“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och

sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger

öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert

morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“

“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande

stammen.

“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge

sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom

man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“

Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor,

emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.

Femte kapitlet.

Duellerna.

Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade

han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge

männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.

Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och

hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.

“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han

framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ...

“Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade

den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här

palatscherna?“

“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade

Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i

luften.

“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig

arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt

ledighet.“

“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“,

mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare

stod.

“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“

“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg

sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det

är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni

hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“

“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt

leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro

skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare

garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af

kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen

derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans

anlete, men ...“

“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.

“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“,

yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk

att göra med.“

“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène!

... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre

folket!“

“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under

praktiken.

Pour sacrer notre indépendance,

Au rameau de la liberté

Unissons, enfants de la France,

Celui de la fraternité.“

Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig

motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt

bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge

duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra.

Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne

åt sidan, lemnande platsen åt kämparne.

Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på

ungefärlig sabellängd.

Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot

marken.

“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde

höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni

med tålamod måste afhöra.“

Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.

“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning,

“och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven

kunna tro att jag anar hvem ni är.“

“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“

“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig,

innan det kanske blir för sent.“

“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.

“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper

man som ni.“

“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg

öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till

parad.

Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.

Jättens klinga trängde djupt ned i marken.

“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de

enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en

garde.

“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt

för ett steg till reträtt.

“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt

att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“

“Hvarför det då?“

“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“

“Hvem säger det?“

“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken

djerfhet?“

“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med

mungiporna vid öronen.

Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen

denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf

nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa,

ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade

svanens än den glade poeten säkert önskade.

Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle

hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade

sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter.

Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets

mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några

sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till

vapen.

Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.

Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d.

lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke

heller för tung i den sednares.

Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som

halfva, än i hugg och än i stötar.

Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så

att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi

Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade.

Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?

Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo,

såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf.

Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man

ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta

och afvärja.

Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller

ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin

motståndares oförsigtighet.

Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt

ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra

näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.

Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:

“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig,

innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i

den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni,

blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i

mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“

Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade

ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo

Armand med om möjligt ännu större häftighet.

“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld

de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar

Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon

stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“

Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand.

Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han

förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig

med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre.

En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat

vredens demon ur hans hjerta.

Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den

numera så veke mannen.

En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört.

Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens

öfverlägsenhet i vapens handhafvande.

När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene,

arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig

öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde

af ett djupt sår.

Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken

uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen

sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:

“Quand Dieu, dans sa bonté suprême,

Forma l’univers de sa main,

Du travail il voulut lui-même

Donner l’exemple au genre humain!

Instruits par cet auguste emblème

Chaque jour disons ce refrain:

C’est le travail qui créa le monde,

C’est le travail qui partout féconde;

Gloire et bonheur

Au travailleur!“

“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man

ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“

Sjette kapitlet.

Sjukbesöket.

Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset

vid rue d’Anjou.

En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin

plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas

silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i

Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.

Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de

Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans

vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten;

men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte

sig nästan mot marken.

“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade

hertigen.

“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.

“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde

hertigen, skakande på hufvudet.

Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.

“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den

sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt

hufvudet“, yttrade hertigen.

“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren,

ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans

husbonde.

“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“

“Ja, monseigneur, mycket bättre.“

“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot

porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.

“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.

“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen,

släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.

“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt

korstecken med den lediga handen.

Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.

“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som

öppnat dörren till tamburen.

“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande

sig först och ryckande på axlarne sedan.

“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo

skakande på hufvudet.

Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare

än portvaktarens.

“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af

svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom

till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han

vanligtvis brukar.“

“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten,

som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.

“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för

blod-konjektioner.“

“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det

monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god

tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.

“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade

hertigen.

“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade

betjenten.

“När var doktorn sist här?“

“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“

“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“

“Doktorn nämnde ingenting derom.“

“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“

“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“

“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i

betjentens hand.

“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte

mycket om guldmynt.

“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek

ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“

“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå

sängen.“

“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte

vägen genom rummen.

Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå

sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige

egaren af omkring tjugo millioner francs.

Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde

honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats

invid sängkanten.

“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga

glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert

bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“

“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag

fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig

väl, när jag spisar om nätterna.“

“Hur förhöll det sig?“

“En olidlig magplåga.“

“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är

en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för

la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“

La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i

Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det

glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och

räcker till fet-tisdagen.

“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen

på hvilket inga medikamenter syntes.

“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och

hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag

skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“

“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“

“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som

likväl var blek som döden.

“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har,

som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke

heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli

sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar

nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga

alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem

deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som

erfordras.“

“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat

honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“

“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och

ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut,

åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de

sköna konsterna.“

Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför

sängen.

“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.

Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens

handtryckning.

“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller

mina förmaningar förmå något.“

“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“,

försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå

hade hoppet att ...“

“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos

henne att tro er om ...“

“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om

det blott vore det ... Men ...“

“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit

underfund med något?“

“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni

vet, blott mina domestiker som ...“

“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes

promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“

“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare

än de föregående.

“Men har ni då icke sagt henne ...?“

“Hur kunde jag ha styrka dertill!“

“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“

“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“

“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade

bankiren med vrede.

“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig

den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har

säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de

ligga hopvikta på ert bord.“

“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“

“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på

listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl

icke oväntad verkan.“

“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.

“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid

underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att

äfven teckna sina.“

“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den

mest sjelfförnöjda min.

“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit

kallade till Tuilerierna.“

“När?“

“Förliden natt.“

“Med anledning af mitt namn?“

“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta

den andra vågskålen sväfva i luften.“

“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med

helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af

konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“

“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“

“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern

kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi

redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern.

“Jag har icke hört det.“

“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd.

“Deremot berättas det ...“

“Hvad?“

“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för

ifrågavarande bankett.“

“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med

förskräckelsen i sina anletsdrag.

“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“

“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.

“Thiers och ...“

“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han,

något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit

mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt

dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“

“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“

“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta

det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro

honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“

“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“,

menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde

likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom

till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“

“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma;

“jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några

inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast

att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också

ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig,

råd mig, bäste hertig!“

“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta

oppositionen för hufvudet.“

“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man

måste gå diplomatiskt till väga.“

“Utan tvifvel.“

“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“,

erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans

anlag för rådgifvarekallet.

“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en

begrundande min.

“Så säg då!“

“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“

“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“

“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“

“Till hvem?“

“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket

att syssla med den välsignade reform-banketten.“

“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“

Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett

pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som

rest sig upp i sängen.

“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa

hertig.“

Hertigen dikterade:

“Min käre vän!

Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag varit plågad

af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, och som mina

läkare finna nödigt att jag någon tid håller mig inne för att

medicinera, får jag bedja er vara god och derom underrätta

bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, för den händelse

att jag, af nyss anförda skäl, icke deruti skulle kunna deltaga.

Paris den 19 Februari 1848.

Er tillgifne

_A. Géronnière_.

Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i

gapskratt.

“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att

alla hade så rediga hufvud som jag.“

“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får

hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“

“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“,

anmärkte bankiren.

“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt

falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista

minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur

Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att

afskicka den.“

“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf

den åt hertigen.

“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.

En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i

rummet.

“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.

Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.

“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.

“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i

underlifvet.“

“Er puls, monsieur?“

“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“

“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“

“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“

“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“,

tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.

Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han

skådade ut på gården.

Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som

han upptagit ur sin ficka.

“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“,

uppmanade läkaren.

“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns

tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.

I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt

hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.

“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras

fram till sängen.

Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens

hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick,

glänsande som en lurande orms.

Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och

vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.

Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.

“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.

“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.

“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“,

fortfor rösten.

“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.

Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas.

När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han

säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet

bredvid sängen.

Men läkaren var försvunnen.

Sjunde kapitlet.

Boulevarderna.

Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière,

promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra

trottoaren af Boulevard de la Madeleine.

Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och

derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var

naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas

kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de

vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en

kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers

nyfikna blick.

Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna

är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast

utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och

mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt,

närmade sig henne mera springande än gående.

Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden,

Armands kusin, Félix Lambert.

Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone

för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att

hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur.

Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin

kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste

ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung

från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan.

“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke

slagit ett.“

“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes

arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på

honom.“

“Och han hemkom?“

“Ja, Collette.“

“Utan att någon fara händt honom?“

“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag,

ty när jag sade honom ...“

“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle

glömma det.“

“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“

“Hur framförde ni det?“

“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan

half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“

“Och han blef glad, säger ni?“

“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för

en lycka som väntar honom i Luxembourg?“

“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag

som väntar honom i Luxembourg.“

“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore

den farligaste rival.“

“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer,

“frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom

utanför operahuset?“

“Nej, söta Collette.“

“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“

Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.

“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är

sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och

som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så

behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln

till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och

förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ...

Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek

till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt

begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“

Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första

morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen

pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma

möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska

bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.

Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och

spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser,

som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid

hvarandra.

Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der

fruntimmer déjeunera?

Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid

små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på

golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik!

Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!

“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade

en.

“Ja, madame, än monsieur le marquis?“

“Äfven han, madame.“

“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“

“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren

väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda

folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för

republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république,

om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att

han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt

bestigit.“

“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina

bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt

bifall.

“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla

andra, gifvit Ludvig Filip.

Denne konung var mycket road af murare-yrket och han brukade ofta gå upp

på byggnads-ställningarne för att så nära som möjligt studera

murar-arbetet på de slott han antingen lät bygga eller iståndsätta.

Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles till mycken

nytta.

“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“

“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger konungen? ...

Finns det väl någon annan konung än Henri cinq?“

“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den obetänksamma.

“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande.

Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, med anledning

deraf att han ofta begagnade grå hatt.

“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette i sin älskares

öra.

“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten falla med det grå

hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt klingande silfverstämma; “det

vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“

Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt bifall.

“Det var en haj!“ hviskade Félix.

“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med

kornblå sammetshatten och hvita plymen.“

“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne,

Collette?“

“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun.

Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört,

antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller

också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta

personer, som också trakterade sig med savarin.

Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter

de betalade och gingo.

“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren.

“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette;

“under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk

och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det

skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix

...“

“Hvart ni vill, Collette.“

“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem

... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“

Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr,

som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om

hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast

någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess

trottoarer.

Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla

hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga

byggnader.

Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med

planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna.

Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra

kastaniernas kronor!

År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År

1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett

adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge _de_

få lefva.

Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en

evig ungdom.

Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande

åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt

stim af folk på dessa trottoarer!

Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande

qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande

sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det

mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad!

Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt

af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille!

Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen!

Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande segerfröjder

och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut under karnevalernas

sprittande lif! hvad dån af förstämda trummor, när liktågen skridit fram

mellan andägtigt blottade hufvud och vördnadsfullt tigande tungor!

Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske lika mycket

att uppteckna som lifvet och döden.

Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, sina egna

seder, sin egen karakter och man skulle äfven kunna säga sin egen

klädedrägt.

De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som korsar dem,

antingen från norr eller söder.

Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja med, angifvas

såsom tummelplatsen för det politiska lifvet.

Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; der

förenade sig Bastiljens besegrare vid den första revolutionen; der var

Ludvig XVI:s väg till schavotten; der samlade sig de massor, som år 1830

stormade Louvern och stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834

följde Lafayette till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af

bluser, som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå följande

maj national-församlingens palats.

Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de bränder

utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna och upprört folken,

men på samma gång med sina gnistor tändt bildningens fackla och med sin

aska gödt frihetens heliga jord.

I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue des Capucines,

sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för att konspirera emot

konsulatet, men hvilken affär, ehuru under Englands auspicier, slutades

med den förres mord i fängelset och den sednares mera afundsvärda död på

slagfältet.

Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och hans följeslagarinna

Boulevard des Italiens.

Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna och framför

allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas hela vägg åt gatan oftast är

ett enda fönster, hvars hvita slipade glas förhöjer glansen af de

tillverkningar, som bakom det ligger utbredda.

Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna,

som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till

aflägsnare trakter af staden.

Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest

förföriska famntag.

Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid

anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som

klingar: umbär!

“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro

tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen,

som nu äfven håller på att stänga sin.“

“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln

för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden

öfverfyld af promenerande.“

“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert

leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ...

Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det

för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“,

tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som

icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“

Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick

in i boden och bommade till boddörren innanför.

De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de

mötte. Det var också fält för betraktelsen.

På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det

att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot.

De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10

Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde

tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste

de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för

dem.

Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 Cherubini,

“Vattendragarens“ kompositör.

Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière n:o 76 är en

kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche började sin bana såsom simpla

soldater. Äfven Bernadotte låg der såsom löjtnant, icke anande att han

en dag skulle bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då

troligtvis icke kände ens till namnet.

“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i blus.

“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som bestyrelsen för

reform-banketten utgifvit ... Det duger att läsa, det, skall jag säga

... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru han på detta afstånd omöjligen

kunde höra hvad som lästes.

“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix.

“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst det i dagens

tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare att, i trots af

styrelsens förbud, nästa tisdag infinna sig på place de la Madeleine,

för att derifrån åtfölja de deputerade till Champs-Elysées, der

banketten skall hållas ... Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt

hvad lif och anda har skall inställa sig, ty lefve reformen!“

“Lefve reformen!“ instämde tusen röster.

Félix och Collette banade sig med möda väg genom folkmassan och kommo

ändtligen fram till den lilla högvakten vid boulevard Bonne-Nouvelle och

hvars portar voro fyrdubblade.

Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, som skockat

sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde trottoarerna.

“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som hörde en röst

från midten af massan.

“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, “och den

förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda på place de la

Madeleine för att deltaga i den stora demonstrationen emot regeringen

... Men om jag också skall hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall

jag dit och hela Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med

Guizot! ned med Duchâtel! ned med dem alla!“

“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek folket under det

att bitarne af den sönderrifna proklamationen flögo öfver hufvuden.

“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, yttrade Félix till

en ung soldat af vakten, som stod bredvid honom.

Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på axlarne, till ett

tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet med en ställning, som ofta

tvingar soldaten att af pligt försvara hvad han ej med förståndet eller

känslan kan fatta eller älska.

Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard S:t-Denis,

der den stolta äreporten drager till sig de förbigåendes uppmärksamhet

och hvilken, jemte den helt nära dervid uppresta porte S:t-Martin, är

ett minne af Ludvig XIV:s segrar öfver holländare och tyskar.

La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den sednare, är af

fyrtio alnars höjd och har till mönster haft Titi och Constantini

äreportar i Rom, ehuru öfverträffande dem begge både genom rikedomen och

konstvärdet af ornamenterna.

På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, betäckt af

vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af det franska vapnet med

en krona öfver.

Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den ena Holland

under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett döende lejon, och den

andra floden Rehn, likaledes hvilande på ett lejon och hållande ett

ymnighetshorn i sin hand.

Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, den ena med

trumpet för mun och den andra bärande en krans af lager. Ofvanom all

denna herrlighet är en bas-relief, framställande öfvergången öfver Rehn.

Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar har sednare varit

ett nära vitne till franska medborgares triumfer, ty det var vid denna

äreport som den blodigaste striden år 1830 utkämpades.

En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och

besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen.

Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största

delen af folket var obeväpnad.

Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille

var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor,

till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn

för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit

dessa som vunnit de skönaste lagrarne.

“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon

visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en

artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order

till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna

träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig

flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma

ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur

flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med

fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det

förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den

stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att

icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden

... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras

älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre

... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“

Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta

hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de

blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis,

lyste af hänförelsens lågor.

Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets

tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och

bullrande.

Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer.

När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af

trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från

bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och

akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar.

De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i

manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur

hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet,

hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för

hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt

mellan dess rysliga käftar.

“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den

rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men

hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“

Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa gator, som leda till

denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas och handtverkeriernas

mörka, men idoga nästen.

På dessa syntes visserligen här och der några vandrare i arbetskläder;

men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom tusen, som dag och natt välla

fram ur de trånga mynningarne ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa

ut i det gemensamma hafvet?

På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, ensam och

likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument var fiol, men mellan

läpparne hade han en filomela, mellan knäskålarne tvänne dervid fästade

messings-tallrikar, kring venstra smalbenet en läderrem med diverse

bjellror samt bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett

snöre fästadt vid hans högra öra.

När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med armbågen på

tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne och höjde på venstra

benet samt understundom inföll med filomelan, uppkom en gräslig musik.

I början var det svårt att urskilja hvad det var som exequerades, men på

närmare håll tyckte man sig igenkänna något af marseljäsen.

Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en väderspåman, ty

denna verldskunniga melodi, den må exequeras väl eller illa, höres

sällan i Frankrike annat än vid utomordentliga tillfällen.

Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens hatt och

flydde.

En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente på flykten, så

framt nämligen de konskriberade vore musici.

“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring sig med

dyster blick och slutande sig närmare intill sin älskare; “när dessa

gator äro öde och denna boulevard tom, då kokar det och sjuder i

folkqvarteren, då är hvarje spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett

laboratorium ... då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en

sabel eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar,

då, då ... o min gud!“

“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ frågade Félix,

hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig förstå de tecken, som

gjorde sådant intryck på hans följeslagerska.

“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt fram till

Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det lifligare der ...

Jag blir här så underlig till mods.“

Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare skalden, som egt

ett hus vid denna boulevard, der han dog den 19 Maj 1799.

Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för att lemna rum åt

S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, skalden anlagt, återstod

i början af 1848 åtminstone en del af den mur, som fordom slutit sig

omkring den, med följande inskrift af skaldens egen hand:

“Ce petit jardin fut planté

L’an premier de la liberté.“

Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och få promenerande.

Den är vanligtvis lika ödslig som dess granne boulevard du Temple är

liflig.

Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen liflig. En ståtlig

regements-musik skallade från Bastilj-platsen, allt mera närmande sig;

och snart fyldes boulevard Beaumarchais med kolonn efter kolonn af

infanteri.

Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter.

Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen med frihetens

gyllene bild.

“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de skola förstärka

garnisonen ... innan morgon afton ha vi 70,000 soldater i Paris, efter

som det berättas ... Se hvilken skara, som aldrig vill taga slut! ...

Låtom oss stiga åt sidan och stanna der, tilldess de passerat.“

Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi dem regemente

efter regemente.

Den franska krigaren har icke den uppsträckning och hållning för paraden

som våra soldater och icke heller desses martialiska utseende.

Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på vårdslöshet, om ej

just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt med äfven våra lands-soldaters

linie-marsch hafva vi icke kunnat upptäcka på de revyer vi i Paris

bevistat.

Men betraktar man den franske soldaten på närmare håll, ser man hans

unga vackra ansigte och möter man blicken, som ljungar fram ur hans

mörka öga, då begriper man huru det kunnat vara möjligt för honom att

fylla nästan hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod.

Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen konskriptionen, i

fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes inom det för krigstjensten

bestämda antalet, och i åtta år måste han tjenstgöra, men denna

tidslängd nedsättes i fredtid oftast till fem, hvarefter han utbyter

musköten mot ett fredligare yrke.

80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning för ett lika

antal, som utgår.

Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken omständighet

vi hört tillskrifvas många orsaker, bland hvilka den följande torde vara

den mest sannolika.

Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst hörde till ordningen

för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, endast storväxt folk, hvaraf

största delen för evigt stannade qvar på Europas tallösa slagfält, under

det att de småväxta lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra

sitt slägtes fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner

tillväxa.

Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder emellan befäl och

underlydande, finnes ej i Frankrike.

Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska förtroligt

promenera tillsammans, ingå på samma kafé och taga sin tvåsous-likör vid

samma disk? Krigstjensten kan icke heller anses förnedrande i ett land,

der den endast är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken

pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd!

“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte

Collette.

“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var

lyckligt.“

“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del

skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt

nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss

emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“

“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick,

alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada

ansigte.

“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“

“Hvarför hafva de kommit till Paris?“

“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att

qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“,

svarade hertiginnans kammarjungfru.

“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“

“Nej.“

“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot

millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren,

under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ...

Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“

“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det så lyckligt?“

sporde Collette nyfiket.

“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått hvila derborta

... derunder!“

Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, under det att

der for liksom ett hvitt moln öfver hans blomstrande kind.

Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, då menniskan på

aningens vingar höjer sig öfver lifvet och döden, för att ett ögonblick

hamna på evighetens strand?

“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande sig häftigt och

oroligt till sin älskare, “hvad menar du med derborta, med derunder?“

“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej frihetens bild som

brinner mot solen!“

Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade.

Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans kinder.

Åttonde kapitlet.

Luxembourg.

Inom Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den stadsdel, som

ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg beläget.

Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, fullbordades det af

Maria Medici i början af det sjuttonde, hafvande till förebild

byggnadskonsten i Florens, nämnda drottnings fädernesland. Arkitektens

namn var Jacques de Brosse.

Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men utan att slottets

alvarliga eller stränga arkitektur lidit något deraf.

Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar gått något

sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, att när de gamle

bildade sina sfinxer af djurs kroppar och menniskors hufvud, göra

vanligen våra svenska arkitekter motsatsen eller neddraga i stället för

upphöja, försämra i stället för förbättra.

Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för regelbundenheten i

dess proportioner.

Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad terrass, från

midten af hvilken höjer sig en paviljong, slutande i en dôme med

lanternin. Denna paviljong är byggd efter så väl den toskanska som

doriska stilen, den ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer.

Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större qvadratformiga

paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden genom tvänne långa

gallerier, uppburna af nio arkader.

Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne af berörde

hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder sig en stor borggård i form af

en rektangel, jemväl begränsad af nyssnämnde terrass och gallerier.

Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är rikt prydd med

pelare och kolossala stoder, föreställande Segern, Freden, Styrkan,

Tystlåtenheten, Fliten och Kriget.

Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har en sims på

hvardera sidan om portarne med bysterna af Maria Medici och Henrik IV.

Ofvanom dessa resa sig fyra kolossala figurer, som tyckas understödja

frontongen, hvars bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes

bröstbild.

Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett så djupt intryck som

detta Luxembourg.

Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett.

Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna

harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna

innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste

mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne.

Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande

blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig

för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader

perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta

framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes

drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig

skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för

konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten!

En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det

är den bekanta Jeanne Hachette.

Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu

stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade

egna undersåter.

Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid

tanken på dess historiska minnen.

Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till

residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till

Köln för att der dö i djupaste fattigdom.

Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med

dess paneler och tak, målade af Rubens.

Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry,

kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats

för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som

barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska

gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga.

Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse.

Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla

partier, dvaldes på en gång inom dess murar.

Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre

d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de

derifrån befriades af guillotinen.

Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras.

När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets

herskarinna och Napoleons gemål.

Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande

stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle

pryda Luxembourgs och Louverns gallerier.

I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade

derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han

störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde

der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet

blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen

pärernes.

Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för

högförräderi den 21 November 1815.

Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han

klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till

observatorium.

Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:

“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till

Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“

Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.

“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“

föll genomborrad af tolf kulor.

Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.

Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de

återkommit.

Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör

sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått

igenom en hjeltes hjerta.

År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade

sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig

Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla

gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.

Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då

det öppnade sig för Louis Blanc’s.

De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner,

hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade

rockar och hvita silkesstrumpor.

När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och

stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som

pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.

Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i

sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i

arkitekturen.

Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de

joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad,

prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.

När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa

marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den,

som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden

af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.

Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva

krigiska hållning.

Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden

måtte hafva mycket liknat den förre.

Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock

ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så

strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.

På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande

och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget

emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att

vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.

“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk

kronprins“, anmärkte svensken.

“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“,

yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet

ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så

lätt.“

“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken,

“men han gaf oss Norge i ersättning.“

“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni,

efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt

i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom

mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“

Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han

talar franska.

Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när

Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra

slottsflygeln eller galleriet.

Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning

af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten.

Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.

Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en

del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.

På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra

paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande

dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven

invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska

lefvande mästare.

Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra

för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns

konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och

hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att

beundra deras verk.

Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en

vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de

verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk

promenad.

Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det

likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen

är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon,

eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.

Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere

timmar så der vrida sig uppåt väggarne.

Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan

genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i

katalogerna.

Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem

det.

Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej

vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.

Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå

Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern

åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? —

nästan intet af madonnor.

Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna

fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom

för den svagare dödlige.

De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som

hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de

färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka

att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger

icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja

något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår

anspråkslösa blomma.

Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan

afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i

hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto

mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla,

som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig

uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas

heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer

att flyttas.

Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi

uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior.

Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter.

Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller

floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris.

Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett

originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett

landskap, som man icke skådat.

Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina

stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt

närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot

skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan

hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida;

icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka

andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf,

öfver menniskan och djuren.

Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för

ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären

ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande

framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt

öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag

icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier.

Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde

han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han

svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som

tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och

falla ned öfver hans heta panna och glödande kind.

Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra

qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora

galleriet.

Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af

begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att

kopiera.

Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med

välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom

förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna

vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det

han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från

stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste

fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa

med hvarandra i lif och skönhet.

Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af

Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden

samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan,

hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och

andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som

Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag.

Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man

såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.

Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja,

under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars

andakt.

Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom

modern bedt det göra.

Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn!

Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets

ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens

glöd för dess mun.

Modern synes betagen af de saliges förtjusning.

Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som

strålar i makans.

Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt

minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad

konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som

aldrig bort tystna.

Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru

utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som

utmärka Rafaels och Murillos.

Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig

arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin

madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den

glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen,

stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden

och dygden.

Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme

syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland

molnen, omgifna af serafer och keruber!

Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick

längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han

stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med

att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart

sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika

kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var

införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på

väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig.

Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt

samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande

till konsten alltid väcker.

Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne

katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.

Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att

nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.

En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef

och igenkände den unge mannen.

Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann

sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.

“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred

målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt

arbete för nyfikna blickar.

“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.

“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som

jag länge önskat se er ...“

“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna

qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.

“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den

der dagen då ni besökte mig.“

“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus,

såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig

komma.“

“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“

Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes

tunga.

“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl

om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“

“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl

dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag

förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“

“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min

mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ...

Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det,

ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“

Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så

obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar.

Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna

handling.

“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än

sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den

troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter

som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“

“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.

“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni

uppriktigt besvarar dem?“

“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.

Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.

De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin

plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att

kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för

mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig

för det, som föregick utom deras krets.

“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist

hade äran tala med er“, började Armand.

“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.

“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen

skrifvit den.“

“Ja, då var jag öfvertygad derom.“

“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om

biljetten?“

“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne

möda att medgifva detta.

“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“

Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.

“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor,

jag plågar er kanske?“

“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“

“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“

Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.

“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar

i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora

tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för

förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan

d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“

“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något

förvånad.

“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm

och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit

till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag

förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt

klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“

“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“

“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll

Armand.

“Ni kände den, säger ni?“

“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ...

Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“

“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes

kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.

“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en

med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande

till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem

i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige

portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var

utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell.

Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för

allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.

“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han

slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni

åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde

tro mig om ett brott!“

Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat

till Armands berättelse.

“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare

sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken

ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min

olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit

mig öfver er åtkomst af biljetten.“

“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas

svaghet“, yttrade Armand.

“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna

omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande

vid ...“

Hertiginnan fullföljde ej meningen.

“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett

nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken.

Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans

kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter,

gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma

passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit

ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och

Adelaïdes giftermål.

Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna

tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast

bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende

vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning,

som han ögonblickligen ångrat?

Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som

man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste

bevis derpå?

Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han

till sin stora förtviflan måste jakande besvara.

“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man

är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om

det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat

den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag

skulle velat dö för tusen gånger!“

“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty

hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och

tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är

vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ...

Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan

vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem

börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det

onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se

der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif,

skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“

“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“,

återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i

Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf

mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska

... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan

hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen

efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska

öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min

begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig

åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde

finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den,

och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på

jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen

på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans

namn genom de aflägsnaste tider.“

Hertiginnan tystnade.

Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta

denna tystnad.

Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af

den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så

undergifna, qvinnas ord.

Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda

gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.

Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes

olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt

hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde

hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med

sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.

“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde

något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med

er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ...

Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna

olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många,

som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd,

hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner

icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott

kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på

de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I

denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig

sjelf i Guds händer.“

“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig

mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam

... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni

skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara

förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af

menniskans ljufvaste fröjder.“

“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att

oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“

“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade

hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte

sin högra åt den unge mannen.

Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas

den hvarken med sin mun eller sina händer.

Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett

bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.

En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.

Nionde kapitlet.

Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret.

En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.

Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen,

mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot

handen.

Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina

blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.