Dansösen och lakejen.
Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor
mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i
årlig ränta.
För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit.
Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes
journalister stått på hennes fingerspetsar.
Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon
juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville.
Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu
kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes
lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra
henne i den förskjutnes famn.
En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig
lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin
grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda
guld-galoner.
Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig
blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet.
“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de
friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa.
“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en
underdånig bugning.
“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d.
konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor.
“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en
hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin
välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet
beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de
blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“
Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens
sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en
rosensten, strålar en diamant.
Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt
sångerskor och dansöser buketter med briljanter i.
Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och
en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet.
En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen
i dansösens förmak med en ny bukett i handen.
Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången,
men daggdropparne äro flere och större.
“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som
likväl icke för mycket kan beundra buketten.
“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en
lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna
bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl
anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“
“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga
hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det
hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot
solstrålen, som skjuter in i rummet.
“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne.
“Ingen?“
“Ingen.“
“Hans höghet är från främmande land?“
“Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“
Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk prins. Ingen profet
är aktad i sitt fädernesland. Dessutom gläder det henne att han är
kronprins.
“Hans höghet är ung?“
“Han har nyss fylt sina femtio år.“
“Han reser då för sin helsa?“
“Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“
Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: Ingen är så lätt att
bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, och 2:o) den, som är 50 år,
samt 3:o) den, som älskar konsten och vetenskaperna; och när de tre äro
förenade i en person, då — då —
“Hans höghet logerar?“
“Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“
“Ej i Paris?“
“Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“
“Vid S:t-Germain?“
“Närmare.“
“S:t-Cloud?“
“Närmare.“
“Hvar då?“
“Jag är förbjuden att säga det.“
“Hans höghet tar då icke emot besök?“
“En enda gång har konungen af Frankrike besökt honom.“
“Han tar endast emot konungar?“
“Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför alla konungar i
verlden.“
“Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar dansösen, lekande med
buketten.
“Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets blommor“, svarar
lakejen med en djup bugning.
“Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“
“Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet
skulle bli omätlig.“
“När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“
“Det är då ert alvar, madame?“
“Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag blott visste ...“
“Hvad?“
“Att hans höghet med nöje ...“
“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men jag bör kanske
icke säga det.“
“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet.
“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom,
skulle jag föra er till hans villa.“
“När?“
“Kanske ni hade tillfälle i afton?“
“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“
“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han får höra att ni
vill komma i afton.“
“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“
“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn
stanna utanför er port?“
“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, som icke kan
dölja sin glädje.
“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“
Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet.
Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu
aldrig mankerat någon furste.
“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty ...“
“Ej ett enda ord, monsieur.“
“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“
“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“
“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet
skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han skulle besväras deraf och
kanske finna sig föranlåten att resa.“
“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... Bed hans höghet
lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig förrådt någon.“
Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin i ansigtet, när
hon talar på det sättet.
“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo.
“Klockan åtta.“
Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig.
“Men, madame“, yttrar han stannande.
“Ni har något att säga mig?“
“Jag vet icke om jag kan säga det.“
“Men så säg då.“
“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“
“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“
“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen i Bayern och ett
diadem af kejsaren i Ryssland.“
“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett leende, som endast
den kan ega som eger presenter af monarker.
“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om ni förrådde mig, om
ni för hans höghet ...“
“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad är det som hans
höghet ämnat?“
“Äfven gifva er ett smycke, men ...“
“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon.
“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller konung, vill likväl
ej gifva er ett smycke sämre än deras.“
“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken godhet!“ ropar
Clary nästan med tårar i ögonen.
“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, fruktar ...“
“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“
“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“
“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge
på mig i afton.“
“Både det kejserliga och det kungliga?“
“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få
pryda sig med sina förnämsta smycken.
“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“
“Var lugn, monsieur.“
“Således i afton klockan åtta?“
“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och
vördnad!“
“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“
Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar:
“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin
kommer i afton.“
Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt,
tager den ståtlige lakejen afsked och går.
Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med
sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit,
förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven.
På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens
förmak.
Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld
och gnistrar af juveler.
Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor.
Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från
czarernes land.
Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar
likväl af beundran.
Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig
frikostighet.
Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare
med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att
höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så
svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af
Tysklands mäktigaste riken.
Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer
sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en
nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma.
Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, hvarefter det
bär af öfver gator och torg, genom barrierer och befästningar — den
ilar, den flyger.
Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen.
Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr.
“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige.
“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af
otålighet.
“Gå försigtigt utför fotsteget.“
“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen ganska
riktigt.
Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat
än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta
dôme.
“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, “men jag hade
glömt en vigtig sak.“
“Hvad är det?“ frågar dansösen.
“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller,
hvaruti ni hänryckt verlden.“
“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring
sig.
“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid
första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“
“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då,
monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ...
Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“
“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni
måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga
befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit,
Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En
sylfid i pels, o min gud!“
Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i
ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas
skuldror.
“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till
fullt medvetande af sin belägenhet.
“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är
spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord,
sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i
Père-Lachaise.“
“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.
“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“
säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det
andra.
“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary.
“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet och odödlighet,
se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt diadem! o Ryssland! o
Ryssland! ... Men Bayern totar också till ... Lola Montez skulle
bestämdt rifva ut ögonen på er, om hon såge er med detta halsband ... Ni
mister era juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon,
era undersköna, blixtrande ögon.“
Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar.
Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges rymliga fickor.
Förtviflad vrider hon sina nakna händer.
“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; “det är
först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och
hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt,
det är följden af att lemna konsten för flärden ... Stå derför
beskedligt stilla, medan jag ...“
“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“
“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? ... jo visst
... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem! ...
Min gud, hvad ni har hårdt tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni
vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen,
Peupin, nu är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni
har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“
“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin.
“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst från vagnen.
“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen.
Peupin hoppar bakpå och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och
fattar tömmarne.
Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt
fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den
trakt, hvarifrån bullret höres.
Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men
anspråkslösa perlor.
“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande
händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan)
“Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än
verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“
* * * * *
“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu
slutat sitt arbete med tredje pungen.
“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin
berättelse.
“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“,
sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn
morgonrocken, perukmakaren och lakejen.
Pater Brédôt var rörd ända till tårar.
“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som
brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“
“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge
delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta
hand tvänne rullar louisd’orer.
“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist var här“, sade
Plichon, vägande rullarne i handen, “eller också är det mindre än
tretusen francs.“
“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? ... det är verkligen
ej mera än tvåtusen, min son.“
“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade Plichon
melankoliskt.
“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet kan tusendubbla de
tvåtusen, kan jag deremot ej utan den största fara förvandla
hundraelfvatusen fyrahundra, om det också icke vore mera än till en enda
franc ... Att eröfra är en ringa sak för en man med snille, men att
vårda och bibehålla det eröfrade, är något hvarpå de största snillen
strandat ... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière[3], som jag
å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“
“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, svarade Plichon,
“men icke från galererna i Toulon eller Brest ... Vet ni, min far, när
jag tänker på Toulon och Brest, så riktigt svettas jag.“
“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, förmanade den
andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets armar räcka vida
längre än till Toulon och Brest, i fall ett olyckligt öde skulle föra er
dit ... Var derför lugn och fortfar såsom hitintills att tjena den
heliga saken ... Ni är en af dess verksammaste händer och ni gör allt
med sådan urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger,
utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“
“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade Plichon ganska
anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk har nästan aldrig någonting
att vara af med ... Sådant folk kan gerna sofva för öppna dörrar, utan
att befara något ... Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar
bort både eder och min tid.“
“Ni ämnar gå?“
“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en affärsman som
jag måste vara med i den allmänna rörelsen ... Jag ser i alla
minister-kriser en försynens skickelse, ty de förorsaka demonstrationer
och folksamlingar, och parisaren har aldrig ondt om pengar, när han är
ute för att köpa kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en
ganska stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan ficka.“
“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en börs, såsom
fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda oss många
olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret på Vendôme-platsen ...
Men à propos, den unge mannen, min förre granne, lärer hafva visat sig
igen ... Ni skulle icke händelsevis ha sett honom?“
“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre
kretsar.“
“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som
ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“
“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade
Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta
med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“
“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som
förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“
“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“
“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i
den vägen.“
“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om
motsatsen.“
“Hvad menar ni?“
“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era
innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af
de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“
Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand
under kaftanen och ned i ena byxfickan.
“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“
Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti.
Broder Brédôt blef mycket flat.
“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och
skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ...
Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut
handen efter diamanten.
“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt
mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den
glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå.
Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände
slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren.
Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande
pungarne och närmade sig spiseln.
Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen.
Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne
försvinna i det hål, som derigenom uppkommit.
Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan
med kol och aska.
Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag på en klocka
hördes från de yttre rummen.
Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat slagen, tände ånyo
vaxstapeln och gick ut.
När han för andra gången återkom, följdes han af baron S:t-Bris, som,
utan att taga af sig kappan, slog sig ned på en stol.
“Ni kommer till fots, baron?“
“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända om och fara hem
... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, åtminstone för det
närvarande.“
“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska muntert.
“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid något att betyda,
som ni vet.“
“Det har mycket att betyda.“
“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“
“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“
“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine mött flere
folkhopar som ropat ...“
“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner ingenting hvarken
ovanligt eller olyckligt deruti.“
“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det är, om ej just så
ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“
Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne.
“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ frågade han
slutligen.
“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke för att tala om
det som jag nu kommit hit ... Jag har varit vid icke mindre än fyra
barrierer och funnit att icke en gång en katt kan smyga sig ut obemärkt.
Följaktligen är det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag
likväl hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“
“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“
“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags talade om.“
“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå för sig.“
“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“
“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, anmärkte brodern
leende.
“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs på bordet; “jag
öfverlemnar derför åt er vänskap och smak att ordna allt med möjligaste
prydlighet och beqvämlighet.“
“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern med en blick
på börsen.
“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu icke funnit spåret
efter den der arbetaren?“
“Jag har folk ute i alla väderstreck.“
“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste af
allt.“
“Jag vet det.“
“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar hans hjerta.“
“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin kunnat föreställa
sig.“
“Har ni råkat Flauret i dag?“
“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för några timmar
sedan.“
“Var han nöjd?“
“Ja, i dag var han mycket belåten.“
“Men i morgon är han det kanske ej?“
“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet är sällan
långvarig.“
“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt och hans belåtenhet
evig.“
“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade den helige med ett
lätt grin.
“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, återtog han efter en
stunds tystnad.
“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade baronen.
“Och vår tjusande markisinna?“
“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme och hela det heliga
kollegiet hos sig.“
Ånyo ljödo fem slag på klockan.
“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande sig upp från
stolen.
Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills haft dold
under kappan och den han nu fästade för sitt ansigte.
Sextonde kapitlet.
Scener aftonen den 21 Februari.
Första scenen.
(Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför
marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män.
Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte.
Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten,
men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa.
Glasen synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser
af hela mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta
fiber är i oupphörlig rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den
sednare Thiers.)
ODILON BARROT. Anklagelse-akten verkade.
THIERS. Guizot log. Men hans leende var månens bakom molnet.
ODILON BARROT. Vi hafva instält banketten, men skall morgondagen aflöpa
utan oroligheter?
THIERS. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren kan det ej.
ODILON BARROT. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse.
THIERS. Bah!
ODILON BARROT. Och att äfven republikanerne ...
THIERS. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden behöfver man ej
nedrifva murarne för att bygga om grunden. Er hand, Barrot! (Barrot
lägger sin hand i Thiers’.)
THIERS. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa händer vid
rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden för Ludvig Filips tron
och Frankrikes lycka.
ODILON BARROT. Akta! det sprakade en gnista på er sidenrock.
THIERS (far med handen öfver morgonrocken). Jag tyckte snarare att det
osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt ett hål i era pantalonger.
ODILON BARROT (skjutande sin stol tillbaka). Vi sitta kanske för nära
elden.
THIERS (äfven skjutande sin stol tillbaka). Eller också ha vi lagt för
mycket ved på den.
Andra scenen.
(Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en
skrifpulpet med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom
hvilken hänger ett större krucifix af förgylt silfver, står en
medelålders man med ungdomligt vackert ansigte, långt svart hår,
bruna eldiga ögon. I en gyllene ring, fästad vid en hvit snodd
som hänger ned från taket, gungar en hvit papegoja. Dörren till
rummet öppnas, och en annan äldre man inträder. Denne är kort
till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, ögonen stora
och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och
uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer).
MONTALEMBERT (skyndande emot den ankommande). Hvad nytt? ... Hvad nytt?
BERRYER. Godt!
MONTALEMBERT. Tuilerierna?
BERRYER. Hvimlande af adjutanter.
MONTALEMBERT. Gatorna?
BERRYER. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje gathörn.
MONTALEMBERT. Missnöjet stort?
BERRYER. Missnöjet allmänt.
MONTALEMBERT. Således godt!
BERRYER. Ja, Godt!
MONTALEMBERT (bugar sig med ett korstecken framför krucifixet). Amen!
BERRYER. Hämndens ögonblick nalkas.
MONTALEMBERT. Guds hämnd! (ett nytt korstecken) amen!
BERRYER. Kuriren?
MONTALEMBERT. Färdig.
BERRYER. Ej ett ögonblick att förlora.
MONTALEMBERT. Blott en dépêche till, och han flyger.
BERRYER. Enligt min sista underrättelse, är den höga familjen i Lucca.
MONTALEMBERT. Och skulle dröja der?
BERRYER. Tre veckor.
MONTALEMBERT. Inom åtta dagar är kuriren der.
BERRYER. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme vara vid
gränsen.
MONTALEMBERT. Hvilken olycka att han ej redan är der!
BERRYER. Ja, en stor olycka.
MONTALEMBERT. Men samma himmel, som mörknar för den ena halfrunden af
jordklotet, ljusnar för den andra ... Det kan ej misslyckas denna gång.
BERRYER. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu.
PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer vända
småleende sina ansigten mot papegojan.)
MONTALEMBERT. Hör vår lösen!
BERRYER. Guds röst.
MONTALEMBERT (med ett tredje korstecken inför krucifixet). Guds röst ...
Amen!
BERRYER. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda.
MONTALEMBERT (tagande från pulpeten en lista). Jag har redan uppsatt
förslag till den nya ministèren.
BERRYER. Ni också? ... äfven jag har ... (dragande ur sin fika en
lista).
MONTALEMBERT. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi jemföra.
(Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.)
BERRYER (läsande Montalemberts). “Berryer, konselj-president“, etc. ...
MONTALEMBERT (läsande på samma gång Berryers). “Montalembert,
konselj-president“, etc.
BERRYER. (med en bugning). Ah, ni har föreslagit mig till ...
MONTALEMBERT (likaledes med en bugning). Och ni mig.
BERRYER. Vi ha begge för ögonen haft den legitima och guddomliga rättens
seger.
MONTALEMBERT (blickande mot taket). Och kyrkans ära.
BERRYER. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men hvem af oss bli
president? ... hvem skall bestämma det?
PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer småle för
andra gången mot papegojan.)
MONTALEMBERT (med ett fjerde korstecken). Ånyo Guds röst! ... Henri cinq
skall bestämma det.
BERRYER. Ja.
MONTALEMBERT. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin såsom minister för
allmänna undervisningen?
BERRYER. Och ni de Beaudreuil?
MONTALEMBERT. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, är död och
hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i Frankrike.
BERRYER. Ah, jag förstår.
MONTALEMBERT. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, har berättat, att
han i afton ämnar utströ pengar bland folket.
BERRYER. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri cinq!“ från alla
trakter af staden.
MONTALEMBERT. Dessutom hafva alla de våra utskickat sin betjening för
att agitera arbetarne.
BERRYER (fattar en penna, öfverstryker och skrifver något på sin lista).
Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större ambassadörs-plats i
ersättning ... Jag har nu äfven på min lista hertig de Beaudreuil såsom
minister för allmänna undervisningen.
MONTALEMBERT. Bra!
BERRYER. Har ni i dag besökt ryska hotellet?
MONTALEMBERT. Ja, vid middagstiden.
BERRYER. Och?
MONTALEMBERT. Allt går bra. Ifrån det ögonblick Frankrike lyder sin
rätte konung, skall Ryssland förena sina bemödanden med våra, för att
betrygga Europas lugn och verldens lycka.
BERRYER. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, monsieur
Montalembert!
MONTALEMBERT. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig nog värdigt belöna
era stora förtjenster.
BERRYER (med patos). Så skola ånyo liljorna pryda Frankrikes frejdade
fana!
MONTALEMBERT (med ännu större patos). Så skall han då falla, den
förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens tron!
BERRYER (med en stor åtbörd). Och han skall dö i landsflykt, han och ...
PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer spritta
till och blicka för tredje gången mot papegojan, men småle icke.)
Tredje scenen.
(Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter
framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt
stämplade sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande
en mängd siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare
står bredvid honom.)
BANKIREN. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen i
treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen göra mig
... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle lägga sig att dö! han hade
en massa jernvägs-aktier, som han bestämdt hade sålt, ty han var alltid
en af de förskräckte ... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag?
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Monsieur har köpt mycket i dag.
BANKIREN. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt har aldrig börsen
varit sedan i Juli 1830.
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Jag kommer ihåg det.
BANKIREN. Och aldrig, det jag minns, har den på en gång stigit så högt
som första dagen efter de tre Juli-dagarne.
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Äfven det är sannt ... men ...
BANKIREN. Men?
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Om det ej i morgon, såsom monsieur tror, blir ny
ministère?
BANKIREN. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde med flere
officerare af national-gardet. Man skall vara döf, när appellen går, och
detta blir tillräckligt för att förmå konungen afskeda en ministère, som
nu mera är omöjlig.
ANDRE BOKHÅLLAREN (inskyndande glad). En glad nyhet! Monsieur Molé har
blifvit kallad till Tuilerierna.
BANKIREN (med triumferande blick på första bokhållaren). Hvad var det
jag sade? Innan natten är den nya ministèren bildad. I morgon stiger
börsen i ett steg till fem francs, men jag säljer ej. I öfvermorgon
stiger den ytterligare till fem, och jag säljer.
TREDJE BOKHÅLLAREN (instörtande). En ledsam nyhet! Monsieur Molé är icke
kallad. Konungen behåller sina ministrar.
FÖRSTE BOKHÅLLAREN (med en triumferande blick på bankiren). Hvad var det
jag sade?
BANKIREN (mörk i ansigtet). O min gud! Om det icke skulle stiga, om det
tvärtom skulle falla ännu mer! Det är icke möjligt. Konungen kan icke
med ens vilja stoppa hela affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som
köpt så mycket, så mycket! (springer upp förtviflad.)
TREDJE BOKHÅLLAREN. Det låter som skulle legitimisterne göra sig stora
förhoppningar.
BANKIREN (gående af och an). Legitimisterne, säger ni! Nå väl! Frankrike
har äfven under dem sett lyckliga tider. Må de segra, bara börsen ...
FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Men jag tror att republikanerne äro de som ha de
flesta jernen i elden.
BANKIREN (gående som förut). Republikanerne, säger ni! Nå väl! Amerika
är lyckligt och der gå affärerna bra. Må de gerna segra, bara börsen ...
ANDRE BOKHÅLLAREN. Men i beggedera fallen ha vi ju revolutionen för
dörren.
BANKIREN (slår sig för pannan). Revolution! ha! Ja, må hela verlden
störta i revolutioner, bara börsen stiger! (rusar ut med fingrarne i
håret.)
Fjerde scenen.
(En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett bord
brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet
sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.)
DEN BLEKE MANNEN (tager ett papper och penna samt skrifver följande):
“Klockan half till tio på aftonen inträder jag i mitt kabinett för att
dö. Jag är ej det enda offret för de financiella olyckor, som trycka
Frankrike. I banken ligga 260,000 francs i blotta billets de
complaisance, som jag ej kan infria. Jag väljer döden framför vanäran.
Jag har derpå förberedt min familj som bor i Laon.
_Louis Aigre_,
fyrtioett år gammal, diskontör och
riddare af heders-legionen.“
DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan
är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har
säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter
pistolmynningen för pannan.)
EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna!
DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar
dörren.)
BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej
för sent.
AIGRE. Du lefver?
BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet,
hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens
kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ...
AIGRE. Hvad?
BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för
morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar.
AIGRE. Nå?
BOUVET. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, är Justitia stum.
När den stora politiska vågen bär på sin ena skål barrikaden och på sin
andra kanonkulorna, hvem tänker då på de små balanserna?
AIGRE (med gladare ansigte). Du har rätt. Men skola vi derigenom slippa
betala?
BOUVET. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är säkert.
AIGRE. Och det är?
BOUVET. Att vi i värsta fall få något att skylla på. (Aigre kastar ifrån
sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.)
Femte scenen.
(En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på
golfvet, omgifven af en mängd arbetare.)
FABRIKANTEN (till arbetarne). Messieurs! det är mitt fullkomliga alvar.
Från denna afton stängas verkstäderna, och hvar och en af er är fri.
FÖRSTE ARBETAREN. Men derigenom blifva ju på en gång mera än tvåhundra
arbetare utan arbete.
FABRIKANTEN. Det smärtar mig lika mycket som er. Men är då jag den enda
som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, hvart I vänden er, skolen I
höra samma klagan, skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de
någonsin varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej med vanliga
medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig än ni. Er skall man dock
beklaga, men hvem beklagar mig?
ANDRE ARBETAREN. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner fylda från
golf till tak!
FABRIKANTEN. Sannt. Men hvar har jag köpare för mina tillverkningar?
Stillar man hungern med sidentyg? Släcker man törsten med kasimirer?
Ännu en gång, farväl, messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola
återse hvarann. (Arbetarne gå.)
FABRIKANTENS FRU (inträdande från ett sidorum). Du har då afskedat dem
alla?
FABRIKANTEN. Ja.
FRUN (dystert). Hvad skola de nu taga sig till, de arme?
HAN (kort). Det vet jag ej.
HON (med stadig röst). Du vet det.
HAN (förlägen). Nej.
HON. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut.
HAN. Nåväl?
HON. När du i afton lät dem gå, så var det icke för din skull, utan för
morgondagens.
HAN. Hvarför för morgondagens?
HON. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst?
HAN. Hm!
HON. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng och ändå slåss på place
de la Concorde med fyrahundra armar.
HAN. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, men möjligtvis
bättre.
HON. Bättre? för hvem?
HAN. För mig och andra arbetsgifvare.
HON. Bättre för arbetarne ock?
HAN. Hm!
HON. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort?
HAN. Nej.
HON. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och kämpat som en man,
men icke låtit dem ensamme blöda för en vinst, som aldrig skall blifva
deras.
Sjette scenen.
(Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera,
sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga
handlingar, sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna,
långlagdt, blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den
andre, som är yngre, har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den
förre är Guizot, utrikes-ministern och konselj-presidenten, den
sednare Duchâtel, inrikes ministern. En pendyl slår 10.)
DUCHÂTEL (resande sig upp från bordet). Klockan är tio, och jag skyndar
till Tuilerierna.
GUIZOT. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde visa er
anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren ... Ni har icke
läst den?
DUCHÂTEL. Nej.
GUIZOT. Jag har läst den.
DUCHÂTEL. Nå?
GUIZOT (ler föraktligt).
DUCHÂTEL. Det blir möjligtvis en ny emöt.
GUIZOT. En ny deportation af fångar, som staten får betala.
DUCHÂTEL. Nya barrikader.
GUIZOT. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att kosta staden.
DUCHÂTEL. Det kommer kanske äfven att kosta blod.
GUIZOT. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad dopet är för
menniskan.
DUCHÂTEL. Ni tror då att ingenting är att frukta?
GUIZOT. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning ...
Orleans, yngre grenen, har sett emöten på afstånd och är beredd ... En
vink af denna hand, och mot hvarje gatumynning gapar mynningen af en
kanon ... en annan vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en
tredje, och Paris är aska.
DUCHÂTEL. Men ...
GUIZOT. Ni är orolig, Duchâtel.
DUCHÂTEL (mycket orolig). Nej!
GUIZOT. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har en här af
trehundratusen elektorer ... Lita på den och var lugn.
DUCHÂTEL. Och ni?
GUIZOT (med högra handen på hjertat). Jag? ... jag litar på mig sjelf.
EN RÖST UTIFRÅN. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud!
DUCHÂTEL (tager bleknande ett steg tillbaka). Ha! hvad är det?
GUIZOT (med en blick på sidodörren). Det var blott min gamla mors röst.
EN GUMMA (trädande ut från ett inre rum, stapplande vid sin krycka). När
en moder talar till sitt barn, är det Guds röst som talar genom henne!
* * * * *
Emellertid närmade sig natten.
Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta fönster kan läsa
polis-prefektens proklamationer, äro grupper af folk samlade kring dem.
Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas och
bodarne stängas.
Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad.
Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast befolkade
qvarteren.
De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem.
Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner man att hotet
växer.
Komne från Tuilerierna, återvända de dit.
De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. De hafva icke hört
något huller, om icke timmarnes.
De kunna då säga:
“_Paris est tranquille._“
Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, vanligtvis
dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade.
På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller.
Ministèren kan då vara trygg.
Konungadömet kan sofva lugnt.
Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på ytan.
Paris sofver icke — Paris väntar.
Sjuttonde kapitlet.
Förmiddagen den 22 Februari.
Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster.
Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna.
Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm
i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna
sedan fordna emöter.
Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att
sätta dem i verket.
Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett
möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen.
Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas
fönstren, hvarifrån man lyssnar till:
“Allons enfants de la patrie!
Le jour de gloire est arrivé.
Contre nous de la tyrannie
L’étendard sanglant est levé.
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats?
Ils viennent jusque dans vos bras
Egorger vos fils, vos compagnes!
Aux armes, citoyens!
Formez vos bataillons!
Marchons! marchons!
Qu’un sang impur abreuve nos sillons!“
Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis
så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade
fönsterluckor till Girondisternes sång.
Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du
Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och
gå öfver Pont-Neuf.
Girondisternes sång är:
“Par la voix du canon d’alarme
La France appelle ses enfants.
Aux armes! dit le soldat, aux armes!
C’est ma mère, je la défends;
Mourir pour la patrie,
C’est le sort le plus beau, le plus digne d’envie.“
Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge
fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och
den sednare af uppoffringen för fäderneslandet.
De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss
utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna,
Honoré-gatan och kajerna.
Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti.
På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från
S:t-Germain.
“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken,
arbetaren med studenten, kroppen med anden.
Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de
bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare
än blicken kan mäta.
Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig
demonstration.
Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl.
Denna sång har sällan sjungits förgäfves.
Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt,
hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly.
Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde!
En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de
framtågande.
De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på
med oemotståndlig kraft.
“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss
passera!“
“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande.
“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi
vilja stanna, men att hela massan trycker på.“
“Tillbaka!“ fortfar officeren.
“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt
till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad
medborgare.“
Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.
Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika
åt sidan.
Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.
Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig
Deputerade-kammarens palats.
Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.
Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det
från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå
tvänne kanoner jemte sin service.
En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.
“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning;
“palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper
skulle våga storma det.“
Generalens ord var icke tomt skryt.
Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna
sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka
infanteri-bataljoner.
“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa öfver hufvudet.
“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen.
Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, hvarefter de
sticka dem i skidorna.
De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen från att komma
vidare.
“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock Armand.
“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne.
“Au diable!“
“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju hvarken fram eller
tillbaka.“
“Hvad hade vi då här att göra?“
“För det första visa herrar deputerade af majoriteten derinne att vi
lefva och ha helsan.“
“Och för det andra?“
“Helsa på dragonerne.“
“Allt det der är godt och väl, men ...“
“Men icke tillräckligt, menar ni?“
“Parbleu!“
“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar länge, innan man
hör åskan?“
“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade den otålige
poeten.
“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand.
“Nå?“
“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“
“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med
sjelfbelåtet utseende.
“Men er sista.“
“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den
skall bli min sista.“
“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens
hand.
“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“
“Ja, så hette den.“
“Jag har blott tre kupletter färdiga.“
“Hur många tänker ni då hafva?“
“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag hörde den fördömda
marseljäsen, som gud välsigne, och då måste jag ut naturligtvis.“
“Så sjung dem ni har.“
“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så att ...“
“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, ty vi ha lätt för
att lära oss era sånger.“
_Eugène._
“Si vous voulez savoir le fond de ma croyance,
En quelques mots bien courts ici je la dirai,
Je vais bien franchement montrer ce que je pense,
Et c’est du fond du cœur que je vous répondrai:
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux que le travail, cette mère féconde,
Elève ses enfants pour un meilleur destin!
Je veux de l’équité redresser la balance,
Je veux que l’oppresseur soit réduit au silence.
Voilà pourquoi je suis républicain!“
_Kör._
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
“Bravo, Eugène!“ ropade Armand.
“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar.
“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla sidor.
_Eugène._
“Poussière du passé, débris d’un autre monde,
Que les flots de l’oubli vous chassent de nos yeux!
Du crime et de l’erreur brisant la nuit profonde,
Le soleil du progrès s’est levé radieux.
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
_Kör._
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux — — —“
“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, vändande
ansigtet mot sin sqvadron.
“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom en under-officer,
höjande på axlarne.
“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad.
Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen af dem svarade.
Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och ännu högre vrede.
Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af dem öppnade
munnen.
Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo på axlarne.
Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad på kinden.
“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde han sqvadronen,
men hans röst var icke mer befallande, ty hans förvåning hade
öfvervunnit hans vrede.
“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting undfallit.
“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran.
Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande på detta sätt
folkets artighet.
“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker ni icke att vi
äfven kommit hit för att ge dragonerne lektioner i sång ... Påstår ni
ännu att vi stå här förgäfves?“
Eugènes ögon blixtrade.
Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans egenskap af patriot
att dragonerne utan särskildt uppdrag förstärkte kören.
“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran.
_Eugène._
“Le faible, trop souvent, succombant à sa peine,
N’entendait que ce cri: malheur sur les vaincus!
Il est temps que le fort sur son cœur le soutienne;
Mais pour qu’à tout jamais le mal ne règne plus,
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
_Kör._
“Je veux que le génie ait le sceptre du monde,
Je veux etc. — — —“
Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar och detta
skri kommer från place de la Concorde.
Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i det han kastar en
blick öfver folkmassans hufvud åt det håll, hvarifrån skriket kom.
Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen.
Armand och hans många följeslagare vända sig om, i afsigt naturligtvis
att se hvad som kunde vara anledningen till tumultet på andra sidan
bron.
Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för många hufvud, för
att de skulle kunna se något. Dessutom hindras de derifrån genom den
trängsel och oreda, som uppkomma deraf att alla vilja se och veta.
Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig för att
kritfärga deras kinder och komma deras händer att krampaktigt knyta sig
tillsammans.
Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt kunna se, äro de
personer som hafva den afundsvärda platsen i peristilen till
Deputerade-kammarens palats.
Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var det s. k. palais
Bourbon, består af tolf sköna korintiska pelare, uppresta af Poyet.
Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande
Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens sinnebilder,
dessa i sin ordning ledsagade af handelns, åkerbrukets, krigets, fredens
och vältalighetens genier.
Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars bredd och tolf
alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde fyra kolossala marmorbilder i
sittande ställning: Sully, l’Hôpital, d’Aguesseau och Colbert.
Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) palats utgör genom
sin peristil ett värdigt motstycke till Madeleine-kyrkans façade, som på
andra sidan bron och place de la Concorde samt vid slutet af gatan med
samma namn visar täflande sina stolta pelare.
Det är klart att man från en sådan peristil som den ifrågavarande måste
hafva den friaste utsigt öfver place de la Concorde och att ingenting
väsendtligare der bör kunna försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i
peristilen.
Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas strategiska
ställning och med förakt nedblickande på den sammanpackade och liksom af
en jernring omslutna folkmassan.
Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne i
sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för banken i
Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan de fleste af dess
ledamöter voro frånvarande.
Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt ifrågavarande ärende.
Det var då mycket roligare att språka sins emellan om dagens händelser,
under det att man fägnade sig åt anblicken af den storartade scenen
utanför, scenen af ett folk omslutet af soldater.
“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo i peristilen, “att
det är för att skydda en kammare, diskuterande ett bank-reglemente, som
man utvecklar så betydliga stridskrafter.“
“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl ingen som tror
det.“
“Kanske det är för att skydda det goda folket, som svettas dernere för
Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande och pekande ned på den
sammanträngda folkmassan.
“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, för min del, har
svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar man ej platsen? ... Har man
kallat hit öfver 70,000 man endast för att paradera? ... Eller anser man
pöbelns nackar hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“
“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er om motsatsen“,
inföll en högväxt, mager man med skarpa, utpräglade anletsdrag.
“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den tilltalade trotsigt;
“jag skulle hjertligt applådera åt den första choc, som gjorde place de
la Concorde slät som ett dansgolf.“
“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“,
svarade den magre mannen.
“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på ett sådant golf“,
anmärkte den trotsige.
“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med en ljungande blick.
“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna
på Afrikas slagtfält.“
“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“
“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; “ni talar som en
Bergets anhängare ... Det vore, min själ, ej rådligt att i era händer
lemna befälet öfver Paris.“
“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“
“Hvarför?“
“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett folk, som 1:o)
ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär annat än uppfyllandet af
dess lagliga rätt.“
“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess lagliga
rätt?“
“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda
persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“
“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“
“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och
ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på
place de la Concorde.“
“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“
“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde
eller någon annan plats.“
“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se
der! ... ah, ändtligen!“
Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills
icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far
deröfver.
Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk,
som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af
fontänerna, hvilka icke spelade den dagen.
Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den
med möda röra sig; nu flyr den.
Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det
att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och
Tuileriernas park.