Har någon sett den lilla stugan borta wid landswägen, den der med
rödmålade wäggar och hwita fönsterposter och en liten farstuguqwist med
tak öfwer? Den ser så treflig ut och der bo wißt goda menniskor. Utanför
wid wägen står ett högt lummigt träd, i hwilket alltid fåglar sjunga och
hwars doft är så ljuflig om wåren, att hela nejden fylles deraf. Det
wore roligt att weta hwems den stugan är; månne sagan kan säga det? Jo
men, det är mycket möjligt att den kan.
Man skulle knappast tro att den stugan är så gammal som den är. Men ung
är den inte, det är wißt bra många år sedan der bodde en gammal gumma
som hade tre små flickor, af hwilka den äldsta hette ¯Ilia¯, den
mellersta ¯Milia¯ och den yngsta ¯Emilia¯. Kuriösa namn den gumman gaf
sina flickor! Hwad månne den fjerde skulle hetat, om det funnits en
till?
Jag tycker det kan göra oß detsamma. Alltnog, de tre flickorna woro
snälla, lydiga och goda barn, som aldrig gjorde sin mor emot. Då kan det
nästan wara detsamma, om de hetat fast Gräsgröna, Hallonmaska och
Takdroppa. Namnet gör ingenting till saken och den är wißt en narr, som
gråter för det hon heter Stina eller Susanna. Bara man är god och from —
se det är knuten och då pryder man sitt namn.
I stugan bodde ännu en femte person, och det war en swala. Hon hade sitt
lilla hushåll för sig sjelf under takåsen och bodde der hyresfritt hela
sommarn om med sina ungar, men till wintern gjorde hon långa utrikes
resor, och på dem for hon hwarken i kursläda eller suflett, ej heller
behöfde hon packa in sina saker i kappsäckar och hattaskar, utan hon for
med pilens hastighet af på sina swarta glänsande wingar och jag wille se
den skjutshäst, som kunnat trafwa i kapp med henne. Det skedde alla år
och på samma tid. Och likwäl sade ingen åt henne: res af nu! Men hon
wißte det wäl, när hösten kom, och flickorna wißte det ochså ganska wäl,
ty de höllo alla af den flitiga wackra fågeln. Hwem skulle ochså ej
hålla af en swala? Det är den oskyldigaste wackraste fågel på Guds gröna
jord, och den som gör en swala ondt, han wore wärd att doppas i tjära
och wältras i dun och skickas ut till spektakel för hela werlden.
En dag i september månad, när asp och rönn började gulna och molnen
samlade sig tjocka på himmelen, sutto de tre flickorna på lilla bänken i
farstuguqwisten och sade till hwarandra: i dag reser swalan bort.
Qwirr qwirr! det är ochså meningen, qwittrade swalan, som hört deßa ord
der hon satt på takåsen och pickade på ett hampfrö till resfrukost.
Men säg oß då engång, kära swala, sade flickorna, hwart du flyger så der
hwarje höst och hwar du är öfwer wintern och hwad du gör der borta i
främmande land och hwem som wisar dig wägen dit och derifrån.
Qwirr! det war många frågor på engång, qwittrade swalan. Ha ni nånsin
tänkt uppå, hwem som säger till blommorna om wåren: wex! och till gräset
på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda ljufwa röst, som
säger till de små fåglarna om hösten: far! och om wåren: kom! Och de små
fåglarna äro Guds fromma barn, de lyda hans röst och han wisar dem wägen
genom oändliga rymders blå, öfwer grönskande länder och brusande haf. Så
flyga wi swalor om hösten bort, när wi höra den manande rösten i wårt
hjertas djup; wi lemna wårt älskade finska land och flytta inom några
dagar sina tusende mil, tills wi komma i fjerran söder till ett land som
kallas Egypten.
Ja ja, sade flickorna, det landet känna wi nog. Det war dit Jesus flydde
med sina föräldrar undan Konung Herodes' grymhet. Det måste wara ett
skönt land, der Jesus fann en tillflykt när han war liten.
O ja, sade swalan, ett skönt, ett wälsignadt land! De höga bergen skimra
af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal och
wattnen hwimla af sällsama djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag
bor! Deß grönska dör aldrig bort för någon wintersnö, deß blommor dofta
som ett paradis och deß frukt är konungslig. På deß grenar har jag byggt
mitt bo wid stranden af den mäktiga floden Nil, det gullfiskarna blänka
i wattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga blåa luften öfwer
de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfwer de
jättestora bergen i Sennar, der perlor och diamanter stråla mot dagen ur
de ödsliga klyftorna.
Men hwarföre längtar du, lilla swala, åter om wåren bort från detta
wälsignade land?
Ack jag wet icke, men då griper mig en längtan att åter se mitt gömda,
mitt dyra fosterland. Jag tänker på den lilla ensliga stugan uppe i
Finland, under hwars ås jag är född och der min moder räckte mig det
första frö och der hon lärde mig att flyga från qwist till qwist, när
jag war liten. Och då synes mig, som wore intet land på jorden så skönt,
så innerligt kärt och ljuft, som detta fattiga Finland högt upp i sin
snöiga nord, och när jag minnes deß wackra wår, deß gröna uddar och deß
klara wattenspeglar — ack, då wille jag ej byta deß röda smultron mot
paradisets gyllene frukt, och hellre wille jag bo i mitt lilla torftiga
bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste
icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfwa luftens lilla
swala har sin fosterbygd så kär!
Jo jo, sade flickorna och sågo fundersama ut.
Men jag glömer att jag måste resa, återtog swalan. Ha ni ej något att
beställa med mig från Egypti land?
Jag skulle wäl bra gerna wilja ha en diamant från Sennars berg, sade
Ilia med strålande ögon.
Och jag, sade Milia, skulle ingenting hellre önska, än en wacker
guldfisk från Nilen.
Och åt mig, du kära swala, åt mig skall du hämta ett litet frö af det
träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.
Qwirr qwirr! qwittrade swalan och flög sin kos.
Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och
korfstoppning och mycket annat som till hösten hörde. Och derefter blef
det winter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och
snögubbar och kälkbackar samt mycket annat som till wintern hörde. Men
derefter blef det åter wår med smältande is och sjungande fåglar och bar
mark och små blyga blommor och knoppande träd och kukku i skogarna, med
hwad mera som hörde till denna årstid. Den långa wintern hade gått så
fort, att hwarochen förundrade sig.
Hände sig så att Ilia, Milia och Emilia åter en wacker morgon i maj
sutto på den lilla bänken i farstuqwisten och sade till hwarandra: i dag
kommer säkert swalan.
Qwirr qwirr! der war hon redan och satt på åsen och pickade på sitt
lilla frö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna
upp och kastade åt henne hwar sin slängkyß. Har du med dig hwad du
lofwade? frågade de.
Ja waßerra! qwittrade swalan, och i samma ögonblick föll en stor
glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon war
qwick att taga lyra. Men diamanten war så stor som den största ärt, deß
sken war så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det
allrawackraste källwatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens
glans. Hwad den kunde wara wärd i pengar, det begrepo sig flickorna ej
uppå. Jag tänker de skulle förundrat sig, om de wetat att diamanten
skattades i wärde till minst en half million rubel.
Se så, flickor, skrek swalan, hwad stå ni och gapa der! Fort hit med en
skål watten för Milias guldfisk. Ni må tro jag haft beswär att föra den
så lång wäg i ett litet hopwiket fikonlöf med några wattendroppar uti
från oasen Kordofan.
Milia war ej sen att hämta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens
boning. Den war bredare nedtill än upptill och hade från botten en
inböjning eller ihålighet, hwari man kunde sätta blommor eller till och
med en lefwande grönsiska, och det såg för behändigt ut, när fisk och
fågel så förliktes under samma tak och grönsiskan pickade med sin lilla
näbb efter den blänkande gullfisken, och fisken hwiftade på stjerten och
samm undan grönsiskan. Milia war alldeles förtjust, hon tyckte det war
bättre att äga ett lefwande guld, än en död ädelsten.
Emilia åter satt och wäntade tyst och tålmodigt. Hon kunde wäl tro att
swalan, som hade så godt minne, ej förgätit henne, och hon mißtog sig
ej. Paßpå min flicka! qwittrade swalan, och i detsamma lät hon falla i
Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en äppelkärna. Och
derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna för att se hwad
det war, och när de sågo det lilla fula fröet wid sidan af diamanten och
guldfisken, slogo de till ett gapskratt och sade: det war wißt en wacker
gåfwa att hämta med sig från Egypti land! Usch, låt oß ge den der usla
kärnan till frukost åt hönsena; swalan har bara welat göra narr af dig,
hon har nog något bättre att ge, fastän hon will retas en smula.
Emilia besinnade en liten stund hwad hon borde göra. Nej, tänkte hon,
jag ger minsann ej mitt frö åt hönsen. Jag will plantera det i en burk
och se hwad det blir deraf; det liksom anar mig att jag fått den bästa
gåfwan af alla.
Nå nu skall ni få höra huru det widare gick med de tre systrarna och de
tre gåfworna. ¯Ilia¯, som fått den rika herrliga diamanten, kunde ej se
sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon
med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig
ej mera om hwarken bedja eller arbeta, hon blef försumlig, wårdslös och
olydig. Det wärsta af allt war likwäl, att när hon blef stor, tyckte hon
sig wara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder
och lät förstå att hon war något förmer än andra flickor. Och efter hon
war rik, så funnos ochså de som smickrade henne och låtsade förälska sig
i henne, för att komma åt hennes rikedom. Ilia gaf många friare korgen,
men ändtligen walde hon ut den wackraste och gentilaste samt gifte sig
med honom. Det war en präktig löjtnant med swärtade mustacher, guld på
kragen och guldwärja wid sidan. Det lefdes ett par år mycket präktigt i
det unga parets hus; de gåfwo lysande baler och förde stat som furstar.
Men som det allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och
borgen, så kom den dag, då ingen wille låna mera pengar åt Löjtnanten
och hans fru. Utan i stället kom stadsfogden en wacker morgonqwist och
bad tusende gånger om ursäkt att han war twungen att göra utmätning och
ta både diamanten och alla de öfriga grannlåterna — och adjö med den
herrligheten! Löjtnanten tog sin maths ur skolan och rymde till Amerika;
Ilia åter blef mycket fattig och måste uppehålla sig med att baka
pepparkakor och göra grynkorf. Ty ingenting är närmare slägt än rikedom
och fattigdom, när man har ett fåfängt och flärdfullt hjerta.
¯Milia¯ åter, hwad mena ni det blef af henne? Hon blef en mycket poetisk
och känslofull mamsell, som ej gjorde annat än pyßlade om sin lilla
guldfisk och oupphörligt inbillade sig att den war sjuk: ibland hade den
lungsot och ibland kikhosta. Deßutom läste hon mycket romaner och kunde
skrifwa fransysk vers. Och som hon tyckte sig wara ofantligt bildad och
lärd, så wäntade hon till det minsta, att någon profeßor eller kanske
någon biskop skulle fria till henne. Men jag skall säga att lärda män
bra sällan tycka om lärda fruntimmer, och ej heller om mycket
känslosama. Och som inga andra män dugde åt Milia, så hände henne det
sprattet att hon blef gammal mamsell. Nå nå, det kan man wäl begripa,
att icke blef hon precis sämre för det. Det är bättre att lefwa ogift,
än ha en elak man, och jag känner många gamla mamseller, som man just
måste innerligen älska och högakta. Men jag kallar det ett spratt, efter
som talet går bland ungt folk. Och sannt är det, att nog tänka flickorna
mycket på att gifta sig, när de bli stora. Skulle inte Milia ha tänkt på
den saken, hon som andra, så hade hon ej förundrat sig, att hon blef
utan fästman. Men nu begrep hon ej hur någonting så besynnerligt kunde
hända.
Mången lär wäl undra hwad det blef af ¯Emilia¯ och hennes lilla frö. Det
skall ni nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man
se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax wände Emilia ett
dricksglas upp och ned öfwer den och wårdade den som ett litet barn. Och
detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, bara dricka, och dricka
fick det hwar morgon, ja det allraklaraste källwatten. Om ett halft år
blef plantan så stor, att den måste få en större kruka, och efter
ytterligare ett helt år war den nära tre alnar hög och då planterades
den ute i mjuk trädgårdsmylla nära wägen. Der bygdes ett staket omkring,
så länge wexten war ung, och hwar winter måkades mycket snö kring deß
rot, för att skydda den mot frost. Så blef om några år af det lilla fula
gråa fröet det herrligaste stora träd, såsom man kan se det afbildadt på
planchen. Ja det war ett träd, hwars make man här i Finland aldrig sett.
Det blef så lummigt och stort, att wäl tjugu gummor kunde sitta och
dricka kaffe i deß skugga. Deß wällukt war så stark, att hela nejden
doftade deraf, och deß frukt så läcker, att en sådan knappast ses på
sjelfwa Kejsarens bord. Märker ni, att den som håller af blommor och
träd, hans kärlek löna blommor och träd tusendefallt igen!
* * * * *
Hwad nu Emilia sjelf beträffar, blef hon under wården om sin lilla
planta god och kärleksfull äfwen emot menniskor. Hwar morgon och afton
bad hon att få blifwa ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf
blef hon glad och god och afhållen af alla menniskor. Jag will ochså tro
att hon bra litet tänkte på huru hon skulle få en fästman, men likwäl,
när en bra goße bad att få blifwa hennes wän, krusade hon ej mycket med
den saken, utan sade strax ja, fast röd war hon ändå om kinderna som ett
moget smultron. Och så blefwo de gifta, och eftersom de höllo af
hwarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefwa rättskaffens, så woro
de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om
hwardagarna och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar Ilia och
Milia efter några år blefwo fattiga och öfwergifna, bjöd hon dem till
sig i den lilla stugan, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo
huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefwo de
sjelfwa arbetsama och fromma och förundrade sig mycket, att de allt
dittills ej förstått, huru man skall finna den sanna lyckan på jorden.
Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefwo efterhand gamla
gummor, som klädde sig i bindmößor och stickade strumpor åt Emilias barn
och barnabarn. En dag kom jag gående landswägen framåt till den lilla
stugan. Och swalan från Egypti land war död och gamla mormor i stugan
war död och Ilia, Milia och Emilia sjelfwa hade blifwit gamla och gråa i
hufwudet. Men trädet, som planterades af swalans frö, det war allt lika
ungt och grönt, och det doftade så outsägligt ljuft, fast det war om
hösten och frukterna glimmade gula som guld mellan löfwen. Då tänkte jag
på naturens ewiga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på
Guds ewiga kärlek, när menskornas sinnen wexla som dagens wind. Och mitt
hjerta blef wekt af både sorg och glädje, ty jag tänkte uppå huru detta
träd skulle lefwa ännu hundrade år sedan den som planterat det multnat i
grafwens gömma, och huru Guds allwisa nåd skulle lefwa ännu mycket
längre än detta träd, ja i alla ewigheters ewighet. Det war rätt
underligt att tänka derpå, och jag tror att jag gret.
Men de tre gummorna i sina bindmößor sutto der under trädet och drucko
kaffe. De winkade mig till sig och jag såg att deras ansigten skeno af
fromhet och glad förtröstan. Likasom hade de menat: hwad står du och
gråter åt? Skulle wi sörja, tror du, för det wi blifwit gamla och gråa
och för att detta träd skall öfwerlefwa oß? Nej nej, wi weta rätt wäl
att själens ungdom kan blomstra ochså under gråa hår, när man är from i
sitt hjerta och älskar Gud öfwer allting samt dernäst hwarandra
inbördes. Då blir man som detta träd: efter hwar winter, när löfwen
falla af sorg, kommer en ny wår, då blommorna knoppas i hopp och glädje.
Och hwad sen om wi dö? Det är icke wi som dö; det bästa af wårt wäsende
lefwer och kan aldrig dö. Ty ochså wår själ är som detta träd: ochså för
den följer efter en kort winter en oförgänglig wår!
Wid det jag nu trodde mig läsa detta i gummornas anleten, hörde jag från
trädet en sång, likasom af tusen fåglars qwitter. Det är möjligt att den
sången icke hade ord, men likwäl förekom det mig så. Jag tyckte mig höra
följande lilla wisa sjungas af fåglarnas späda röster:
Gud signe de kära barnen små,
Som flitigt arbeta och gerna bedja må,
När blommorna knoppas om wåren.
Gud signe de gamla med lockar grå,
Som äro barn i hjertat och barnens fröjd förstå,
När blommorna knoppas om wåren.
Ty rödaste guld och ädelsten,
De göra ingen lycklig, de göra ingen ren,
När blommorna knoppas om wåren.
Men arbete, kärlek och bön och tro,
De bygga lifwets lycka, de bädda grafwens ro,
När blommorna knoppas om wåren!