En saga för små barn.
Wet du, mitt lilla snälla barn, hwar London ligger? Om du läst
geografin, så wet du att London är en stor stad, hufwudstaden i England,
och har du ej ännu läst så långt, så bed att din mamma eller pappa är så
god och wisar dig på kartan hwar England är beläget, med deß stora
granna hufwudstad London.
Efter nu London är en så stor stad, så måste der ju ochså bo många
tusende menniskor, och ibland så många tusende menniskor måste då finnas
flera hundrade små fattiga barn.
Tänk dig då, min lilla wän, huru många af deßa små barn, som ha så
fattiga föräldrar, att de ej kunna ge dem kläder och mat, och huru många
stackars små, som måste irra omkring utan tak öfwer hufwudet och skulle
wara så oändeligen glada, om de hade en bit bröd, en enda bit torrt
bröd, sådant som du ofta ej alls will äta! Och du, som har så mycket,
mins du, hur du många gånger bedt af din mamma att få sockerbröd eller
något annat godt, och då din mamma nekat dig det, har du wisat dig
mißnöjd och ledsen, liksom hade man gjort dig illa och warit orättwis
emot dig. Men du skulle bara försöka hwad det är att wara hungrig och ej
ha mat; wara törstig och ej ha dricka, frysa och ej ha något att wärma
sig med, wara ensam och ej ha någon som håller af sig! Det allt få de
små fattiga barnen göra, och wet du, det är ej för roligt!
Jag will nu berätta för dig om en liten fattig goße, hur han slet mycket
ondt, om du lofwar att alltid wara snäll mot sådana små barn, som gå
omkring och begära af beskedliga menniskor en bit bröd, och om du lofwar
att helst ge dem ett wänligt ord, om du inte har annat att gifwa dem.
Den lilla goßen jag wille tala om hette William Sellsing och hade
hwarken pappa eller mamma, ty de hade båda dött då han war helt liten.
Han hade ochså ingen annan menniska i hela wida werlden, som brydde sig
om honom. Det blåste mycket kallt och den stackars William satte sig på
trappan till ett stort hus och gret bittert, ty han hade ej annat än den
kalla marken att sofwa på och intet en bit bröd att äta till qwällswård.
Till på köpet war det julafton, då alla menniskor äro glada och alla
goda barn få julklappar. Och det började redan mörkna. Alla som hade ett
hem, skyndade sig dit, för att wärma sig wid en god brasa, äta lutfisk
och gröt, få wackra saker till skänks och sedan somna godt på en mjuk
bädd. De sågo ej den stackars goßen, som, alldeles stel af hunger och
köld, satt hopkrumpen i ett hörn af den stora stentrappan och ej wågade
bedja om en allmosa, emedan han tänkte för sig sjelf, att ingen skulle
höra honom eller bry sig om att stadna för att ge honom ett godt ord
till tröst. Han knäppte ihop sina händer och bad att Gud, som är alla
små barns fader, skulle förbarma sig öfwer honom och skicka någon god
menniska att hjelpa honom, på det han ej skulle frysa ihjäl på sjelfwa
den långa kalla julnatten, då Jesus blef född till werlden, han som
håller så mycket af alla fromma barn.
Knappt hade han slutat bedja, då han såg en liten katt komma springande
genom den stora porten till huset. Den likasom gaf sig sjelf till
julklapp, den hoppade upp i Williams knä, den smekte honom så wänligt
och låg helt stilla, då han med sina stela händer strök deß warma rygg.
William lutade sitt ansigte mot den wänliga kißen och stora tårar
rullade ned på hans tröja; det gjorde hans hjerta godt att en enda
lefwande warelse fanns som brydde sig om honom och som tycktes hålla af
honom denna qwäll. Men hwad kunde wäl den stackars lilla katten hjelpa
honom? Än sen då; han war minsann glad att ha helst en liten katt till
sällskap, då han skulle sitta den långa mörka natten ute på gatan.
Så hade han suttit en stund med kißen i sitt knä, då den helt hastigt
hoppade ned på gatan och började gå in tillbaka genom porten. Tänk om
jag skulle följa med, sade William för sig sjelf. Kanske den gode Guden
har skickat den lilla snälla kißen att föra mig på ett warmare ställe,
der jag kan få tak öfwer hufwudet. Strax steg han upp och började följa
katten in på den stora rymliga gården. Lilla mißen sprang så lätt förut
uppför en trappa, som ledde till en wind, och William gick sakta efter.
Wäl stadnade han ibland och tänkte: månne det är rätt att jag går hit,
kanske tar man mig för en tjuf och kör bort mig, och så måste jag ändå
gå till min gamla plats på gatan. Är det ej derföre bäst jag går dit
förut? Och så ämnade han wända om tillbaka. Men så hörde han i detsamma
hur den lilla kißen sade: "¯jam! jam!¯” och se det gick William till
hjertat, så att han stadnade qwar och kastade sig gråtande ned bredwid
katten, ty man skall weta, att ¯Jam!¯ hade hans mamma ofta kallat honom
då han war barn, — det war bara ett kortare ord i stället för William —
och nu tyckte han sig höra hennes wänliga röst och blef derföre utan
betänkande qwar.
På winden, der William befann sig med sin lilla miß, war en hop mattor,
som domestikerna qwarlemnat; dem bredde William ut på golfwet och lade
sig helt förnöjd, ty på länge hade han ej legat så wäl. Ochså beslöt han
inom sig att om morgonen gå upp i köket, för att säga att han sofwit
der, ty han wille ej för allt i werlden ha på sitt samwete att ha stulit
sig in utan låf. Lilla mißen kröp så wänligt intill honom, och lade sig
i ring bredwid honom. Han åter lade sin arm omkring henne och så somnade
båda godt.
William måste ha waknat bra sent på julmorgonen, ty solen kastade redan
sina klara strålar in genom ett litet fönster på winden, så det just såg
helt trefligt ut. William tittade efter sin lilla kamrat, men den war
längesedan borta. Det är bra, tänkte William, att ingen ännu warit upp
på winden, annars skulle de wißt ha wäckt mig. Och så trippade han ned
för trapporna för att säga åt tjenstfolket att han sofwit på winden och
tillika be om något att äta, ty ni mins ju att han somnade utan mat.
Så hände sig nu, att William kom in i sjelfwa köket, der man allt ännu
hade kaffepannan på spiseln. Der såg han till sin glädje lilla miße
muntert komma springande emot sig. Hwad den war söt, det såg han nu
först wid full dager. Det war den allrawackraste lilla kißa som William
nånsin sett, den hade en swart ring kring halsen och alla fyra fötterna
woro hwita och sågo så hjertans fina och snygga ut, och swart och hwit
war den på ryggen och långa mjuka murrhår hade den.
Hushållerskan kom just ut i köket då William inträdde. Så fattig William
war, hade han likwäl lärt att bocka sig. Det gjorde han strax mycket
höfligt och bad madam förlåta att han warit nog djerf att utan låf lägga
sig på winden; det skulle han ej göra mer, om madam förbjöd. Jaså,
tänkte madam, och som hon war en hjertans god och wänlig menniska, så
såg hon nog på Williams ögon att han war en beskedlig goße, och derföre,
sade hon, förlät hon honom gerna. Men, frågade hon strax derpå, har du
då inga föräldrar, som kunna wårda dig och skaffa dig mat och kläder?
William berättade då att hans pappa dött då William war mycket liten,
och att hans mamma sedan med mycken möda kunnat ge honom mat, men ändå
lärt honom läsa. Sedan, då äfwen hon dog af sorg och brist och han war
bara åtta år, hade han ej haft någon menniska, som wårdat sig om honom.
Stackars lilla goße, sade den goda hushållerskan, du skall få sofwa och
bo der uppe på winden, om du uppför dig beskedligt. Se här har du ett
par duktiga smörgåsar, jag menar att de smaka dig bättre än konfekt. Jo
men, swarade William, och började mugga af alla krafter.
Således blef William qwar, hjelpte till allt hwad han kunde, sopade,
blankade stöflar och skurade knifwar, fick sig derföre alltid mat af den
goda madam och gick sedan nöjd uppå winden med sin lilla katt, som nu
mera aldrig wille skiljas ifrån honom. Det är ochså wißt att William
alltid tackade Gud för det han kommit till så goda menniskor, som wille
honom så wäl.
Så hade ett år förflutit. Gårdsägaren, hos hwilken William bodde, war en
rik köpman och hade nu utrustat ett stort skepp, som skulle gå till
Polynesien. Han lät säga åt allt sitt gårdsfolk, att om de wille skicka
med skeppet antingen kläder, böcker eller husgerådssaker, som ej fanns
uti det landet, så kunde de kanske förtjena derpå en hel hop pengar, om
skeppet lyckligt komme hem igen. Då skall man tro att alla skyndade sig
och skrapade ihop nästan allt hwad de ägde och skickade det ombord, för
att afsändas till Polynesien. Nå William, sade de, har du intet något
att skicka? Hwem wet, kanske kan ochså du förtjena pengar. Men den
stackars goßen swarade bedröfwad: jag har ju ingenting annat än min
lilla kißa, och den håller jag så mycket af, att jag inte kan skicka
bort den. Åh skicka du! sade alla, du får wäl en annan kißa i stället!
Och skeppsfolket, som hörde att William hade en katt, tog den nästan med
wåld ifrån honom, fast han gret och ej wille släppa sin älskling. — Så
for då skeppet af, men William smög sig på sin wind och gret, ty han
hade så ledsamt efter den lilla snälla kißen, som warit hans enda
sällskap och den enda som höll af honom på hela jorden. Då han somnade
om qwällarna, saknade han sin warma wänliga kamrat med deß mjuka pels,
och då han waknade, kom miße ej mera så gladt hoppande till honom, och
strök sig så wänligt emot honom som den brukade. Man kan wäl tänka, att
William hade mycket ledsamt och ångrade att han ej bad sjöfolket ge
kißen tillbaka, sålänge den ännu fanns i hamnen.
Twå år hade förgått. William war nu i sitt 13:de år och hade wuxit
mycket, men ingen kißa hade han tagit i stället för den förlorade lilla
katten. Han bodde på samma wind och hade nu blifwit ett slags betjent,
som paßade upp wid kontoret, och war mycket omtyckt, ty han war alltid
willig och ordentlig och gjorde ingen menniska emot.
En dag hände sig att hans husbonde lät kalla honom till sig på sitt eget
rum, med tillsägelse att han hade något att tala wid honom. William, som
ännu aldrig talt ett ord med sin herre, och deßutom kände honom som en
mycket sträng och sträf man, blef wid detta budskap så illa till mods,
att han bleknade och tänkte wid sig sjelf: hwad har jag arma goße nu
gjort, då min husbonde låter kalla mig, han som aldrig ens sett på mig,
då jag någongång mött honom i kontoret? Hwart skall jag taga wägen? jag
wågar inte wisa mig för honom, jag kan intet möta hans stränga blick.
Jag måste bort — bort igen utan hem, måste söka mig en wänlig menniska,
som tar mig till sig liksom den goda madam här gjorde. Men jag har ju
ingenting ondt gjort, hwarför fruktar jag? tänkte han. Månne jag skall
gå? — Och redan satte han handen på låset, men då waknade åter hans
barnsliga fruktan, och han ryckte handen bort, som hade han brännt sig,
och sprang som en jagad hare långt ut på gatan. Ja han sprang och sprang
utan att stadna, ända tills han slutligen uttröttad nedsatte sig på
trappan till en stor kyrka.
Det war en söndagsmorgon, solklar och wacker. Folket skyndade sig i
kyrkan innan sammanringningen skulle ske, för att bättre få plats, och
William satt der modfälld och tankfull och wißte ej hwad han borde
företa sig. Han ångrade att han sprungit bort som en förbrytare, utan
att säga farwäl åt någon, och folket der i huset hade ju ändå alla warit
så goda emot honom. Han riktigt trätte på sig sjelf. Hwart skall jag nu
wända mig? tänkte han; wända om törs jag ej. Nu då min husbonde så länge
wäntat mig, skall han säkert med stränghet förebrå mig min försumlighet
och kanske köra mig på porten. Ack du stackars dumma William, hwarför
lydde du inte strax din herres bud? Och stora tårar började rinna utför
hans kinder.
I detsamma började klockorna att ringa i tornet. William torkade sina
tårar och lyßnade. Han tyckte sig höra den wackraste musik och klockorna
ljödo så herrligt som sånger, och han hörde likasom röster af andar,
hwilka blandade sig med klockornas ljud. Tyst! tänkte han, hwem ropar
mitt namn? Ty klockorna sjöngo: ¯bong! bong! Sellsing wänd om! Lord
Major i London!¯
Skall jag wända om? ropade William. Jag hörde ju tydligt deßa ord:
¯Sellsing wänd om! Lord Major i London!¯ och det war bestämdt klockornas
klang. Ja, jag wänder om! skrek William. I ögonblicket war han på
fötter, och sprang af alla krafter, utan att hwila, förrän han war i
tamburen till sin herres rum. Här måste han litet hämta andan, ty annars
hade han ej fått fram ett ord efter det häftiga springandet.
Nu kände William ej den minsta rädsla, öppnade frimodigt dörren och steg
in till sin fruktade herre. Hwarför har du låtit mig wänta så länge?
sade husbonden. Bloßande röd af blygsel, men uppmuntrad af den wänliga
tonen i sin herres röst, swarade William uppriktigt att han ej wågade
komma, emedan han fruktat förebråelser för något fel, och att han först
efter långt betänkande wågade sig in. Du behöfwer ingenting frukta, sade
husbonden wänligt, jag har twertom alltid warit nöjd med dig och funnit
dig wara en ordentlig och lydig goße; ett sådant uppförande blir aldrig
utan belöning. Kan du gißa, min goße, hwarför jag låtit kalla dig? jo,
för att säga dig att du blifwit rik. — Jag rik? frågade med största
förundran wår lilla William, som trodde att han ej hört rätt. — Ja du
just, sade leende den goda herrn. Du mins wäl att du för twå år sedan
skickade din lilla katt med mitt skepp till Polynesien. Jag har i dag
haft bref, hwaruti man underrättar mig att du har en betydlig summa
penningar att lyfta för din lilla katt, som blifwit såld i det främmande
landet, eller rättare bortbytt emot guld, hwilket min skeppare här låtit
förwandla i penningar, för att af dig begagnas. Jag will nu blott fråga
hwad du ämnar göra med din rikedom och om du will låta den innestå hos
mig och uppbära räntan deraf årligen till dina egna behofwer.
Der stod nu William som fallen från skyarna. Att ifrån en fattig goße,
som ej ägde så mycket som ett halmstrå, med ens blifwa ofantligt rik,
det war något som hade kunnat förbrylla en mindre oerfaren goße än han.
Ochså stod han som en bildstod och stirrade på sin herre, liksom hade
han ej förstått ett ord af allt hwad denne hade sagt. Slutligen hämtade
han sig så mycket, att han kunde be sin herre wara så god och ställa om
den saken som han för godt funne, och i det han påminte sig sin stackars
mamma, som alltid måste strida emot brist och nöd, utropade han med
tårarna i halsen: Ack om min mamma nu hade lefwat!
Hans herre rådde honom nu att anwända en del af den årliga räntan på
penningarna till underwisning, och lofwade att ta honom på sitt kontor,
så snart han gjort tillräckliga framsteg för att kunna motswara de
fordringar man brukar göra af en skicklig handelsbokhållare.
Strax skyndade han uppå sin wind, för att för sig sjelf få tänka på
lyckans omwexlingar. Det war hit som hans lilla kißa förde honom först
då han war nära att dö af köld på gatan, och nu war det hans lilla kißa
som skänkt honom en så ofantlig förmögenhet. Han kastade sig på knä och
tackade Gud, som styrt och ledt allting så underbart, och bad att han
aldrig skulle bli högmodig öfwer sin lycka, utan alltid komma ihåg den
afton, då lilla kißen förde honom in i detta hus som en utfattig och
hungrig goße.
Men nu will ni säkert, mina små barn, weta hur det gick till att William
blef så rik; det skall jag ochså berätta er.
När kapten Smith kom till Polynesien med sitt stora skepp, wäckte det en
oerhörd förundran hos allt folket der, ty de hade aldrig sett fartyg
förr och aldrig gjort sig begrepp om att stora hus kunde flyta på
wattnet. De sprungo som tokiga till stranden, för att se på det
miraklet, och så kom underrättelsen om skeppet äfwen till Kungens öron.
Kungen lät bjuda kapten Smith till sig på middag, ty han wille höra
talas om det land der de bygde sådana hus, som kunde fara på wattnet.
Kapten Smith kom äfwen, och förundrade sig i sin tur öfwer att på
middagsbordet bland många präktiga saker af klaraste gull äfwen finna
små trädklubbor, en wid hwar kuvert; han kunde ej begripa hwartill de
skulle tjena. Men knappt hade man satt sig till bordet och börjat äta,
förrän han nog märkte att klubborna woro högst nödwändiga, ty en sådan
mängd små möß infunno sig nu på bordet och wille äta med gästerna, att
om deßa ej haft sina små klubbor att döda de näswisa djuren med, så hade
de ej fått äta en munsbit. Det här är både tokigt och löjligt, tänkte
kapten Smith. Hur hänger det här ihop? frågade han. Ja, swarade Kungen,
hwad skall man göra, de mößen äro en sådan landsplåga här hos oß, att
jag wille ge halfwa mitt rike åt den som kunde laga mig fri från dem. Är
det intet annat? sade kapten Smith; om Ers Majestät tillåter, skall jag
skaffa bort alla deßa odrägliga kräk.
Kungen blef mycket glad, det kan man wäl tro, och lofwade att om det
lyckades kaptenen att utöda mößen, skulle han få en hel ö till betalning
och allt det guld som fanns i skattkammaren. Åhå, tänkte kapten Smith
och skyndade sig på skeppet, tog så Williams katt med sig i land och
förde den till Kungens bord. Knapt hade han släppt katten på golfwet,
förrän alla möß, wißt flere hundrade, störtade ned från bordet döda af
förskräckelse, och under hela tiden katten war i salen wågade sig intet
möß upp på golfwet. Detta såg Kungen och hans folk och förundrade sig
högeligen och läto genast åt kapten utbetala allt guld som fanns i
skattkammaren samt gaf honom den omtalda ön med allt hwad dertill hörde
både folk och fä. Aldrig här i werlden har en katt blifwit så wäl
betald. Sedan kapten Smith sålt sin last och alla de kläder och
grannlåter, som han hade med sig, seglade han derifrån hem till London
igen och lilla kißen blef i Polynesien, och det är wißt, att der såg man
aldrig några möß mera och behöfde aldrig några klubbor wid bordet.
Så war då William tillika ägare af en stor ö i granskapet af Polynesien.
Han läste och skref och räknade med otrolig flit, och blef efter några
år förnämsta bokhållare på den rike köpmannens kontor, ja för att säga
rent ut, så blef han slutligen gift med sin husbondes dotter, en mycket
söt och snäll flicka. Hwem kan då mera undra uppå, att när den rike
köpmannen några år derefter dog, William Sellsing blef hans arfwinge och
efterträdare samt slutligen en rik och mäktig man?
Men att wara rik, det är långt ifrån att wara det bästa och lyckligaste
på jorden. Att wara en gudfruktig och ädel man, som lefwer rättskaffens
och gör sina medmenniskor godt, det är något mycket mer, än att blott
wara rik. Och en sådan man war William Sellsing. Alla sina rikedomar
wärderade han blott derföre, att han dermed kunde uträtta stora och
nyttiga ting, hwaraf hela hans fädernesland drog winst och fördel samt
hwarigenom tusende goda menniskor fingo tillfälle att med arbete
förtjena sitt bröd. Isynnerhet wisade William Sellsing mycken ömhet och
kärlek för små fattiga barn, som icke hade far och mor och måste hungra
och törsta i sin stora öfwergifwenhet. Dem tog han till sig, gaf dem
snygga kläder och tarflig mat, lät dem gå i skolan och drog försorg om
att de aldrig mera behöfde lida nöd, såwida de wille wara arbetsama och
ärliga. Och då, när den rike Herr Sellsing ibland besökte skolan, der
flere hundrade sådana små barn på hans bekostnad underhöllos, brukade
han gerna dröja öfwer aftonbönen och innerligt tacka Gud, såsom alla de
små barnen gjorde. Sedan när bönen war slut, hände wäl ock ibland att
han satte sig ned bland barnen och berättade för dem huru han ochså
engång hade warit fattig och wärnlös liksom de, och huru Gud, som är de
öfwergifnas far, skickat goda menniskor till hans hjelp. Derföre,
brukade han då säga, skall man aldrig tänka att Gud förglömer ett litet
barn, som rätt innerligt ber om hans hjelp. Guds wägar äro underbara och
wisa; han wet wäl bäst huru han skall försörja de som hålla honom kär.
Ryktet om William Sellsings ädla handlingar kom slutligen till Kungens
af England öron, och Kungen, som wille på ett rätt utmärkt sätt wisa
denne redlige man sin nåd, gjorde honom till Lord Major i London,
hwilket är den högsta hedersplats, som en borgare i den stora staden kan
blifwa utnämnd till. Så besannades då hwad klockorna en dag klingat i
Williams öron; ¯Sellsing, wänd om! Lord Major i London!¯ och det är
wißt, att hade William icke den gången lydt klockornas wänliga röst, så
hade han aldrig blifwit hwad han sedan blef.
Men än en sak måste jag berätta er. På den rike Herr Sellsings skrifbord
såg man bilden af en liten swart och hwit kißa, huggen i marmor. Det kan
ni wäl gißa, att han dermed wille hedra minnet af sin lilla kära katt,
upphofwet till all hans rikedom. Så skall man wara tacksam som William
war. — Och det är wäl möjligt, att någon af er i en annan bok läst sagan
om en dylik katt, som såldes för mycket pengar; jag will minnas det. Men
det kan ni wara säkra på, att det war ej samma kiß, som Williams, ty
Williams, den war swart och hwit, den.