Ett ber jag dig om, min raska goße och min goda flicka! När någon säger
till dig: tro icke sagorna, de äro idel dikt och osanning! så swara du
tillbaka: sagorna äro ingen osanning, det wet jag så wißt; sagorna ljuga
icke.
Och när någon säger till dig: mitt barn, du skall ej inbilla dig att det
nånsin funnits jättar i skogen, dwergar i bergen, wackra nymfer i
källorna, små elfwor i månskenet, en gammal gubbe som heter Necken wid
sjöstranden och dylikt mer! så swara du åt den som säger dig det: åh,
jag wet wäl att de ha funnits, fast de ej finnas nu mera, sedan
menniskornas stora klokhet och elakhet drifwit dem bort från deras
fordna boningar.
Och när någon säger till dig: min goße, eller min flicka, du skall ej
tro något som du ej kan begripa! så swara du tillbaka: o jag wet ganska
wäl att man i werlden tror på oändeligt mycket, som man ej med sitt
förstånd kan förklara. Ty skulle menniskan kunna begripa allt, så wore
hon ju Gud sjelf och förmer än de heliga englarna, som alla dagar se
Guds majestät och likwäl omöjligen kunna förstå huru Gud kan wara så
outsägligt herrlig och stor.
Ja det är säkert och wißt, att mellan himmel och jord finnes mycket, som
man ej kan se med ögonen eller höra med öronen eller fatta med händerna,
utan endast ana och tro uppå, om man är from och god. Och derföre är det
ej sagdt att man skall tro uppå alla spökhistorier och drömmar och
spådomar i kort och kaffe; utan man skall tänka, att heliga böcker och
många wackra sagor hafwa wißt icke utan grund talat om underliga
warelser, hwilka fordom bott i luften och på jorden och i jordens
innandöme, än elaka och fiendtliga, än goda och wänliga mot menniskors
barn. Ack de skinande Guds englar med sina milda blåa ögon, de som breda
sina stora hwita wingar öfwer goda barns bädd, när de sofwa i nattens
mörker, hwad det måste smärta dem, när barnen löna deras wälwilja med
otack och icke tro på dem och icke lyda deras ingifwelser! Och de
wänliga wackra féer, som bo bakom bergen i slott af glimmande kristall,
och de fina silfwerhwita elfwor, som dansa i darrande månsken öfwer
ängarnas dagg, hwad skola de wäl tänka om menniskornas otro? Säg, kan
man inte bli sorgsen i hjertat, när man i sagorna läser om, huru
millioner små underbara wäsenden, drifna af menniskors ondska, flyttat
från trakt till trakt och flugit i dufwohamnar öfwer dalar och skogar,
sjungande:
O hwarför är himlen så hög
Och jorden så wid
Och otacksamheten på jorden så stor!
Men det är ej wärdt att sörja öfwer hwad som warit, fastän man håller af
det wackra på jorden. Låt oß derföre tala om jättarna; det är åtminstone
ej något att gråta åt.
Den som ej hört det förut, han må weta, att jemte de osynliga wackra
wäsenden, som fordom bodde i blommor, berg och klara källor, funnos
äfwen stygga, hiskliga och grymma warelser, widunderliga till kropp och
själ samt ofta falska och elaka mot menniskorna. Sådana woro de swarta
wanskapliga gnomerna i jordens djup, de gråa illistiga dwergarna, som i
bergen hamrade sitt blanka guld, trollen som bodde i hålor och klyftor,
men isynnerhet jättarne, om hwilka gamla sagor mycket tala. Deßa jättar
hade bebott jorden alltsedan werldens första tider; de woro äldre än
menniskorna samt mycket större och starkare än deßa. Men efter
menniskorna woro dem i förstånd och slughet öfwerlägsna, så att jättarne
måste, oaktadt all sin styrka, wika undan, draga sig till öde trakter
och der dö ut, derföre hatade de menniskorna och gjorde dem allt
upptänkeligt ondt, såsom att de dämde upp floder och sjöar, så att de
öfwerswämmade åkrarna, skickade björnar och wargar att uppäta boskapen
på betet, lockade menniskor till sig i skogarne och pinade dem till döds
samt annat mer. Men isynnerhet woro jättarne kände som grymma
menniskoätare, hwilka ingenting smakade bättre än menniskokött, särdeles
af små barn. Derföre har man många historier om goßar och flickor, som
plockat bär i skogen och der gått wilse, tills de kommit till ensliga
bergsklyftor och andra hemska ställen, der strax en grufwelig jätte med
långt skägg lurat på dem och gripit dem i håret samt uppätit dem på
stället, eller åtminstone sparat dem till frukost andra dagen. Och då
har det wäl stundom händt, att jätteflickorna och jättegummorna af
medlidande gömt undan de små barnen under sängar och granrishögar samt
sedan fört dem till deras föräldrar tillbaka, men det har hört till
undantagen och mest har det gått så, att jättarne ätit upp de små,
precis som andra bruka bita af en morot.
Det är ändå rätt bra, att inga jättar mera finnas.
Ingen lärer nu undra uppå, att mellan jättar och menniskor war en
ständig fiendskap. Kom det till strid dem emellan, så slog jätten
omkring sig med klippstycken och stora träd, dem han uppryckt med
rötterna; menniskan deremot brukade list och blef wanligen segerwinnare.
Jag är säker uppå att ni alla ha läst sagan om den tappre skräddaren,
som slog ihjäl sju flugor på sin sirapssmörgås och sedan kände uppå sig
att han war född till något stort och skref på sin sköld den inskriften:
sju slagne i ett hugg! Nå, då wet ni ochså huru han slogs med jättarna;
det är en löjlig berättelse. Deraf kan man finna, att jättarne woro lika
dumma, som de woro stora; sådant kan wäl hända andra än jättar här i
werlden. Men efter det med deras storlek följde att de tillika woro
ofantligt starka, så har det icke sällan händt, att menniskorna
öfwertalat dem att hjelpa sig med åtskilliga stora och tunga
bygnadsarbeten, såsom wid uppförandet af höga torn, tjocka murar,
widlyftiga kyrkor och fasta slott. I Swerige wet hwar bonde, att det war
jätten Finn, som byggde domkyrkan i Lund, och derom slog han wad med
Sankt Laurentius, under sådana wilkor, att om den helige mannen icke
wißte jättens namn när kyrkan war byggd, skulle jätten få hans båda ögon
till leksaker åt sina barn. Och färdig blef kyrkan, så när som på en
endaste sten, och Sankt Laurentius gick och beredde sig tåligt att gifwa
sina ögon till pris, då han plötsligen hörde en jätteqwinnas waggsång:
Sof liten Sölwe, sof, sonen min!
Din fader Finn,
Han sitter och murar derofwan.
Sof, liten Gerda, skön dotter min!
Din fader Finn
Till qwällen kommer med gåfwan.
Då blef den helige Laurentius glad i sitt sinne och ropade till jätten:
"Kom ner, du Finn! mina ögon har Gud bewarat.” Och wred blef jätten, det
kan man tro, och han skakade kyrkan med all sin kraft, i tanke att bryta
den åter omkull, men bäst han skakade, blef han plötsligen förwandlad
till sten, och kyrkan står orubblig i denna dag.
Likaså går den sägen i folkets mun, att jättarne byggt flera af de
äldsta kyrkor i Finland, om hwilka man annars ej kan begripa, huru
menniskohänder kunnat lyfta så ofantligt stora stenar upp på murarna.
Med wißhet säger man detta om Pedersöre sockenkyrka, hwars torn är
mycket högt; osagdt, huru det må wara med sjelfwa Åbo domkyrka. Den som
läst sagan om Rephanut, har säkert icke glömt att detta skepp blef bygdt
af jättehänder. Säkert är ochså, att här och der på de finska kusterna
finnas djupa och runda hål likasom inswarfwade i klipporna, och att
folket kallar sådana till jättegrytor; fastän man har swårt att förstå
huru jättarne burit sig åt att koka i dem, om man ej will tro att de
upptändt sin eld under klippan och inuti den. Deßutom ser man på flera
ställen längre upp i landet och äfwen i Österbotten nära hafsstranden
grufweligen stora maßor af moßbelupna stenar på ett underligt sätt
uppstapplade öfwer hwarandra i stora kummel, alldeles som om ett
himmelshögt slott der i tiden sammanstörtat. Om så är, det må den swära
på som bättre wet; nog ser det så ut. Det är ochså om ett sådant wildt
och förfallet jätteslott, som wi strax skola få höra en märkwärdig saga.
Ty det war isynnerhet till den högsta nordens ödemarker, på gränsen af
Lappland, som jättarne i sednare tider drogo sig undan menniskorna. Det
är ochså der man ännu hör berättelsen om jätteflickan, som en morgon
gick ut på fältet och fann en bonde som gick och plöjde. Hwad månne
detta wara för en torndyfwel? tänkte jätteflickan, och derpå tog hon
bonden med både häst och plog, lyftade dem helt warligt i sitt förkläde
och gick hem till sin far, sägande: pappa, jag har hittat en skrått! Men
fadren bannade henne och sade: mitt barn, gack genast och för denna
pyßling till hans ställe igen, ty deßa äro de som efter oß skola besitta
detta landet. Och flickan förundrade sig.
Högt upp i norden i den trakt, som kallas Paldamo och der Kajana stad är
belägen, samt wid den stormiga sjö, som på kartorna återfinnes under
namn af Uleå träsk, bodde för långa tider sedan en finngubbe wid namn
Karhu-Tapani. Till yrket war han nybyggare, d. w. s. han hade flyttat
upp till en öde trakt, der ingen yxa dånat i skogen och ingen plog
ristat sina fåror i jorden, och der födde han sig med swedjande och
jagt. Tapani eller Staffan war det namn han fått i dopet, men
Karhu-Tapani, d. ä. Björn-Staffan, kallades han, emedan på hela nejden
wida omkring fanns ingen björnskytt så stark, så modig och så lycklig
som han. I hundrade björnars bringa hade han rännt sitt hwaßa spjut;
ingen wißte så wäl som han att mellan drifwor och snår uppsöka skogens
kung. Hans namn war wida berömdt i skogsbygderna.
En dag hade Karhu-Tapani fått spaning uppå en af de största björnars
ide. Han begaf sig dit på sina skidor, helt ensam, efter sin wana,
bewäpnad blott med sitt korta spjut. Midt i den wildaste ödemarken wid
stubben af en brusten jättefura låg idet insnögadt mellan manshöga
drifwor. Karhu-Tapani kände sin sak; han instack i idet sitt spjut; det
stötte mot något mjukt, och ett dåft brummande hördes derinifrån.
Jägaren wißte hwad detta betydde; han samlade qwistar och granruskor
ihop framför öppningen samt tände eld uppå dem. Luftdraget dref den
tjocka röken in i idet och slutligen började nalle må illa deraf; han
hördes ruska på sig derinne, wända sig och wrida sig, tills han
ändtligen med ett wäldigt rytande rusade ut. Karhu-Tapani hade stigit
blott ett steg till höger. Knappt wisade sig i öppningen björnens
ruggiga hufwud, innan jägaren med båda händerna instötte sitt spjut allt
intill skaftet i hans breda bringa. Det taget gör icke mången efter; men
ochså må man tro att det tog. Mer behöfde ej nalle; han stalp innan han
ännu wißte med hwem han hade att slåß på lif och död.
Karhu-Tapani beredde sig just att på en medförd kälke bortsläpa sin
fiendes döda kropp, då han inifrån idet hörde ett sakta qwidande. Hans
förundran war icke liten, ty den tiden på året har björnen ej ungar. Man
måste dock se hwad det kan wara, tänkte han, röjde sig wäg och inkröp på
händer och fötter i öppningen. Snart fick han fatt i ett lefwande
föremål, drog det i dagen och fann till sin bestörtning, att han höll i
sina händer ett litet barn.
Det war en goße om knappa tre års ålder, alldeles naken och darrande af
köld. Huru han kommit i idet, det war för Tapani en obegriplig
hemlighet, men wäl förstod han att björnen måtte ha wärmt barnet mellan
sina armar i den yppersta fäll. Utan att länge grubbla på saken,
inswepte den godsinte jägaren pojken i sin wadmalsjacka och förde honom
hem till sin stuga, der Tapanis gumma icke war mißnöjd att få en liten
pojke att pyßla om, ty det hederliga folket war utan egna barn. Och så
blef pilten upptagen till deras son och ordenteligen döpt samt derwid
kallad ¯Autio¯, d. ä. ödemark, till minne af den wilda ort der han blef
funnen. Men wid dopet hände något owanligt. När presten wälsignande lade
sin hand på barnets hufwud, bet gossen med sina små hwaßa tänder presten
djupt i fingret. Aj du din lilla spetsbof! utropade presten. Jag fruktar
att pojken ej är af kristet blod; se bara hwilka huggtänder han har och
märk hur han är luden öfwer hela kroppen. Hwad må det blifwa af denne
pilten?
Det war werkligen så som presten sade. Lille Autio war luden öfwer hela
kroppen, som en björn; endast ansigtet war hwitt och utomordentligt
wackert med stora swarta blixtrande ögon. Ju större han blef, desto
wackrare blef hans ansigte, men desto ludnare hans kropp. Det war något
som hans fostermor omöjligen kunde wänja sig wid; det förekom henne, när
hon tänkte på idet, der han fanns, som hölle hon i sina armar en
björnunge i menniskogestalt. Men detta war ej det enda hon sörjde öfwer.
Ochså i goßens lynne och wanor fanns mycket som liknade ett wilddjurs
art. Han wexte med otrolig hastighet och war för sin ålder owanligt
stor. Den föda han mest älskade war rått kött af renar och lam; ja han
drack deras blod. Ej under att han till lynnet war grym och wild; ännu
ganska liten, stal han sig på sina små skidor ut i ödemarken och blef
der hela dagen borta, till sin fostermors stora bekymmer. Och när han
kom hem, berättade han med ögon gnistrande af glädje, huru han funnit
bland klyftorna örnens bo eller räfwens kula och kroßat deras ungar en i
sender mot klipphällarna.
När Autio war tolf år gammal, kunde han i styrka och wighet mäta sig med
en wuxen man. Det war hans nöje att klättra i granarna och kasta sig
från gren till gren, för att förfölja ekorren. Sent om winternätterna
lade han sig på lur i skogsbrynet och hade med sig en liten hund,
hwilken han med hugg och slag twang att jemmerligen gnälla. Detta gnäll
ditlockade wargarna, och det war Autios högsta triumf, att då på sina
snabba skidor uppnå wargen, störta sig öfwer honom, trycka honom ned i
den djupa snön och kroßa honom till döds, utan annat wapen än sin starka
arm.
Så grym och hårdhjertad den unge Autio war, hyste han dock en stor ömhet
för sina fosterföräldrar. Ett enda ord af den gamla Karhu-Tapani kunde
hejda hans wildhet och för ett ögonkast af sin fostermor kunde han gå i
elden. Det war blott twenne böjelser, hwilka alla föräldrarnas böner ej
kunde hos honom utplåna: kärleken för ödemarkens enslighet och ett
fiendtligt sinne mot både djur och menniskor. Lika hårdhändt som han
kroßade räfwens yngel, lika omildt mötte han hwarje annan pilt från
byarna i mera bebodda trakter. Tidigt gjorde Autios wildhet hela nejden
fruktad; man gick ur wägen för den starke ynglingen och sjelf gick han
ur wägen för alla, besökte hwarken kyrkor eller gästabud, utan trifdes
helst med björnen i skogen, hwilket djur han mycket älskade och blott i
största nödfall kunde förmå sig att döda.
En klar wintermorgon, när Autio war 14 år gammal och redan så storwext,
som den längsta karl, begaf han sig som wanligt ut på sina skidor i
skogen, wäpnad endast med sitt korta spjut. Skogen stod då just i sin
grannaste winterdrägt med långa fransar af rim på hwarje gren; det war
en friskhet och en glans, som bländade wandraren. Skidorna halkade som
af sig sjelfwa fram öfwer den glatta snön, på hwilken låg en tunn skara.
Autio följde sitt lynnes lust; han lät skidorna löpa utför de isiga
branterna af fjällen; han ilade med renens snabbhet öfwer de frusna
sjöarna. En ståtelig elg wisade sig i dalen; Autio förföljde den, men
elgen flög som en wind öfwer slätter och klyftor. Hela dagen warade
Autios jagt och solen hade redan sjunkit bakom grantopparna, då elgen
blödande föll för jägarens spjut.
Nu först såg Autio sig om och märkte att han förwillat sig långt in i
ödemarkens djupaste enslighet. Aldrig hade en menniskofot trampat denna
wilda nejd. Tusenåriga furor sågo dystert ned på den förwägne jägaren
och midt ibland furorna reste sig ett jättekummel af stora klippstycken,
uppstaplade på hwarandra likt en mur eller en ofantlig borg. Det
fröjdade Autios bistra sinne att befinna sig här. Och som han war
hungrig blefwen af jagten, drog han upp sin knif, för att slagta elgen
och mätta sig med deß kött och blod.
Ännu hade han icke smakat en bit, då han plötsligen kände en mäktig hand
gripa hans axel bakifrån och omildt rycka honom tillbaka. ¯Förwägne
pojke!¯ — så ljöd i hans öron en dunderstämma — ¯hur har du wågat döda
Hiisis elg? Wet du icke att den som burit hand uppå skogens tusenåriga
skönhet, han skall döden dö!¯
Autio såg sig om och för första gången i sitt lif kände han
förskräckelsen skaka sina leder med frost. Bakom honom stod en man af
åtminstone twenne resliga karlars längd. Hans hufwud tycktes mäta sig
med granens topp och hans arm war af en trettiårig furas tjocklek. I sin
hand höll han en klubba, kort, men tung. Med bister uppsyn lyftade han
den öfwer Autio och syntes färdig att slå till.
Autios mod wek blott för ett ögonblick. Wig som en katt slingrade han
sig ur jättens händer, sprang upp på en klippa och skakade djerft sitt
spjut mot skogsmannen. Akta dig wåghals! ropade jätten och slungade med
makt sin klubba mot Autio. Åt sidan sprang Autio, klubban slog mot
klippan och klippan remnade. Rasande böjde sig jätten ned, upplyftade
från marken stora stenblock och slungade dem mot Autio. Det gnistrade i
klipporna, det brakade i furorna, när de wäldiga stenmaßorna regnade
öfwer dem. Men Autio stod oskadd. Ändtligen paßade han på tillfället,
när jätten böjde sig ned, och kastade på denne sitt hwaßa spjut. Det
träffade wäl; mellan jättens båda axlar inträngde spetsen, och skaftet
stadnade darrande i hans rygg. Till marken föll den wäldige, och Autio
sprang ned från klippan, för att döda jätten med hans egen klubba.
Hwem är du? frågade den fallne jätten, hwars blod forsade ut öfwer den
hwita drifwan och blandade sig med den stupade elgens. Hwem är du, som
fällt till marken den siste som på jorden lefwer af jätteslägt? We att
jag känner döden i mitt hjerta och måste falla för en menniskas swaga
hand. Bättre hade warit att jag kroßats under ruinerna af min egen borg.
Autio hade lyftat klubban, men sänkte den åter, ty han kände i sitt
bröst en främmande känsla. Det förekom honom som kände han för första
gången ånger öfwer hwad han gjort. Men jätten wände sitt matta hufwud
mot det ofantliga stenkumlet, suckade och sade: Lyster mig dock att
weta, om efter några ögonblick denna mina fäders borg skall störta
tillsammans i grus.
Hwad menar du dermed, wilde man? frågade Autio.
Bah, pojke, de gamle spåmän ljuga, swarade jätten. Wäl går af ålder den
sägen, att när den siste af min slägt dör, störtar den tusenåriga borgen
i ruiner. Jag är den siste af Hiisis stam, och innan månen går upp, är
jag död. Men jag tror ej på de gamla sagodrömmar. De spådde mig äfwen
genom en trollqwinnas mun, att jag skulle stupa för min egen sons hand.
Min son, han är längesedan död, wilddjuren söndersleto honom en månljus
höstnatt och jag dör ensam, fallen för ett uselt, ett föraktligt
menskobarn.
Din son, du skogsman, blef han af wilddjur söndersliten?
Späd war pilten, ej twå år gammal, då en ströfwande björnhona röfwade
honom från borgens trappa. Tolf år äro sedan deß förlidna; död är han
och döende blöder på drifwan hans far.
Wilde man, jag bäfwar för dina ord. Om din son lefde, hwaruppå will du
känna ditt barn igen?
Underligt, pojke, frågar du den fallne jätten. Lefde min son, skulle jag
känna honom af hans ludna kropp; detta är jättemärket, wår slägts arf
från den mäktige Hiisi. Men min son är död och dö will jag!
¯Fader! fader!¯ ropade Autio i hjertats högsta ångest och kastade sig
ned öfwer den stupade jätten. ¯Din son lefwer! Din sons spjut har
genomborrat din skullra! Din son är jag!¯
Du, sade jätten twiflande och skakade mißtroget sitt matta hufwud. Låt
mig se — men nej! dödens skuggor skymma redan mina ögon. Luta dig ned
öfwer mig och låt mig taga uppå ditt blottade bröst!
Sen war ej Autio att upprifwa sin jacka och luta sig öfwer den döende.
Jätten tog uppå hans bröst och suckade djupt. Ja, sade han, min son är
du! Min son är min bane, som sagan spått. Ett fröjdar mig dock i dödens
skymning: min ätt skall ej dö med mig, min borg skall ej sammanstörta.
När jag är död, skall du lägga min kropp på ett bål af femtio skogens
furor och bränna den till aska, för att med askan mätta fjällens
hungriga nordanwind. Men will du att din fader skall in i döden förlåta
och wälsigna dig, så swär att du uppfyller min sista wilja!
Ja fader, jag swär! sade Autio raskt.
Swär wid Hiisi och fädernes skuggor alla, swär wid himlen och wid jorden
och wid Tuoni, dödsguden, och wid Ukko, ljungeldens herre, att du
uppfyller mitt bud!
Fader, jag swär! sade Autio långsamt.
Wälan, så hör min sista wilja! Du skall hata menniskorna, hata dem till
din död, så som din fader gjort. Du skall förfölja dem med eld och swärd
och mord och rof; aldrig skona; aldrig förlåta. Hafwa de nånsin skonat
oß? De hafwa utdrifwit wår slägt från jordens bördiga länder, de hafwa
slagit oß med list, förödt oß med trolldom och prestafunder. Åt dig
anförtror jag de förgångna slägtens hämd. Blif en mordengel för hela
menniskornas usla slägte! utrota dem! tillintetgör dem! Och framför
allt, förfölj de kristna! Bränn deras kyrkor! Smäda deras helgedomar!
Ha! min kraft är slut. Jag dör, och du är min hämnare...
Och död war jätten. Autio såg sig om, månen gick i detsamma upp öfwer
den rimmiga skogen: borgen stod ännu. Då kände sig den unge
fadermördaren hemsk till mods. Han dröjde icke att samla ett ofantligt
bål och snart flammade lågorna himmelshögt. Jättens kropp förtärdes af
dem, men äfwen skogen. Wilddjuren flyktade förfärade ur sina hålor och
innan kort war hela nejden förwandlad i ett fält af aska.
Autio tog sin fallne faders klubba och beträdde hans jätteborg. Då har
han sett något förunderligt. Det stora stenkumlet, nyß så wildt och
oformligt att påse, framstod nu för hans ögon som ett praktfullt slott.
Murarnas klippstycken syntes ordna sig i regelbundna hwarf, wallar och
torn jemkade sig; portar och hwalf uppläto sig, lysande salar inbjödo
herrskaren. Här war samladt allt det omäteliga guld och öfriga egodelar,
hwilka jättarne sedan urminnes tider frånröfwat menniskorna. Ögat
bländades, girigheten froßade; men det war en prakt utan all smak,
plump, prålande; det war en rikedom utan wälsignelse, emedan den war
bestänkt med oskyldigt blod.
Det war afton och mörker, när Autio inträdde. Wid porten waktade endast
en jättehund af en ansenlig oxes storlek, Pukki benämnd. En hotande
rörelse med klubban tystade hans wilda morrande; han syntes känna sin
nye herre, kröp till hans fötter och hwiftade ödmjukt på swansen.
Borggården war mörk, men från salarna lyste ett starkt sken. Autio
följde skenet och befann sig i ett ofantligt högt rum, med förgyllda,
men af rök nedsotade wäggar; deß golf war icke annat än berget, och midt
på golfwet brann en ofantelig eld. Kring elden sutto widpaß trettio
wilde swartskäggige män, alla något större än wanliga menniskor, men
betydligt mindre än jätten war. Wid Autios inträde sprungo alla upp och
höjde med förfärligt skri sina klubbor. Men Autio bjöd med befallande
stämma tystnad, wisade dem sitt ludna bröst och förklarade att deras
fordne herre war död, att han, Autio, wore deras rättmätige Kung och
ämnade taga i besittning detta slott som sitt fädernearf. Strax nedlade
de wilde männen sina wapen och kastade sig för Autios fötter, men han
befallte dem med barsk röst att stå upp och bereda honom en bädd af moßa
med sten till hufwudgärd, der han kunde hwila öfwer natten och drömma om
sina fäders bedrifter.
När Autio tagit i ögnasigte alla borgens skatter, tänkte han på det
löfte han gifwit sin döende fader och beslöt att hålla det. Genast
wäpnade han sina män och drog ut på ett härjningståg öfwer fjällen nedåt
ryska Karelen. Mord och blod betecknade hans spår; brinnande byar och
flyende inwånare gåfwo tillkänna att Autio öfwertagit sin faders hämd.
Lastad med skatter och lifsmedel, drog han om några dagar tillbaka till
sin borg igen.
Efter att hafwa härjat i öster och sydost, drog Autio få weckor derefter
ned åt söder i det inre Österbotten och nordliga Tawastland samt framfor
der på det blodigaste och grymmaste. Der funnos redan den tiden många
kyrkor; han brände dem alla och röfwade deras dyrbarheter. Men presterne
band han fast wid sina ryttares hästar och lät dem springa barfota i
snön, tills de af trötthet och köld dignade döda till marken.
Derpå drog Autio westerut långs Uleå elf nedåt kusten och ända in i
Sweriges land samt förfor der icke mildare än annorstädes. Hela landet
blödde och rykte under hans förfärliga framfart. Hwar han kom jemnade
han med marken byar och städer, förstörde åkrar och wägar och lemnade
efter sig en med blod befuktad ödemark. Aldrig hade deßa aflägsna länder
warit witne till en så förskräcklig härjares tåg. Tårar och förbannelser
kunde ej hejda hans framfart; han liknade fjällens wilda nordan, som i
rasande ilar föröder ängens milda blommor ej mindre än skogens furor,
och lyckan gynnade honom hwart han gick.
Det wore långt att beskrifwa alla de förskräckliga gerningar, som denne
wilde röfwarkung under många år föröfwade. Ju mera de blodiga skatterna
hopade sig i hans borg, desto wildare blef mord- och roflystnaden i hans
hjerta. Hans namn war så fruktadt wida omkring, att mödrarna dermed
brukade skrämma sina barn till lydnad, sägande: tyst, liten, annars
kommer Autio! Der Autios häst trampat, der wexte, liksom efter
Hunnerkonungen Attila, aldrig mera gräs. Ja man sade, att när Autio
drack ur bäcken, färgades wattnet rödt som blod och när man i skogen
ropade hans namn, skyggade både warg och lo, likasom hade de kännt, att
denne man war grymmare och blodtörstigare än de sjelfwa.
Omsider sträckte Autio sin djerfhet derhän, att han wintertid ströfwade
långt in i Ryßland och sommartid långt in i Swerige. Konungar, furstar
och tappre riddare mötte honom förgäfwes med stora krigshärar; han slog
dem till marken, han nedlade tusende. Ty 14 år gammal war Autio när han
blef röfwarekung, men han fortfor att wexa till sitt 20:de och war då
till gestalt och styrka föga klenare än hans fader, men i wighet och
slughet honom wida öfwerlägsen. Allt föll för hans fruktanswärda arm;
han uppryckte med lätthet en tall i skogen, han kramade en hästsko
tillsamman, som hade den warit af bly, han lyftade på rak arm en
lefwande häst. Ej under att menniskor stupade för hans hand som rö och
strå, och att man i alla landets kyrkor hwar söndag bad: heliga jungfru
Maria, bewara oß för Autio, den grufliga menniskomördaren! Ty det war
under katholska tiden, då man hellre bad till den heliga jungfrun och
helgonen, än till Gud sjelf.
Nu lärer man wäl undra hwad det blifwit af Autios kärlek till sin
fosterfar och fostermor. Så förwildad han war, den gräslige röfwaren,
hade han dock wid lifsstraff förbjudit sina män att bryta en qwist eller
ofreda en warelse inom en mils omkrets från Karhu-Tapanis stuga. Derföre
när hela landet widt omkring suckade och bäfwade för Autios raseri, stod
nejden kring den gamle nybyggarens stuga trygg och blomstrande, och
många darrande flyktingar hade der sökt skydd för röfwarekungens
förföljelser. Men Karhu-Tapani sjelf gick det hårdt till hjertat att se
landets nöd; han förbannade den stund då han räddade Autio ur björnens
ide och beslöt att wåga sitt lif för att befria jorden från detta
mißfoster.
En dag när Autio war fem och tjugu år gammal samt hade i elfwa år
fortsatt sitt härjarekall, tågade han som wanligt ut på ett röfwaretåg
ned åt Österbottens kust. Det war en söndagsförmiddag när han med sina
män anlände till en stor by, hwilken han genast påtände i alla fyra
hörnen, mördande och plundrande efter sin wana. Men allt folket war i
kyrkan, och när Autio märkte det, drog han genast dit. Klockorna ringde,
den heliga orgeln spelade sina psalmer och presten stod framför altaret
i full meßskrud. Men Autio aktade icke derpå, han bröt in i kyrkan och
började der ett grufweligt slagtande. Män, qwinnor och barn föllo utan
åtskillnad för hans klubba; blod strömmade öfwer kyrkans golf, jemmerrop
återskallade från deß murar. Sist war ingen annan öfrig, än en gammal
gubbe; han höll i handen ett kort björnspjut och wärjde sig dermed så
tappert, att han slutligen sårade Autio djupt i armen. Rytande af raseri
förföljde honom Autio allt intill altarets fot; der sträckte honom
jättens klubba till marken. Ett klart solsken föll i detsamma genom de
små målade fönsterrutorna på den gamles blodiga ansigte och Autio
igenkände sin egen fosterfaders, Karhu-Tapanis drag.
Då greps den wilde röfwaren af en ånger och fasa utan namn. Han hade
dödat sin egen fader; men det war i öppen strid till sjelfförswar mot en
öfwermäktig fiendes wåld. Nu hade han äfwen dödat sin fosterfader, som
med huldhet wårdat hans barndomsdagar; men denna gång hade han dödat en
swag gubbe, som blott förswarat sig mot den grymmaste oförrätt. För
första gången på många år fick en mensklig känsla makt öfwer Autios
förhärdade sinne. Han bortwände med fasa sina ögon från den döde; då
föllo hans blickar på altartaflan. Der hängde frälsaren på korset; wid
hans sida hängde de twenne rofwarene, hwar på sitt kors. Och då syntes
det Autio, som såg Herren Christus uppå honom med så klara milda
lefwande ögonkast, att röfwaren skylde sitt ansigte och kände sitt
hjerta i grund förwandladt. Ja han kastade sig ned i den blodiga kyrkan
wid altarets fot, wred sina händer och förbannade sig sjelf, utropande
att han war den allrastörsta och mest förkastade syndare, som ännu
trampat den af brott befläckade jordens rund.
Men när han åter efter långa timmar af wild förtwiflan upplyftade sina
blickar, syntes honom frälsarens ögon med himmelsk mildhet hwila uppå
den ångerfulle röfwaren, som war korsfäst wid hans sida. Och det for som
en blixt genom Autios själ: war icke denne en förtappad röfware liksom
jag, och likwäl har Herren Christus hört hans ånger och lofwat honom ett
rum med sig i paradis. Skulle icke Herren höra äfwen min uppriktiga
ånger, om jag faller till hans fot och beder om hans nåd?
Denna tanke syntes Autio som en uppenbarelse, och sedan han länge bedt
med brinnande hjerta, gick han utan afsked från sina män och begaf sig
till en from eremit i ödemarken. Men eremiten förskräcktes, då han såg
hela landets mordengel inträda i sin koja.
Fromme fader, sade Autio, förfäras icke! Jag kommer icke till dig med
mord och wåld, utan för att begära ditt råd. Se, jag är den allrastörsta
och mest förtappade syndare på jorden, men jag tror ändock att Herren
Christi blod kan göra mig ren, och till honom will jag hädanefter allt
stadigt wända mig. Guds hämd öfwerlåter jag åt honom, men af dig, fromme
fader, wille jag begära ett godt råd, huru jag skall mot menniskorna
försona mina gräsliga brott.
Då höjde eremiten sina händer mot himlen och utropade: we öfwer dig du
förskräcklige mördare, du kyrkors och klosters skändare, du Guds och
menniskors gruflige fiende! Om du än dödade allt ditt röfwarefolk och
skänkte åt de fattige alla dina skatter och sjelf barfota i en tiggares
skepnad wallfärdade till den heliga grafwen, skulle du likwäl icke
dermed kunna försona en tiondedel af dina brott!
Deßa hårda ord skuro Autio djupt i hjertat och han gick bedröfwad bort.
Den nyß så warma förtröstan hade åter gifwit rum för mörka tankar; dock
wille han följa eremitens wink. Undwikande bebodda trakter gick han
genom ödemarkerna upp till sin borg och fann sina röfware der
församlade. Hören mina ord! sade han. Jag har beslutat att ändra mitt
lefwerne och söka frid med Gud och menniskor. Hwem af eder will följa
mig?
Röfwarskaran beswarade deßa ord med ett hånskratt.
Är det så, ni odjur! röt Autio med dunderstämma. Wälan, så swär jag att
edra brott icke längre skola tynga jorden, och efter ni icke lyßnat till
försoningens röst, skolen ni dö.
Häpne och rådwille störtade bofwarne efter sina wapen. Men Autio kastade
sig öfwer dem med jättestyrka, ännu engång gjorde hans förfärliga klubba
sin blodstjenst och innan kort låg hela röfwarehopen med kroßade
hufwuden död på marken. Derpå brände Autio deras kroppar på ett stort
bål, hämtade alla sina skatter ur borgen och förde dem till sin ännu
lefwande fostermor med begäran att hon wille utdela dem till alla de
enkor och barn, hwilkas fäder och makar fallit för Autios hand. Derefter
påklädde sig Autio en grof peligrimsdrägt, tog staf i hand och wandrade
så barfota och tiggande sitt bröd ut i främmande land, för att wallfärda
till frälsarens graf i Jerusalem.
Många äfwentyr hade Autio på denna färd; att berätta dem alla, det
skulle fylla en bok så stor som Robinson Crusoe. Som han war en fridlös
stigman och hwar mans niding i hela Suomis land och Swerige, gick han
icke till någon hamn, för att segla den raka wägen öfwer hafwet. Utan
han wandrade genom Ryßlands wida slätter, der den tiden nästan idel
finska stammar bodde. I de hedniske Bulgarernes land kom han i
röfwarehänder, och ehuru han wäl kunnat wärja sig, lät han friwilligt
föra sig fången till deras kula. Der suckade i usla hålor en stor mängd
fångna kristne, gubbar, qwinnor och barn. Det syntes Autio wara en god
gerning att befria deßa, och en dag när röfrarne hemkommo med rof, slet
Autio sina band som spindeltrådar, trädde midt bland skaran och sade:
hwem af eder, ogerningsmän, will omwända sig till kristendom och ett
fromt lif? Men de hånade honom och drogo sina swärd. Då fattade Autio en
brand från elden och slog dermed omkring sig med jättekraft, tills alla
röfrarne woro döda. Sedan befriade han de fångna. Och så förfor han
mångenstädes, att han utrotade stora röfwareband, hwarhelst han kom
öfwer dem; dock alltid frågade han förut: hwem will omwända sig? på det
han ej måtte för någon stänga nådens dörr.
I Konstantinopel regerade den tiden en mäktig Kejsare. Autio stod i
tiggaredrägt wid hofwets trappor och begärde allmosor. Men ehuru lutad
han stod, war hans wext dock mycket resligare än andra menniskors.
Kejsaren märkte detta och sade till honom: du skulle skämmas att tigga,
din arm är gjord att föra swärdet. Tag tjenst wid min lifwakt och jag
will gifwa dig 100 marker silfwer i lön om året och låta dig komma till
stor heder! Men Autio undskyllde sig och steg ombord på ett fartyg, som
for till det heliga landet. Detta fartyg dref på Afrikas kust och
förliste. Allt manskap gjordes till slafwar och äfwen Autio. I sju år
arbetade han som slaf i de otrogne muselmäns tjenst och led tåligt deras
hugg och slag. Men ändtligen rymde han en mörk sommarnatt och kom till
den heliga grafwen i Jerusalem.
Sedan Autio länge och innerligt bedt i den heliga grafwens kyrka, gick
han att bada i floden Jordan, der frälsaren döptes af Johannes. Wid det
han åter uppsteg ur floden, såg han med förundran, att jättemärket på
hans kropp, det ludna hullet, ljusnat och glesnat; hwaraf han slöt, att
äfwen hans själ nu war blefwen hwitare inför Gud. Och derpå begaf han
sig till påfwen i Rom, för att bedja om sina synders förlåtelse och
befrielse från kyrkans bann, med hwilket han war belagd alltsedan sina
mißgerningars tid.
Helige fader! sade han, jag är från det landet Finland uppe i norden och
stor blodskuld samt kyrkans bann betunga mitt samwete. Jag har omwändt
mig till kristendom och fromhet, jag har fördelat mina skatter bland de
fattiga, utrotat otaliga röfwareband, försakat jordisk ära och rikedom,
tåligt lidit sju års slafweri hos de otrogna, wallfärdat till frälsarens
graf och badat min kropp i hans heliga flod Jordan. Gif mig kyrkans
förlåtelse och låt mig gå till mitt land i frid!
Är du den röfwaren Autio, öfwer hwilken Biskopen i Finland så bittert
klagat? frågade påfwen.
Ja, helige fader, den röfwaren Autio är jag!
Alla syndare kunna winna tillgift och nåd, ¯alla, utom den
klosterskändaren Autio¯! sade påfwen och wände sig bort, såsom domaren
när han förkunnat en brottslings död.
Med tunga steg wandrade Autio från Rom och begrundade under stor ängslan
hwad han skulle göra, för att winna förlåtelse och frid. Han begaf sig
då till landet Lithauen, hwars folk ännu war hedniskt och dyrkade ormar.
Der gick han omkring bland hedningarne och predikade Christus i sju års
tid och omwände genom Guds nåd och kraftiga ord flera tusende till den
rätta tron. Men derefter gick han åter till norden igen, ty han kände en
längtan att få dö i sitt land, och så kom han till Åbo.
Der herrskade wid den tiden en mäktig biskop wid namn Magnus. Och Autio
inträdde en söndag i domkyrkan just när biskopen sjelf förrättade meßan
wid högaltaret. Men ehuru mycket folk hade samlats i kyrkan, fanns ingen
som kände Autio, ty mer än tjugu år woro förlidna sedan han flydde från
fäderneslandet. När då gudstjensten war slut, gick Autio fram till
biskopen och sade: högwördige fader, här ser ni framför er den
allrastörste syndare, på hwilkens samwete tynga otaliga brott. Men jag
har omwändt mig till Herren Christus, gifwit all min egendom åt de
fattiga, wallfärdat till den heliga grafwen och till Rom; jag har
försakat en Kejsares anbud, lefwat i stor nöd mer än i tjugu år och
lidit hårdt slafweri; jag har sökt försona min blodskuld med röfwares
utrotande; sist har jag i sju års tid predikat kristendom för Lithauens
hedningar och omwändt många tusende. Och nu beder jag eder ödmjukeligen
om aflösning från kyrkans bann, på det jag må winna frid med Gud och
menniskor.
Den stolte biskopen betraktade forskande Autios höga gestalt och sade:
är du kanhända den röfwaren Autio, som i min företrädares tid anstiftade
så osägeligt ondt?
Ja, swarade Autio ödmjukt, denne röfware är jag.
Då wände sig biskopen bort och sade med sträng röst: ¯nådens dörr står
öppen för alla, utom för den förhärdade, ewigt af Gud förskjutne
tempelskändaren Autio!¯
Dädan wandrade Autio med en djup suck, och det ryktet spridde sig att
det war han, och allt folk gick långt ur wägen för honom och korsade
sig, som för ett spöke. Men han tog hatt och staf och begaf sig upp i
Paldamos ödemarker till sin fordna borg. Och den stod orubblig der, men
ugglorna hade byggt sina nästen i deß murar och ulfwarna släpade sitt
rof på borggården, för att der sönderslita det.
Då uppreste Autio ett kors på det ställe der han dödat sin fader. Derpå
beslöt han att döda sig sjelf, ty hans hjerta förtwiflade, efter man
sagt honom öfwerallt, att nådens dörr war öppen för alla, utom för
Autio. Och han kastade till marken hatt och staf samt gjorde sig redo
att stiga på borgens högsta tinnar och derifrån störta sig ned i
brådjupet. Men i detsamma förnam han en röst så ljuf, så klar, som den
wackraste harpas klang, och rösten sade: Autio, sörj icke!
Då såg den arme röfwaren upp, och se! en himmelsk engel syntes i skyn.
Hwi skulle jag ej sörja, sade Autio, då jag ewigt är af Gud förskjuten!
Men engelen sade: derföre har Guds nåd ännu stått fjerran från dig,
emedan du sökt att winna den genom goda gerningar. Wet, du arme Autio,
att ingen dödlig kan med goda gerningar winna den ewiga sällheten, lefde
han än dygdigt och fromt i tusende år. Men tror du att Christus lidit
för dina synder och dött för dig?
Ja, det tror jag så wißt! swarade Autio.
Nåwäl, sade engelen, hwartill behöfdes då wallfarter och heliga werk?
Se, du har dem förutan wunnit Guds nåd genom din tro allena. Äfwen för
röfwaren Autio har Gud ett rum i sitt paradis.
Och derpå förswann den himmelska synen.
Men Autio ref med hast upp sin jacka och märkte till sin outsägliga
fröjd att hans kropp war fin och hwit som en annan menniskas, och att
jättemärket, att wilddjurshamnen nu war platt förswunnen. Derföre
tackade han innerligen Gud och gick med sällhet i sitt hjerta upp i den
öde borgen, för att ännu engång säga farwäl åt den. Dock knappt war han
kommen i den höga salen, innan ett dån hördes såsom af mullrande åska.
Och jorden bäfwade och murarna swigtade och hela den ofantliga borgen
med sina klippmaßor störtade tillsamman öfwer Autios hufwud och begrof
så i sina ruiner den siste jätten af Hiisis stam.
* * * * *
Men sade icke den gamla spådomen att borgen skulle ramla sedan den siste
jätten dött? Ja wäl, och den sade sannt, ty den gamle jätten med deß
wilddjurshamn och onda lust war blefwen död hos Autio i samma ögonblick
han wunnit Guds nåd genom tron på Christus allena. Derföre förswann ock
jättemärket på hans kropp. Och Autios öde war en bild af den gamle
jätten, som dör i menniskan, när det nya Guds barn hos henne lefwer upp
i tron.
Men den som will skåda ruinerna af Autios jätteborg ännu i dag, han må
wandra i djupaste ödemarken icke alltför långt från Kajana stad. Der är
hemskt på sjelfwa ljusan dag.