jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa.
Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina
väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en
öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han
flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var _den_ skålen värd.
Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på,
om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft
ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt.
Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot
honom en gång. -- Var nog bra -- hon med -- bara det var något i henne.
»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men
hä går nog om. Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et
jag med. Godnatt på dej!»
Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte
flaskan halffull längre.
Men, huru det var med Jan Persa, hvad _den_ saken beträffar, är inte så
godt att säga. Han sof.
När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod
hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, -- sof så det blåste
om honom.
Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. --
Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i
mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke!
Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och
sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på
något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’
din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!»
Huh, puh, pep det mellan läpparne på Jan Persa.
Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i
armvecket.
Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han
för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar
där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några
stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och
åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han
skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit
ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång.
Tidigt nästa morgon gick Per dit upp. Han hörde inte ett ljud inifrån
ladan.
»Jär ä nån här?» skrek Per.
Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han
vaknade först nu.
»Jär ä nån här?» skrek Per igen.
Och nu blef det låt af.
»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut
mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på
dej!»
»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med
att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och tala förstånd i
stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna
tvärt.»
»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä
var läng’, tills du får den fångsten!»
»Adjö då, Jan Persa, och myttje nöje!»
Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma
halfstopsflaska och sina tankar.
Det första han gjorde var -- som en väl kan förstå -- att försöka komma
sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket
var af reelt slag, _det_ visste Jan Persa allt för väl.
Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök
om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i
kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och
rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom.
Hvad tjänar slikt till!
När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att
svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och
komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade
försöka, satte han sig ned i höet och teg. Men se _tänkte_ -- det gjorde
han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom
räckhåll.
Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda
på historien, och gick opp till ladan igen.
»Goddag Jan Persa! Vill du ut nu?» sa’ Per.
Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från
höet därinne.
»Adjö då, eftersom -- -- --»
Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga
efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på,
och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle
röja dem.
»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du
själf har hjälpen i din hand och int’ vill -- så får du också skylla dej
själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!»
Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe--er!» Men ingen
svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera.
Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och
så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden -- --
-- Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så
otäckt -- »om vi int’ råkas mer i lifvet» -- -- --
Jan Persa kände kallsvett i pannan.
Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var
han, så det stramade i halsen -- -- -- Det kan en väl förstå -- efter så
mycket sprit!
-- Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han
tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp -- en
utmärglad, blåhvit gast -- -- --
Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i
halsen, men till lika liten nytta som förr.
Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på,
men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en
dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. -- Om han
skulle läsa en bön! Kanske _det_ kunde göra godt? Han knäppte ihop
händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på
Fader vår. Början och slutet gick bra, och det liksom lindrade för en
stund. -- Storbonn’ hade blifvit mjuk.
Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, -- så slet det och
ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. _Det_ var ett dåligt
tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd.
-- Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt
möjligt oknytt där inne i ladan.
I de där nedersta timmerhvarfven -- de som egentligen voro patrons egendom
-- knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om
ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som -- tjuf, tjuf, tjuf!
Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade
på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete,
hunger och törst.
»Nåå» -- hördes Pers röst utanför -- »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu?
Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med -- om I vill ha.»
En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers
talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu -- som sagt.
»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej
skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig
och sade lika oberörd som förut, -- »du vet, att jag står med det jag
sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’
hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.»
»Du ska få femtio kronor om du tar från lucka!»
»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’.
-- Adjö då för sista gången!» -- --
Nu var det likväl slut med Jan Persa.
Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade -- »du får
väl ta’na då, -- Pe-e-er!»
Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, --
gjorde sig ingen brådska med luckan, -- tecknade istället åt pojkarna, som
också nu voro med, att hålla sig stilla.
Än var han inte alldeles färdig med storbonn’.
»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut
lysninga sista söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. -- Hvad säj
I?»
Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan
detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan _måste_ han -- den förbannade
nyladan -- och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så --
-- »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det
kvidande ynkligt inifrån ladan.
Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan
Persa ur fångenskapen i nyladan.
Det såg inte ut att finnas mycket kvar af stormodet i honom då.
Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd
husbonn’.
»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag
tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts -- ifall ni
finge lust te glömma’ne. -- Här har ni brännvinsskvätten också.»
En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden.
Arg var han, och skamsen var han -- mest arg ändå. Löftet kom han i alla
fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar
efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade det något, så smakade det
väl också. -- Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och
dansade polska med mågen sin -- fjällbopojken.
Det var likväl en djädrans styf karl!