Februari år 1848.
Första kapitlet.
Konserten vid rue de l’Ecole-de-Médicine.
Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största,
skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i
ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill
räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till
minst en och en half million.
Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet
medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes.
Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga
byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första.
Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan
då jemföras med Frankrikes hufvudstad?
Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia,
men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes,
utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader
eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn
genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder.
Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det
sista rummet.
Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i
Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas
svarta murar bidraga till dysterheten.
Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga
från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge
derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder
framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de
öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten.
I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af
första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den
stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och
grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone
vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora
grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla.
Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och
utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som
räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel
han dervid anlitade.
År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från
detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under
guillotinen.
I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora
republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt
hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet.
Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi
en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång
gård.
Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af
Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre,
Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva
klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s.
k. Place de l’Ecole de Médicine.
När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade
han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn.
Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar
utmärglade ansigte.
Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra
vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma
gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid
Frankrikes gränser.
Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom
porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett
ärende af högsta vigt att framföra till honom.
Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter
henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne
uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt.
Flickan uppgifver en mängd namn.
“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“
Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan
stöter en knif ända till fästet i hans bröst.
Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda
hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday,
som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på
schavotten.
Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket,
med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade
blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens
marmormask.
I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens
schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för
Ludvig XVI:s son.
På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit
badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa
röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och
lidanden, från hvilka han först befriades af döden.
Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.
År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga
arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.
De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som
innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den
truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt
bron med kartescher.
Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina
kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de
l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min
döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“
Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan
midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af
hundratals kulor.
Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor
manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det
första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.
Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont
d’Arcole.
Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren
sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat
hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.
Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter
hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig
fram emellan dem.
Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika
lång som bänken.
På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande
notböcker.
Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat
rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en
pulpet är stäld.
En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti
nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet
och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot
karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med
välbildadt, själfullt ansigte.
Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes
af församlingen:
“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan
olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika
partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne
principer, emellan träldomen och friheten.
Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott
underordnade frågor.
Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att
sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen,
till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten.
Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro
utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom!
Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för
deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum.
Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå.
Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det,
emot all förmodan, väljer träldomen.
Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets.
Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den
sanna dagern af deras läror och syften.
Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en
maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin
egendomlighet.
Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer,
konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd.
Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska
natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen —
hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när
hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej
ditt namn tjena till ursäkt!“
Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord.
Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der
hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och
institutioner.
Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på
allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på
alla fanor såsom ett förebud af segern.
Hvem har icke i Frankrike åkallat henne?
Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer.
Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud.
Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne.
Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den
ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i
sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne
blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’
befästningar.
I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit
allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att,
om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga
henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne.
Men förställningen är fallen och sanningen står klar.
En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas
unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga
och sköna under frihetens färger.
Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka
anletsdrag?
Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare.
I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka,
letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade
bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro
eller borde vara.
Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att
styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling?
Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets
blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar
för samma folk successionskrigens blodiga fält?
Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om
bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter?
Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och
med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är
förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans
förnuft?
Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg
folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce
peuple est à vous!“
Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt
fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej!
Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det
kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade:
“L’état, c’est moi!“ Hvarför?
Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat
än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda
hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder
denna koncentrering.
Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling,
som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran,
kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon
deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.
Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas
hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera,
söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation
— då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är
tyranniet; hon förkunnar blott träldomen.
Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister.
Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame
Pompadours eller madame Dubarrys armar.
Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det
är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien.
De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen
såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det
enda möjliga för Frankrike.
De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen,
all den känsla, som lågar för friheten.
Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att
inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en
konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck.
Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin
barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö.
Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är
deremot styrkan och jungfruligheten deraf.
Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den
från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter
förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt,
och den sociala, som är mensklighetens.
Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan,
som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne,
ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet.
Det vore en galenskap att förgripa sig deremot.
Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är
framtidens lif och sanning.“
Den unge talaren tystnade.
Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig
eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden
var blott en följd af försigtigheten.
Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen
smickrad af dess bifall.
Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att
öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar.
Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma
sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen.
Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt
föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet
mot dörren.
“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne.
“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och
upplåste den.
Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte.
“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg-
gevärspipor blänka.“
“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en
medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte
öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig.
“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand.
“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats
innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte,
monsieur Armand, ty ...“
“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“
“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“
“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför
tyst!“
“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige.
Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta
hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att
derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår
skådeplats, misstagit sig eller icke.
Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för
fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af
hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro
stads-sergeanternes välkända uniform.
Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa.
Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade
derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna.
De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina
hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder.
Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick
af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning
med samma förvåning betraktade hvarandra.
Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes
inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en
gång stämmer alla sina instrument.
“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“
“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en
enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“
“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne.
“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile.
“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade
ömtåligt öra.
“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar
som spela!“
Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och
steg in.
Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten.
Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande
bibehöllo sina platser.
Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att
alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att
hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt
instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v.
Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en
stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför
honom.
Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas
ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af
obehaglig öfverraskning.
Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef
föremål för den civiles uppmärksamhet.
Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande.
“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“
frågade han.
Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon,
hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade,
betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han
vände sig till Armand.
“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han.
“För några dagar sedan“, svarade Armand.
“Ni kommer sist från Lyon.“
“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven att jag varit i
Marseille och Rouen?“
“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa städer?“
“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände jag till
Paris.“
“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som jag ser ... Ni har icke
slitit ondt hvarken af resor eller af brist på arbete ... Ni har en
lycklig natur, unge man.“
“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens ... han kan hungra
och törsta antingen han har arbete eller ej ... Vore ej förhållandet
sådant, monsieur Didier, hade säkert under loppet af de trenne sista
månaderna staden på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen
arbetare och det blott i Paris.“
“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, unge man.“
“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i tabell-verket,
när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid hvarje gathörn.“
“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla boning vid rue
Etienne.“
“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en annan.“
“Af er vän monsieur Albert.“
“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“
“Som likväl icke bor der.“
“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke den trefligaste
... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det der har att göra med mig.“
“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“
“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt för mig.“
“Hvad menar ni?“
“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, så går det alltid
illa för honom.“
“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt.
Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som
rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om
polis-kommissariens ögon.
Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa
ett par fula ögon än ett par vackra.
“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien.
“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“
“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“
“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren
innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl,
monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa
person.“
“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“
“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande,
monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar,
som en gång i veckan komma hit för att musicera.“
“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på
sitt sätt.
“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i
Paris.“
Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det
syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan.
Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott
för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till
vapen för att med våld skaffa sig bröd.
“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan
icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar
förbjudit alla hemliga sammankomster.“
“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde
herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin
bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni,
monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“
“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“
ropade polis-kommissarien.
“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast.
“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende.
“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast;
“behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke
om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber
eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att
bjuda på.“
“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor
polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre.
“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det
han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner
noten och förstår sig på klaffarne.“
“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig
polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget.
“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade
orkester-anföraren, utan att se upp från partituret.
“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med
korpsvart hår och koppärrigt ansigte.
“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke
Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“
“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande
inom National?“ frågade Crémieux.
“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik
växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i
handen.
“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“,
menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“
“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett
enda“, svarade Caussidière.
Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten.
“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet
med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien.
“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få
behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra
en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är
invigd i alla konster, utom de sköna.“
“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis
Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i
sin behöriga ordning.“
“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra
till vår orkester“, anmärkte Marrast.
“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och
hållet vara öra.“
Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten.
“Hafva alla stämt?“ frågade han.
“Ja“, ropade somliga.
“Nej“, ropade andra.
“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren.
En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som
stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade.
Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet
vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen.
En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie
är icke mer än menniska.
“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar
icke ... nog, nog!“
Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen.
“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste
lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus
... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat
stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt
kapell.
“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne.
“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören.
“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som
stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon
förmiddag klockan tolf.“
“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka
stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja
instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie
royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det
tjenligaste?“
“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier,
“utan för den lilla vackra texten dertill.“
“Och texten är?“
“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en
genomträngande blick på församlingen.
“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade
Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till
Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne
ropa på en furste.“
Andra kapitlet.
Opera-maskeraden.
En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas
der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer,
än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet
och åt glädjen att stiga till öfverdåd.
Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens
pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna
dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud.
Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt
omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det
andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar.
Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare
med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong
ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de
bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka
göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne
såsom en brokig dröm.
Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar
der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat,
medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark
och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga
skaran till takt och ordning.
Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och
fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några
gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den
osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse?
Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man
begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt,
dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås
i samma storm han framkallat.
Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af
brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig.
Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i
dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse
ända tilldess sista trumpeten ljuder.
Ja, äfven efter afblåsningen.
Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom
gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den
trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar
slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete,
hvilket äfven går som en dans.
Men hvem är då debardören?
Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad
utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting
mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma
rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned
nästan till midjan.
Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja
den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga
lifvet.
Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han
ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar
han ej planchett.
Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. Han sparkar helt
obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne ej hoppar som han, slår
omkring sig med händerna som han, skriker och väsnas som han.
Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll kunna beundra en
vacker fot. På den franska maskeraden kan man ha ryggrad af jern och
ändå få den lilla foten på näsan, kanske oftare än man är hugad.
Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka maskeraderna, ty han
hatar tråkighetens originalitet.
Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, dansa eller bjuda
på champagne, hvilket han lika ogerna gör, ty allt hvad man förtär på
dessa maskerader kostar mer än tredubbelt mot på andra ställen.
Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta restauranten.
Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin och konfekt för att kunna
dansa och ha roligt. Det fordras mycket punsch och mycket sötsaker för
att få våra svenska herrar och damer trefliga, och just derför är det så
kännbart att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna i
Stockholm.
Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske mången, som
endast hört honom beskrifvas, att han väl litet representerar det
qvinligt säfliga och blygsamma; men den som ser honom, begriper ej hur
han kan vara annorlunda.
Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, och åt dessa
hafva ju vi männer gifvit reputationen; och att debardören kastar sina
ben högre än vi, kommer naturligtvis deraf att han har böjligare leder.
Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna böjlighet för
roskull. Det är lika omöjligt för debardören att gå “stilla och städadt“
som det är för snäckan att piruettera eller för ankan att gå graciöst.
Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat upptäcka hos den
vilde debardören, och vi tvifla på att någon annan har gjort det. Samma
strålande glädje, som utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans
skydd.
Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk matrona skulle
vid åsynen deraf få slag eller åtminstone låtsa få det; men det rörer
sig, åtminstone för tillfället, så mycken oskyldig fröjd under de
“liljekullar“, att man omöjligt har tid att tänka på meningen med
schalar och schaletter.
Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna fruntimmer med
sidenklädningar och dominor af alla färger, och hvilka gå “stilla och
städadt“.
Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i foyer’erna,
korridorerna och på loge-raderna, det maskerade nöjets ställen, de
hemliga mötenas tysta verld.
Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra vid örat, men
trycker hvarandras hand. “Stilla och städadt“ söker flickan sin älskare,
“stilla och städadt“ hustrun sin amang. Der är också glädje, också nöje,
men en glädje som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod.
Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske hvitnat, mer än en
hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit röd, innan följande dagens sol
speglat sin sista blick i den rastlöst flytande Seinen.
Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver halsen och den
nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden och blonder. Anständigheten
behöfver icke blunda, fastän dygpen gråter.
Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man derför med skäl säga,
att medan de bättres laster “stilla och städadt“ sitta på raderna,
tumlar de sämres glädje vildt och tygellöst om på golftiljan.
“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, smärt gestalt i
Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i den ofantliga opera-salongen,
stannat på öfversta steget till den trappa, som leder ned till de
dansande, och med hopslagna händer öfverskådade de figurerandes brokiga,
vildt hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag något
dylikt?“
“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot af ungefär samma växt
som den förre och hvilken hade följt denne in; “du trodde du, stackars
Félix, att Lyon var det bästa på jorden.“
“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon är stjernan, men
Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag få outsägligt roligt ... Hör
hvilket skratt dernere! se hvilka lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“
skrek ynglingen, i det han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt
hufvud.
För att genast presentera den glade ynglingen, berätta vi, att han är
köttslig kusin till vår hjelte.
Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster
till Armands aflidna moder.
“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i
hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre.
Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att
så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett
yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke
allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven
störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett
allmänt jubel från både dansande och åskådande.
Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot
trappan, svärjande under masken.
Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp,
hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan.
“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en
annan väg, ty denna bär blott in.“
Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande
och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som
står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts
som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten.
“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod
midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en
debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet,
hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med
guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som
hängde ned öfver venstra skuldran.
Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde
sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi
nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören.
“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln
klaga öfver att han fått vingar?“
“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man
kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan.
“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller
sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen
... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“
“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var
snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet.
“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“
En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn
och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen.
Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt
såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en
ramlande pelare falla omkull på golfvet.
Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande
som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af
municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende.
Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra
vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde
vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när
syntes så frånstötande som den hade känts.
Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören.
Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos
debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till
debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att
hemta andan efter sina ansträngningar.
Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte.
Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg.
“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören;
“han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru
farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör,
jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“
Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot
Armand.
“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre.
“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den
andra.“
“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade
debardören.
“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand.
“Och den andra?“
“Är o.“
“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad.
“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“
“Men hvem är du och hvad vill du?“
“Kom!“
Armand med debardören under armen gick utför trappan.
Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den
stormande valsen.
När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen,
glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på
kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro
liksom växta tillsammans.
“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“
frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats
Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna
öron.
“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig
ånyo debardören.
“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är
då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med
hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig
nyfikenhet.
“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke
begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på
opera-maskeraden att göra.
“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“
“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars
hertiginnan?“
“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon
också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida
ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten.
“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin
kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito,
monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke
skulle upprepa såsom demaskerad.“
Armand tog af sig masken.
“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning.
“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“
“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“
“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.
“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen från
jorden.“
“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att dölja sin glädje.
Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar på vår
hjelte.
“Är det hertiginnan?“ fortfor han.
“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från kyrkan, frågade den
sednare efter er.“
“Och hvad ville hertiginnan mig?“
“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga samtal, som de
nygifta efter hemkomsten från kyrkan hade med hvarandra, bad mig
hertiginnan forska efter er.“
“Det var då ett hemligt samtal?“
“Ja, som jag sade.“
“Men ni känner kanske icke ...“
“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och
hertiginnan knappast talat med hvarandra.“
“De lefva då skilda?“
“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest
ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur
Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra
familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“
“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig
till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället
för att upplysa.
“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde
Collette, hvars nyfikenhet var i stigande.
Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också
hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande,
hvilket synbarligen icke behagade debardören.
Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde.
“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig
röst helt nära de begge.
Armand igenkände i rösten sin kusin.
“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören.
“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade Félix.
“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“
“Så fordrar jag nästa française.“
“O! en dans är ofta mer än lifvet.“
“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade Félix, mätande med
sina blickar debardörens retande gestalt.
“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix sin hand,
troligtvis mera belåten med en dansande än en grubblande Pierrot.
“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning.
“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig i françaisen.“
Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln.
Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte françaisen,
hvarefter han ämnade sig fram till en annan sida af salongen.
Någon slog honom på axeln.
Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, under loppet af
denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit på vår hjeltes väg.
Albert var omaskerad och i vanliga svarta kläder.
Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna vanliga svarta
kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, hvilket är raka
motsatsen till hvad som brukas på de svenska.
“Välkommen till Paris!“ helsade Albert.
“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand helsningen.
“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade Albert något ironiskt:
“det har snarare förefallit mig som om ni undveke mig.“
“Hur kan ni tro det?“
“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“
“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort gjort reda för min
resa.“
“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda med er.“
“Så mycket bättre“, svarade Armand kort.
“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“
“Hur då?“
“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le National.“
Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och La Réforme voro
tvänne republikanska tidningar som på den tiden utgåfvos och af hvilka
den förre redigerades af Marrast och den sednare af Ledru Rollin.
Beggedera hade sina mäktiga partier, det förra bestående af de mest
bildade inom nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen
samt till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade.
“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning från den ena
tidningen in i den andra“, svarade Armand, “ni som mera än någon annan
vet att jag, tyvärr, saknar all författareförmåga.“
“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni ganska väl
begriper hvad jag menar.“
“Och det är?“
“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera tjenar Marrast
och hans vänner.“
“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar ... Den sak, som
förefaller mig klarast och möjligast, den egnar jag min obetydliga
tjenst och det af hela mitt hjerta.“
“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ frågade Albert
med ett medlidsamt löje.
“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal som detta“,
anmärkte Armand.
“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National och La
Réforme“, yttrade Albert.
“Så-åh!“
“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... men det är icke med
öppen mun och korslagda armar man når målet.“
“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall äfven nå
målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat mera än den kunnat
hålla.“
“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“
“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna ... Ehuru
sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften af de förhoppningar, ni
gifvit arbetsklassen, skall kunna uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på
himmelen utan att i tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej
kan förstå.“
“Men förstår ni då icke att ...“
Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens slut.
Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans
kammarjungfru. Begge voro demaskerade.
På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens
fruntimren.
De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken.
De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör
alla ansigten vackra.
På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det
för hela lifvet.
“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i
Armands öra.
Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i
hela hans ansigte.
Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott
den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på
maskeraden.
“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette.
“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen
älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel,
monsieur Armand.“
“Hur då?“
“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom
icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en
yngling, som är född till hjelte.“
“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende.
“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette.
“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande
munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han;
“ohoj!“
“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins
glada lynne.
“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag
hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min
hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag
bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“
Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina
läppar.
“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad
jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda
sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl
icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig
som ett värnlöst djur?“
“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ...
Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“
“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en
ängslig blick på sin kavaljer.
“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade Armand sin
kusin.
“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon förmiddag, den ene
klockan 9 och den andre 10“, svarade Félix; “jag tycker just att det kan
vara lagom, och måtte väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men
innan jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, några
goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller polka?“
“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar mig på dina
motståndare, ty i egenskap af din sekundant har jag åtskilligt att
uppgöra med dem före affären, som, uppriktigt sagdt, icke är att leka
med.“
“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek Lyonäsaren;
“Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“
“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på en omaskerad
Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade band kring den höga röda
mössan.
“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen här ett ögonblick,
medan jag talar med honom.“
Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot.
“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“
“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just lagom för att bli min
sekundant, i fall det roar er.“
“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“
“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde mig ett sådant
nöje.“
“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, förklarade Armand.
“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur Armand.“
“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“
“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i armen, ifall han
brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror er släcka min törst och
retar den i stället.“
“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, yttrade Armand.
“Liksom jag för er“, svarade Eugène.
“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“
“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“
“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss med er, monsieur
Eugène!“
“Med mig!“ utropade denne förbluffad.
“Klockan 8 i morgon bittida.“
“Men hvarför? hvarför?“
“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“
“Men det är ju rent af en galenskap ...“
“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt mig från Lyon, der
han har sina föräldrar ... Jag har lofvat dem att taga deras son under
mitt beskydd så länge han vistas i Paris, och jag kan derför icke skicka
honom hem såsom lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn
... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit svärd ur
skidan.“
“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon anledning till
duell oss emellan.“
“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka en sådan.“
“På hvad sätt?“
“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“
“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“
“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror
bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“
“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol,
men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje
för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“
“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra
bekantskap med er värja.“
“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène.
“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens
skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni
snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska
vacker eröfring på denna maskerad.“
Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören,
presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan
gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens
ära.
Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande
till hälften framgnolade kuplett:
“N’oublions jamais que les femmes,
Ce sexe fait pour nous charmer,
Doivent commander à nos âmes;
Le français est fait pour aimer.
Aux travaux, à la politique
Ne consacrons pas tout le jour;
Gardons quelque temps pour l’amour,
Voilà, voilà ma république.“
Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och
Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt
blod, till allas stora tillfredsställelse.
“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette.
Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen
vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar
och omgifven af en mängd andra masker.
“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita
af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er
kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade
dermed att han utmanade er kusin.“
“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“
“Ja, är det icke en hisklig mask?“
“Och med messingsluren i handen?“
“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om
ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“
“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är
oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“
“Så säger er kusin också.“
“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande.
“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke
kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför
glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag
sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till
rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja
bränna ljus i kyrkan för er kusin.“
“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i
restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“
“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin
fars pengar i rörelse.
Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som
omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få
sitt skämt besvaradt.
Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till
munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud.
Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet
och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att
tilldraga.
Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken
fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den
öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels,
nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända
till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det
öfriga.
Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med
knappa öppningar för ögonen och munnen.
Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde
en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong.
Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och
han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan
motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig
i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag.
I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder,
som derstädes kanske minst förlåtas.
En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade
samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen,
förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne.
Armand följde och upphann honom.
“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens
pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer
mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“
Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund,
hvarefter han nickade jakande.
Armand fortfor:
“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe,
kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i
Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“
Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick.
“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att
det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit
utmaningen ... är det också sannt?“
Samma stumma jakande svar.
“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att
välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att
rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens
herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga
förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“
Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva
röst:
“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först
den förre och derefter det sednare.“
Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej
länge med sitt genmäle.
“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som
böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden
... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och
hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra
mitt lamm.“
“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött,
äfven om det tillhör en usling.“
“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att
gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt
trampade jätten på ena foten.
Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren.
Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än
för det rytande lätet.
“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt
fixerande sin vilde motståndare.
“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren.
“I morgon i Boulogne-skogen?“
“Ja.“
“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“
“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“
“Välj sjelf.“
“Sabel.“
“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och vände tigerhufvudet
ryggen.
Tredje kapitlet.
Slutet af maskeraden.
Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen,
der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som
redan var till hälften tömd.
“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande.
“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela
morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“
“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon
det rätta sammanhanget med uppgörelsen.
“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt.
“Måtte det bara icke bli _för_ lugnt!“ yttrade Collette skakande på
hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer
af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade
hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en
skål för hans välgång!“
“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera
champagne, mera champagne!“
“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon.
Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början
med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett:
“Si l’on attaquait notre France,
On reverrait que les français
Savent allier la vaillance
Aux nobles loisirs de la paix.
Oui, pour la défense publique,
S’il fallait voler aux combats,
Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
KÖR (af en mängd personer vid de
öfriga borden).
“Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören,
störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar;
“viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek
han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive
le roi!“
“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger.
KÖREN (uppresande sig från alla bord och
stolar, klingande med glasen).
“Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i
restaurationen.
“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda
ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är
mördad! skynda, skynda!“
“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst.
“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon.
“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne.
Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan.
KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka
till salongen).
“Oui, pour la défense publique,
S’il fallait voler aux combats,
Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
* * * * *
För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten
påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ —
denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan
dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade
en ny karakters-mask beträdt tiljan.
Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud
till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta
sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel.
I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med
vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars
midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp.
Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med
dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten.
Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur,
upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet.
Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit
så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna.
“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet.
“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon.
“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående.
“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en
vördnadsfull bugning.
“Ja, men ingen annan än du.“
“Hvarför blott jag?“
“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och
följaktligen måste vara den heliga alliancen.“
“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det
fullständigt.“
“Ganska sannt“, biföllo de öfrige.
“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet.
“År 1830 som du väl vet.“
“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse,
ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.
“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket
veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man
kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla
mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“
“Det trodde jag visst icke.“
“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet;
“men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i
fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig
att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“
“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa
fingrar som skjuta upp ur din krona?“
“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“
“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“
“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat
tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån
mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga
rätten.“
“Hvad vill du med den?“
“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom
du, heliga alliance!“
“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och
helgad af jesuiterne.“
“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“
“Hur då?“
“Jag fruktar.“
“Hvad då?“
“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist,
jag slutligen börjar bokna och skämmas.“
“_Du_ skämmas? ... det är icke möjligt.“
“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande.
“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under
det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och
den andra på tigerhufvudets.
Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat
sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen
mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika
klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt
annan verkan.
“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med
tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans
skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll
öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades.
Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att
spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på
raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för
att se hvad som föregick nere i salongen.
“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa
qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på
detta sätt den hemska tystnaden.
Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna,
följdes af ett allmänt tumult.
“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och
vrår af den stora salongen.
Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog
genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men
fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant
slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men
blödande och sanslös.
Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med
päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som
kullslagit honom.
De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade
municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att
emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar,
fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande
intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som
vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.
Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik
och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen
ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i
salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.
Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848.
Det var också den sista under konungadömet.
Fjerde kapitlet.
Boulogne-skogen.
Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade
invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne
af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.
Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på
sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af
Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under
kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af
Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham,
skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes
regent.
Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina
tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot
slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla
hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.
Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med
ingraverade namn på batalj-dagar.
Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på
triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af
triumfens glädje.
Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde
fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende
anletsdrag?
Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse
slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager
kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?
Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa
svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?
Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod?
hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?
Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen
äfven stält sanningens gudinna.
Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.
Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då
kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels
en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.
Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för
att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.
Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af
minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver
hvarje dag blott hafva sin omsorg.
Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett
högst eget intryck på främlingen från norden.
Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På
afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra
genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt
der rum finnes för menniskofot.
Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för
att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.
Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas
ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels
ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt
landsvägarne.
De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla
sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats,
som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.
Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages
med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den
påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu
kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem,
antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning
eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva
rättighet.
“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de
unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid
triumfbågen.
“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“
“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda
sablarne synas.“
“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“
“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det
synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes
... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“
“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“
“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar:
den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en
näsa, en arm.“
“Det är vackert nog det“, menade Armand.
“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa
en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“
“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men
icke är det mindre grymt och onaturligt.“
“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela
sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt
... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det
gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag
undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta
gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“
“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“
“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland
dem, som blefvo arresterade denna natt?“
“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg
min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak,
monsieur Eugène!“
“Hvad då?“
“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog
upp psalmen?“
“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus?
... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är
mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom
i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och
dermed borde det kunna vara qvitt.“
“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“
“Hvarför så?“
“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“
“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än
royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på
louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne
ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare
såsom spicken än som griljerad.“
“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i
samma innerliga förhållande som restauratören.“
“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“
“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några
dagar.“
“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar,
då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid
ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej,
sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen
och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars
i armen.
Sonnez trompettes immortelles!
L’écho du peuple vous répond.
Aux étrangères sentinelles
Jettez ces mots: les rois s’en vont!
Marchons, garde civique!
Marchons, peuple héroïque!
Marchons tous en avant,
En avant le cri de ralliement:
Vive à jamais la république!“
Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och
stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.
Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess
stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!
Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af
duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta
Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade
pistolskott?
Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär
njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar
att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?
Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i
Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från
träd till träd, från tufva till tufva.
Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl
Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana
vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan
kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de
ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina
kläder.
Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade
Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många
millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke
tala om de kungliga bildstoderna!
“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.
“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med
armbågen mot ett träd.
“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“
“Jag kan icke bestrida det.“
“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“
“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det
är.“
“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“
“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla
ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke
hafva något obytt med hvarandra.“
“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“
“Lyckligtvis, säger ni?“
“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet
och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en
neddammad lärosal full af bleka tänkare.“
“Af förståndige.“