Nu få wi höra en mycket märkwärdig saga, som ochså kunde heta: ¯högmod
går för fall¯, men eftersom der talas bara om en kyrktupp, så må den
heta efter honom, och hwarochen får tänka om den just hwad han behagar.
Det war engång en kyrktupp, som satt uppå ett mycket högt torn.
Hwarifrån, han war hemma och huru han kommit sig så högt upp i werlden,
det är minsann intet godt att säga. Wißt tror man att hans pappa war
ingen wanlig tupp, utan en timmerman, som kunde skära i träd både
fläkterörnar och skepp, och så tror man att timmermannen lagat honom af
en stock och hißat honom med tåg upp på tornet, efter han war stocklat
och ej kunde lära sig flyga. Men kanske tar man fel; kanske war han
fordom premiertupp i den stora fédrottningen Gilimiliadolgas hönshus och
råkade på en af sina utflygter komma för nära kyrkan, och allt hedniskt
otyg, som kommer den för nära, förwandlas i ögonblicket till träd eller
sten. Alltnog, kyrktuppen satt nu på tornet allrahögst upp, så högt att
derifrån syntes hela jorden ej stort större än en pankaka och
menniskorna liksom flugor, hwilka sprungo omkring och snålades på
pankakan, tills någon kom och körde bort dem derifrån.
Kyrktuppen war mycket stor. Han hade en hög rödmålad tuppkam ofwanför
näbben, gröna ögon så stora som trädtallrikar och en mycket yfwig
stjert. I hans mage rymdes wäl tre tunnor råg, så glupsk war han. Ochså
må man tro att han war högfärdig. För det han war så stor och satt så
högt upp, tyckte han ingen i werlden war hans like. Annars säger man om
alla tuppar att de ha en släng af högfärdssjukan och det kan man wäl se
på deras fasoner, när de sitta och brösta sig på sophögen och sträcka
näbben i wädret, liksom wille de säga till hwarochen som ser dem: hwad
är du för fnask?
Men man skall få se att sådant slutas illa. Mången stormodig tupp har
mistat nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan han en
stund flaxat omkring utan hufwud och suttit fundersam på planket, har
han utan krus blifwit plockad och lagd i stekgrytan och till slut
blifwit uppäten, precis som andra fåglar, med ordentlig sås och
lingonsylt och gurkor.
Kanske war det för det han wißte att han ej dugde att halshuggas och
ätas, som kyrktuppen war ännu mycket högfärdigare än andra tuppar. Hwart
han än koxade omkring med sina stora gröna ögon, såg han ingen i hela
werlden som satt så högt upp som han. Han började derföre tro, att han
war förmer än alla andra och att hela werlden borde wara honom
underdånig, och derwid tänkte han wid sig sjelf så här:
"Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtelig tupp är jag. Min
like bland tuppar finns inte. Jag är ett riktigt tuppmajestät. Det syns
påtagligen att den här kyrkan är bygd enkom för min skull, för att
skaffa mig en plats, som är wärdig min höga rang. Och efter jag sitter
högst på kyrkan, så måtte jag wäl wara den, hwilken man dyrkar som den
högste; till min ära uppstämmer orgeln sina lofsånger, och menniskorna
här nedanföre, som hwar söndag samlas här omkring kyrkan, komma hit
blott för att tillbedja mig. Ja det är wißt, att en stor, en mäktig, en
högst förnäm tupp är jag."
Men förnämt folk har stundom rätt ledsamt, och det hade ochså
kyrktuppen. Flyga kunde han inte, arbeta wille han inte och äta behöfde
han inte. Det war ej utan, att han ju ibland med en wiß afund betraktade
prostens höns, som någongång trippade ända fram till tornfoten och
krafsade så behändigt upp sanden och plockade sig ett och annat korn.
En dag hände sig att en kråka råkade flyga öfwer kyrkan nära förbi
kyrktuppen, som satt der fnurrig och twär och förargade sig öfwer att
någon understod sig flyga nästan likaså högt som han behagade sitta.
"Qua! qua! skrek kråkan, hur står till, tupp?"
"Hwad angår det dig? snäste tuppen. Jag tycker du åtminstone kunde kalla
mig Ers Excellens."
"Hjertans hjerna, skrattade kråkan. Men så säg mig, blir det inte i
längden tråkigt för Ers Excellens att sitta så der ensam och göra
ingenting. Jag tycker Ers Excellens skulle gifta sig.”
"Jag gifta mig? sade kyrktuppen. Hwar skulle jag finna någon höna så hög
och förnäm, att jag utan skada för min rang kunde fria?”
"Ers Excellens har rätt, en sådan finns ej i hela werlden. Men
åtminstone borde Ers Excellens ta sig något arbete för händer. Sådant
förkortar tiden och gör att man blir glad till sinnes som en spelman.”
"Arbete? fnurrade tuppen och såg på kråkan med mycket förakt. Stort och
förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det paßar sig inte.”
"Åhå, tänkte kråkan wid sig sjelf när hon flög bort, du har ej mycket
sett dig omkring i werlden, kära tupp, så högt du än sitter. Jag wet
rätt wäl att högtuppsatt folk ofta har mera arbete och bekymmer än de
som äro lägre. Men sådana der dumdryga kaxar, som kyrktuppen der, tro
förnämheten bestå deruti att man ej gör Guds skapade grand, utan sitter
stocklat och låter andra paßa upp sig och har hjertans ledsamt. Det syns
ochså att kyrktuppen är flera hundra år gammal och tänker så som man
tänkte i hans ungdomstid, ty nu begriper man bättre än förr att alla
warelser på jorden måste arbeta och wara flitiga, om de wilja wara
lyckliga och nöjda. Det förstår inte tuppen, utan för det han är så
genomlat, så säger han: det paßar sig ej för mig att arbeta.”
Och så war det werkligen som kråkan trodde. Tuppen war lat och
högfärdig, det war hela saken. I flera hundra år hade han suttit deruppe
på tornspetsen och ej gjort strå i kors, ej engång så mycket som galat;
ja han war så lat, att han ej rört sig ur fläcken på alla de hundra
åren; då kan man tänka huru genompiskadt lat han war. Han hade nu
riktigt behöft sig en risbastu. Men wi få wäl höra huru det gick med
honom.
En wacker dag, när kyrktuppen som wanligt satt och stirrade ut i himlens
blå och såg mycket menande ut, fastän han tänkte just ingenting, såg han
med förundran en stor hop folk nedanför kyrkan. Hwad kan det wara?
tänkte han, det är ju ingen söndag i dag. Snart nog fick han ochså se
hwad det war.
Det war en lindansare, som hade spännt upp ett tåg emellan kyrktornet
och klockstapeln och på det tåget hoppade en liten goße och en liten
flicka och dansade mot hwarandra och gjorde förunderliga swängningar.
Jaså, tänkte tuppen, war det inte annat? hwad bryr jag mig om sådant
pjoller?
Men rätt som det war, kastade den lilla lindansaren en slängkyß åt
folket och så for han af som en katt uppför kyrktornet, ty der woro af
gammalt jernpinnar inslagna i wäggen, den ena ofwanför den andra. Upp
efter jernpinnarne klef nu den lilla goßen och kom allt högre och högre;
till slut war han nära tuppen. Åhå, tänkte tuppen och såg
himmelsskriande arg ut.
Men goßen lät sig inte förtryta, utan ett tu tre war han med ett språng
upp på tuppens rygg och satte sig att rida och höll sig fast med
händerna wid tuppens hals. Hopp fåla! sade han.
Då skall man tro att tuppen gjorde stora ögon och fann sig grufweligen
förnärmad, der han satt i sin högfärd och trodde att ingen i hela
werlden war hans like, och nu satt der en näswis pojkbytinge på hans
rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla!
Först wäntade han att hela kyrkan skulle ramla af förundran öfwer en
sådan oförskämdhet. Men när ingenting blef af, började tuppen wrida och
swänga sig åt alla wäderstreck i sin stora förödmjukelse, ty hwad skulle
han göra? Han hade ju warit så lat att han hwarken lärt flyga eller
gala, derföre fick han nu sitta tyst och stilla och tåla den knäcken som
hans högfärd fick, när goßen red på hans rygg och ropade: hopp, fåla!
hopp, fåla! Jo jo, det går så, när man är lat och högfärdig, så råkar
man till sist illa ut här i werlden.
Nu, som sagdt, satt kyrktuppen der på samma tornspets i flera hundrade
år och wäntade allt att någon owanlig lycka ändå till slut skulle
wederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske wäntade han
att, der han satt, bli förgylld med klaraste gull och skina som solen,
eller trodde han att han en dag skulle bli utropad till hela jordens
stortuppsultan. Alltnog, han wäntade och wäntade, men aldrig kom den
stora lyckan.
Huru länge han nu wäntade, så blef han dock på sistone mycket gammal och
murken, så att den ena trädbiten efter den andra föll af honom när det
blåste. En dag när det war en stark storm, kom en wäderpust farande
öfwer kyrkan och blåste bort tuppen från tornspiran och förde honom
genom luften med sig till sjön. Der fick nu tuppen, wimmelkantig som han
war, för allrasista gången ångra att han ej lärt sig flyga och gala, ty
hade han kunnat det, så hade han ej blåst i sjön, utan i stället flugit
på rådstugutaket och satt sig att gala der, så att magistraten och hela
staden förundrat sig. Men nu blåste han i sjön och dref der omkring med
wågorna, tills han kastades upp på en strand och blef der liggande.
Och på stranden war en liten stuga och i den lilla stugan bodde en
gammal gumma, som hade en goße och en flicka. Och goßen och flickan
lekte en gång på stranden och hittade der den stackars gamla kyrktuppen,
som nu war mycket bedröflig att se, ty wågorna hade bortsköljt målningen
af honom och han hade skubbats mot stenarna, så att han war utan både
näbb och stjert. Då sade barnen: "se der få wi oß en präktig
kråkskrämma, efter mamma klagar att kråkor och sparfwar äta upp hennes
sådda ärter. Kom, låt oß ta ett tåg och hala honom upp i ärtlandet.”
Och så blef då kyrktuppen på sina gamla dagar satt till en kråkskrämma i
en gammal gummas ärtland, i stället för att bli förgylld och utropas
till hela werldens stortuppsultan. Och när då samma kråka, som engång i
hans wälmaktsdagar kallat honom Ers Excellens, kom flygande till
ärtlandet en dag, kände hon igen sin gamla wän och ropade så högt att
alla kråkor i hela nejden hörde det: "se på Hans Excellens kyrktuppen,
som nedlåtit sig att bli en simpel kråkskrämma! jo jo, högmod går för
fall.”
Men en gammal kråka, som satt nära intill på en gärdsgårdsstör, bannade
den andra och sade: "må wara att tuppen warit högfärdig och lat och att
det derföre gått honom illa, men nu är han gammal och olycklig, och den
gamla och olyckliga får man aldrig försmäda, äfwen om han skulle ha
gjort illa i sina unga dar. Det kan ingen weta huru det går med en sjelf
på ålderdomen.”
Det allt hörde den gamla kyrktuppen. Men han kunde ej swara dem ett ord,
ty han war utan näbb.
[Illustration]