Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa.
Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för
många döde och en bädd för ännu flere sårade.
“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den
högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk
Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“
“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på
place de la Concorde“, svarade denne lugnt.
“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general
Cavaignac!“
Adertonde kapitlet.
Högvakten i Champs-Elysées.
Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt
band knyter sig kring den svarta kupolen.
Tuileriernas trädgård stänges.
En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som
på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit.
De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; man ser dem
grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, på korsgatorna; vid
hvarje gathörn blixtrar en musköt.
Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. National-gardet har
ännu icke blifvit kalladt.
Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken man sjelf
befarar ett anfall med bajonetten.
Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har kanske sina skäl
dertill.
Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott väcker
misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet eller harm hos de
trogne på samma gång som det ökar modet och hoppet hos de otrogne.
Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora sin tron, låter
den honom först förlora hufvudet.
Klockan fyra är skymningens tid i Februari.
Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten.
Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, hvars vackra
kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande för de många, som
middagstiden promenera på denna sköna plats, reser sig ett litet vackert
hus, till det yttre liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och
hållet är upplåtet till högvakt.
På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde högvakt af fyrtio man
af linien.
Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i
sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från
hvarandra voro utstälde.
Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen
för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve
utanför kopplen, språkande med hvarandra.
På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras
befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger.
De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit
rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu
voro de temligen ödslige.
Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde
otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig
kunna utestänga derifrån.
Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af
fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika
belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande.
Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske de trupper, som
nyligen blifvit beordrade till Paris, och möjligt är att han i andanom
gladde sig åt de stunder, då han, fri från tjenstgöringen, kunde få
svärma kring i dessa förtrollande alléer vid sidan af någon “petite
femme“, som kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten
någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten.
Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande med sina
kastningar åt höger och venster, fästades vid ett nytt föremål, som
rörde sig framför honom och allt mera närmade sig.
Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus och med en brinnande
cigarr i munnen.
På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren.
Bluser med cigarrer äro i Paris icke bättre anskrifne än små kappor med
cigarrer i Stockholm, dessa sednare kände sedan 1838 under namnet
“rabulister.“
Men rättvisligen bör erkännas att de sednare äro ganska menlösa,
åtminstone i förhållande till de förre.
Blusen låter gerna rutorna sitta qvar i fönstren, ty han har endast
otaldt med dem, som sitta bakom rutorna.
Men detta gör också att man i Paris aldrig skrattar åt honom, såsom man
gör åt rabulisten i Stockholm.
Blusen är ett vandrande Damocles-svärd, färdigt att hvart ögonblick från
höjden af någon barrikad falla ned öfver hvar och en, som icke har skäl
att klaga öfver det beståndande.
Under sådana förhållanden är klart att blusen för den sednare måste vara
en landsplåga.
Men denna botas ej med stål och bly, emedan stål och bly äro för mycket
hårdsmälta.
Här vore visserligen ett tillfälle att tala något om mat och dryck,
hvilka icke allenast äro lättare att smälta, utan äfven alldeles
oumbärliga, till och med för bluser.
Men för denna gången måste vi åtnöja oss med att kasta en flyktig blick
in i de boningar, som man i allmänhet anser goda nog åt bluser, ehuru
man, med en sidoblick in i fängelserna, aldrig kan begripa hvarför
brottet skall må så bra, under det att fliten och ärligheten må så illa.
Den svenske arbetarens stuga är ett prakt-rum emot den håla, som bebos
af den franske arbetaren.
Antingen har han sitt hem i dessa underjordiska bostäder, dit dagsljuset
med möda intränger från en glugg vid taklisten och der han går i
beständigt fotvatten under den regniga årstiden, eller också är han
inhyst på någon vind tätt intill takplåtarne, der han sommartiden
inandas en luft endast jemförlig med de beryktade venetianska
blykamrarnes.
För att framte ett exempel, vilja vi för närvarande blott nämna att
modehandlarne i Paris, hvilkas granna bodfönster väcka de förbigåendes
beundran, alls icke sky för att inhysa fem eller sex modister i en
vinds-skrubb, icke större än att fem eller sex smala sängar med möda
kunna rymmas der, ty det vore naturligtvis för dyrt att hyra särskilda
rum åt sitt folk.
Och likväl synas modisterna, som till det mesta äro unga välklädda
flickor, de minst beklagansvärda af arbetarklassen.
Man kan då göra sig en föreställning om de öfrigas belägenhet,
isynnerhet deras, som äro gifta och ha barn.
Den tålmodigaste menniska kan ej i evighet stekas på en vind eller
trampa vatten i en källare, isynnerhet när han finner att ingen
alvarligt bemödar sig att lindra hans öde.
Deraf kan möjligtvis till någon del förklaras den ovilja, som blusen i
Frankrike hyser mot nästan hvarje person som har glace att svalka sig
med och endast behöfver bada för sitt nöje; deraf hans fallenhet för
barrikader och gatustrider, hvilka ej kunna göra honom olyckligare än
han redan är; deraf, med ett ord, blusens dåliga anseende hos hvarje
ordningens vän eller, rättare sagdt, hvarje vän af det slags ordning,
som bestämt _allt_ åt några få och _intet_ åt millionerna.
Om det är en beklagansvärd sanning att alla i denna jämmerdalen icke
kunna vara lycklige, så är det äfven en sanning att ingenting så mycket
tröstar den olycklige som den lyckliges deltagande.
Derför blott något mera deltagande för blusens lidande, och man skall
mindre behöfva frukta hans armar.
Men deltagandet efter revolutionen är ej större än det var före den[4].
Den blus, som nu var i fråga och som vid sig fästat den unge löjtnantens
uppmärksamhet, syntes visserligen icke vara af det förtviflade slaget,
men han rökte cigarr, och att, i en tid af uppror och allmänt missnöje,
röka cigarr midt framför näsan på en högvakt, är en djerfhet som måste
väcka misstroende och förargelse.
“Hvad vill ni? hvarför stannar ni här? hvarför går ni icke vidare?“ voro
de tre frågor, som löjtnanten temligen barskt och vresigt kastade emot
den unge blusen.
“Det är då förbjudet att stå?“ frågade blusen.
“Det måtte ni väl veta.“
“Men när man är ensam?“
“Är detsamma ... Var derför god och gå vidare, och det genast,
monsieur!“
“Ja, jag skall genast aflägsna mig“, svarade blusen och gjorde min af
att gå, men tappade i detsamma cigarren.
“Parbleu!“ mumlade han derför och började söka på marken efter sin
cigarr.
“Nå, ni går icke“, anmärkte löjtnanten.
“Tillåt mig blott att leta rätt på min cigarr“, bad blusen, ifrigt
letande.
“Onödigt ... Avancera, monsieur“, fortfor officeren.
Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger eller venster, utan
framåt, allt under mycket famlande på marken.
Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han att cigarren
rullat fram ända till dem.
“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade officeren,
förlorande tålamodet.
“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående i detsamma
sina armar omkring löjtnantens lif och tryckande honom så hårdt mot sitt
bröst, att denne knappast kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån
sig.
I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär trettio andra
bluser, hvilka genast kastade sig öfver gevärskopplen, och innan ännu
någon enda af soldaterne hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall,
hade bluserna ryckt åt sig hvar sitt gevär.
Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund omkring de
hopträngda soldaterne och lagt an på dem.
“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som anförde skaran.
“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, “att ni nu måste
foga er i ert öde och icke utsätta mig för att nödgas döda en tapper
man.“
Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina armar och bar
honom med samma lätthet som om han burit ett barn till det ställe, der
hans kamrater stodo.
“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som söker fly, skjutes
ned!“
Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom halfrunden.
“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt föredöme,“ uppmanade
han denne; “allt motstånd är omöjligt, hela huset är kringrändt af de
våra, alla poster mellan er och de öfriga högvakterna tagna ... Höger
omvänder er och raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge
... Marsch!“
Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och påskyndade af
bajonetterna, som kittlade dem i ryggen.
Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före och han stirrade
nästan medvetslöst framför sig.
Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som han ännu bar vid
sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och måste ledas in.
Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke var någon annan än
vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens sabel ur sin kamrats hand och
närmade sig derefter den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med
begge händerna för ansigtet.
“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm och kan
således icke vara min fiende ... ni är vid linien, och linien har ej
medborgares blod på sina händer ... Återtag ert vapen, hvilket ni skulle
hafva fört som en fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag,
monsieur!“
Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, tryckte den till
sitt bröst och kysste den, som en moder sitt återfunna barn.
Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade han räddat sin
förlorade ära.
“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, fortfor den
tröstande segraren, i det han vände sig till soldaterne, “och derför är
det billigt att också I behållen edra sidogevär ... Men I skolen ej
undra på, om vi taga edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta
nödfall ämna anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej
skiljas från musköten.“
Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, hvilka med största
artighet och under många “pardon, monsieur!“ emottogo hvad de fingo.
“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till mitt crédo
républicain!“ ropade en af bluserna, i det han ryckte upp ur sin ficka
ett plån jemte plyertspenna och närmade sig en lampa, för att skrifva.
“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, yttrade Armand.
“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad.
“Ja.“
“Men hvarför måste jag dröja?“
“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför att vi måste
marschera.“
“Marschera?“
“Ja, marschera.“
“När?“
“Nu på ögonblicket.“
“Hvarför?“
“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig omkring sin
anförare.
“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, “er fångenskap
blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga nu afsked, och ni är fri
... Jag behöfver icke be er, monsieur, att en dag utöfva samma mildhet
mot era fångar som den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“
tillade han med en bugning för soldaterne.
Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande:
“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet.
Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men protesterande munnar.
När de kommit ut, stannade Armand.
“Tyst!“ befalde han!
Alla tystnade.
“Lyssnen!“ bjöd han sedan.
“Nåväl?“ frågade Eugène trumpet.
“Hvad hören I?“ frågade Armand.
“Jag hör steg af en marscherande trupp“, svarade en.
“Ett kompani fotfolk som är i antågande“, tillade en annan.
“Hvarför icke så gerna en bataljon?“ frågade Armand; “hvarför icke ett
regemente, två regementen? ...“
“Nå, än se’n? än se’n?“
“Än se’n? ... Raskt från Champs-Elysées, och ingen halt förrän på
S:t-Honoré!“
Efter dessa ord ilade Armand tvärs öfver Champs-Elysées.
De trettio följde honom med högvaktens gevär och kartuscher; men ingen
af dem kunde utgrunda sin anförares mening.
Nittonde kapitlet.
Den blå mannen.
Uti ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort hus vid rue de
la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris samt sträckande sig mellan
Vendôme-platsen och boulevarden, bodde och bor ännu en gammal man, sedan
länge mycket bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning
deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått i ljusblå
benkläder samt rock och mössa af samma tyg och färg både sommar och
vinter.
Något annat namn vet man ej på honom, och när han talar om sig sjelf,
hvilket likväl sällan händer, kallar han sig sjelf den blå mannen.
Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället egentligen idkat,
känner man icke heller.
Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast inom de tätast
bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, är att den blå mannen
under loppet af ungefär fyrtio år dagligen genomströfvat och ännu
genomströfvar berörde stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt
hvarje behöfvande han möter.
Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och brantaste trappor,
för att söka och hjelpa den nöd, som icke har krafter att komma ut på
gatan och visa sig för verlden.
Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta murarne, och han
genomskådar menniskoansigten, som ofta nog äro svårare att genomtränga
än sjelfva muren.
Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, och hans
uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och äfven efter den större
eller mindre arbetsförtjenst, som för tillfället kan vara rådande bland
arbetsklassen.
Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer hem först sent på
natten.
Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar eller folkfester.
Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det för att utdela
sin polett.
Derefter fortsätter han sin väg.
Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger ej åt alla, ty, såsom
nyss nämndes, han genomskådar alla, och hans blick har, efter hvad det
påstås, ännu aldrig bedragit honom.
Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att skilja den verkliga
nöden från den låtsade, lidandet från skrymteriet, dygden från lasten.
Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i dessa ämnen än alla
polis-kommissarier och prester tillsammantagna inom barriererna af den
stora staden.
På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans lockar grånat.
Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som en silfverfrans kring hans
kala hjessa.
Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något af ålderdomen. Hans
rygg har kanske kroknat något på de sednaste tio åren, men han bär sitt
hufvud lika högt som i sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt
riktar mot himmelen, glänser ännu af ungdomens eld.
Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, fyllas skrynklorna och
han småler ofta, ty han talar ofta för sig sjelf och småler alltid åt
hvad han sjelf talar.
Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan man sluta till att
allt är godt.
Det säges att han hvarken har fränder eller närmare bekanta och att
ingen besöker honom, der han bor, äfvensom att han ute på gatan aldrig
visar sig i sällskap med någon.
Ingen tillhör den blå mannen, fast den blå mannen tillhör hela verlden.
Man tror sig ha uträknat att den blå mannen dagligen utgifver ganska
mycket pengar till uppköp af poletter på mat och ved, men ingen känner
hvarifrån han tager dessa pengar, emedan han aldrig tillhört något
välgörenhetssamfund, hvarken inom eller utom landet.
Man gissar att han i sin ungdom ärft eller förvärft en större
förmögenhet, men ingen vet hvar han insatt sina kapitaler eller uppbär
sina räntor.
De vidskeplige anse honom stå i förbund med osynliga makter, öfver-
eller underjordiska, goda eller onda, och kanske tro de helst på hans
beröring med de sednare, emedan dessa vanligen betraktas såsom större
affärsmän och penningkarlar än de förre.
Ingen vågar dock påstå att den blå mannen af dem han hjelpt fordrat
någon förskrifning, vare sig med svart eller rödt bläck, och till ondt
har man aldrig hört honom råda.
Den blå mannen har aldrig bebott någon annan lokal än det der
hvalf-rummet vid rue de la Paix.
Men huset, hvartill berörde rum hörer, har icke alltid varit så stort
och grannt som det nu är. Det har under årens lopp ombytt flere egare
och derunder blifvit utvidgadt både på höjden och bredden.
Men under alla dessa förändringar har den blå mannen bott qvar, och det
säges, att han af husets förste egare betingat sig rättighet att bo der
till döddagar.
Den blå mannen har således blifvit ett onus för de sednare husvärdarne.
Hans rum, beläget åt gatan, skulle vara särdeles tjenligt till en mindre
salubod, och en salubod vid rue de la Paix, om än aldrig så liten,
inbringar en betydlig hyra.
Derför ville gerna husvärdarne blifva qvitt en menniska, hvilken endast
gjorde dem godt, som icke voro husegare.
Men då de icke kunde uppsäga honom till afflyttning, togo de sig till
att orimligt öka på hyran.
Det var isynnerhet tvänne husvärdar som gjort sig skyldiga till detta
prejeri.
Men man berättar, att den ene af dem kort tid derefter nödgades göra
bankrutt och att den andre en morgon befanns hafva hängt sig på
fönsterposten.
De sednare hyresvärdarne, ehuru för öfrigt icke troende på skrock,
misstänkte likväl att Guds välsignelse möjligtvis hade något gemensamt
med den blå mannen, hvaraf följde att de nedsatte hyran till dess första
belopp, och man har icke hört att någon af dem bankrutterat eller hängt
sig.
Det nämndes att den blå mannen aldrig tog emot besök af någon. Men det
vore fruktlöst att besöka honom, emedan, till följd af hyresgästens
utgång tidigt på morgnarne, luckorna för hans kammarfönster hela dagen
äro tillskrufvade och nyckeln till dörren beständigt liggande i hans
ficka.
Men den blå mannen har icke ens någon betjent eller städerska, som kunde
taga emot visit-kort, i fall man vore hugad att lemna honom ett sådant.
Nyfikne, som velat veta huru en menniska, hvilken de ansågo för rik,
bergade sig utan betjent eller städerska, hade flere gånger lemnat sina
sängar mycket tidigt enkom för att gå förbi fönstret till det
besynnerliga hvalf-rummet.
De hade då funnit fönstret öppet och den blå mannen sjelf stökande
derinnanför med uppbäddning, sopning och damning.
De nyfiknaste hade gått fönstret så nära som möjligt och dervid blickat
in i hvalf-rummet, hvars hela bohag med lätthet kunnat uppfattas i en
enda blick.
De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste enmanssäng, en ännu
tarfligare stol och ett bord, som kunde räknas till de fördömliga bland
bord, emedan det stod lutande och icke uppbar något annat än ett halft
dussin böcker med fula, af ålder brynta pergaments-band.
Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, nämligen en
halfannan aln hög sten i form af ett altare och hvilken står invid
väggen midt emot fönstret.
Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. Hvad kan väl ett
sådant altare betyda?
Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har hört att han bigtat
sig för någon prest.
Blå mannen är således ingen gudfruktig man.
Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske tillbeder han, lik
Socrates, den okände guden, hvilkens kropp är himmelen och hvilkens
skugga är solen.
Det är klart att ett sådant original som den blå mannen långt före detta
ådragit sig allmänna uppmärksamheten.
Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och de sämre upprepa
ofta hvad de bättre säga.
Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom på boulevarderna.
Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: “Se der den
blå mannen“, och allas hufvud blottas för honom, allas blickar följa
honom, så länge han synes, och tårar af tacksamhet glittra i den blå
mannens spår.
Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se hur det glittrar i
spåren.
Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära lön eller
fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, utan äfven uppmanade
dem till frid och tålamod, utnämnde år 1840 den blå mannen till riddare
af heders-legionen.
Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den blå mannen en
bekymmerfull dag.
Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men man sade honom att det
var nödvändigt för efterdömets skull.
Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och flere sådana
skola snart komma efter, och ju flere ordensband, desto flere poletter
på mat och ved.
Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den blå mannen, som
icke var egoist, icke heller hade något emot konkurrensen.
Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå rock och
började så rustad ånyo sin vandring.
På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom åt en småpjoskig
person. Ordensstjernan hade för honom sjelf blifvit en polett på sundt
förstånd.
När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en mängd folk, af hvilka
somliga lyckönskade honom till den skedda riddare-utnämningen, andra
förargade sig öfver att han icke blifvit officer af samma orden, i
stället för simpel riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan
snart skulle äta upp de fattiges poletter.
Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade så liten välsignelse
med sig; men han bar den dock tåligt i tre månader, alltid väntande att
flere stjernor skulle uppenbara sig på folklifvets mörka horisont.
Men han väntade fåfängt.
Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. Jordens hafva
planeternas natur och kunna endast lysa, när de vända sig mot den sol,
af hvilken de mottagit glansen.
Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och dag in, vilja gå
med fickorna fulla af poletter på mat och ved? hvilken skulle väl på
folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar nännas sätta den lackerade skon,
som blifvit van vid boulevardernas makadamiserade bana?
Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen af sig
heders-legionen, och man påstår att han förvandlat den i
fattig-poletter.
Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå mannen ser det ej.
Och huru skulle han också kunna se det, han som icke en gång ser
tacksamhetens tårar i folk-qvarteren!
Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater stormade en högvakt i
Champs-Elysées, satt den blå mannen vid sitt fönster, hvars nedersta
ruta var öppnad.
Det hade på många herrans år icke händt att den blå mannen varit hemma
vid den tiden på dagen. Också syntes den blå mannen ingenting mindre än
belåten med ett dylikt ovanligt förhållande.
Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom sitt bleka,
bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, antingen för att inandas
den friska februari-luften eller också för att lyssna till hvad som
hände på gatan.
Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, tycktes icke
kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, åtminstone för denna afton.
Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga.
De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan hvarje hus, voro
nu alla stängda.
Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven folktom. Också
hade polisen icke aktat nödigt att der utställa någon bevakning, hvilken
deremot var oumbärlig på andra håll.
“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå mannen för sig
sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet menniskan af Gud, för
att af henne mångdubblas och göras fruktbart ... Ja, denna dag är en för
alltid förlorad dag!“
Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något om kejsar
Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken han icke gjort något godt.
Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen har räknat en på
detta sätt förlorad dag till sina förluster.
“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen suckande, “ingen i
Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat se sin gamle vän ... Man känner
honom ej mer, man hörer honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ...
Jag har förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit
hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... de hafva skonat
mitt blod, men de ha sönderslitit mitt hjerta!“
Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer.
Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola sörja, nämligen att
ingen denna dag velat emottaga hans gåfvor.
Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen i hans sorg.
Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på fönstret.
Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken stannat utanför
porten till det hus, som var närmast det hvari han sjelf bodde.
Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen och en kusk satt
på sitt tillbörliga ställe.
Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna kring kuskens
hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver porten, framför hvilken vagnen
höll.
Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens ögon länge hvila.
Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina dystra
betraktelser.
“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma på gatorna, hus gå
upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur enkor ... Enkor och faderlösa
barn!“ upprepade han, sprittande till, “jag skall då få mycket att
göra!“
Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans tunna läppar.
Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, tycktes något mildras
af tanken på de olycklige, som det kanske en gång blefve honom
förbehållet att trösta och hugsvala.
Han tystnade och började räkna på fingrarne.
Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån hans hjelpsamhet skulle
vara tillräcklig för de många, som kunde behöfva den?
Han upphörde att räkna, sänkte både hufvud och händer.
Han hade förlorat siffran vid gränsen af sin egen förmåga.
Han kände sitt hufvud värka och närmade det ånyo intill den friska
luften.
Då uppfångade hans öron följande med låg röst förda samtal från gatan.
“Flauret!“
“Ja, monseigneur.“
“Du har fått order?“
“Ja.“
“Du kör först öfver Vendôme-platsen och rakt fram till rue de Rivoli.“
“Ja, jag vet.“
“Sedan följer du rue de Rivoli tilldess du kommit förbi norra flygeln af
palais de Tuileries.“
“Ja.“
“Derefter viker du af till höger in på place du Carrousel.“
“Ja.“
“Du far igenom södra flygeln af slottet, och när du utkommit på quai du
Louvre, kör du öfver pont Royal.“
“Öfver pont Royal, ja, monseigneur.“
“Hela denna väg kör du med vanlig fart.“
“Ja.“
“Men när du väl kommit öfver bron, ökar du farten.“
“Ja, jag kommer ihåg, monseigneur.“
“Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste vägen till rue
S:t-Etienne.“
“Ja, till rue S:t-Etienne.“
“Och der stannar du.“
“Skall jag köra ända fram?“
“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“
“Jaså, jag stannar der?“
“Ja, och der får du vidare order.“
“Af baronen?“
“Ja, af baronen.“
“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“
“Nej, monseigneur.“
“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“
“Det skall lyckas, monseigneur.“
Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas och
tillslutas.
Det blef ånyo tyst på gatan.
“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var också hans
röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga kuskbocken der och
i det granna livréet? ... Men hvem talade han med? ... hvem var den han
kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva med
Flauret?“
Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från
gatan.
Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från
Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden.
“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för att
mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är då den
varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till ett
föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt och
känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens röst,
utan lemnar det uteslutande åt högmodet och egoismen ... Det är de
förnämas högmod som sårar medelklassen och de rikes egoism som upprörer
samhällets fattige och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och
egoism! se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på
jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds besök hos vårt
förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från
lidelsernas stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är
städad, kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När
skall den himmelske gästen för evigt bo deri?“
Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo.
Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag.
Tjugonde kapitlet.
Barrikaden på S:t-Honoré.
Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och
hvilken leder till place de la Madeleine.
Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af
dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig
fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen
öfverrumplat på deras poster i gathörnen.
Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en
omnibus, hvilken genast anhölls.
Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med
mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och
sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata,
iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.
“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.
Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora
kullvräkta vagnen med stenar.
Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett
bevakade de fångna municipal-gardisterne.
“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme
kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt
omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ...
Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man
tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det
icke så?“
“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och
slag.“
“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med
stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades
bara det.“
“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.
“Ja visst, om man tvingar mig.“
“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken
med len hand.
“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga
smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans
upprifning och vagnens fyllande med sten.
Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till
ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan
öfver Paris.
Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har
sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.