gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte
förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle
vara ordning med det och slickade tallriken så ren -- att inte var det
mycket att diska efter honom.
Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och
sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så
stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på
dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.
Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som
tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.
Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in.
Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog
många, som togo sina tre tallriksfyllor -- och slickade af skeden
likafullt.
Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började
nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora
stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli
heller -- och se _det_ hade han då räknat på -- att togs det till regelt,
så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.
Pastorn reste sig nu -- tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad
och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka
hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå
skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.
»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» -- hördes en röst i
förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan,
körde klacken i väggen, så att pappen sprack.
»Håll trutamente, din vettvilling!» -- och den glade fick en knuff i
ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och
därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om
benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig
sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.
Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken -- att
höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån
traktering mer, hva’ honom angick.
Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu -- sedan bordet
var afdukadt -- skulle kaffet fram igen.
Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om
saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt
säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som
nappade åt sej två.
Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster
Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna -- som höra
till hvarje hederlig begrafning -- fanns där då intet spår kvar af någon
slags sorgmodighet.
Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så
det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han
i alla fall gifvit sig i leken, och så var _det_ någonting, som han själf
inte ville försaka, där det kunde fås.
Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.
Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om
det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.
»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» --
skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt
gården på _ett_ ben -- »hurra för bränndevine å för en Olle!» --
»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke
me’ de’ saam» -- föreslog en annan.
Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det
anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det
mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det
kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.
Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till
sitt -- och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.
Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur _det_ med -- men
så hade väl logeporten varit full i stället.
Vid forsen.
Har du varit där -- vid Fällforsen? -- Jaså, inte. -- Axla då din
matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att
när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten -- tacksamhet
för hvila i sådan härlighet!
Bara _det_ att -- sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där
renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa -- bara _det_, att
då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet -- är ju vidunderligt!
Vill du höra mer?
Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går _det_ ur
minnet.
Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje
susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och
ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen,
fattigdomens skog.
Man går där i skräck -- ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då
ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.
Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter
älfven i hvirflar och aggor.
Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade
björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i
skira slöjor.
Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta
sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt
bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där
ofvan.
Och midt framför -- där vägen slutar -- ligger en grå bondgård alldeles
ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga,
hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå
de som på vakt framför den gamla bondgården. -- De vilja rädda den ifrån
att åka ut i strömmen där nedanför.
Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver
väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i
verkligheten är.
Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och
omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig
djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför
branterna.
Så stilla där är -- och så vackert!
Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes --
och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.
På stugutrappan sitter en flicka -- hon är kanske fjorton år. Hon är blek
med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver
ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring
henne! Hon måste vara sådan -- dottern af fors och skog.
-- Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?
-- Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som
ingen ann’ får höra? -- -- --
Hon reser sig och går in.
Där inne i ett stort rum står mor själf -- med pipsnugga i munnen -- just
i färd med att lyfta af pärgrytan.
Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag.
Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.
Familjen, som är stor -- nio personer -- sitter just till bords, där hela
servisen består af träskedar.
Alla äro de mörklagda, utom gubben, som -- gammal och grå -- mer liknar
det vanliga allmogefolket där i trakten.
Maten är enkel -- som alltid hos allmogen i öfre Norrland -- bröd med en
smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är
slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas
ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.
Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och
arbete. -- Där på Näset -- så heter gården -- ha’ de bott i många år, och
de tycka nog själfva, att där ä’ fägert -- och Fällforsen deras -- ja den
ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under
flottningsarbetet. -- De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför
fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!
Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken
deras.
Han är också präktig -- äldstpojken -- spänstig och mörklockig. Med säkra
årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i
bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns
gondolierer -- sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig
glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med
bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd.
Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo
och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och
där -- ytterst på klipporna -- är man omgifven af kokande, fräsande
vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring
och öfver sig en slöja af finaste skumrök.
De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här
och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga
ormbunkarne i remnorna.
Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett
stycke uppför gör en tvär krök.
Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver
hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram.
Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och
lyser det som smaragd mellan skummet.
Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under
rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de
ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka
upp igen.
Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! --
Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där
nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget,
och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen -- och i
solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de
gunga upp och ned med vågorna.
Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det
vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.
Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag
vandringsstafven i hand!
En lapphistoria.
Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när
dagen räcker dygnet om.
Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete
är det också där uppe kring träsk och vattendrag.
Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och
mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot
sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i
kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.
Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen
sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och
locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger
och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar
rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett
dimma öfver granskogen.
Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu
innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det
hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.
Får snön makten _snart_, så är också tiden inne för lapparne att börja
flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan
räcker där -- och så längre och längre nedåt landet.
Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta
började ordna sig för flyttning österut.
En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen,
och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några
bortkomna ungrenar.
Mot kvällen slog det till med kylan -- branog stickande -- och ett par af
de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen.
Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden,
klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till
reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.
Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad
blandade sig med röken från eldstaden.
De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om
därinne, skönjdes endast otydligt.
De voro midt i berättande:
Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe
under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från
sista ovädersdagarne.
De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger
om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i
mungiporna.
Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru
Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno
midt för ögonen på honom -- som uppslukade af jorden. Det var under ett af
de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De
hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.
En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf -- och drängen
med -- gingo samma väg.
Ja, Gud hjälpe fjällfolket!
De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med
ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.
Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där.
Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.
Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan
han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. -- Gumman hade
hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med
ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej
genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon
och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en
djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den
första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.
Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i
tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.
Och det hade de gjort.
Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur -- fastän
om halsen förstås -- och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med
skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att
hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd -- både strypt
och ihjälpiskad.
Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.
»Hihihi, du Sanko» -- kom det som knipslugt från Kaira -- »du skulle
kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit -- eller hva’? Hihihi!»
-- Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna -- skrattade så det
kluckade i honom.
Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när
många andra stodo och menade -- och vände om igen.
Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det
nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket
man vet har slutat väl.
Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.
-- De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till
tvärstupan rätt väster härifrån. _Den_ hade väl ingen klok lapp gifvit
sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.
Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.
Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte
var att stå emot -- och så bar det af med Sanko.
Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så -- på ett ställe,
där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas --
hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...
»Ja, hur gick det med dej?»
Kairas små sneda ögon voro ej att se -- så flinade han, och så gaf han
kamraten en knuff i sidan.
De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt
uppiggade af Sankos färd -- utom han själf förstås.
Han var arg.
När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan
hade gått för sig -- nästan som om de varit med själfva -- eftersom
skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.
Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför
stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och
fort gick det, och ner hade han kommit -- och det på fötterna.
Sanko kom för jämnan ned på fötterna.
Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med.
Han var aldrig långarg.
En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem
bägge två under högt skall.
»Hva’ nu! vargen?» -- skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.
Nej, så illa var det inte den här gången.
Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad.
Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.
Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att
något var å färde.
Willax behöfde inte höra det engång. Det _var_ vargen förstås och renarne.
Åhå!
Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks,
och han berättade:
Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af
renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut
för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.
Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det
inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft
under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon
ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så
_blifvit_ där med knäckt nacke.
Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att
det var en människa, som låg där -- och hon var inte död heller -- hon
rörde på sig.
»Attje almisne! En människa, en lapp!» -- De sågo förfärade på hvarandra,
och Willax sprang upp. -- »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»
Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.
Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och
fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i
bygden.
-- Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön,
och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i
honom, hade han slagit upp ögonen.
Men i alla fall såg han ut som en död man -- och vänstra handen hade han
haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp -- fingrarne
voro nästan hopvuxna.
Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade
mumlat -- mer för sig själf -- med en brusten, hes röst -- men så
innerligt belåten -- »kättja tuoko -- porjas tuoddari! -- Tat lä Inga --
son vuoja -- so pejis reinar!» -- det är -- »se där -- på fjället! Det är
Inga -- hon kör -- sin hvita ren!»
Och så hade han fallit tillbaka i snön -- och var död.
Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej
skulle ohelga den, och den låg nu där ute.
Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla
skumögda lappkäringen -- Willax’ svärmor.
Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig
och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.
Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto -- »tag du en lysesticka --
och visa på honom därute!» -- Rösten gnällde och darrade.
-- »Tat lä Inga -- tat lä Inga?» -- sad’ han. »Jaja -- hade också handen i
knut, -- öppnade den aldrig -- aldrig.»
Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen
blinkade och runno. Hon var långt borta nu -- hän i de dagar, då _hon_
också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens
händelser.
-- »Ja -- och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»
Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.
De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.
Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från
stickorna få syn på anletsdragen.
Det gick dåligt.
Då förde hon handen öfver den dödes ansikte -- fram och åter.
Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver
skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast
knutna hand.
Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett
stycke vrilträ än en människolem.
Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och
mumlade -- »Guds vägar ä’ underliga vägar -- sjaddes to situd! Gud vare så
din själ nådig, tok-Paava!»
Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver
honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.
Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande
halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu
rödare och skummare.
Dottern -- Willax’ hustru -- hade lyft af soppkitteln och höll nu på att
laga det svarta, doftande kaffet.
De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit
hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade
de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i
renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de
kokat goda tiden.
Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting,
som lapparna förstå sig på -- både att koka och dricka. Det är deras
hjälp och tröst i alla väder.
»Ja nu, hör I mor -- han därute» -- Willax drog sugen på pipan -- den
ville inte tända. -- »Joo, han därute -- I känn’en visst?»
Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga.
Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.
Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med
hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af
nyfikenhet och begär att få höra.
Man hade för en stund glömt både renar och varg -- de egna olyckorna.
-- »Ja visst, ja, -- han därute» -- det gamla surögda pyret stoppade och
tände pipan på nytt -- »jaja, det ä’ en historia det med. -- Känner honom
nog -- håhå ja -- var en af Gud slagen -- det var han!»
Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne
åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik
en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och
hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.
Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.
-- Paava hette han, som nu låg därute -- tok-Paava sedan många herrans år.
Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom
något, som gjorde slut på honom.
Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på
kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter
fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var
han själf, och henne, som han fäst -- det var Nings Anders Inga -- henne
skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.
Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som
bröllopsgåfva.
Men så mötte Paava en på vägen -- det var också en unglapp -- som kom emot
honom öfver snöfältet med hvinande fart.
De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ -- den andre hade en gång
blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull -- men den här gången
var han språksam ändå.
Nila -- så hette han -- tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma
fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde
språkas vid ett slag -- de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom
just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad _han_
hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef
otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet
och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen
Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och
så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte
på bröllop med _honom_. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af
spott och hån. Inte var _det_ något att ta’ sig af minsann -- jäntor fanns
det godt om i lappmarken, både vackra och rika.
Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt
sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade
visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i
rätta ögonblicket kastat om skidorna.