vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att
drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den
vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
-- Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent
guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala
så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun!
Finskuren, smal. Hennes panna! -- --
-- Alabasterhvit!
-- Drag -- --! röt Charley.
-- Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.
Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad sjönk
Charley ned på en stol.
-- Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit likadant
med dig, men bara betydligt mera hopplöst.
Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek
tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och lagade
till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra sammaledes och inte
vara generad utan känna mig som hemma hos mig själf.
Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och jag
beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det säkraste
och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän Charley.
-- Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans fnysningar.
Visserligen är du en mycket berömd man. -- Du hade ju fyra små roller
förra säsongen. -- Men jag tror i alla fall, att du spänner bågen något
för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé, sade du. Du vet hvad det
betyder. Hennes pappa är naturligtvis en fläskpackare, som börjat sin
bana längst nedifrån, och alltså inte tolererar andra än dem, som äro
rikare än han. Tösen själf är, i likhet med alla andra amerikanska
flickor, uppfostrad till despot, satt på piedestal och bortklemad, i
synnerhet om hon ser bra ut -- --
-- Om!!! skrek Charley.
-- Som, sa’ jag, _som_ hon ser bra ut, och af samma orsak är hon
naturligtvis dum.
Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt
upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott,
och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar
öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina
förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.
Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat
själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något
tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.
-- Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande
detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.
Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke
på supén.
-- En skådespelare -- --
-- Operasångare, om jag får be, rättade Charley.
-- Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en
början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att
hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig -- höra dig är,
som du vet, inte något nöje -- men det komme hon snart att tröttna på.
Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger
för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att han hvarken är ung eller
romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom
bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och
skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som
heter Gwendoline.
-- Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley
förundrad.
-- Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har
du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?
-- _Den här_ heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet,
det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller
Violet eller -- --
-- -- något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.
-- Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än
heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så
vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore
hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl
ha en sådan dotter.
-- Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla
sig med motorkupé här i sta’n.
Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes
vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta
den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.
Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men
så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan
tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.
-- Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i
häpenheten.
-- Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den
upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.
-- Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina
manliga drag.
-- Hvilken tös?
-- Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!
-- Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre
än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det
smärtsamma afskedet och en ny flamma.
-- Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det
minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till
namnet, men det räcker det så länge.
-- Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?
-- Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde
vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag
fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta
fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare
än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit
i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det.
Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden
blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och
hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och
boende vid Michigan avenue.
-- Hveteskojare alltså! inföll jag.
Men Charley ville inte höra talas om den saken.
-- Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han
tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.
-- Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?
-- Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga.
Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua
tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till,
och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.
Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga
i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.
I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade
visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en
eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han
beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som
skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det
inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och
att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna
lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare
bröllop.
Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt
oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande
öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt
lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och
tände en cigarett, utan att säga ett ord.
-- Välkommen igen, Charley! sade jag.
-- Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala
om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa
en gentleman.
-- På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu så -- --
-- Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom
hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte
varit något trefligt medan jag varit borta.
-- Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade Willy.
-- Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå
att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt
välsmakande läskedryck -- jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i
hörnet -- så skulle jag möjligen låta er få höra historien.
Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på Michigan
avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där mer än på sin
höjd en halftimma när en auto kom körande, inte kupén den här gången utan
en öppen vagn. Att hon åkte i den, behöfver jag inte nämna. Den stannade
utanför dörren, flickan hoppade ur, graciös och lätt som en -- --
-- Älfva, sade Freddie välvilligt.
-- Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en premiärdansös.
Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att jag passerade just som
hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt och, ni må tro mig eller ej,
hon kände igen mig, hälsade, stannade och frågade, om jag blef skadad den
där gången, när hennes chaufför höll på att köra öfver mig.
-- Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag mig
föranlåten att framkasta.
-- Det tycker jag inte alls, svarade Charley och sträckte på sig, i ett
fåfängt försök att se sig i spegeln.
-- Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och jag
svarade, med en talande blick, att _kroppsligen_ var det ingen fara med
mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och sprang in, men
när hon kom i dörren, vände hon sig om och nickade.
Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med att
backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter namnet på
damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd en dollar, vållade
det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss Violet». Således ett
blomsternamn, som jag redan från början sagt.
Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela dagen
sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte jag den
genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag skulle kläda
mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig själf med att
skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln. Det är kärlek det.
Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag ihop några
af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten sjöngo vi utanför
Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty som vi inte visste
hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så småningom rundt huset i det
bedrägliga hoppet, att hon skulle tända ljus, men inställde konserten,
när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-e. Då gingo vi hvar och en till
sitt.
Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad man
kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in på
ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och uppmuntrad af
vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då -- håll i stolarne
så att ni inte trillar -- erkände hon, att hon älskat mig från första
ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som kapitulerar så lätt.
-- Och till dig, se’n, sa’ Willy.
-- Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något
dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon
förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill
höra slutet.
Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat
med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans
fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan
hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på
Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker
som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om
lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».
Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på
Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full
gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade
gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor,
som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig
bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå,
Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en
synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka
af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet,
familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande
verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.
Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det
för mig. Jag tog henne i axlarne.
-- Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.
-- Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.
-- Och du är hans -- -- hm -- -- väninna!
-- Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!
Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen
ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.
-- Men jag tycker bäst om dig i alla fall, hviskade hon.
Det är hela historien.
Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro tydligen inte
nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:
-- Men tösen? Bröt du med henne, eller -- --
Charley smålog, och tände långsamt en ny cigarrett.
-- Delad glädje är dubbel glädje, sade han.
Blåsväder.
Chicago.
Cyklonen drager fram öfver staden, förande med sig telegrafstolpar, träd,
butiksskyltar och diverse lösegendom. Främlingen blåser in genom krogens
svängdörr, går lugnt fram till disken och rekvirerar en drink.
Bartendern slungar upp det begärda på disken och anmärker:
-- Blåser bra i dag, sir.
Främlingens ansikte antager ett öfverraskadt uttryck. Sakta och lugnt
vänder han på hufvudet, kastar en blick genom fönstret ut på gatan, där
cyklonen som bäst är i färd med att vidtaga en förändring i en mindre
byggnads geografiska läge, och säger kallt.
-- Tja, man kan verkligen märka en viss oro i atmosfären.
Bartendern förstår, vill icke låta sig bluffas, och säger:
-- Åh, för att vara här i sta’n blåser det ganska bra, det måste man i
rättvisans intresse erkänna, men den här vinden har inte det ringaste
släkttycke med cyklonerna nere hos oss i Indiana. Jag minns en karl
därnere, som hade ansiktet fullt af finnar, som inte på något sätt
kunde förmås att aflägsna sig. Han lade ned hundratals dollars på
patentmediciner utan resultat. Han lät fila bort finnarna, men det
hjälpte inte, och han var viss om att han skulle få dra’s med dem till
sin död, om inte någon karl uppfann något sätt att amputera hufvudet
på’n och ersätta det med ett konstgjordt som dom gör med armar och ben.
Well, en vacker dag när han var ute på sitt hvetefält kom där en cyklon
sättande. Karlen kastade sig genast ned på rygg och såg på hur hans
hveteskylar gåfvo sig af upp mot himlen, utan att han kunde göra något
åt’et.
Men när cyklonen var öfver och han kom hem och fick se sig i spegeln,
välsignade han cyklonen fastän hveteskörden gått åt fanders. Saken var
nämligen den, att finnarna blåst af. Joe Pettersons gris, som också
hissades upp af cyklonen, men sattes ned oskadad i andra ändan af farmen
hade visst råkat komma ihop med dom där uppe i de högre luftlagren, för
se han hade fått dom allihop. Vi kände till och med igen den stora blå
som karlen haft på vänstra käkbenet, den hade grisen fått i nacken.
Petterson var vådligt stolt öfver den grisen, men sålde den till slut
till Barnums cirkus för 150 dollars. Där förevisas han nu, som piggsvin
från Nya Guinea.
Främlingen läppjade på sin drink. Inte en muskel rördes i hans ansikte.
-- Nå, frågade han.
-- Hvad? sa’ bartendern förvånad.
-- Är det allt?
-- Ja visst. Räcker det inte?
Främlingen smålog lugnt och öfverlägset.
-- Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det blåser
litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en cyklon och
tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom det en gång en
gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så en vacker natt hände
det, att det kom en cyklon, inte af värsta sorten, men så där lagom, som
vi ä’ vana vid att ha en gång i veckan eller så. Well, på morgonkröken,
när indianabon kom ut för att ta sina ägor i betraktande, fick han till
sin stora förvåning se, att huset fortfarande var lika omåladt, som innan
han första gången satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund
funderade han öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det
klart för honom. Den hade blåst bort.
-- Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att sitta
på edra hus?
-- Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus? Vi
spika fast den, naturligtvis.
Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade bartendern, om
han icke fick bjuda på en ny drink.
Jakt.
Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt
välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När
jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen
i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske
eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas
fullhet. Och jag njuter.
Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta,
så skall ni få höra.
Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat
på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas
»stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs
»holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt
präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan
oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande
trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det
allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en
anjovisburk, i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.
Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man
knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan
vore att få komma på bordet.
Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade
Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen
innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde
ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en
söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan
jag knappast anse det troligt.
Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att
godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig,
att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan
på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan
så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke
häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och
snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom
var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.
Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt
mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram jämsides
och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid
omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till
Harristown.
Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt
säker skytt.
Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något
himmelens under hade jag, _jag_ skjutit bom.
Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra
skottet. Och vänta fick jag.
Ty Williams sköt inte.
Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur
en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett
skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte
sin flykt helt obekymrad.
-- Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg
jag i sten.
Ty Williams sköt inte.
Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina
tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.
Det satt en bofink i ett träd.
-- Bättre något än intet, tänkte jag.
Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu hade nog
f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit emellan. Jag
hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.
-- Skjut, Williams, skränade jag.
-- Äsch! Inte skjuter man på så’nt, svarade han.
Och Williams sköt inte.
Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt oansvarig
för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och ge honom tusan.
När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således inte om
honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och började peta
i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna procedur kom jag att
vända finalen mot Williams. En fågel flög upp bakom mig.
_Då_ sköt Williams.
Det tog en ganska lång tid innan jag kunde sitta igen.
Tagen på orden.
J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare,
specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och
bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och
måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat
sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn,
villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.
Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker,
skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och
klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade
kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs
förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med
hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte
undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta
hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren
haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn
släppes tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.
Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och
detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det
dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till
att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en
utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss
Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman
skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han
visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det.
Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt
en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade
ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt
bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.
Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade
han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att
gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade
sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd,
hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som
J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja
denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra
ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången
i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt
resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta
reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att
miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.
-- Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.
-- Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.
-- Om?
-- Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.