Torneå heter den stad, som ligger högst upp i norden af Finland wid
mynningen af en stor och wacker flod, som kallas precis som staden
Torne-å. Det wore wäl ej alldeles riktigt att kalla Torneå en stor stad,
ty i Finland har man nog större, men säkert är emellertid, att der
finnes en kyrka och en skola och en borgmästare och en fiskal, alldeles
som i stora städer. I elfwen fångas många stora laxar, som saltas i
tunnor och föras långt bort för att sedan ätas med spenat eller lagas
till laxlåda. Och några mil norrom Torneå ligger berget Awasaxa, der man
får se solen om midsommarnatten klockan 12 och dit fara den tiden många
resande, som skrifwa sina namn i berget och äta smultron och mjölk samt
filbunke i bondstugorna.
I Torneå bodde för långa tider sedan en rik köpman, som hette Pehr och
wanligen kallades Tuna Pehr, efter han war hemma från Tuna socken i
Swerige. Han war så rik, att han ensam ägde alla stadens skepp och
hälften af alla gårdar i staden, och när kungen engång kom till Torneå,
för att se midnattssolen, undfägnades han af Tuna Pehr med 12 rätter
mat, som alla woro gjorda af lax, och efter det då war kyligt wäder om
midsommaren, lät Pehr elda i kungens rum med en brasa af idel kanel. Ja
han war så rik, att han lät göra alla gångjern i sitt hus af silfwer och
drack hwarje afton ett halfstop öl ur en guldkanna med sex diamanter på
locket. Äfwen hade han i sitt stall fyra tama björnar, hwilka hwarochen
fingo ett lefwande lam till mat om dagen.
Men som nu menniskan aldrig får nog, om hon än ägde hela werldens
skatter, så tyckte Pehr, att han, som war så rik, borde bli ännu dubbelt
rikare. Och han lät derföre efterskicka en ryktbar trollkarl från
Lappland och frågade honom, under löfte om stor wedergällning, om råd,
huru han inom kort tid skulle förwärfwa dubbelt så mycket som han nu
ägde. Trollkarlen strök sig om sitt skägg, tog sig en sup och menade att
saken wäl tålde att fundera uppå. Och sedan han begrundat den saken i
sju år och i sin tur rådfrågat både andarna i luften, trollen i bergen
och de döda i kyrkogårdarna, infann han sig en dag med följande besked:
Jag skall säga eder, fader Pehr, — ty på den tiden buro endast adelsmän
herretitel — jag skall säga eder, att ni drifwer eder handel i alldeles
för liten skala. Här har ni edra sju fartyg, som årligen föra ut några
fattiga tunnor tjära och hämta hem några eländiga tunnor salt, hwarpå ni
förtjenar några tusen riksdaler i sender. Men om ni hade ett stort
skepp, som ensamt lastade så mycket som 100 andra skepp, så skulle ni på
en gång winna mer än 100 gånger så mycket, som härintills; begrep ni
det, fader Pehr?
Håhå, sade Pehr, hwad jag det begriper, men för att hitta på det,
behöfwer man ej wara någon trollkarl. Det är allt godt och wäl, käre
wän, men hwar i alla dagar skall jag taga wirke till ett sådant skepp
och manskap, som bygger det?
Det skall blifwa min sak, swarade trollkarlen. Jag är ej för ro skull
hundra wintrar gammal, jag har lärt min konst af filfraßen på fjällen.
Tag hit hundratusen riksdaler att börja med och bygg färdigt ett lagom
skeppswarf wid hafwet, så skall jag hämta er manskap och wirke nästa
winter.
Men om du bedrar mig? sade Tuna Pehr.
Jag swär wid mitt skägg och wid alla sju björnknotorna i mitt bälte,
sade trollkarlen.
Nåwäl, då tror jag dig, sade köpmannen.
Tuna Pehr gaf då pengarna som begärdes och byggde sig ett gräseligt
stort skeppswarf ute wid kusten, der hafwet war djupast. Och nästa
winter kom riktigt trollkarlen med många hundrade foror af det
allragröfsta furuwirke man nånsin sett, sådant som wexer på Kuusamo
fjäll och i Paldamo ödemarker, och furorna, som dertill fälldes, woro
icke stort yngre än syndafloden. Det war en förunderlig transport: i
stället för hästar, spändes för hwar släde twå wäldiga björnar, som
murrade och brummade, så att allt folk i Torneå stad tog med
förskräckelse till flykten. Och bredwid laßen gingo män af det gamla
Qwänerfolket som bodde på fjällen och i ödemarkerna samt woro ett par
hufwuden högre än andra menniskor. De buro kring axlarna björnhudar och
för resten idel ludna kläder af renskinn; i händerna höllo de förfärliga
slagyxor och woro till påseendet så bistre, att alla kristna menniskor
lupo till skogs för dem. Ty icke utan grund påstod folket, att deße män
woro odöpte hedningar, och på presternes frågor, till hwilka
församlingar de hörde, swarade skogsmännen hånleende: till Susila kapell
af Karhula socken; låtandes dermed förstå, att deras hembygd war i
björnars och wargars land.
Emellertid byggdes nu med detta wirke och detta arbetsfolk det
allrastörsta skepp, som någonsin i werlden funnits och hwars make wäl
aldrig kommer att byggas mer, sedan Qwänerfolket dött ut eller krumpit
ihop till wexten, på samma gång som deras jätteskogar. Det skeppet war
så stort, att deß akter stod wid Torneå och fören räckte ända till
NyCarleby, och bogsprötet med deß tacklage nedslog skogarna i
Tawastland, när stammen wändes ditåt. Det hade tre mäster och mellan
hwar mast war så långt, att swalan, som dock är en af de snabbaste
foglar, behöfde en dag, för att flyga från den ena masten till den
andra. Och så höga woro mästerna, att när en liten skeppspojke skickades
att klifwa upp i stormärsen, märkte man till sin förundran, att han war
en gammal gråhårsman när han kom ned igen. Till besättning på fartyget
utwaldes twåtusen raska matroser, som hwar dag tillsammans förtärde 100
pund ärter och 1000 fat gröt, och i hwarje block fanns en krog, der
manskapet kunde taga sig till bästa i elakt wäder. Men det wärsta war,
att när det ofantliga skeppet skulle wända, måste en kurir i tre weckor
rida i sporrsträck från den ena wanten till den andra, ropande med full
hals, så att han war på wäg att mista andan: klart att wända! ro'r i le!
Sagan berättar icke huru det gick till att få skeppet på flott watten;
man wet allenast att det hette ¯Rephanut¯[1]. Och trollkarlen, som war
deß upphofsman, signade Rephanut med hwarjehanda konster, så att hwarken
eld, luft eller watten skulle förorsaka deß undergång. Så återstod då
blott att anskaffa en kapten, som skulle föra fartyget, och fördenskull
lät rederiet i alla Finlands och Sweriges städer kungöra, att hwilken
skeppare som kunde på 18 mils afstånd se hwad rådstuguklockan war i
Torneå och med sin ropare öfwerrösta 10 forsars dån, den skulle mot
kungliga wilkor antagas till kapten ombord på Rephanut. Der kommo då
både från wester och söder en stor mängd sökande, men ingen kunde
fullgöra profwen, så att man redan började mißtrösta om man alls skulle
få någon. Tuna Pehr war då i beråd att antaga trollkarlen till skeppare,
men denne swarade: nej jag tackar ödmjukast, jag har en ofantlig respekt
för salt watten; finge jag helst segla i rhum eller bränwin, så kunde
det hända att jag lät öfwertala mig.
Fotnot 1:
¯Rephanut¯ är icke annat än ¯Tuna Pehr¯ med omwända bokstäfwer och ett
h litet omflyttadt. Det war en egen sorts högfärd hos Tuna Pehr, att
på det sättet skicka sitt namn bakfram ut i werlden.
Ändtligen kom der en liten karl från Nådendal, icke öfwer twå alnar
lång, flintskallig, hjulbent och kostelig att se uppå. Denne mannen
ställde sig på kyrktrappan i Limingo, som ligger 18 mil söder om Torneå,
och när man frågade honom hwad Torneå-klockan war, swarade han: wänta
litet, 12 mil härifrån flyger en skock af 68 gäß mellan klockan och mig.
— Och när de woro flugna, sade han: klockan är precis 21½ minuter öfwer
10; men det är oförswarligt af magistraten att ej låta sopa bort
spindelwäfwen från timwisaren, der surra 2 getingar, 11 flugor och 39
krankar, hwaribland 14 med långa ben och de öfriga med korta. När man
underrättat sig att så werkligen war, förde man karlen på en klippa i
Ämmä stora fall wid Kajana och lät honom ropa åt forskarlarne, som
stakade uppför Merikoski strax inwid Uleåborg, att de skulle hämta åt
honom den största lax, som fångades i Turka pata. Wid det han då ropade
så att det skalf i elfstränderna, wände sig allt folket i 120 forsbåtar
långs hela elfwens sträckning om och frågade: månne åskan går i
Lappland? — Så blef då den lille karlen antagen till skeppare på
Rephanut och fick i månadshyra så mycket som en hel sockens kronoskatt,
hwilket för året utgjorde wid paß så mycket som kungen den tiden hade i
skatt af hela Uleå län och det landet Kajanien.
Derpå beslöts att skeppet Rephanut skulle lastas med tjära och
åkerbärssylt samt gå till Polynesien, för att derifrån återhämta vanill,
peppar, ingefära, kardemumma och muskotblomma samt för resten guldsand
och perlor, så mycket som rymdes, till barlast. Och så seglade Rephanut.
Men hwilket grufweligt dån som hördes i hafwet på femtio mil omkring,
när wattnet forsade kring deß stäf, och hwilket gnißlande och brakande,
när tågen halades an, och hwilket uppror deraf uppstod bland alla
hafwets innewånare, från och med hwalfisken och delphinen, ända till
girsen och flundran, det är alldeles omöjligt att beskrifwa. Aldrig hade
man sett ett sådant oformligt widunder.
Tuna Pehr och trollkarlen stodo på skeppsbryggan wid Torneå och gnuggade
händerna af förnöjelse, när skeppet seglade. Den ene tänkte på huru han
med pengarna för skeppets last skulle köpa hela Finland och törhända en
god bit af Swerige med; den andre menade i sitt sinne att han skulle
fordra åtminstone hela Lappmarken med alla deß renar och björnar till
lön för det storwerk han gjort. Att Rephanut möjligen kunde förlisa, som
andra fartyg, det föll ingen af dem in, eftersom skeppet war förtrolladt
mot eld, luft och watten. Men man skall få höra huru det gick.
Olyckan war nemligen den, att man alldeles förgätit att trolla Rephanut
ochså mot det fjerde elementet, eller jorden, med allt hwad dertill
hörer, såsom stenar, grund, korallbankar och dylikt. Trollkarlen hade
föreställt sig, att om än skeppet stötte mot hundrade klippor och brast
i hundrade stycken, så skulle det wara den lättaste sak att bota sådant,
när wind, watten och eld hjelpte till, i stället för att skada. Deßutom
står det i ingen hexmästares makt att förtrolla jorden, i anseende till
de många döda, som äro begrafna deri och på hwilka ingen trolldom biter.
Rephanut war således säker för allt, utom för hafsbottnens försåt, och
det fick man erfara snart nog. Knappt hade ankaret hifwats och
akterstäfwen begynnt skrida ett stycke ifrån Torneå redd, innan
förstäfwen redan befann sig i Qwarken utanför Wasa. Här hände sig att
hafwet på sina ställen kändes för grundt, så att kölen skrapade i
sanden, hwarföre skepparen med sin thordönsstämma befallte att man
skulle utkasta en hop stenar och mull, som man intagit till stufning
mellan lasten. Sagdt och gjordt. Kuriren red i sporrsträck kring däck
med befallning härom och strax utkastades dels babord, dels styrbord om
skeppet en mängd klippor och mullhögar, hwaraf man med säkerhet wet, att
den stora wackra skärgård uppkommit, som nu sträcker sig långs kusten
från Kaskö ända bortom Jakobstad. Så kom då Rephanut med knapp nöd ur
Qvarken. I Östersjön gick en temmeligen hög swallsjö efter en storm.
Kocken stod just och braßade gröten i kabysen, då en ofantelig wåg slog
öfwer bord och förde med sig en holländsk brigg, som hals öfwer hufwud
slungades in i grötgrytan. Si på de dumma Ålandspojkarna! skrek kocken.
De ha lagat små ärtskidsbåtar wid stranden och nu kastar hafwet dem hit
för att smutsa ned wår gröt.
Nu skulle man wända i Östersjön, för att segla ut genom Öresund och
Kattegat, och det war icke det lättaste. Det brassades och det halades
på den fason, att man så när i en knapp wändning seglat twärs öfwer
Köpenhamn, men ändtligen gick skeppet öfwer stag, och nu styrde man med
full sida wind rakt in i Öresund. Hejsan! ropade kapten, och hurra!
skrek manskapet, men de hade ännu icke hejat och hurrat ut, när skeppet
törnade på och blef fastsittande, som om det blifwit ditkiladt. Och det
war i sanning icke underligt, ty när man närmare såg sig om, befanns att
skeppet war bredare än hela sundet, och att det följaktligen satt fast
alldeles likt en pojke, som pinat in hufwudet mellan twenne plankspolar
och icke får det ut igen.
Der stod nu Rephanut. Af den häftiga stöten hade kaptenen och samtliga
manskapet fallit att sitta, och ingen lärer finna det underligt, att i
denna ställning hurraropen fastnade dem i halsen. Man kan föreställa
sig, huru der nu bråkades och braßades, för att komma loß på flott
watten igen. Men ehuru winden gjorde sitt till och wågorna sitt, för att
lyfta skeppet och skjuta det tillbaka, så blef deraf ingenting. Det stod
ohjelpligen der, och när både kapten och manskap arbetat sig trötta,
togo de för sig af last och inventarier allt hwad de kunde samt begåfwo
sig i land.
I fulla sex weckor stod Rephanut sålunda på grund och efterhand hade
Danskar och Swenskar, som kommo hoptals för att bese detta mirakel,
plundrat allt hwad skeppet tillhörde. Säkert är åtminstone, att på den
tiden hwar torpare på hela danska kusten hade råd att bestå sig
åkerbärssylt till desert uppå mjölgröt och paltbröd. Men efter de sex
weckornas förlopp kommo swåra klagomål till Kungen af Danmark. Skeppet
Rephanut, så sade man, stänger hela sundet fast som med en brygga, så
att intet skepp der kan komma hwarken ut eller in. I Kattegat ligga
redan 600 fartyg och wänta på att slippa in och i Östersjön 700, som
wänta på att slippa ut. Hela werldens handel tar en obotlig skada, ja
det går så långt, att man rättnu ej mera kan få kaffe till Kungens kök
och champagne till hans bord, om Kungen ej skaffar bort Rephanut. Och
dertill, sade man, kommer en annan swår olycka. Man wet att i Östersjön
och deß wikar många stora strömmar flyta ut. När nu skeppet Rephanut
fördämmer Östersjöns bästa aflopp, så uppstå häraf grufweliga
öfwerswämningar, hela länder dränkas, hela städer förstöras i grund och
rikets undergång är för handen, om Kungen ej är så nådig och skaffar
bort Rephanut.
Detta tog Kungen i öfwerwägande, och för att med ens göra slut på detta
förhatliga fartyget, gaf han ordres åt sex linieskepp och 8 fregatter
att lägga sig alla i en rad med bredsidorna sträckta twärs öfwer sundet
och afloßa sina kanoner på Rephanut, för att förstöra det ända till
sista spillran. Så skedde ock som Kungen befallt. Alla skeppen lade sig
på det anwista stället och på en wink af Kungen skulle alla afloßa sina
kanoner på engång. Man beredde sig på en förfärlig knall och alla
officerare hade knutit silkesnäsdukar om sina öron, för att ej få dem i
ewigt baklås. Ett! sade Kungen. Tu! Tre! — men icke ett skott small af.
Hwad pocker är det här? skrek Kungen, der han stod på slottswallen.
Kanske man ej förstått mig. Ett! tu! tre! — nej icke att man skulle ha
hört en knäpp, ehuru man såg flera hundrade luntor blänka. Det war så
tyst, att man kunnat höra en mygga surra.
Det här går för långt, ropade Kungen i wredesmod. Jag tror man will
gäcka min kungliga wilja. Fort adjutant, rapportera in orsaken, hwarföre
de ej skjuta!
Adjutanten flög af som en pil och war lika hastigt tillbaka. Ers
Majestät, sade han och förde handen till hatten, jag får i underdånighet
rapportera det allrabesynnerligaste förhållande. Ers Majestäts
befallning har blifwit punktligt åtlydd, alla kanonerna laddade med
skarpa skott, luntorna tända och förda till fänghålen i samma ögonblick
Ers Majestät sade: tre! Och likwäl, så otroligt det låter, brann ej ett
enda skott af.
Det måste warit något fel i laddningen, sade Kungen. Man skall ladda om
alla kanonerna på det sorgfälligaste och åter fyra af på kommando.
Befallningen åtlyddes på ögonblicket, kanonerna laddades om, tecken
gafs, men ogörligt nej, det smällde ej! Håren reste sig af förundran på
hela kongliga danska sjöequipaget; officerarnes stångpiskor stodo
upprätt i höjden. Det är fel i krutet, sade man. Om Ers Majestät så
befaller, så hämta wi nytt krut och lägga deraf ett par hundra centner
in i skrofwet på Rephanut, så spränga wi det ofelbart i luften.
Kungen gaf dertill sitt bifall, och innerst i det till undergång dömda
skeppet lades nu ett helt berg af det finaste polerade krut,
tillräckligt att spränga i stycken hela Köpenhamn. Alla närwarande drogo
sig försigtigtwis långt derifrån och qwarlemnade blott en grof
mißgerningsman, hwilken dagen derpå skulle mista hufwudet, men nu fått
nåd på det wilkor, att han skulle påtända en famns lång swafweltråd, som
ledde till krutet, hwarefter det stode honom fritt att kasta sig i sjön
och simma undan det fortaste han kunde. Allt folk i Köpenhamn och
Helsingör blef strängeligen tillsagdt att hålla sig inne i källrar och
kamrar, för den faseliga explosionens skull. Hwarochen wäntade nu med
bäfwan att hafwet skulle remna af den ofanteliga smällen; man såg den
lifdömde swänga sin lunta och hoppa i sjön, man såg genom kikare
swafweltråden brinna, och i samma ögonblick....
.... i samma ögonblick hördes platt ingenting.
Det hade gått med minan alldeles som med kanonaden.
Kungen befallte nu i rättwis wrede att ditkalla den som tillwerkat
krutet och frågade om han hade lust att dömas som riksförrädare, efter
han sålt åt kronan sådant krut, som icke fattade eld. Den stackars
mannen bråkade förgäfwes sin hjerna med att utfundera orsaken, och
anhöll som en nåd att sjelf få anställa ett försök. När detta icke
lyckades bättre, än det förra, bars krutet åter på landbacken och
mißgerningsmannen, som wille bewisa att han werkligen förgäfwes antändt
krutet, begaf sig till kruthögen, wadade upp till knäna i det swarta och
stack en brinnande swafwelsticka deri. Genast sken en blixt genom hela
nejden, en fruktanswärd knall skakade luften, ett ofantligt rökmoln
höjde sig öfwer stället och man trodde ej annat, än att jorden skulle
remna i stycken. Krutet hade fattat eld och af fången som tände på fanns
sedan ej en bit så stort som ett potatis engång. Ett grufligt tillbud
war det; hela danska armén blef lomhörd, och man säger att från den
dagen har allt hwad officerare heter en obegripelig afsky för krut.
Då framträdde till Kungen en gammal amiral, förde handen till pannan och
sade: Ers Majestät, jag ber att i underdånighet få yttra min mening.
Skeppet Rephanut synes mig förtrolladt mot eld, luft och watten, hwilket
jag sluter deraf, att hwarken wind, wåg eller krut förmått göra detsama
den ringaste skada. Jag får derföre i underdånighet föreslå, att man
försöker om icke jern får makt öfwer detta finska widunder och att man
skickar 10,000 timmermän för att hugga det i stycken, hwarefter man af
wirket kan bygga hela danska flottan ny. Lyckas detta, så skall Ers
Majestäts flotta, förmedelst beswärjelsens makt, blifwa för alla tider
oöfwerwinnerlig.
Detta råd syntes Kungen godt och anstalt fogades genast om uppbåd af
alla timmermän i Köpenhamn, för att lägga hand på Rephanut. Men se! när
folket kom med sina yxor och bilor för att sönderhugga fartyget, hade
något tilldragit sig, som man icke wäntat. Sannolikt hade de hedniska
trollmakter, som fogat skeppet tillsamman, icke unnat menniskor någon
redbar nytta deraf, utan genom deras tillskyndelse hade der infunnit sig
en ganska liten mask, som med otrolig hastighet söndergnagade fartyget,
så att hafwet wida omkring war hwitt af det trädmjöl eller sågspån, i
hwilket timret förwandlades under maskens tänder. Alltså förgicks det
stora skeppet Rephanut genom en liten mask, och Konungens folk hann
deraf ej rädda mer än ett litet stycke af brädgången, hwilket stycke
likwäl war stort nog för att deraf bygga en hel kyrka. Många år ha
förgått sedan detta hände, men det finns ej den sjöman, som seglar på
wattnen mellan Torneå och Ålands haf, och som icke hört talas om
Rephanut. Ännu stundom när det i Qvarken och Östersjön uppstår tjocka i
sjön och töcknen taga förunderliga gestalter i morgonskymningen, tror
man sig midt i dimman se ett ofanteligt skrof med mäster, som höja sig
ofwan molnen, och segel, som fladdra på sällsamt wis för luftdraget. Då
skaka de gamla matroserna på hufwudet och säga sinsemellan: det syntes
igen, det der du wet. Nog lär det wara rådligast för kapten att lägga
bi.
Men hwad Tuna Pehr och trollkarlen sade om skeppets förlust, derom har
man inga säkra underrättelser. Hwad man med wißhet wet, det är att Tuna
Pehr från den stunden blef fattigare och fattigare, tills han sist fick
gå på rota gård och gård emellan. Trollkarlen åter blef från den dagen
allt gråare och gråare, till han såg ut i ansigtet som ett getingsbo,
och derpå förswann han, och ingen wißte hwart. Men aldrig får man mera
se ett sådant skepp som Rephanut.