präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som
ni tänker gifta er med?
-- Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.
J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett
ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:
-- Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de
där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas
jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars
i veckan om ni stannar.
-- Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag
önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag
förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle
ytterligare vilja ha upplysning om _när_ ni vill låta mig få er dotter.
-- Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta
tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två
torsdagar i en vecka.
Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman
tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.
Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången
af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål
skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den
resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och
behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt
öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det,
träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig
med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde
upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.
På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa
sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla
dumhet» och allt hvad därtill hörde.
Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var
mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att
hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en
resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap
med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville,
nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes
egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån
affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta
sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på
kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom
reste hon inte, se så!
Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så
sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.
Jacks svar var rakt på sak.
-- Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons,
förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan
telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att
ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta
det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan
och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så
fullkomlig ro som möjligt.
Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill
det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af,
skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde
ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet
träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton
dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.
Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda
planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och
befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med
ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att
man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han
uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns
son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs
måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af
skrattkramp.
Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde
fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade
sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på
promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i
ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de
sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs,
och på samma gång fånga sin lycka.
Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett
godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord
erhöll en något lifligare prägel.
En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin
privatsekreterare stå lutad mot relingen.
-- God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.
-- God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?
Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte
privatsekreteraren med orubbligt lugn:
-- Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!
Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad
det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en
förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans
häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände
inga gränser.
-- Hva -- Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.
-- Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!
Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars
privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup
medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock
icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin
dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot
vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:
-- Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om
den saken en annan gång.
Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.
-- Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera
om. Jag har ju ert löfte.
Nu glömde Dobbs sin försiktighet.
-- Mitt -- hvad -- -- skrek han.
-- Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två
torsdagar i en vecka.
Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så
skingrades detta tvifvel nu.
-- Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det
skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag.
Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna
den »vansinnige».
Jack smålog.
-- Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med
denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?
-- Torsdag!
-- Och i dag?
-- Fredag!
-- Fel! Det är torsdag i dag också!
Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack
skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke
därifrån.
-- Kapten! ropade han. Kapten!
Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat,
att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af
skrattkrampen.
-- God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit
under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr
Cannon här, hvilken dag det är i dag.
-- Torsdag! sade kaptenen småleende.
Dobbs höll på att få slaget.
-- T -- torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?
-- Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.
Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en
däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande
stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.
-- Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i
besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft
förmånen påträffa.
Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.
-- Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt,
att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här
i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan
och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars
skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på
med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna
hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget
går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och
då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i
takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi,
när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.
Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara
ensam en stund.
J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp,
gick rakt fram till Jack och sade:
-- Ni har haft ert finger med i det här!
-- Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.
-- Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd
affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med
i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt
kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.
Swan Swansons misstag.
Den första värmevågen för sommaren hade hunnit till Minneapolis. En
glödhet vind från prärierna i söder strök genom de breda gatorna, och
klockorna från ambulanserna, som voro ute för att hämta dem, som blifvit
öfverväldigade af hettan, hördes tidt och ofta. Framemot kvällen mojnade
vinden och lämnade efter sig en tung, kväfvande atmosfär, som kom
transpirationen att flöda ymnigt, trots de tunna sommarkläderna.
Inne i Jim Anderssons »saloon» vid 8:de gatan var fullt hus, och två
svettiga bartenders hade fullt upp att göra med att langa upp stora,
fradgande ölglas till de törstiga kunderna, som stodo och hängde mot
mässingsstången på andra sidan disken.
Jim Anderssons saloon var en affär, som betalade sig, men den var icke
något förstklassigt etablissement. Dess kundkrets bestod till största
delen af skandinaviska arbetare, resliga, bredaxlade jättar, som hade sin
sysselsättning i skogarna i norra Minnesota och Wisconsin om vintrarna
och arbetade på järnvägsbygge eller på hvetefälten ute i västern om
somrarna. Nu hade de kommit ned från skogarna på vårsidan med fickorna
fulla af stora, goda dollars, för att, till krögares och falskspelares
fröjd och fromma, i Minneapolis tillbringa den döda tiden, innan
sommararbetet började fram i juli.
De stodo i grupper och samspråkade, och lokalen var fylld af ett surrande
sorl, öfver hvilket då och då höjde sig ett skratt eller en svordom. Det
var presidentvalet, som i allmänhet diskuterades, och meningsutbytena
voro i många af grupperna rätt hetsiga.
De flesta höllo på Johnsson, svensken Johnsson, Minnesotas guvernör, som
arbetat sig upp från ingenting till statens högsta ämbete. Han och ingen
annan skulle bli president.
-- Jag säger er, boys, -- sade Swan Swanson, timmersågare till yrket, --
att Johnsson är den ende man i staterna, som är lämplig att efterträda
Teddy.
-- Prat! -- inföll en småväxt, bleklagd amerikan, som tydligen var
republikan ut i fingerspetsarna. -- Taft är mannen, och Taft skall också
bli vald.
-- Taft! -- skrek Swanson. -- Nej, Johnsson säger jag. Han är svensk,
och det finns inte en hederlig svensk i hela Förenta staterna, som inte
kommer att ge honom sin röst, om han bara blir nominerad. Det står jag
för, bet your life on that.
-- Du! -- Den lille amerikanen mönstrade med en blick Swansons sex fot
och fyra tum. -- You swede!
Det var en hånfull ton i rösten då han uttalade det sista ordet, ett
föraktfullt uttryck, som gick rätt in i hjärtat på Swanson och kom hans
eljes så lugna blod att koka öfver. Det är inte sällan ordet »swede»
användes som skällsord ute i västern.
Swansons väldiga, hårda näfve susade fram mot amerikanens ansikte, men
denne var honom för snabb. Han vek med en blixtsnabb rörelse undan, och
stod i nästa ögonblick i boxarställning midt på golfvet.
Swanson fullföljde anfallet, men amerikanen var honom fullt vuxen, undvek
vigt Swansons väldiga näfvar med en öfvad boxares kallblodighet och
säkerhet. För hvart och ett af Swansons slag hann amerikanen slå två, och
medan den förre endast träffade tomma luften, träffade den senare sitt
mål, så att blodet strömmade från Swansons ansikte.
Snart började emellertid yankeen bli andtruten. Svetten rann i stora
droppar från hans panna och hans slag blefvo mera osäkra, medan svenskens
armar slogo med samma lugn som förut.
Rundt omkring stodo skandinaverna och bevittnade slagsmålet. Sympatierna
voro på Swansons sida men ingen försökte hjälpa honom. En mot en, rent
spel, är regeln.
Slutligen insåg amerikanen, att han ej kunde hålla ut mycket längre.
Han måste göra slag i saken till hvarje pris. Alltså kastade han all
försiktighet öfver bord, och sprang fram för att kunna göra en afgörande
stöt mot svenskens hakspets. Bang! Swansons näfve hade till slut träffat
målet. Amerikanen raglade åt sidan, sjönk ned på golfvet och låg som en
säck där han fallit.
Ett jubel bröt ut i kroglokalen. Alla trängdes rundt Swanson,
gratulerande honom och tryckande hans händer, och Jim Andersson,
barkeepern, kom med en fuktig handduk för att torka blodet ur hans
ansikte.
Det tog en stund innan någon kom att tänka på att se till amerikanen. Men
då var han borta. Han hade tydligen kvicknat vid, och under det allmänna
stojet obemärkt smugit sig ut.
-- Swanson! -- sade Jim Andersson. -- Du gjorde ett stort misstag, då du
först slog efter den där karlen. Han är falskspelare och har förbindelser
här. Det bästa du kan göra, är att gå direkt hem i kväll och resa ur
staden i morgon bittida och söka arbete för sommaren. Det var ett
misstag, säger jag dig, och det kan komma att stå dig dyrt annars.
-- Skräp! -- svarade Swanson. -- Jag är inte rädd för falskspelarbyket.
Jag är karl till att ta vara på mig själf, det tror jag, att jag har
visat i kväll.
-- Hör hvad jag säger, Swanson! -- envisades Jim Andersson. -- Och om du
inte vill följa mitt råd, så lämna mig i alla fall dina pängar. Jag skall
ta vara på dem för dig. De ligga säkrare i mitt kassaskåp än i din ficka.
Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans
kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till
denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.
Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte
ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och
dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par
omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders
voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.
När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där
han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och
en halffull »lumberjacks» allra minst.
Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så
vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.
Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo
se hans afsikt. -- Stopp, Swan! -- Följ med oss, Swanson! -- Ge henne
tusan, old boy! -- ropade de efter honom.
Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann
bakom hörnet. Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon
vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas
rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.
* * * * *
Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i
öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande
sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere
vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade
i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt
slag med ett tungt tillhygge.
Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till
polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så
att han kunde göra reda för sig.
Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin
historia.
Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon
var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då
hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.
Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, -- så krokiga, att en
orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna -- sade
S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en
gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.
Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning
dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt
på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta,
ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i
strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur
skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver
bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som
slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han
kände igen den lille falskspelaren.
När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder,
gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog
falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han
lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.
En Chicagoman.
En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den
stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga
och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande,
till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram
till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med
ett tomt grogglas framför sig.
-- Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en
grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan
på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge
och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver
Pitcher Rye, det bästa i huset, -- fast det var det, gudskelof, inte
-- så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta
om vanor och bli bondfångare igen. Märk _igen_. Som bartender hade jag
absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from
Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar»
honom.
Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede,
kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig
något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.
Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att
betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter
att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade
ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver
Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre
ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i
stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och
serverade groggen.
Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och
tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och
sade:
-- Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt,
dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.
Sade och gick.
Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter,
högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få
göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och
som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn
värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig,
gingo vi in på »Hvita stjärnan».
-- Hvarifrån kommer ni, frågade jag, när vi fått oss hvar sitt glas.
-- Chicago! svarade han lakoniskt. Varit där?
-- Aldrig! ljög jag. Jag ville nämligen ha honom att prata.
Det lyckades.
-- Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig
själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?
-- San Francisco senast.
-- Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag
Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där
tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel
så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den
växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen
af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde
den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir?
Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns
hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg
ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid
Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra personer passerade
det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut
en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’
stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan
tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma
ställe på en så starkt trafikerad gata.
-- Men hvarför plockade ingen upp den, frågade jag.
-- Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem
innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i
Chicago -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Intill döden.
I.
Sunny Beach den 10 juli.
Käre vän!
Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet,
ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en
sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie
på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt
och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid
behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i
rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna
om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag
kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin
friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande
till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns
morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka
luften fylla mina lungor, går det som en ström af eld genom ådrorna, och
jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.
Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste
städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har
mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man
kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen
förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna,
smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel
del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag
inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.
Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser
ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag
vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut
misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra
minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver,
befriar mig från allt dumt prat om dylikt.
För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast
för änkan. Det är hon värd.
Din vän
_George_.
II.
Sunny Beach den 15 juli.
Käre vän!