har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig
några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par
år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa
mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.
Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I
förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan
ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag
är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort
tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har
naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan
vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss
glädje.
Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka,
som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att
det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in
i hennes själ, kan jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste
kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och
hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket
tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra
för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med
att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt
en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till
hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon
är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig
dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som
endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa
kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af
koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans
förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon
sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra
fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på,
att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet -- sin första
man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, -- och
jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna
som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte
älskade mig.
Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt
att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter
dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse
för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga
kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga
intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om
detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad
jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», -- »Jusqu’ à la
mort».
Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga
tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket
väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge
mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu
en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat
själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.
Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i
en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens
ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett
stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra
näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.
Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst
i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort
mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af
de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt
länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till
slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud,
att _hon_ skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna
fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke
använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan
träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns
tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten
varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen
blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt
intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att
jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka.
Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till
elden. Den gången bar jag veden.
Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt,
kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna
fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer
visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till
dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af
renaste guld.
Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt
pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig
inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la
mort.»
Din vän
_George_.
III.
Sunny Beach den 18 juli.
Käre vän!
Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte
låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist
och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går
kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig
liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste
verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.
Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa
henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till,
och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats
uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande
söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert
tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade
sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den
ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en
halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från
sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon.
Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för
öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så
småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner
också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget,
utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande
och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar
bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej
till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till
en god kvinna.
Din vän
_George_.
P. S.
Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en
änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.
Sjösjuka.
Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en
tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra,
att de inte kunde bli sjösjuka.
Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en
hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden
New-York--Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner.
Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det
gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I
hälsingland heller!
Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn.
Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam
gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt,
och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.
Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man
talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande
uttalande:
-- Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar
öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så
tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar -- --
Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.
När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för
all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.
Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att
promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att
äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam
åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade
slutligen för att inspektera sina reskamrater.
Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada
ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog
sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med
några goda råd.
-- Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man
äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned
till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk.
Det är det bästa som finns på villande haf.
Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende
blef ännu mindre fördelaktigt.
Sam fortsatte:
-- Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det --
-- hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du
Harry!
Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit
nedför salongstrappan.
-- Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu
bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det
också.
Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.
-- Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den
upp och ned genom strupen, det liksom -- --
Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.
Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och
cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt
fläsk.
Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt
äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på
Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli
när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.
Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta
bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst
älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor,
och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som
fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten
kittla sina näsborrar. Brrr!
Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska
jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt,
som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John -- ja,
missförstå mig inte -- och allt annat. Och han tänkte på allt under
himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och
pina och -- fett, sabligt fett fläsk.
Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan
och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar
i hans inre.
Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och
vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.
Och tänka på fett fläsk.
Nykomlingen.
När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och
pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt,
att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown
hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika
barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i
rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.
Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på
de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela
den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i
samhället representerade turistströmmen.
Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg
uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The
girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt
intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr,
ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe,
och hopen följde villigt efter.
Där inne debuterade nykomlingen, och gjorde genast lycka.
Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade
bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring
tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade
slutligen:
-- Nå?
-- !!??
-- Hva’ ä’ ni för några afritade fårskallar?
Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan
näfve sökte sakta revolverfickan.
-- Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à
vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.
Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte
byxfickorna där pängarna förvarades.
De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som
tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät
utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de
närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila.
Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis
oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.
Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en
morgonpromenad, dels för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa
mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke
särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som
han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att
det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På
grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den,
ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.
Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade
en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis
genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och
började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:
-- Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en
verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn
till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat
att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en
framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.
För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos
största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna
firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett
ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta
pängarna, ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla
uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i
banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel
spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag
af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade
på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma
erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag
efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett
tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven
jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade
sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full
gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan
var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade
således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och
än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade
jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min
principals.
Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning
hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om
jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis
och låta sätta in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i
St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända,
lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan
skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter
polis, då han ju ingenting förlorat.
Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke
finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle
yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade
ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft
det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till
Chicago, plågat mig så djupt.
En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och
skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade
att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte
undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag
från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu
beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp
med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina
herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om,
att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.
Jag skyndade således till järnvägsstationen, och köpte biljett för de
slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och
därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig
litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i
kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.
När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af
olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars
resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker,
gick upp till ett rätt betydande belopp.
Senare på aftonen anordnades en liten fästlighet för honom, och när
deltagarna fram emot dagningen skildes, stod det klart, äfven för en
flyktig betraktare, att de icke kommit från någon goodtemplarbal.
När Harristown nästa morgon vaknade var nykomlingen försvunnen. Äfvenså
Pat Flanagans bästa häst och innehållet i krögare Johnsons kassaskåp.
I misshugg.
Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man
inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han
skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort
några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat
sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss
om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje
manlig stadsbo, som kan sköta en revolver -- och hvilken harristownbo kan
inte det -- ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra
den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.
Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll
sig i staden för att sälja patentmedicin -- en medicin, som rönte
strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande
lik konjak -- råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor
dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra
handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef
nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.
Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden
af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i
hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret
utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.
Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den
tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man
sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga
befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa
mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu
knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.
Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll
sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka
skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera
sidan.
När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar.
Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken
beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt
avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga
dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med
sin eld hålla den belägrade från fönstret, och således hindra honom att
beskjuta de anfallande.
Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade
sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars
medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen.
Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta
försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt
emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som
snart gaf vika för angreppet.
Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan
sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att
man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att
dela äran.
Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte
till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen.
Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen
icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt
brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.
Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en
borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en
förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte
tänkt på, att det, för en energisk karl, finnes möjligheter att gå fram
öfverallt, äfven där inga dörrar finns.
Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre
vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid
banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig
förolämpning, jagade på egen hand.
Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det
kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom
själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som
nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de
jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf,
om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade
beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade
lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.
Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra,
och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge
tillkänna hvar de voro.
Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott
small, och borgmästarens röst hördes:
-- Pass på, Collins, han kommer rundt hörnet.