till alla dem som hålla af vackra sagor.
_Det var engång en gammal gammal gumma,
Som bodde i en liten liten stuga,
Och ständigt hördes hennes spinnrock brumma,
Och frusen var hon som en vinterfluga._
_Och ständigt såg man hennes brasa brinna—
Hur skulle annars hon sitt kaffe laga?—
Hon kunde ytterst fina trådar spinna,
Men spann ock hop rätt mången vacker saga._
_Ty ingen kunde så som hon berätta
Om bergens troll, som uti klyftan skratta,
Om elfvor ljufva, älskliga och lätta,
Som dansa uppå ängens blomstermatta;_
_Om skogens rån, som uppå grenen gunga,
Och vilde jägarns jagt i höstenatten;
Om dalens nymfer, som i källan sjunga,
Och draken, som beständigt glor på skatten;_
_Om Neckens vackra sång i sommarqvällen;
Om tappre riddare och sköna tärnor;
Om grymme jättars röfvarslott i fjällen;
Om sjöns koraller och om himlens stjernor._
_Men helst ändå hon brukade förtälja
Om ljusa englar, som sig uppenbarat,
Om goda barn, som dygdens vägar välja,
Hur Herren Gud dem underligt bevarat._
_Nu är hon död, den kära gamla gumman.
Af sagorna jag säkert mången glömde;
Men några mins jag än; och liksom blomman
Ur fröet vexer, som i jord man gömde,_
_Så ur den halft förgätna sagoringen
En verld af under vexte i mitt sinne.
Jag målar den så godt jag kan, och ingen
Skall skratta åt den gamla gummans minne._
[Illustration]
[Illustration: Kyrktuppens Högmod.]
[Illustration: Kyrktuppens Förfall.]
[Illustration: Rephanut.]
[Illustration: Fattiggubben.]