bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen
öppnade dörren.
Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton -- »Sätt från dej
stäfva’ å skynd’ dej -- ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se
åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»
Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde.
När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon
Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han
fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och
började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till
rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.
»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» --
Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade
till under tyngden.
Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig
fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.
Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet
stötte han henne ut i ån.
Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat
än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. --
Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där
lyktskenet föll.
Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull
förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände
kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa
där ute började dallra och röra på sig.
Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen.
Men så -- bäst han gick -- tyckte han, att det stönade där nere och lät,
som när någon slår och plaskar i vatten.
Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for
den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade
hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och
sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.
Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll
nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur
kläderna.
Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere
igen.
Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne.
Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda
händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram
annat än -- »Herre Jesses -- tänk på barna våra!» -- och det kom bara som
en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting
mer.
Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få
kraft att ropa på hjälp -- och då vore han förlorad.
Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och
brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra
längst ut.
»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra
gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen,
inte som lefvande åtminstone.
Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig
ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.
Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och
benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han
ändtligen kom upp på gården.
Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och
där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig -- ett tag lät det som
gråt från ett nyfödt barn -- och lik en drucken raglade han in i föjset.
Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen
makten öfver sig själf.
Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu
omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så
länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.
Han tände lyktan och gick med den in i stugan.
Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar
han hållit hus så länge -- om det var något i olag med hästen.
Han såg sig om i stugan.
»Jär int’ Erika hänna?»
»Neej», fick han till svar.
»Hm -- hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na
me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke
engång -- å int’ va’na i bryggstuga heller -- men ho komm’ väl -- --»
När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till,
undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’
skulle gå och se åt en gång till i föjset.
Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte
syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och
när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom
svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till
dem, och då blef han ändå mer fundersam.
De började nu söka alla tre -- i uthusen, på vind och i källare, och Nils
ville aldrig sluta med letandet.
När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten,
men ingen rörde den just.
Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun
blifvit från vettet och gjort af med sej.
Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som
hade han varit konstig själf.
Svågern gick vid midnattstiden -- han skulle komma tillbaks på morgonen
och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var
det med en lång, forskande blick på Nils.
Han tyckte ändå, att det här var som underligt -- både det systern hade
sagt den där gången -- och så var det inte helt med lappjäntan.
Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån
och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!
Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att
finna någon.
Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att
hustrun gjort af med sig.
Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste
hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.
Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och
öron efter den stunden.
En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket
ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till
Nils Ersa.
Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför
stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.
Det var nästan som att komma i kyrkan.
Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman,
som höll den, men det förde till ingenting.
Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa,
huru orättfärdiga sådana misstankar voro.
Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med
oförrättadt ärende.
Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig
ut ett slag -- han hade en annan affär också, som han ville afhandla
mellan fyra ögon.
Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom
dörren, det märkte inte Nils.
Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och -- sedan han sett sig om åt
alla håll att ingen obehörig fanns i närheten -- tog han Nils i
rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.
»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på,
huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar
hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med -- handbojorna ligga i kärran --
och anklagar henne för mord.»
Nils blef hvit ända ut på läpparne.
Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med
en af förskräckelse darrande röst:
»Ja, men, herr länsman -- hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!»
Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin.
»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» --
»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru
din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag
lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig,
om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans
straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig -- och
-- ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»
Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min,
men det gick dåligt.
Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. -- Inte kunde
han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som
trefligast tillsamman.
Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände
den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.
Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för
tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det
skulle han!
Nu var Nils på det klara med sig själf.
Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så
att svettremmen gick lös och föll till marken.
»Jaa -- herr länsman -- ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än
en jär -- men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt
komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån,
så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»
Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag.
Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och
inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.
När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där
dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.
Det var inte rop från en människa -- det var som tjut af ett vildt djur
han stötte ut, när svågern sade --
»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd -- jag
och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»
Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för
hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han
tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det
odådet.
Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst
försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett
något af henne sedan.
En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta
en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta
ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol -- men det var ju
bara käringprat.
Jan Persa och hans framfärd.
Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned
i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä
höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter
Rundan -- en fjällbäck, som flyter strax förbi -- det vet man inte så noga
-- och det kan då också kvitta lika.
I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och
bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och _den_ skämdes
inte heller för sig.
Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många
träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som
så -- att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra
värst te’. -- För resten hade han väl _sin_ mening med att låta dem gå
där och känna begärelsen växa med träden. Bakom _det_ bondörat kunde man
nog hitta mer än _en_ räf.
Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var:
först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det
spriten och så -- ett godt stycke därefter -- dottern sin -- Anna hette
hon.
Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det
trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör
vara.
Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på
honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död.
Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan
var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på _det_
locket.
Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se
han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han
ryckte i det -- då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon
kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick
förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det
stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och
att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, _det_ var
snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de
blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara
honom!
Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa -- åhja, för se, han hade ju
ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en
del af innehållet hade kommit dit i misshugg -- så till sägandes.
Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa
sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle
lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade
han -- så storbonde han var -- _setat inne_.
Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts
gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog
lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå
till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.
Man kan då säga, att det var rena oturen för honom _den_ gången. -- Det
hände sig just som så.
Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp
en dag -- det här gick för sig för flere år se’n -- till en Karl Michael.
De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’
kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den -- som en väl kan tänka sig --
och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’
opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.
Det var också en grann sedel -- fastän på ena sidan hade den en stor
lakriskladd -- och Karl Michael tog och vände på den för att se, från
hvilken bank den var.
En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det
var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.
Ja, sedeln var -- som sagt -- grann, och sedan Karl Michael tittat och
snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks
i plånboken -- och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.
En skulle sett på Jan Persas ögon _då_. De följde med ända ner i fickan,
och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på
bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.
Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras
inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så
stocksofvande, som om de tröskat en vecka.
Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han
saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.
»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!»
Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.
Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för
trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom
lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.
Och fram kommo också plånböckerna. -- Men se, när Jan Persa drog opp sin,
hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde
utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael
fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika
myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på
baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan _jag_ kaveer för, som synte’n
nyss».
Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade
smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där
för jämnan. -- Nog hade storbonn’ haft _den_ tanken med.
I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr
skulle de få klå’n förr’n de fick _det_ papperet.
Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och
Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget
hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och
vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt
till häktet. För se, han hade -- som sagt -- konstrat med fingrarne ett
par gånger förr.
När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar.
Egentligen -- och för att säga hela sanningen rent ut -- så var det just
ingen i _det_ byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr --
hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras
lag fanns det bara _en_ ärlig bonde -- och han hade stulit en märr».
Nå nå -- så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte
kasta på dem heller.
Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst -- och
skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig
så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva,
när det gällde.
Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla
med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om,
innan de lärde dem sina konster. -- De få stupa i det själfva sedan.
I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det
var Anna, dottern Jan Persas.
Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett
skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om
inte möjligen det, att hon var snartänkt.
Annars hade hon kropp som själ efter modern -- modern, som varit död sedan
hennes tolfte år.
Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på
gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte
ens vid ann’tiderna. -- Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på
storkistlocket.
En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om
sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se
till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga
kvartsmilen roddvägs. Motström var det -- nästan strycka på en del ställen
-- men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen
höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den
starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.
Se, _det_ var ett kvinnfolk det!
Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick
hon så svingande lätt uppför brantaste stig.
Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och
därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda
spann och tog karlatag i grofarbetet.
Hon var som en ung gran med solglans öfver -- kraftig och fager.
Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen,
var det som att skåda ned i ett djupt vatten -- ett vatten med starka
strömdrag.
Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen
på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han
glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var
hopkommen -- och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han
friareslag där i gården.
Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg -- såg Anna tillbaks.
_Han_ var lika så styf karl som _hon_ var kvinnfolk, och rädder af sig --
det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade
han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han
pröfvat både med björn, snöstormen och nödår.
Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram
till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om
han varit storbondson.
Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret -- och Jan
Persa själf var det som öppnade.
»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ _det_
kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär
e du, som går te’ fjälls igen.»
Per drog andan djupt. Det var som att midt i sommarn få ett snöil öfver
sig.
Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och
sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som
sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds.
Men det kan ock reda sig med slikt -- är en bara säker på vägen och orädd
af sig. Och det var Per -- nu med.
Han tog sig betänksamt om hakan.
»Om hä nu skulle vara två mot en» -- mumlade han och nickade mot
stugufönstret -- »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara _om_
jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett
slag, innan han gick till sängs.
Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och
det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll
han sig mer hemma från supning och vägafärder efter _det_.
Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra
sidan älfven och där byggt upp en såg. -- Det var en herreman.
En kväll satt Jan Persa på stugubron och tittade på ångan från sågpipan.
Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne,
skar det också så ondt i öronen på honom. -- Han hade lite otalt både med
patron och verket hans. -- Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en
skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade
han förstås fått -- och det redigt också -- och konjak med. -- Hela
snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe.
Så inte var det något i vägen med det, men se -- det var det här med
stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda -- patrons
_snöre_ på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var
aldrig så lite för stort. -- Spårhund där! -- -- -- _Det_ var det, som han
satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att
han glömde både -- att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng.
I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga
smärre virke till reparationer och husbehof».
Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite
större, än det hade lof till -- det råkade komma med lite af det sålda --
var väl ingenting att bråka om.
_Till husbehof_ -- det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde
en ny lada -- hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste
således vara husbehofsvirke.
Och på det skulle han nu bli’ stämd!
»Tvi dej din djädrans lufver! Det ä’ just herremanslikt!»
Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr.
-- I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men
inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för
laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så
höga med, att du får svårt te komma öfver!
Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp
igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura
med herremannen.
Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan
Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya,
stadiga dörrluckan på henne.
Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste emot honom och narrade honom
till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till
tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda -- det visste
han.
Patron började allt vädra, hvilken satans klok karl Jan Persa var ändå.
Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats
för Jan Persa till slut.
Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde
hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade
på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå
att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i
kistan själf.
Nu ska’ ni få höra, huru det gick.
Det var -- som sagt -- vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i
ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till
nyladan efter en höskrinda.
Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade
halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull.
Väl kommen upp till ladan -- och se’n luckan blifvit fråntagen -- tyckte
Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk ur flaskan, och
det en redig -- som en väl kan förstå.
Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i
höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till.