Har någon sett Lochteå fattiggubbe? Han står der wid kyrktrappan, klädd
i blå frack och gula byxor, — hwilket påtagligen är alldeles för gentilt
för en fattiggubbe — och sträcker ut handen åt alla resande, som fara på
wägen, och alla andäktiga, som färdas till kyrkan. Der har han stått
sina femtio år och mer och begärt allmosor, och ingen kan räkna alla de
trestyfwersslantar och femkopekar, som under tidernas lopp trillat in
genom det lilla hålet i hans barm. Ja när han war ny, hände sig att der
kommo bondgummor med silfwerriksdalrar i halsdukssnibben och wille
försöka om månntro ochså en stor penning skulle rymmas in i hålet, och
så har silfwerriksdalern af wåda fallit dit in och blifwit der, huru än
gummorna deröfwer beskifwat sig. Man skulle tycka att han borde nu redan
wara åtminstone så rik som ett kommerseråd, när han på det sättet samlat
i många år, men långt derifrån. Twärtom kan man säga att han blifwit
allt fattigare, ju längre han stått der; åtminstone har han blifwit
mycket urblekt och glåmig i ansigtet, och ett stycke af näsan har fallit
af och blifwit bortsopadt jemte annat skräp. Man är ej fattiggubbe för
ro skull heller. Det kostar på att natt och dag stå och tigga wid
landswägen, det må blåsa och regna och snöga och frysa aldrig så; och
mest går det en till sinnes, att se kyrkwäktaren komma engång i månaden
och öppna luckan i ens rygg och taga ut alla de skatter man samlat. Hwad
hjelper det fattiggubben att gnida och hushålla, att ständigt se ömkelig
ut och tigga ihop sina styfrar, när hela rikedomen om en månad går sin
kos genom ryggen? Nej, man kan wäl säga, att det är en hundpost, att stå
så der till allas spektakel och äta koppar och silfwer och wara lika
mager och eländig ändå i alla sina dagar.
Men med Lochteå fattiggubben är det en egen historia, och den skall jag
berätta. I socknen bodde fordom en gammal inhysing, wid namn Pietari,
wanligen kallad ¯Puu-Pietari¯ eller Träd-Peter, emedan han war en
utomordentligt trädslög man, som kunde med sin lilla tälgknif utskära de
förunderligaste saker, icke allenast hästar åt bondpojkarne, utan jemwäl
fläkterörnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Men i sitt
hjerta war Puu-Pietari en sniken och arglistig man, som icke tänkte på
annat, än att samla pengar på hwad sätt som helst. Ja han war så girig,
att han under en sten i skogen hade nedgräft en skatt af flera hundrade
riksdaler i silfwer och guld, hwilken han samlat dels genom trädslöjd,
dels genom tiggande under många år; men deraf wißte ingen, emedan den
gamle skalken utwärtes ställde sig såsom den allrafattigaste usling, med
hwars trasor och magerhet hwarochen hade medlidande.
När man nu wid kyrkostämman kom öfwerens derom att socknen behöfde en
fattiggubbe, beslöts enstämmigt att denne skulle förfärdigas af
Puu-Pietari, både för hans händighets och hans fattigdoms skull, för att
skaffa honom förtjenst. Så skedde ock; men ingen war med detta uppdrag
belåtnare, än Puu-Pietari sjelf, ty han hade i sitt sinne utfunderat,
huruledes fattiggubben skulle för honom blifwa en riklig inkomstkälla.
För detta ändamål hittade han på följande skälmstycke.
En fattiggubbes mage är, som man wet, ihålig. Dit infalla alla slantar,
som gifmilda menniskor insticka genom hålet i gubbens bröst, och deßa
penningar uttagas sedan genom en wäl tilläst lucka i gubbens rygg. På
sidan om denna lucka, till hwilken kyrkowäktaren ensam hade nyckeln,
hade nu Puu-Pietari anbragt en lönnlucka, så konstigt inpaßad, att ingen
kunde märka den. När nu fattiggubben blef uppställd på sin plats och den
ena slanten efter den andra trillade ned i hans innandöme, passade
Puu-Pietari uppå någon mörk natt, när månen icke sken, och tömde genom
lönnluckan fattiggubbens samlade skatter. Men så klok war den skälmen,
att han icke roffade åt sig allt som för tillfället fanns, utan alltid
för syn skull lemnade några slantar qwar, på det man ej skulle mißtänka
en tjufwahand, utan tro att den sparsama allmogen icke bestått de
fattiga mer än så. Detta fortfor så en lång tid, och Puu-Pietaris egen
gömma under stenen blef allt rikare, men fattigkaßan hade så klena
inkomster, att hwarochen förundrade sig.
En söndag wid månadens slut, när kyrkowäktaren efter wanligheten
redowisade för hwad han uppburit, rynkade kyrkoherden på ögonbrynen och
sade med owanligt sträng ton: "hör på, min kära wäktare, jag har all
anledning att anse er för en redlig och rättskaffens man, men jag får
tillstå, att detta förhållande med fattiggubben förefaller mig ganska
besynnerligt. Har jag icke sjelf med egna ögon sett, huru folket hoptals
stått om söndagarna kring fattiggubben och ordentligen trängts, hwem som
förr skulle hinna lägga dit sin slant, och likwäl, när ni redowisar för
hwad som influtit, påstår ni er ha fått på hela månaden några skillingar
blott. Hwad skall jag tänka derom, min kära kyrkowäktare? Lås och lucka
äro, som ni sjelf säger, oskadade, och likwäl ser det ut, som wore här
stöld begången.”
Man kan föreställa sig, att wäktaren wid detta tal blef illa till mods.
Han insåg att kyrkoherden hade fullkomligen rätt, men han begrep
tillika, att mißtanken för tjufnad närmast skulle falla på honom sjelf,
som hade nyckeln om händer. Han wißte derföre ej annat råd, än föreslå,
att nedtaga fattiggubben, undersöka honom mycket noga, ändra hans lås
och banda honom med jern, wärre än en lifstidsfånge. Detta förslag
gillade äfwen kyrkoherden och man beslöt att påföljande måndagsmorgon
anställa en noggrann besigtning med fattiggubben.
Emellertid när wäktaren kom hem till sig, kunde han ej underlåta att
yppa sina bekymmer och pastorns mißtankar för wäktaremor samt berätta
för henne, huruledes man i morgon skulle syna fattiggubben. Händelsen
fogade dock ej bättre, än att Puu-Pietari råkade sitta i en wrå af
stugan och skrapa grötgrytan, när detta talades far och mor emellan.
Strax blef den gamle skälmen i sin tur illa till mods och tänkte wid sig
sjelf: om man nu noga undersöker fattiggubben, så hittar man wäl
slutligen min lönnlucka och så begriper hwar menniska, att det är jag,
som tullat gubbens innanmäten. Nej, här är intet annat råd på, än genast
i natt gå till kyrkan, bryta lös fattiggubben från wäggen, bära honom
till skogen och i största tysthet göra en brasa på honom. Då tänker jag
det skall wara slut med alla besigtningar, och hwem kan bewisa att det
är jag, som mördat fattiggubben.
Puu-Pietari war ej heller sen att utföra detta sitt arglistiga uppsåt.
Så snart natten inbrutit, smög han sig ut, försedd med en yxa och en
kofot, hwarmed man plär bryta ut jern, samt begaf sig till kyrkan. Det
war wid nyårstiden, således midt i wintern, och så kallt att det
sprakade i knutarna och snön knarrade under fötterna på den gamle
bofwen. Puu-Pietari lät sig likwäl icke förskräcka, utan wandrade på.
Det enda som bekymrade honom war att det just råkade wara fullmåne då;
men han tröstade sig med, att nattetid inga menniskor skulle färdas på
wägen i denna köld, och deßutom foro der just nu öfwer månen några
swarta moln.
När Pietari kommit till kyrkan och ingen lefwande warelse syntes i hela
nejden, började han hurtigt sitt nattliga arbete. Det kostade ej liten
möda att lösbryta de starka jernband, som fasthöllo fattiggubben wid
kyrkwäggen, men det war ej första gången Puu-Pietari haft sådant arbete
för sig, och derföre lyckades det honom slutligen. Wäl tjugu gånger hade
han blåst i sina frusna händer, när jernbanden ändtligen loßnade, och
utom sig af ifwer och förnöjelse grep han nu fattiggubben hårdt i
nacken, ruskade honom ett par gånger och störtade honom derpå burdus ned
från kyrktrappan, i mening att sedan släpa honom till skogen och
nedgräfwa honom i snön, tills han wid paßligt tillfälle kunde lägga
torra qwistar omkring honom och göra en brasa på alltsammans.
Fattiggubbens tillwarelse hängde således på ett hårstrå. Men en
oförmodad händelse räddade honom.
Puu-Pietari stod just i begrepp att sjelf nedhoppa från kyrktrappan, för
att fullborda sitt elaka uppsåt, då han till sin förskräckelse hörde
steg af kommande menniskor knarra på den nära landswägen. Till råga på
mißödet gick månen i detsamma ur molnet och lyste med sitt klara hwita
sken öfwer kyrkan och wägen och skogen och hela det wintriga snöklädda
landskapet widt omkring. Hwad skulle nu Puu-Pietari företaga sig?
Springa sin wäg? ingalunda, han skulle då genast upptäckts. Huka sig ned
och krypa bakom kyrkmuren? Ja, det hade kunnat låta göra sig, om
fattiggubben stått qwar på sin plats. Men nu låg han med näsan platt i
snödrifwan bredwid trappan och, när månen sken så klart, måste man från
wägen wid första ögonkastet upptäcka att fattiggubben war sin kos.
Pietari wißte i hastigheten ej bättre, än att ställa sig sjelf på
fattiggubbens wanliga plats uppå trappan och, likasom han, sträcka ut
handen mot landswägen. Stor sak om kostymen ej är precis lika, tänkte
skälmen inom sig; det är ändå ej så ljust, att man urskiljer det från
wägen, och jag agerar fattiggubbe ett par minuter, tills de der
junkarena paßerat i allsköns ro förbi.
Alltså klef Puu-Pietari upp på fattiggubbens plats och stod der kapprak,
orörlig och trädaktig, alldeles som hade han warit sina egna händers
werk.
Men junkarena på wägen woro twenne rymmare från Korsholms häkte, hwilka
färdades så här sent nattetid, för att ej komma i obehaglig beröring med
länsman och fångföraren. De woro just stadde på en upptäcktsresa framåt
kyrkobyn, för att undersöka lås och bomar i ett och annat af böndernas
wisthus samt möjligen knalta sig till någon hygglig fårskinnspels, ty
man är ej fritagen från att hungra och frysa för det man är rymmare. Wid
det de nu paßerade förbi kyrkan i månskenet, warseblef den ene af dem
Puu-Pietari på kyrktrappan och tog honom ganska riktigt för en
fattiggubbe, som meningen war. Paßpå! sade han åt sin kamrat, der står
en fattiggubbe, och efter det nu är så godt tillfälle, så tycker jag att
wi kunde gå och knipa hans pengar förrän wi begifwa oß till byn.
Sagdt och gjordt, den andre fann förslaget godt, och strax styrde de
båda skälmarne sin kosa rakt till den tredje skälmen; Puu-Pietari
hisnade och häpnade, när han oförmodadt befann sig i så godt sällskap.
Han tog för afgjordt att man upptäckt hans knep och kom för att gripa
honom, men så stor war hans förskräckelse, att när han wille springa sin
wäg, nekade fötterna sin tjenst, och så hände att han blef qwarstående
kapprak, orörlig och trädaktig som förr. Rymmarne å sin sida anade intet
oråd, utan satte sig ned på trappan för att pusta ut och öfwerlägga om
bästa sättet att komma åt fattiggubbens penningar.
"Här står han, den snåla kanaljen, sade den ene, och skäms ej att år ut
och år in stjäla hederligt folks penningar,” och dermed syftade han på
fattiggubbens tiggeri, men Puu-Pietari tog det åt sig och darrade i alla
leder både af rädsla och köld.
"Ja nu skall det ock bli slut med honom, genmälde den andre rymmaren.
Månntro wi börja med att hugga hufwudet af honom?”
"Jag tänker, swarade kamraten, att wi först hugga benen af honom och
sedan hacka honom i små bitar, (Puu-Pietari tog det allt åt sig).
"Det kan wara nog, menade den andre, att wi först ta upp magen på honom
och sedan bränna upp honom” (Puu-Pietari tyckte sig redan känna en
försmak af det öde han sjelf ämnat fattiggubben).
"Låt oß gripa den rackarn i kragen,” sade den förste, och derwid kastade
han försmädligt sina stelfrusna skinnhandskar i ansigtet på den förmente
fattiggubben. Äfwen denna smälek höll Puu-Pietari tålmodigt till godo.
Men nu grep den ena rymmarn belåtet i kragen och den andre lyftade yxan,
för att slå till. Då kunde Puu-Pietari ej längre uthärda med sin roll,
utan började spjerna med händer och fötter samt satte till att
gallskrika, så det ekade i hela nejden widt och bredt omkring. Detta
åter war för rymmarne högst oförmodadt. Förr hade de wäntat att
kyrktuppen skulle gala, än att fattiggubben skulle sparka omkring sig
och skrika. De kunde ej annat tro, än att här war å färde ett grufweligt
spökeri och att hin onde i egen person farit i fattiggubben, för att
anamma dem midt under deras nidingsdåd. De upphäfde nu i sin tur
ömkeliga nödrop och sökte att komma sin kos det fortaste de kunde, men
det lyckades ej bättre, än att hela sällskapet i största willerwalla
ramlade ut för kyrktrappan, och der lågo nu alla tre skälmarne öfwer
hwarandra i snödrifwan, skrikande och spjernande — Puu-Pietari i den
tron att man wille gripa honom på bar gerning och göra af med honom,
rymmarne åter i den förmodan, att sjelfwa afgrundens furste låg i lufwen
på dem.
På sådana tankar kommer man när man har ett ondt samwete.
Nu fogade lyckan så förunderligt, att länsman i socknen just samma afton
fått spaning uppå att de båda rymmarne skulle finnas i nejden, och som
han war en nitisk man, hade han i all tysthet begifwit sig på ströftåg
till natten, i den riktiga förmodan, att skälmarne den tiden skulle wara
i rörelse. Det paßade ock så särdeles wäl, att han, med ett par
handfasta karlar i sällskap, råkade färdas wägen framåt till kyrkan, när
han hörde det besynnerliga skrikandet, som gjorde ett så sällsamt
afbrott i winternattens ödsliga stillhet. Strax skyndade han till
stället, efter han ej kunde annat tro, än att banditerne öfwerfallit
någon fredlig innewånare i byn. Men hans förundran blef icke liten, då
han i stället fann de tre skälmarne på det ursinnigaste lufwas och
brottas i en hög wid kyrktrappan, och han war ej heller sen att göra ett
hastigt slut på deras strid. Rymmarne kände han genast igen och lät så
stadigt basta och binda dem, att ingen fattiggubbe i werlden behöfde
widare frukta för deras besök. Puu-Pietari war han i början böjd att
anse för en hederlig karl, som blifwit oskyldigt öfwerfallen, men den
stackars inhysingen, som allt war i den tron, att hans skälmstycke war
upptäckt, började så ömkeligen bedja om nåd och miskund, att länsman
drog öronen åt sig och tänkte: den der har wißt ock någon trasa i byket.
Och ganska riktigt när länsman med stränga ord begärde få weta hwad
Puu-Pietari gjorde så här dags wid kyrkan, så bekände den gamle skalken
sitt arga fuffens med fattiggubben och lofwade, för att slippa fästning
och spö, hela sin samlade skatt till ersättning åt de fattiga.
Och härmed är historien om Puu-Pietari slut. Men fattiggubben blef ännu
samma natt inburen till kyrkowäktaren samt noga synad och omlagad, så
att ingen mera kunde olofligen tillegna sig hans rikedomar, hwarefter
han ställdes på sitt ställe igen. Hwarochen som far förbi Lochteå kyrka
kan ännu se honom på hans gamla plats wid kyrkodörren. Han ser dock, som
sagdt war, numera mycket gammal och glåmig ut och näsan den är för ewigt
sin kos, såwida man ej en wacker dag skickar honom till kliniska
institutet i Helsingfors, der doktorerna göra nya näsor, precis som
andra menniskor göra lertuppar och sockerdockor.
[Illustration]
[Illustration: William och hans katt.]
[Illustration: Ilia, Milia och Emilia.]
[Illustration: Karhu-Tapani finner Autio.]
[Illustration: Autios sista bön.]