I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.

Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet

mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig

några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar

spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och

förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med

fara att förgås i djupet derunder.

Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.

Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma

hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga

bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder

och dela sitt byte på korallernas bädd.

Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man

förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.

Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre

afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall

hon oftare erinrade sig den.

“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars

troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för

middagssolen.

Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående

på ett par alnars afstånd från honom.

Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.

På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu

den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde

upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske

kostat.

Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före

att svara.

“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att

vänta på svaret.

“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att

komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast;

“jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och

guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön

konst.“

“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini

sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt

Luxembourgs galleri?“

“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I

Louvern har jag dock varit ofta.“

“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta endast

inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog uppmärksamhet

de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“

Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af Delaroche,

föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse.

“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte hertiginnan;

“men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå figurer och

karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka

den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under

det han skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge ... Hur

rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka

fina anletsdrag, men på samma gång huru strålar ej denna blick, som

hvilar på den heliga boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ...

Den yngre brodern blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden,

prinsarnes ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att

han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina

vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står tjutande

vid deras blodiga lik.“

“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.

“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade

hertiginnan.

“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna.

“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte

hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ...

Kom!“

Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i

vanlig kroppsstorlek.

“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på

tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“

“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade

Armand.

“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står

framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ...

Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar

till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda

kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan

andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den

hämnd, hvartill de uppmanas.“

“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras

fädernesland!“

“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af

friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i

förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste

patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga

republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han

med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ...

Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“

“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd;

men ...“

“Men?“

“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade

Armand.

“Och hvad är det?“

“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något

dystert, något hemskt.“

“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som,

i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“,

yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.

“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och

öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han

velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg

blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika

fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver

folkets blindhet.“

“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“

“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska

historien.

“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar

konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och

likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det

var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade:

“Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara

sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon

som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af

ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en

gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner

ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“

“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand.

“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar.

“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin

panna och nedslår sina ögon.“

Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon

förstod hans mening.

“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt

gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken

på en annan tafla i närheten.

“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte

Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men,

monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“

“Ja, madame!“

“Hvad kallar ni då Marat?“

“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat

förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar

gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på

hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa

att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens

statsmän göra.“

“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när

hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan.

“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar ... Men

om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af någon idé, sann

eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter

mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta

storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans anletsdrag

... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt min enfaldiga tanke,

icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte der uttrycker vida mera

medvetslöshetens kalla prägel, än martyrens varma, himmelska lugn ... Af

alla figurerna på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och

hvarför? Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att

smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till strid det ädlaste

hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon har dukat under i striden,

och detta med rätta ... Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man

kan offra sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan

att följas till grafven af mördades skuggor.“

Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig

tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den

ingifvelse, hvaraf det genomglödgades.

“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon.

“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“

“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“

Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför honom lätt

och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon annan verld än

Luxembourgs galleri.

“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför en

annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende drottning

Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de mäktigaste riken

har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan

öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är nog

värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt utfördt ... Se hur

stela alla de der knäböjande figurerna äro och hvilken gul färgton

hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att det är en dödsstund som

framställes, men denna gäller ju endast den arma drottningen; men

hvarför gifva hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? ...

Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... Delaroche har

likväl målat många vackra taflor och anses med skäl för en bland

cheferne för den nya franska skolan ... Men denna tafla rättfärdigar en

anmärkning, som man ofta gjort emot honom, nämligen att han är för

klassisk för romantikerne och för romantisk för klassikerne.“

“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag mycket

tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve Eberhard af

Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver den seger han

vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden

fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte,

hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda stenen ... Ju

längre man betraktar det, desto mera tycker man det sträfva, ojemna och

hårda upplösa sig och försvinna ... det är som om små blad och blommor

växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en mjuk och

skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa stenen, och liksom

mossan är ett verk af jordens fuktighet och solens värme, så är också

det mjuka och förskönande uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens

tårar och det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur

orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“

Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det bästa

hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och med skäl

beprisade Judith af Horace Vernet.

“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon ånyo, “ty

jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda den, som man nyss

med sina smekningar insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om

uttrycket i Judiths ansigte?“

“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade

Armand.

“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och

blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och

hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke

erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att

Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat

Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt

fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter

sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt

förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är

otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“

“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det

största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den

beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt

och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af

sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer.

Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många

batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af

våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner.

Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes

allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna

uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla

broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att

taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle

kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och

förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess

prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han

ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva

funnits för honom.“

“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer

jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min

onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma

ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de

förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om

man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör

ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva

verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’

afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt

vemod i rösten.

“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand.

“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen

historia“, svarade hertiginnan.

“Sin egen historia?“

“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“

“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand

förvånad.

“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’

är måladt.“

“Det är?“

“Efter Allori’s.“

“Allori’s!“

“Ja, efter konstnärens eget.“

“Och han sjelf hade målat det så.“

“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den

olycklige konstnärens egna.“

“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“

“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“,

svarade konstnärinnan.

“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en

olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.

“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.

“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna

upplysa.

“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.

“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra

suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.

“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“

“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“

“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och

ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke

döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke

Allori.“

“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom

Judith med hans eget hufvud i handen?“

“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde

den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd

... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som

också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han

på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan

i Florens är Allori’s egen historia.“

“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och

svaghet icke utesluta hvarandra.“

“Ni anser Allori för svag?“

“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand.

“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan

småleende.

“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag, från

det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af henne åt

hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig gifvit henne

tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det

kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som föraktet och

hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det skulle hafva blifvit

min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god och ren som den var i

det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“

“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“

“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är,

enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med den sanna

kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget hufvud med mina

anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta inför samtid och

efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste

känsla, som himmelen gifvit jorden.“

“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den

blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott

gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske äfven

af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och

begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under det att en

lätt rodnad jagade öfver hennes kinder.

Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga för

att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg framåt och

stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den någon

synnerlig uppmärksamhet.

När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre verlden?

Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning, närmade

sig samma tafla.

“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den franska

skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig omkring Delaroche,

hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är

det minst lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen här

i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke är Ingres starka

sida: det är alldeles för grannt på en så dyster grund.“

“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.

“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön

Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för

att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en

bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna

... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“

“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp

af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand;

“riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är

tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en

sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“

“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i

ögonen, när ni ser på detta stycke?“

“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter

en stunds närmare granskning.

“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ...

Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa;

vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som

inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i

bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen

af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast

tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara

fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens

stråle.“

“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan

till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur

Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“

“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af

taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“

“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“

“Nej, madame.“

“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl

att jag undantager det stela och kalla.“

Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.

Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.

Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.

“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende,

“ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru

många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty

ni hade ingen Angelica, ni.“

“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“

ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer

ju alltid solen.

“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall

åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid

en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har

jag ej något vidunder att befara.“

Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom

honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt

hvilken han vände ryggen.

Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som

stod på ett längre afstånd från dem.

“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till

hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“

“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.

“Baron S:t-Bris.“

“Ja, baron S:t-Bris.“

“Och han umgås hos er?“

“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ... Jag

möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i

Luxembourgs galleri.“

“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest.

“Men hvarför är ni så orolig?“

“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan

d’Estelles sällskap.“

“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“

“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron

S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande.

“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.

“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket

oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.

“Hur då?“

“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min

kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“

“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något

ängslig.

“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det

hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå

under hemvägen.“

“Jag tackar er, monsieur!“

“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa

sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke

ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn

för att ...“

“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni

uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd

skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För

öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af

betjenterne.“

En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe,

der de stodo.

Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes

begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten

följde henne.

Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde

hertiginnan.

Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg

hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog

ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet,

förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes

tillhörigheter.

Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes

sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon

likväl icke emottog, till Armands stora tröst.

Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.

Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte,

besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och

uppmuntrande blick.

Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och

uppmuntrande.

Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att

dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig.

Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande

för sig sjelf:

“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än

man tror!“

Tionde kapitlet.

Hertigen och markisinnan.

Följande förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan d’Estelle

i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad hennes betjent, som stod midt

på golfvet, hade att berätta.

“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon.

“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur upp i vagnen.“

“Men han skulle likväl komma snart?“

“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“

“Ni vet icke hvem han for att besöka?“

“Nej, madame.“

“Hvad hörs det annars för nytt?“

“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu talar.“

“Hvilken?“

“Det blir ingen reform-bankett af.“

“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan obehagligt

öfverraskad.

“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen sammanträde

hemma hos monsieur Odilon Barrot.“

“Nå?“

“Och der har man beslutit inställa banketten.“

“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. “Vet man orsaken?“

frågade hon högre.

“Man fruktar att regeringen ...“

“Hvad?“

“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk samlingar både

på Madeleine-platsen och andra platser.“

“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har man då icke redan

beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af fruktan för polisen som man

instält banketten?“

“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland folket, sägs det.“

“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“

“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen inmarschera

oupphörligen i staden.“

“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“

“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås det åtminstone.“

“Än vidare?“

“Man har ropat: lefve reformen!“

“Och byggt barrikader, förmodar jag.“

“Det har jag icke hört, madame.“

“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon förtrytsamt för sig

sjelf; “men ropa, det kan man, bara ropa, ropa, liksom vore Paris och

Jerichos murar detsamma ... Hvilket elände, hvilken feghet!“

“Har madame något vidare att befalla?“

“Nej.“

“Jag får då gå?“

“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade i dag?“

“Endast tjugu, madame.“

“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många utdelades i går?“

“Femtio.“

“Och i förrgår?“

“Hundratjugu.“

“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“

“Det har jag svårt för att säga.“

“I morgon blir det blott tio.“

“Det är mycket möjligt, madame.“

“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur det är hos våra

grannar?“

“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos dem, ty i dag har

jag icke mött en enda fattig på gatorna inom S:t-Germain ... Men det var

sannt, man är i alla husen sysselsatt med att laga portarne, att sätta

nya bommar och lås ...“

“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som dagligen öppnas för

de fattige och behöfvande?“

“Det är så många fattige och behöfvande som icke gått genom denna port“,

svarade betjenten med en ryckning på axlarne.

“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur är det nu med vår

port?“

“Den är nyss reparerad.“

“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon annan

än hertigen.“

“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han aflägsnade sig.

“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“,

sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de

väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i

Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“

Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade.

Hon trodde sig höra steg i yttre rummet.

Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde.

Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och ögonlocken lågo

stela och tunga som bly öfver sina glober.

Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära divanen,

sjunkande ned deruti.

“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började markisinnan,

“och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på

hvad min betjent nyss berättat mig.“

“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ...

hvad är det man berättat er?“

“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett,

som icke blir af.“

“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare.

“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga

demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ...

Jag kunde nästan ha sagt det förut.“

Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.

“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt

högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle

verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer

åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och

denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma

i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“

“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.

“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är

ni det kanske mindre än någonsin.“

“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade

hertigen.

“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.

Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade,

hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han

återvände till sin förra plats i fåtöljen.

“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.

“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort

honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är

förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni

nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga

huru er hertiginnas onkel befinner sig?“

“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma.

“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande.

Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han

närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt

förra tillstånd, snarlikt en dvala.

Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen.

När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar.

“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.

Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara.

“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.

Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen.

Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller

anblicken af denna qvinna?

“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera

verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden

öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.

Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild.

“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en

lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och

stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens

ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni

dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“

“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin

panna.

“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till

lekkamrat åt den förre.

“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert

leende.

“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon

vårdslöst.

“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.

“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och

hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni

förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man

känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är

kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än

var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men

att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt

er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset,

sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den,

hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens

skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men

icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att

hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er

medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att

drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“

“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur

vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill

att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den

olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ...

Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“

Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.

“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så

mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till

Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni

älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era

fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska

ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der

vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en

ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en

uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den

tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför

verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och

detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag

sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder

slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden

gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids

sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“

“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna

er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“

“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“

yttrade markisinnan vårdslöst.

Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja

alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.

När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka

på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla

försåtliga ordet.

“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års

tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en

olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ...

Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var

grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni

hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne

onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq

skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era

lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge

beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula

... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att

söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den

blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I

stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället

för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af

de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte

och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris

för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till

konselj-president kanhända, om icke jag?“

“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.

“Ja, hertig“, svarade markisinnan.

“Och de två millionerna?“

“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall

emottaga.“

Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men

bestörtningen var större än förundran.

Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde,

troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det

derför att hon har en häst i sigte.

Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut,

förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.

Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var

närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas

rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll

honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och

stormen.

“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt

icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel

fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte

konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni

icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att

oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma

gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke

doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere

offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är

tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort

och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan

väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen

och står nu segrande vid den rika skatten.“

Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till

markisinnans ord.

Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något

klarat hans panna och lifvat hans blick.

“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt,

och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni

försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“

“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade

markisinnan.

“Jag afvaktar slutet med otålighet!“

“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men

allt det der är icke nog för er.“

“Hvad menar ni?“

“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och

utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl

tillmurad, är likväl en ihålig väg.“

“Jag förstår er.“

“Nå?“

“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny

graf?“

Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.

“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen.

“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er

bödel.“

“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ...

hon skall icke misstänka något.“

“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det

andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“

“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke

tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig

deröfver.“

“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med

blandning af harm och förakt.

“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika

främmande för henne som hon för mig.“

“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan

hånande.

“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga

deltagande jag hyser för henne.“

“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“

Hertigen teg och såg ned på mattan.

“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes

förtroliga förhållande till S:t-Bris?“

“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“

“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt;

“men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit

er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert

hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“

“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen.

“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“

“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“

“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er

olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas

från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“

“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“

“Hvilka?“

“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som jag, den skandal,

som skulle uppstå af en dylik rättegång, och för det andra vet hon nog

att hon ingenting kunde bevisa.“

“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan.

“Hvad då?“

“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som bär namnet

S:t-Bris.“

“S:t-Bris?“

“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne man.“

“Nej, jag har ej glömt dem.“

“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“

“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“

“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det kunde falla honom in

att mera älska den bleka hertiginnan än det röda guldet.“

“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“

“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de

Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn,

kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma

fråga röjde.

“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade

hertigen.

“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik

förändring?“

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom

markisinnan.

Hertigen såg på henne med en frågande blick.

“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för

lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem

gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som

omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era

nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa

odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det

för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta,

när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för

sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“

“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro.

“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten.

“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade

markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt,

gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var

således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro

ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför

den Gud, som emottog våra eder.“

Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun.

“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville

bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid

biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår

legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen,

hvari han satt.

“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill

vara hertiginna de Beaudreuil.“

“Min Gud! min Gud!“ våndades denne.

“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags

bestämdhet, som icke låter pruta med sig.

“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri.

“Jag“, svarade markisinnan lugnt.

“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från

fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig.

“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet

stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“

“Ni hotar?“

“Jag varnar.“

“Ni söker kanske tvinga mig?“

“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“

“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna

tvinga mig!“

“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“

“Ni, min medbrottsling!“

“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag

som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“

“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och

döljande sitt ansigte i dess kuddar.

“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er

svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro

mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det

har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en

lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress

åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag

kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ...

Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“

“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare

stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom

är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi

gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er

sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort

alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad

kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och

hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska

hvad jag skapat.“

Elfte kapitlet.

Baron S:t-Bris.

Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne

och markisinnan närmade sig dörren.

Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.

“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“

“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade

betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att

framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“

“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris,

hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.

“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.

Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren

stängdes till.

Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre

rummet.

“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och

hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron

S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den

äran att träffa begge tillsammans.“

“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer

både mig och hertigen?“

“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den

andra.

Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis

brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.

“Nå, till saken“, påminde markisinnan.

“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade

baronen.

“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.

“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den

sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“

“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som

ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke

misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni

träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“

“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“

“Hur då?“

“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“

“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar

af konstnärer.“

“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas

olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en

bland de minst lycklige.“

“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“

“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag

tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“

“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“

“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss

ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra

vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“

“Nå, hvem menar ni då?“

“Armand Cambon“, svarade baronen.

“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.

“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina

dystra fantasier.

“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet

när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom,

knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje

nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“

“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.

“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och

med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“

“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“

“Ja visst.“

“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer

intresserad.

“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O!

hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva

ögon för hvarandra!“

“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.

“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.

“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand

Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika

införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“

“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala

förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“

“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan

afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan

hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni

hörde ej hvad de sade hvarandra?“

“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde

dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre

med ögonen än med öronen.“

“Nå hvad såg ni?“

“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“

“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.

Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i

boudoiren.

“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva

jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att

återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att

när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen

mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på

en gång.“

“Och hon?“ frågade markisinnan.

“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar

framför berättaren.

“Ni frågar mig om hertiginnan?“

“Ja.“

“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser

henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de

alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i

Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så

...“

“Så?“

“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var

ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon

...“

“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen

flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.

“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået

till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“

Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen

tillskyndade henne ett stort nöje.

Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa

motsatsen.

“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse,

hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort

ett synnerligt intryck på er.“

“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.

“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“

frågade markisinnan.

“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga

konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa

konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig

slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den

intressantaste af dialoger.“

“Nå, än sedan?“

“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror

mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att

tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att

ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när

bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“

Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att

hertigens sprutade eld.

Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse.

“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade

åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att

ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“

“Och arbetaren?“ sporde markisinnan.

“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot

eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på

golfvet ...“

“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte

ni icke ...“

“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande

till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var

förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro

... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att

med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste

bemärkelse bar hennes färger.“

Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt,

hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde

inom honom.

“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på

markisinnan och det andra på hertigen.

“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något

mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan

dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare

kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är

er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett

ansigte, strålande af skadefröjdens triumf.

“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade

rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till

Luxembourgs galleri, för att ...“

“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall

vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“

Tolfte kapitlet.

Café Procope.

Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har

man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både

i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella

förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.

Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare

större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.

Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore

grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som

skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme

öfver dem, som redan varit gifna.

Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret

förtjenar en särskilt beskrifning.

S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt

chokolad och vänta sina vänner.

Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han

hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som

sitter vid bordet närmast hans.

Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af

hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra

chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.

Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar

derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under

namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit.

Thé och chokolad sammanblandade!

S:t-Foix kan icke styra sig längre.

Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur!

det var en sakramenskadt dålig diner!“

Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för

enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär

upprättelse.

S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på

värja.

S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver

denna olycka.

“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en

sakramenskadt dålig diner.“

Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första

revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.

En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med

ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.

Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille

emot dem.

De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.

“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och

tryckande dem till sitt bröst.

Derefter skyndade de ut. Hvart?

Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis

Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i

Paris.

Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till

strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.

Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför

henne.

“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er

när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“

Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta

dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.

Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med

Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.

Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la

Révolution, att förenas med guillotinen.

I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa

tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat

att göra.

Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller

hört honom tala.

De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.

En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för

öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.

Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i

dennes öra.

Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.

Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång:

Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och

en af segern.

Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare,

sjönk han i verldshafvets vågor.

Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt

och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.

Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade

dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga

dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.

Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger

ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara

saker att omtala.

Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och

förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.

Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris

såväl för herrar som damer.

Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna

på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.

Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett

glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la

Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en

citronskifva uti.

De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.

Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga

än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan

läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden

hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i

beräkningen.

De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne

jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait

följande morgon.

Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid

utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det

så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram

genom de begge rummen.

Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken

de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan

vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket.

De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på

flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere

tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera.

Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis

reform-banketten.

“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“

“Ja.“

“När afgjordes det?“

“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog

länge och väl.“

“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som

man bort handla.“

“Slutligen tog Thiers till ordet.“

“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort

mindre än han.“

“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring

Paris?“

“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt

verk för ögonen?“

“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“

“Nå, hvad sade Thiers?“

“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i

full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till

Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn

vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de

fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“

“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden,

i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“

“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“

“Nej. Hvad har han svarat?“

“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att

låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid

Isly.“

“Sacre-dieu!“

“Au diable!“

“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“

“Hvad?“

“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“

“Ja, ja!“

“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner

sig.“

“Sannt!“

“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det

gäller?“

“Republikanerne kanske?“

“Ha, ha!“

“Legitimisterne?“

“Ha, ha, ha!“

“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de

förre för tronens.“

“Än köpmännen då?“

“Köpmannen, hans eget kött och blod?“

“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom

sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om

penningebristen och stagnationen i alla affärer.“

“Men armén?“

“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“

“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“

“Aldrig. Lefve linien!“

“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“

“Och Paris vill.“

“Ja, ja, Paris vill!“

“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“,

“Jo, de vilja.“

“Hvad?“

“Blifva ministrar.“

“Ha, ha!“

“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“

“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot

ministrarne.“

“Jaså, en anklagelse-akt?“

“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“

“Hur låter den?“

“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes

ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer

och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk

bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att

hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens

privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva

beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri

konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva

genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne

revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“

“Mustiga ord.“

“Men bara ord.“

“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“

“Ministèren skratta åt dem.“

“Konungen skratta åt dem.“

“Det blir muntert på höjden.“

“Bedröfligt på djupet.“

“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“

“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke

blandat sig i samtalet.

“Hvad för slag?“

“Hvarför skola vi skåda åt öster?“

“Ser ni icke molnet der?“

“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“

“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“

“Han är tokig.“

“Känner ni icke anletsdragen?“

“Hvilka anletsdrag?“

“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han

tecknade upp för oss.“

“Ni talar gåtor.“

“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“

“Vi förstå er icke.“

“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“

“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då

glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“

“Aha!“

“Ja, ja, nu förstå vi.“

“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera

ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från

Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde,

messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en

avant, citoyens!“

“Que la République française

Entraine encor ses bataillons,

Au refrain de la Marseillaise

A travers de rouges sillons.

Que la victoire de son aile

Touche nos fronts et cette fois

La République universelle

Aura balayé tous les rois.“

“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne.

“Men fortfar, fortfar!“ ropade några.

“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:

“Aux armes! aux armes!

Qu’on mette au bout de nos fusils

Les oppresseurs de ...“

Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss

inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet

omgifven af sina beundrare.

“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i

ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är

den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“

“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne,

hemtande andan.

“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.

“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår

hjelte.

“Ja, ja.“

“Men Lamartine har ...“

“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen.

“Lamartine har sagt ...“

“Hvad? hvad?“

“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade

undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan

annan följeslagare än min skugga“.

Ett allmänt jubel följde på dessa ord.

“Han skall ej gå ensam“, ropade en.

“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige.

“Paris skall följa honom med fötter och armar!“

“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“

“Frihetens gudinna med sin lager.“

“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“

“Aux armes! aux armes!

Qu’on mette au bout de nos fusils

Les oppresseurs de tous pays,

Les poitrines de Radetzkis!

Les peuples sont pour nous de frères,

Et les tyrans des ennemis.“

Trettonde kapitlet.

Invaliden.

Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och

en yngre man på place du Panthéon.

Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.

Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är

otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris.

Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i

centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under

Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till

kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde

byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom

talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af

Frankrikes tacksamhet.

Också bär frisen följande inskrift:

“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“

Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes

efter Juli-revolutionen.

Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna

vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när

himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.

Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i

Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager,

hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket

under första revolutionen.

Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med

krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde

dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.

Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda,

men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.

Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men

revolutionen rättvisan.“

Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla

prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och

karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med

facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att

upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:

“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“

Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många

andre krigare från kejsartiden.

Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man

en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.

Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens

förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern

Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.

Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle

skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett

pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar

eller brist på gäster derunder.

De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat,

voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.

“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.

“Ja“, svarade fadern.

“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“

“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men

icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det

blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ...

Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats

... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i

femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och

besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty

de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter

... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel

reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången

och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ...

Det står icke i mensklig makt att hindra den.“

“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora

parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’

fästningsverk“, yttrade Armand.

“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom

sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas

härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl

X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison

rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än

klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro

starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade

för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det

koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat,

hvars frihet han undertryckt.“

“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts

förslag?“

“Hvilket?“

“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan

förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“

“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“

“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria

händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“

“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips

municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är

ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i

dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför

ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är

vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya

friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf

... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“

“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“

“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den

jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med

dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring

friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan

våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som

just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar

till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på

laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra

revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“

“Det är sannt, min far.“

“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat

våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas

ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln

det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när

jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar,

när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och

ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan

medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är

således icke _deras_ republik som Frankrike kan önska sig.“

“Och den republik _Frankrike_ önskar sig?“

“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar

och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga

tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i

ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är

annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än

den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke

är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ...

Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på

rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och

kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till

nationernas.“

“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld,

“den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från

möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det

menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike

och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska

återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“

“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot

sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af

aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar

sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man,

som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ...

Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen

dômen deröfver!“

Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans

knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för

de femtio på träben stapplande åren.

Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en

kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.

Fjortonde kapitlet.

Ryktena.

Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt

svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och

den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit.

Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i

Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad

krage, utan är helt och hållet svart.

Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod

invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart

sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror.

“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter

madame?“ underrättade Collette.

“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Ja.“

“Hvad ville hertigen?“

“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt

till sorghuset.“

Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin

vandring fram och tillbaka.

“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad.

“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, svarade Collette.

“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette.

“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick tala med sin onkel

innan han dog.“

“Och hertigen?“

“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, utan läkarnes,

som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“

Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod midt på golfvet, och

lutade sitt hufvud mot dess karm.

“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade

kammarjungfrun.

“Om hvad?“

“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, ty ...“

“Hvarför icke?“

“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, då madame är så

upprörd att ...“

“Tala, Collette!“

“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“

“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“

“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, som jag förut hört,

men som förefallit mig så enfaldiga, att jag icke ansett det löna mödan

omtala dem för madame.“

“Rykten? ... om hvem?“

“Om er, madame.“

“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt hufvud från karmen.

“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; “när icke ni får

vara i fred för onda tungor, ni, som är så god, så mild, ni, som är en

ängel, då ...“

Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet.

“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började

ändtligen Collette.

“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“

“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet,

liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste

blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde

hertiginnan?““

“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur

kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“

“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni

skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“

“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan.

“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“

“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“

“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en

så ovärdig misstanke.“

“Och hvad svarade han?“

“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan

skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot

honom hemma hos sig?“

“Och hertigen?“

“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom

då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något

dylikt.“

“Äfven de?“

“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för

utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har

äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“

“Jaså, äfven af andra?“

“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig

... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta

allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig

med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom

framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag

tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa

mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda

... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick

innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det

föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens

uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid

tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han

att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge

veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den

icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade

allt för madame.“

“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade

hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana

rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig

... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att

oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“

“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd.

Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig

öfverläggande.

“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus.

“Jag tror det, madame.“

“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med

honom.“

“Strax, madame.“

Kammarjungfrun skyndade ut.

“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade

hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och

olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom

mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är

jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta

ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade

inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i

Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas

och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“

Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i

djup sorgdrägt liksom hon.

“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började

hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken

hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske

vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den

lycka, som denna stund bereder.“

“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan.

Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett

annat svar på sin artiga fras.

“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste

begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“

“Visserligen ... således?“

“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till

Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i

portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt

med fransar och tofsar af silfver.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före

afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike

till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus,

hvaruti den döde bott.

Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men

af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda.

Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt.

Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett

som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än

tillräckligt för en grafvens innevånare.

I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller

färre, också efter omständigheterna.

Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt,

stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken

räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent.

Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar

man jemväl sitt hufvud.

Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt,

den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara

höflig för.

“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af

en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen.

“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag

förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid

dylika fall äro vanliga?“

“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“,

svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om

dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig

ort.“

I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer

sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen.

Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas.

“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid

alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle

undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en

hastig och oförmodad död.“

Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring

förmärktes på hans öfverläpp.

Dock dröjde han ej länge med svaret.

“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i

författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“

“När?“

“Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“

“Hvarför icke så gerna i dag?“

“Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes ...

Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken tills i morgon

eftermiddag?“

Hertiginnan syntes något tveksam.

“Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i morgon

eftermiddag?“

“Ja, madame.“

“Hvilken tid på eftermiddagen?“

“Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“

“Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“

“Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi samråda om dem ...

Eller kanske ni ensam vill bestämma hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka

önskar ni?“

“Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter mig att bestämma,

så skall jag innan dagens slut meddela er min önskan.“

“Som ni behagar.“

“Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“

“Ja, madame.“

“Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan.

“Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande blick och en ny

dallring både på öfver- och underläppen.

“Ja, monsieur.“

“Ni känner då intet obehag af att vara närvarande vid en dylik

förrättning?“ frågade de Beaudreuil.

“Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag dervid?“

“Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“

“Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!“ yttrade

hertiginnan.

“Visserligen icke ... men ...“

“Ni önskar ej min närvaro, hertig?“

“Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni

står fast vid er önskan, faller det af sig sjelft, att jag måste

efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast att följa

er egen vilja.“

“Jag tackar er för det, monsieur.“

En stunds ömsesidig tystnad följde derpå.

“Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ frågade

ändtligen hertigen.

“För närvarande icke.“

“Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ sporde de

Beaudreuil, resande sig från stolen.

“Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade hertiginnan, på

detta sätt afskedande sin man.

Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå.

“Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron S:t-Bris?“

Hertigen vände sig om.

“Det är mycket möjligt, madame“, svarade han.

“Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor hertigen.

“Visserligen ... men ...“

“Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen

vistas öfverallt, utom i min närhet.“

“Jag förstår er icke, hertiginna.“

“Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga ...

farväl, hertig!“

Hertigen bugade sig ånyo och gick.

“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade

derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag

vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt

är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet

får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars

onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ...

ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende,

“jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte,

men tappre, trogne riddare.“

När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris,

hvilken muntert skyndade mot honom.

“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen.

“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för

oss, åtminstone för närvarande.“

“Och denna nyhet är?“

“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att

polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som

gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“

“Hvad menar ni med det?“

“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“

“Deraf följer?“

“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni

skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“

“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande

sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig

luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud

till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den

förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också

en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant

lurade vid hvarje port!“

Femtonde kapitlet.

Spökhusets granne inom hus.

Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet

af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.

Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta

möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare.

En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland

en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt

några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en

arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit

nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade

haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt.

Klockan var ungefär sex på eftermiddagen.

Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande

lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.

Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste

cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick.

Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga

bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i

en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten

historia om

Urmakaren och morgonrocken.

Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än

han för egen del behöfver.

Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen

mäktar köpa ett enda.

Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga

spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider;

och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir

man ej klokare för det.

Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares

fönster.

Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att

förvirra än för att gagna verlden.

En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning

och insvept i den prydligaste morgonrock.

Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock,

skyndar artigt emot den inträdande.

“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert

och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre

öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde

födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ...

födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“

Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen

småle.

“Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne ett vackert

cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon har för ofta gått förbi

era granna fönster, monsieur, ni bor alldeles för nära för vårt lugn;

oron i edra ur kan ej vara lifligare än den, som fyller min stackars

hustrus hjerta.“

“Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har lofvat er hustru

ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge henne något nyttigare på

hennes födelsedag? ... Var god och se er omkring; jag har ett stort

lager, som ni kan se: jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som

man förgäfves skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser på

priset, så ...“

“Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens uteslutande

lott det ... I början nekade jag också, men ...“

“Men hur kan en man neka sin hustru någonting så oumbärligt som ett ur,

ett cylinder-ur?“

“Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, när hon är tjugu

år och han sjelf i morgonrock, ty ... också måste jag springa ned sådan

jag var, emedan hon trodde kanske att en förändrad toalett skulle

åstadkomma förändrade tänkesätt.“

“Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med fortfarande

munterhet; “behagar ni vara god och välja ... Jag har till alla priser,

som ni ser ... Jag förtjenar, om jag skall vara uppriktig, mera på de

billiga än på de dyra uren, men om ni begärde mitt råd, monsieur, så

skulle jag råda er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten

dermed och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio år ...

Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: “ju billigare priser,

desto rikare pung“.

“Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst det att neka en

ung hustru något är ingenting så svårt som att välja henne till lags ...

Om ni derför hade tid att nu genast följa mig upp och taga med er fem

eller sex ur till olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min

hustru den största artighet och godhet.“

“Nu? ... nu genast?“

“Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade den skämtsamme kunden,

“ty gud vete hur det kan gå, när jag väl tagit på mig fracken ...

Fracken är ett försvarsverk mot toffelns välde, monsieur.“

Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt med sin lapp,

innehållande priset.

“Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan ej gå från boden ...

Men var god och tag dem sjelf för att visa madame dem ... Dessa äro ju

ganska vackra ... det der, som står till 400 francs, kan jag svara för i

tjugo år.“

“Men ni ansvarar äfven för de andra?“

“Jag ansvarar ett år för alla.“

“Men priset?“

“Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“

“Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna gå för 350?“

“Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, om ni tillåter?“

“Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“

Herrn i morgonrocken går med de sex uren.

Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar utanför sin

boddörr, följande med ögonen den förre, som ganska ordentligt går in i

huset bredvid. Urmakaren står der länge väntande och småsvärjande öfver

fruntimmernas obeslutsamhet.

Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom hvilken herrn med

morgonrocken försvunnit.

Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den vackra morgonrocken

liggande i trappan, men söker fåfängt herrn och de sex cylinder-uren!

Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att behöfva se på

solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans förtviflan!

* * * * *

“Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande berättaren till

broder Brédôt.

“Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade brodern; “ni är ett

snille, Plichon, en ära för det heliga brödraskapet.“

Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i en skinnpung.

Derefter öppnade han en bordslåda och drog derutur en annan pung, hvars

innehåll han tömde på bordet.

En hög af guldringar och broscher myste emot honom. Brédôt började

granska hvar pjes för sig.

En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar med

tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller en pantlånares

omtanke, stodo på samma bord.

“Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin historia, som jag

förmodar.“

“Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om

Perukmakaren och blomsterbuketten.

Vid rue de Stockholm[2] i huset n:o 4 bor madame Pélion, fyrtiårig och

enka efter tre män.

Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, smyckar hon

hellre med dem sitt eget hår.

Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, men det är

endast hennes tre män som fått lungsoten på halsen.

Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, och den som ofta är

på baler, nöter mycket skor och ännu mera blommor.

Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs bästa kunder, ty madame

Furstenhoff gör de vackraste och naturligaste konst-blommorna i Paris.

Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt fruntimmer

flänger så der förtvifladt, isynnerhet om hon är enka efter trenne män.

Det är derför nödigt för efterdömets skull att man bjuder henne sitta

och icke upptaga rummet för dem, som äro yngre än hon.

Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore tillräckligt för

minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket fetlagd, hvilket likväl ej

hindrar henne från att dansa med “abandon“, som det heter.

En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo på bal.

Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig

bakom den danslystna madame Pélions stol.

Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar

att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? —

äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till.

Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en

artighet för hvarje lock han upplägger.

Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun,

hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning.

Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion

smågnolar derunder och rörer på högra foten.

Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar.

Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå

madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter

perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i

hårkorgen.

Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i

spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka

Sèvres-porslin.

Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för

att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk.

Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i

kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame

Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme

perukmakaren rädda det ovärderliga håret.

Allmän uppståndelse och förtviflan.

Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger

bönfallande vid hennes fot.

Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta

hårkorgen.

Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och

lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens

guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna.

Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o

8.

Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior.

Hon ilar ur rummet.

Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena.

Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat

första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig

befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne

afgångne männens hårda öde.

Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till

spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet.

Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige

perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel.

“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“

“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan

icke förställa mig längre.“

“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er

afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“

“Madame! ni måste ge mig ...“

“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och

betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af

min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till

fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna

ögon.

“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era

nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ...

följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den

djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver

icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor

samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har,

innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“

“Ah!“

“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan

en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det

skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt

nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre

öde.“

“Ah!“ pustar madame Pélion.

“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket

smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så

perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“

“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen.

Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions

nipper.

Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra

jernvägen.

* * * * *

“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder

Brédôt.

“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den

erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att

göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden

uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur

bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu

till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid

afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke

heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“