi åtminstone.“
“Hvad vill det säga?“
“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“
“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“
“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“
“Det här är besynnerligt.“
“Oförklarligt!“
“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“
Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot
den unge anföraren.
“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt
lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan
glömt detta vilkor?“
“Visst inte ... men ...“
“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle
fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda
mina befallningar.“
“Det är sannt ... men ...“
“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man
att lyda mig.“
“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.
“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något
förtrytsamt.
“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“
“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“
“Ja, ja!“ instämde alla.
“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan
följaktligen icke handla såsom despot.“
“Bravo! lefve Armand Cambon!“
“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“
“Behöfs inte!“
“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att
befalla.“
“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“
Det blef tyst.
“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid
inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme
hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“
“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.
“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade
med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“
“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“
“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi
dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och
bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger
eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för
oss.“
“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med
full beslutsamhet från alla sidor.
“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste
barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre
eller försvara den sednare.“
Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.
“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela
Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt,
fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en
truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det
vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt
... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas
någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af
folket.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“
“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue
Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän
två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid
Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre
bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre
än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan
morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“
“Ja, utan tvifvel ... bravo!“
“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i
Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen
blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en
barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“
“Bravo! lefve Arm ...“
“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.
“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.
“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.
Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De
fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.
Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens
snabbhet.
Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med
hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta
de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk
soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en
framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta
sig för pannan.
Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke
tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg
kullstjelpt och full med stenar.
“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna;
“men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära
en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på
den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag
på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah,
der komma soldater flocktals.“
Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som
en galning.
Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än
deras herre.
Tjuguförsta kapitlet.
Mycket för en förlorad dag.
Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden
inpå rue de la Paix.
“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt
magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna.
“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ...
Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som
rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen
i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva
rörelsen i stort.“
“Det finnes då äfven ett petite patente?“
“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina
tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så
till exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart
fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“
“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den kostar
... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett sådant få vi
hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som
betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon skatt?“
“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra francs.“
“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som helst;
vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det är ej
med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att den rättar
sig efter hyran.“
“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“
“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall också
bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra, så att
du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“
“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i
en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“
“Och hvad är det?“
“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“
“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos skräddare
med fixa priser, och du kommer att få många bättre kunder, du.“
“Det är icke så gifvet det, Collette.“
“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna, skulle
således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag sitter i
boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge hvad jag
begär ... Var lugn, gode Félix.“
“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix, icke
alldeles lugn.
“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår
blifvande bod.“
“Aj!“
“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i ett
eller annat.“
“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för vår
egen del.“
“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på vaudevillen
... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera än en cigarr
i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5], isynnerhet om de
skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“
“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog
bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ... han är
visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“
“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag skulle
knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket som min
man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“
“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“
“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin kunnat
drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon lofvat oss
trettiotusen francs!“
“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad.
“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle
behöfva henne.“
“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“
“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag
misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger
oss så mycket pengar.“
“För hvems då?“
“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“
“På Armand?“
“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan,
men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till
honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror
att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig
dem.“
“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika,
älskade Collette.“
“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga
fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den
tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din
cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode
Félix.“
Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort
hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög
port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst
guirlander.
Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med
mycken liflighet.
Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och
hertiginnans betjenter.
En af de sistnämnde sprang emot Collette.
“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.
“Hvad är det?“ frågade Collette.
“Hertiginnan ...“
“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt.
“Hertiginnan har farit bort ...“
“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“
“Men hon har rymt.“
“Rymt?“
“Rymt med baronen.“
“Baronen!“
“Ja, med baron S:t-Bris.“
Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan.
“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det icke
är möjligt!“
“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter;
“hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra
och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen
ett bref ...“
“Från hertiginnan?“
“Nej, men från baron S:t-Bris.“
“Och i detta bref?“
“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst
för oss alla ...“
“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade
Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.
“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan,
som icke kunna lefva utan hvarandra ...“
“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och
hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare
än natten!“
“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.
“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.
“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga
ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“
“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.
“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.
“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes
kammarjungfru.
“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare
egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan
ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.
“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så
skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter
blomman.“
“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger
aldrig rätt tillsammans!“
“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har
åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag
hört och tegat.“
“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej
förtegat?“
“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag
varnade hertigen, men han var döf för min varning.“
“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett
något“, förklarade Collette med fast ton.
“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om
kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad,
mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från
hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem
mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“
“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.
“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig
mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta
det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“
Betjenterne svarade med en skrattsalfva.
Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt
infall i verket.
“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att
tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves
förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O!
min arma hertiginna!“