stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick
i _de ögonen_, och om munnen stod hvit fradga.
Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte
kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!
Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han
saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade
och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan -- efter en stund -- satte
han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa,
att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen
på honom, och han tordes inte se sig om längre.
Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif
varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en
galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.
Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.
Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg
och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte
förrän det blef sagdt -- det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ!
Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit
honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.
Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så
aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just
under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig.
Hon hade visst varit allt för glad i Paava.
Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.
Men Paava hade -- sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var
öfverstånden -- blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men
nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken -- ville
aldrig dit upp igen -- och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje
lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med
renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.
Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig.
Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som
hopvuxen och missformad.
-- Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de
möttes inför vår Herre, kunde se, att _han_ likväl inte hade svikit.
Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick
från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste
fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller
en skål välling för honom också.
Det är nu _så_ där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar
vandra by emellan -- till om det är en lapp -- törs de just inte låta
honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! -- --
--
-- Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut -- -- --
Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. --
Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter
fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen
uppåt. Och här -- sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren
kallade -- fick han också som en aning om sanningen.
»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? -- Jo visst -- jo visst --
_Tat lä Inga -- son vuoja so pejis reinar!_ -- Ett under var det! Herren
har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds
under.»
Pell Pers-mor berättar.
»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’
-- å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»
Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga
person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu
inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i
kläderna än så länge.
»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ -- åtaminstone int’ _nå_, som
går an te’ tal’ om» --
Kaffet var hett och måste slås på fatet.
Huuh -- huuuh -- blåste hon.
Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och _den_ drack
Pell Pers-mor alltid med eftertanke.
»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole
affärsresan’ våra te’ sta’n» --
Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det
bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som
blefvo fulla af lustighet och hågkomster.
Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm
och annat och måste till med berättandet.
»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig
’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’.
Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’
fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka,
fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’
orkte me’ _dänna_, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än
dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’
sej öfver ån -- helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’
väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål
ån rörde på sej -- men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ -- att
bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar
eller brast -- för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. -- Värst
blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. --
Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan
de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere
hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’,
å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å
så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen
fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi
räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ -- Erik Mikaels mor å ja’ --
så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så
olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å
ett som anne’, att vi _mått’_ ta’ te’ sta’n -- å så kunne vi väl gå ut me’
å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. --
Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’
å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’
veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl _fick bli så_,
å då mått’ den andren me’ säja likt -- för skams skull. Lass’ på
dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På
hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för
se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog
dom förstånne te’ fånga -- så te säjanes -- å lät oss gå på me’
skjutsninga. Å hä gjole vi -- å slet ondt gjole vi me’, för iblan’
kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner
medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf
rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för
snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var
e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där
vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’
gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på
hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på
hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en
veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick
ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a
tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’
förstå också att ’a int’ kunne _håll sej_ unner stadsresan’ våra heller,
me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan _då_ me’, å nog blef vi då
onödigt sinke’ på vägen för _hä_ mång’ gångan.
Ja’ kan då kaveer för, att int’ _en_ gång heller komm’a hem me’ samm’ en,
som a for me’. -- Var e likt hä!
Men sedlan tjänte’na på’ne. -- Hä va’ nog för rexten fler slags affärer,
som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på -- fast en gång kunne’na då ha’
komme’ sej illa ut -- -- --
Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ -- hä va’ visst två -- å fick
förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på
hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom.
Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej
te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ -- å min ätter’ -- å
hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i
evigheta me’ ett -- slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’
åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst
halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin -- men då va’n ock _så pass_, att
hä löddra’ om’en -- å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så --
att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’
tattarpack -- å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd
å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram,
-- att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’
börja’ tala om dom -- så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’
komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’
_fårkropper_. Hä va’ _gettran’_ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt
fast hvar sin fårrompa!
En’ kan då int’ unnra -- ätter hä -- att människa’ for fram som hade’na
hatt skam i hälan’.
Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då
rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som
stillsam af sej hon å, utom -- förstås -- nål a tar’ sej ur flaska, för
se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter -- ho’ nu än gubben
hennes. -- Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’
håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en
själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»
Hustrumord.
Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid
fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där
förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus
gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in
på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en
_måste_ fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet.
Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och
välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det
de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de
snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde
och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik
eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes -- slidknifven ville
de spara till det yttersta.
De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå.
Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade
de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt,
voro de ej så riktigt vissa på.
Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring
stupstockbacken och satte skräck i folk.
Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks
låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån -- dock
närmare åbacken -- och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig
svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.
Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan
sidopålarne skymtade älfvattnet -- ibland svart, ibland glittrande i rödt
det också.
Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa
hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån,
och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af
fasa stela ögon vittne om sanningen.
En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den
hade så dåligt rykte -- eller så stort anseende -- det beror på, huru man
tar’ det -- att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam -- huru
vrånga och ilskna de än varit -- bara mor nämnde det stället.
Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i
skarpt traf, så snart de kommo i närheten af _den_ vägbiten.
Men det var för bra många herrans år sedan -- tiden närmast efter att
siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att
det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en
storbonde -- Nils Ersa hette han -- från själfva öfre byn, och brottet,
som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att _han_ ej fick ro
efter döden var då inte så underligt!
Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting
ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som
gudfruktig emellanåt.
Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar
längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och
allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som
fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och
blankt med någon enda sughvirfvel här och där.
På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända
ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut
i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och
längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt
grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig
uppför backen med -- som väl var -- ty annars hade det varit lätt göra för
vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.
Och en lycka var det då, att _den_ stod där den skulle, då så mycket annat
där började gå åt galet håll.
De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång,
och i början af tredje året tog han matmor i huset.
Det var en bonddotter från nedre byn -- Erik Lars’ Erika -- och hon förde
ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när
prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att
en visar så mycket i den vägen.
I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter
tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde
hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.
Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan
inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig
liksom tafatt och osäker inför henne -- isynnerhet om han någon gång tagit
sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.
Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef
Guds barn.
Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och
med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var,
någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.
Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde
och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom
stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur
han lättast skulle kunna _riktigt_ få öfvertaget.
När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och
se bort till logeporten, där mannen höll på med _sitt_. Han såg reslig och
kraftig ut -- kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det
kunde löna mödan att se sig om efter -- och när Erika en sådan gång lät
ögon följa mannen tänkte hon oftast, att _då_ var han nästan henne närmare
än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när
han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och
ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans
utseende inte märktes så väl -- och för hvar gång blef det med större
glädje hon såg honom komma öfver gården. Men _då_ också hade det känts,
som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne
hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.
Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om
fjäll och strida strömmar legat emellan dem.
Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma
tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.
Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens
gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i
kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt
var, kände hon sig mest tillfreds.
När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och
helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade
just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting
annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl
fick ha’ tålamod med henne så länge.
Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och
sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde
afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han
hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.
Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om
kvällarne på danser och slikt.
Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet.
På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade
nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och
smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne
både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.
Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården.
Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna -- som hon kallades -- var det
aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta
ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det
kunde matmodern ej lida.
Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök _där_ också. Han
talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos
hustrun.
Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande
sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och
dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste
spetsiga och hvita -- som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon
hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att
ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel.
Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga
tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste i Nils,
fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande
under pärgrytan.
Men efter _det_ började det taga af med läseriet för Nils, och med
psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge
ifrån sig någon psalmlåt nu längre.
Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var
bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet
än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg
hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’.
Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne
onda tankar om lapp-Anna -- och mannen med förresten.
De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var
i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de
skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och
då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned
henne på andra sidan, och ögonen -- både hans och hennes -- hade lyst mot
hvarandra som i lågor.
Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa
eldgnistor öfverallt därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk
maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid.
Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig
oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon
undrade, om det inte var inbillning det hon sett -- hon hade ju ej många
månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes.
Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon
klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och
barnen så mycket han kunde.
Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så
fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var
lefvande eller död.
Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just
gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade
af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet
var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.
Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem,
nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom
halfhviska -- »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är
oppstilld, ska’ hä var’ _en_ minner hänna i gål’n.»
Han hade inte behöft säga något namn -- Erika visste mer än väl, hvem han
menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel,
och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort
hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort
från gården.
Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon
kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och
då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick
i henne lite kamfertsbrännvin.
»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata --
hade drömt så farlitt ’en sista natten -- och ville bara säj’ dom -- att
sku’ne hända’na någe’ -- nå’n ofäl’ -- så had’na int gjort’e själf -- --»
De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var
någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på
tiden, och att det var början till barnsnöden.
I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade
hon blifvit som lugnare.
En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara
blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man
nu knappast ett ord från henne.
Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre
reda på honom, än han just fann lämpligt.
Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som
ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor
förebråelse.
Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig -- förhatlig som ett ondt
samvete.
Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till
förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter
henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han
-- hade hon bara sagt ett ord -- skulle ha’ lyft handen till slag -- och
så..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med
henne.
Men hustrun teg och blef bara ändå blekare.
En svart och rägnig kväll -- svågern och en till hade kommit inom, och
halfstopsbuteljen hade kommit fram -- blef det en sådan oro öfver Nils
Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig
gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och
mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i
huset -- blef det inte två -- det såg inte olikt ut -- och så var det att
åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för
honom och hustrun.
Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han
en god stund stått och talat med Erika -- den satan hade väl int’ för
assint hålle’ mun här hemma.
Och så -- strax sedan hustrun gått ut i föjset -- hade Nils gått ut med
under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han
på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd
med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.
När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade -- »I kväll
ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har
int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut -- resten gör ja’ själf.»
När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite --
åtminstone tills karlarne gått från gården -- skrattade han bara och slet
sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och
hviskade tätt intill örat på henne -- »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en
hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»
Med det gick han.