Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat
med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne
och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och
sade med en blid, litet darrande röst -- »En mått’ väl snygg’ sej nalta,
då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» --
Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet,
som tänkte hon: -- hvad ä du för en?
Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i
stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så
gripande och tungt, att jag måste tänka: -- stackars tok-Johanna! du har
det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!
Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt
och snyggt.
Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon
förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.
Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig
kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte
hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.
Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag
henne sjunga eller ens gnola nu.
Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.
Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne
något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i
pärlandet.
Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad
jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och
vildmark.
Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt -- hon syntes så
lugn och belåten nu -- utan hoppades jag, att den skulle komma af sig
själf -- historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva
fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.
Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.
Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i
skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man
bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och
stucko i värmen.
När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till
sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en
stickstrumpa i handen.
Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats
bredvid mig.
Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor
och ängsvial!
Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon
sporde -- »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»
När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:
»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»
»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju
också.»
»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» -- stickorna gingo blixtrande fort
-- »men hä jär så olycklitt lång från ån -- och si, ja’ _vill_ te ån!
Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»
»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»
Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner
i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes
ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla
minnen -- fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.
Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än
vanligt.
»_Om_ ja’ ä’ född ve’ ån? -- Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’
å dom onda -- hm, om I visste hur ond’ dom va’!» -- Hon såg på mig, och
det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt -- --
»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne -- hur
ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf,
fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna
öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån
forsen hördes som ett aflägset surr -- _den_ kvällen dock ovanligt
tydligt.
Det bådade rägn och ruskväder.
»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen -- många år -- ja’ håll på
glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben -- ser I, han
drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. -- Jaja, hä’
va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ -- I skulle sett’na, Eva,
nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e
häggblomma ä’ lik e kattfot. -- Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’
kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de
andran’ å hä fast ho va’ fattig -- --
Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran
te’ kvälls me väfninga å slikt -- för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås,
ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ -- I vet me’ örter å sån’t.
-- Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i
tjänst, så var’e som om hä’ int _kunne_ gå för sej. _Ja’_ halte å halte, å
jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e
styttje opp i sjuttente åre’ då ...
I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå
ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’
glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon
satt bredvid mig och talte om sitt barn -- hon var inte arm och tokig i
det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’
människ’ som på _den_ flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här
ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’
I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin
hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. -- Var’a glad så sjöng’ na, å hade
någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å
hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! -- -- --
Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i _de_’ också
va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt
hufvurvill’ -- å slå arman’ om mej å säga -- att ho’ va’ så hjärtegla’, å
att mor va’ de’ bästa ho visste -- -- --»
Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.
»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så
hänna å blunner -- men I blir visst trött te’ höra?»
»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»
»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... -- Jo, ser I, samma vår som Eva
fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog
dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men
de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning
lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl,
svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne
förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta
jär int’ te’ undra på, _så_ som _ho_ va’ -- å ja’ såg nog, att’en allt
oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som
bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. -- Men så gjole’ högmode mej
blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de
andran, å att där dom stupa’ sku’ _ho_ stå, fast ho bara va’ e fattig
backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att _den_ sommarn’ var’a bara
vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. -- Gud hjälpe mej usla människ’
-- ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i
högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n -- hä va’ e vecka före
Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. -- Ja’
hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. -- Eva höll på ta’ ner
väfven -- men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt -- å så fort ja’ kom’
mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.
Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade
gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas -- se’n fick
tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. -- --
Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho
hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och
ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett -- mor, mor,
mor -- hjälp mej, mor! -- Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’
stackars usla kryp! -- -- --
Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å
tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å
lär’ sej te’ bonne. -- Hä va’ e fett styttje för e så’n -- å va’ nog _hä_,
som han räknat ut me’ trolltyga sina. -- Men hos oss blef’e värre å
värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e
afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen -- utan ho va så olycklitt
dann i karl’n, så _hä_ va ändå värre te bära. -- Ja, hä gick då som hä
skulle -- hovaligen så’n vinter hä va’ -- å på vårsia fick då Evastackarn
e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej
blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu -- int så myttje
som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart
va’ _han_ me’, men int’ ögan’ -- dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ -- och
iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville
se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera -- å om de ho hade
i tankan’. -- Jaja -- ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’
int’ bätter värd -- och aldrin for’a mej om halsen mer heller! -- -- --»
Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga
kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. --
»Håja! Herren sparde mej int’ den gången -- hä blef aldrin nog -- -- ja,
hva’ var’e ja sa’?» -- -- --
Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon
fortsatte: »Ja visst ja -- så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu --
Svart-Jossi -- å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en -- som väl va’ --
men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han
hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som
vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’
int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’
opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på
åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e
stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å
gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»
Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten
skakade och darrade som i frossa.
»Hvilken olycksdag! -- Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade
gått opp i backen te pojken. -- Så fick ja höra’na sucka så okristlitt
tungt -- å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på
armen.»
»Hör nu mor» -- sa’na -- »ä’n int bra lik far sin?» --
»Ja’ kunne då int’ säga annat än _ja_ te’ hä. Då såg’ na på pojken
riktigt noga å såg som så konstitt på’n -- å så sa’na -- »I måst’ förlåt’
mej mor -- men ja’ _vill_ int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’
göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ -- ja’ ä så olyckli, _att ja kan
int länger_ -- -- --
Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a
ute på stenarmen -- me’ pojken tätt te’ bröste -- å därifrån ut i ån -- å
så utför forsen -- -- --
Mej fann dom liggande som dö’ se’n -- där ve’ ån -- jaa, ja’ veit int’ --
ja va’ kanske dö’.»
Nu var det där igen -- vanvettet i blicken -- tokilet -- och nu på allvar.
Hon böjde sig mot mej och hviskade -- »dom sej att ja’ ha’ hugge’
tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa -- han me’ -- men dom säj så
myttje -- -- -- --»
Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen,
medan ögonen stirrade dödt --
»Se -- dänna komm’a -- å pojken har’a på armen. -- Hovaligen, hva’
vattene’ rinn’ om dom! -- Tyst, så ho int’ ser oss! -- Mor hennes väntar
me’ torrt -- låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta -- --»
Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon
förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn --
och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga -- först sakta,
sedan högt och skärande:
»Nu skall jag till kyrkogården gå,
där hafver jag man och barn,
där plockar jag blomster och gröna de strå,
Hvem skall väl den brudkransen få -- --
hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor -- jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju
flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’
mått’ ha’ dom i luten en gång te, -- En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’
på nå’ godt -- hihihi.»
Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron.
--
En begrafning.
Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga
tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset,
däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.
Olles lif kunde nog -- trots sjukdom och plågor -- hafva varit gladare än
det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de
rikaste bönderna i byn.
Själf hade Olle i morsarf fått -- förutom lungsot och skrofler -- flere
tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik
Jons’mor inga barn fick -- hon var vissen och torr som fjolhässjadt
potatisris -- och han bara hade en äldre bror att dela med.
Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid
sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det
var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för
att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan.
Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af
bekymmer.
Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om
dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den
ingeniör, han var i arbete hos! Och _det_ fastän han själf -- stackarn’ --
knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna
gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.
Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl -- om någon rättvisa
funnits till -- blifvit åtminstone svägerska till Olle.
Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med -- men, när han så kom
att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt
af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned
hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej
passade ihop med Annas hvita skinn.
Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han
sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade
inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till
godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.
Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så
god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i
likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning -- och lätt arbete till --
hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om
nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och
sig själf på köpet.
Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte
skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort
öfver _det_ heller.
En Anders, brodern, hade långa tiden -- innan han somnade om kvällarne --
legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef
tillsammans -- och så med alla årsräntorna till. Och det första han
smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där
han låg.
Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det
var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det
var efter kyrkvärdens son.
Erik Jons mor tänkte för sig själf -- att då hon nu var kvitt de lea
åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.
En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva
bodde de i bryggstugan, så att något graföl _hemma_ kunde det inte bli’
af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans -- hvad kalaset beträffar
-- om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var
bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.
Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af
blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och
in i hennes dragkista -- utom alla de, som vid det tillfället rullade åt
andra håll -- måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda
gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå -- att en Olle hatt’ bätter
vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång
strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen
för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.
I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster
Kristina -- det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.
_Hon_ var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle -- och hade
nog alltid tyckt det vara synd om honom -- men nu hade hon inte stor tid
att tänka på _det_, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.
Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.
I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina
hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd,
smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack
hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade
kommit.
Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både
död och lefvande komma -- granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo
kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan
den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att
dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.
Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid
kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid
grinden.
Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med
bärlakanssnibbarne.
Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad
uppför gården öfver finhackadt granris -- här och där uppblandadt med
gulnade löf -- där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.
Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i
grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu
Olle färdig till likskiningen.
Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn -- han gick
nästan lite i grönt, han med -- men en geraniumskvist, som moster stuckit
i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och
vacker där nere i fukten.
För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen
af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den
andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.
Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än
att den var riktigt laggrannt tillställd.
En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om
kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i
jorden.
»Men jästanesligen» -- hördes en röst -- »när hä var så ulusteli’ mä e’
määnsk’ bara ätter e’ veeck’ -- hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när
dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»
»Hä kan je sääg» -- upplyste en ann’ -- »för si je haad e’ faster som bood
nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’
ta’ sej öfver myran och träska -- och si, då tog kärn’ henses och salta
på’na -- ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula,
sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» --
»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre
ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat
prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet,
innan det bar af till grafven.
Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade
slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.
Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’
sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och
snart var kaffedrickningen i full gång med påtår -- och kask åt karlarne
-- och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som,
när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och
handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner,
och bad a’ mor ta’ reda på’ne.
Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser
-- om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket
som gick åt till förningen, det vete Gud allena.
Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och
-- hviftande med en hvit duk -- gaf tecken åt ringaren att börja med
klockorna.
-- Bing -- bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo
rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket
tillbaka i alla ansikten -- det hade så småningom försvunnit under
kaffedrickningen.
Liksom tvekande började man röra på sig.
Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle.
Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon
snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd --
nästippen var mest alltid som röd af sig.
Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde
skäligen inte vara så stor, då sonen -- som sagt -- i alla dagar varit för
usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och
doktorering hade han kostat modiga pängar.
Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig
slant i jorden för att aldrig mer taga upp den -- och det kunde nog på
sitt sätt kännas svårt.
Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen
föllo på Olles ansikte -- »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej,
där’en ligg!»
Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från
Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista
hvilorum.
Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes
anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och
fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan
ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där
nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.
Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull,
och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp
begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.
En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans
föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju
ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.
Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt
stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter
att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de
öfriga återvända till grafölsgården.
Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster,
blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo
uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de
kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage -- och så gingo de
ju fram öfver finhackadt granris.
»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen
och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n -- för int’
hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» -- Det var Karl Pers Kalle, som
temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en
klunga veko in genom gårdsgrinden.
»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter
de hänne kalase -- ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» -- hördes från
en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i
detsamma -- röd och varm -- kom ut från salen och till alla utevarandes
glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan
börja’ -- å varsågo’!
Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra
bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor -- och
pepparrotkött med potatis -- och blodpalt med mjölksås -- och lika tyst
var det nästan som där ute på kyrkogården. -- Maten är då också någonting,
som det kan löna sig att tiga för.