en, och blefvo en half minut. Då skymtade i mörkret en person,
som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt
ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med
ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka
på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som
låg framför honom var nämligen -- Harristowns borgmästare.
Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte
hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt
byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins,
och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen
medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod,
och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och
sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig
upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.
Yankees.
-- Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i
New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de
högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan
komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som
det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara
en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De
ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek,
teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det
hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett
dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom
när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto
med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också
i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls
inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl
på nedresan, stackars karl.
Chicagobon valkade bussen, spottade på en fluga som kröp i taket borta i
rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.
-- Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri,
där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande
ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar
med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är
klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo,
så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att
han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre
ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan
och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande
lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material
invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett
mindre hus -- 50 våningar endast -- i Chicago, låg en plåtslagare.
Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta
människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut
bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan.
Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v.
men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som
han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog
han i gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.
-- Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först,
får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt
att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en
karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert
ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur
lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett
femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det
allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå
_fullkomligt_ deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas
med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar
får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta
skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst
helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg,
som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på
en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket,
som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte
fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid
framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod
först inte hvad jag talade om, men snart gick det upp ett ljus för
honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det
var telegrafstolparna.»
-- På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara
tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los
Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte
såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag
frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det
nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» -- »Men jag såg en,
nyss vi lämnat Denver», svarade jag.
»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var
Klippiga bärgen.»
-- Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att
ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag.
Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När
jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde
mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget
sig i gång, och jag kysste i stället -- min svärmor, som tog emot mig på
perrongen i Omaha. Brrr.
Stadsresan.
Det är inte utan, att Bill och jag kände oss ganska obehagligt berörda
när vi från präriehålans okonstlade lif och billiga spritpriser
kastades in i storstadens vilda »struggle for life». Storstadslifvet
slog inte an på oss. Våra enkla, naturliga Harristownseder tolererades
icke, och vår personliga frihet, hvilken vi vant oss att betrakta som
oinskränkt, kränktes på det mäst upprörande sätt af ett par irländska
poliskonstaplar. Orsaken härtill var endast den, att Bill såg en vacker
dam på gatan och, rättfram och hjärtlig som han är, klappade henne under
hakan. Damen skrek till så att Bill hoppade flere meter baklänges i
förskräckelsen, och en obekant mansperson rusade mot Bill med knutna
näfvar. Han hann dock aldrig fram, ty med ett välriktadt slag mot
hakspetsen sände jag honom till sömns. Så kom polisen och tog hand om
oss. Bill anklagades för att ha groft förfördelat ett fruntimmer, och jag
för att ha öfverfallit och illa misshandlat en karl.
Det hade nog gått rätt illa för oss, om inte polislöjtnanten varit en så
hygglig karl. Sedan han frågat om vi hade några pängar, och fått ett
jakande svar, förklarade han, att han mycket väl kunde förstå hur svårt
det vore för oss landsortsbor att hålla reda på, hvad som gick för sig
och hvad som icke gick för sig i en storstad. Han tviflade inte på, att
man i Harristown allmänt hälsade på damer enligt den af Bill praktiserade
metoden, och han insåg äfven, att jag endast velat försvara en kamrat mot
ett, i mitt tycke, omotiverat anfall. Som däremot polisdomaren vore en
sträng man, utan försyn för främmande seder och bruk, trodde löjtnanten
alldeles säkert, att vi skulle få tre månaders fängelse hvardera om vi
kommo inför honom. Detta kunde dock undvikas genom att betala böterna,
tio dollars person, till polislöjtnanten, som sedan skulle ordna
saken. Vi betalade ögonblickligen och gingo vår väg, glada öfver att
ha påträffat en så vänlig polislöjtnant. När vi senare erinrade oss,
att han glömt att ge oss böteskvitton, började vi förstå, hvarför en
polislöjtnantsbefattning anses så lönande.
Från polisen gingo vi direkt till en krog som vi hört talas om. Huset där
den är inrymd, hade förut varit kyrka, men när pastorn såg, att hjorden
ökades, så att affären inte längre kunde rymmas i den trånga lokalen fick
han sig ofvanefter uppenbarat, att församlingen borde bygga en ny kyrka
för 40.000 dollars. En af församlingens diakoner, som var byggmästare,
fick göra arbetet, och en inte troende byggmästare, som ingaf ett lägre
anbud, afvisades med den motiveringen, att han, som varande ett satans
barn, naturligtvis komme att fuska med bygget. En annan diakon erhöll
nu en uppenbarelse, att den gamla kyrkan borde säljas och pänningarna
öfverlämnas till pastorn för att användas till missionen. Redovisning
fordrades naturligtvis icke af den käre läraren, och den omständigheten,
att pastorn kort därefter byggde sig en villa i stadens omgifningar,
hörde gifvetvis inte dit.
Den gamla kyrkan såldes till ett ordenssällskap, som genast inrättade
predikolokalen till danslokal och undervåningen till två krogar.
Till en af dessa var det, som Bill och jag styrde kosan. Vi stego fram
till disken och begärde whisky. »Riktigt präktig whisky» skulle vi ha.
Men rubriken »riktigt präktig whisky» betecknar inte samma vara
i storstaden som i präriehålan. I Harristown menas därmed en
smygdestillerad soppa, som säljes för 20 cents flaskan och smakar som
döden. Tillsättes drycken med litet cayennepeppar så sitter smaken kvar
flera dagar. Krogpriset på denna dryck är 5 cent för två glas, och detta
anses i Harristown vara väl betalt fastän glasen äro stora. Denna dryck
trodde vi, i vår naivitet, att vi skulle få på en af storstadens mera
frekventerade krogar.
När bartendern ställde fram två små -- i vårt tycke oerhört små -- glas
på disken blefvo vi verkligen ganska öfverraskade, men drogo den ganska
naturliga slutsatsen, att vätskan i glasen var för stark för att njutas
i större doser. Här i storstaden skulle man väl också kunna laga till
riktigt rafflande saker. Det var alltså med en rysning af lycka och
spänning vi fattade glasen och tömde dem. Sedan betraktade vi hvarandra
med en viss snopenhet. Var detta whisky? Denna lena smörja, som inte
efterlämnade den ringaste smakförnimmelse i våra vältränade strupar.
Sämre whisky hade vi aldrig druckit. Storstaden sjönk flere fot i vår
aktning.
-- Nå, tänker ni betala för den där whiskyn någon gång, eller tänker
ni inte? frågade bartendern med den för dessa herrar karaktäristiska,
utsökta artigheten.
Bill kastade upp en nickelslant på disken.
-- Inte var den värd en röd cent, men där har du pängar i alla fall.
Bartendern rörde inte slanten. Han såg bara från den till Bill och från
Bill till den.
-- Hvad är det där?
-- Fem cent naturligtvis. Eller kanske inte Förenta Staternas lagliga
mynt accepteras på den här syltan?
-- Oh yes! Det gör det nog. Men hvad skall femcenten vara för?
-- För whiskyn, din åsna. Två glas whisky -- fem cent. Stämmer inte det,
så kan du få kalla mig Abraham Lincoln.
Bartendern stirrade en stund på Bill, tydligen utan att förstå, slog så
till ett gapskratt och ropade till de öfriga gästerna i lokalen.
-- Kom hit, pojkar, så ska’ ni få se på ett par bondtuppar, som tro att
de ska’ få två glas bästa whisky för fem cent. Det är visst meningen, att
jag skall rabattera de femton.
En intresserad, skrattande hop samlade sig kring oss, och »kvickheterna»
började hagla. Jag såg en röd sky stiga upp i Bills ansikte, och visste
att utbrottet var nära. Och när det kom, kunde man vara viss om att det
skulle bli rätt lifligt på den där krogen, ty Bill stod sex fot och fyra
tum i strumplästen, och hans käraste sport i Harristown var att ta tjurar
vid hornen och kasta omkull dem i ett enda tag.
Bartendern vände sig åter mot Bill.
-- Upp med femton cent, bonde, ropade han. Tio cent glaset kostar
whiskyn. Betala, och se’n ut härifrån.
Men i Harristown har flatheten ingen plats bland en gentlemans dygder,
och Bill var nyss kommen därifrån. Han satte handen på disken, och
var med ett språng öfver den. Hans knytnäfve susade genom luften och
bartendern föll som en stock. Ett par af hans vänner rusade till hjälp,
men jag lugnade den ene med en stol och den andre med revolverkolfven.
Men nu hade Bill fått blodad tand, och han längtade till stordåd. Den
närmast stående tog han för bröstet och kastade ut, en annan, som sökte
hjälpa den förre, gick samma väg, likaledes en tredje och en fjärde. Af
de öfriga gästerna hade en del redan kommit till insikt om, att lokalen
inte var hälsosam, och de, som stannat kvar, blefvo på ett hastigt och
effektivt sätt öfvertygade därom. Bill hade nämligen fått för sig, att
han skulle göra rent hus, och denna sin föresats utförde han, medan
jag höll honom ryggen fri med ett lösbrutet stolben. Men inte nog med
människorna. Bord och stolar vräktes ut genom dörrar och fönster, och
spritflaskorna i hyllorna fingo, till de utkastades stora förnöjelse,
följa efter.
När salen var tom och golfvet fritt, ställde sig Bill vid disken och
betraktade sina händers verk.
-- Seså! sade han. Nu är här städadt.
Hvarefter vi aflägsnade oss bakvägen, samtidigt med att polisen inträngde
genom hufvudingången.
INNEHÅLL
Sid.
Prärielif 5
Den nya påskkostymen 13
En jordbäfning 17
En ung mans väg 23
Jimson 33
Franskan 36
Charleys sista kärlek 43
Blåsväder 58
Jakt 61
Tagen på orden 65
Swan Swansons misstag 76
En Chicagoman 83
Intill döden 87
Sjösjuka 95
Nykomlingen 99
I misshugg 105
Yankees 110
Stadsresan 114