Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt
namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt
dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon
bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på
det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur
heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.
Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de
knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon
förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och
tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af
uppgörelsen med det förflutna.
XIII.
Ett lysande värdskap.
Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min
ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska
nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans
utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett
hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för
hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd
på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar,
uteblef.
»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit
till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade
murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder
sak väl, mäster Crombygel.»
Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till
sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.
Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde
stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid
en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna
smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle
bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med
slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år
frånsäga sig regeringen.
En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit
afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste
bättre besked.
På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala
fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen
och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade
äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt
undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om
honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.
Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom
i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än
göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan
vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.
»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare
välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.
Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med
sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte
klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från
Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant,
ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga
nej och lätt att låta sig locka.
»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din
gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som
stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»
»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt
prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i
strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna
jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett
stop, men låt det ej mankera på rågan!»
Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga
skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från
hufvudstaden.
Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat
på Crombygel:
»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama
allvaret skall draga sina färde?»
»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det
för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna.
Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet
förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade
honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom
åter till dufslaget.»
»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus
på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr
Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag
får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»
»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det
vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar
gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare
kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna
under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin
afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina
färde.»
Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i
välbehaglig njutning. Slutligen sade han:
»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige
riksskattmästaren?»
Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät
gärna kamraterna få del af sina kunskaper.
»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess
drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets
behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur
det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir
därefter.»
»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid
tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången
fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt
intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för
att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.
Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande
karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken
skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke
haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.
Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i
hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.
Någon ropade till honom:
»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke,
engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och
drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och
annat mera.»
Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken
stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af
prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.
Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann
rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han
blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten,
att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. --
Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare
åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast.
Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande
arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för
att göra det hela till en festernas glanspunkt.
Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och
stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De
tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små
buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk
blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och
vårlök.
Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes
flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar
afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge.
En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande
diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes
smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes
gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef
bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad.
Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med
ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar
på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon
till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt.
Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans
blick följde henne med tillbedjande ömhet.
Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon
dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna
vederfaras nåden att föra henne.
Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske
ambassadören och sporde leende:
»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en
dans?»
Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att
han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman,
genmälde han helt sakta, nästan smekande:
»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! -- Att
gifva en dans är både för mycket och för litet.»
Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande:
»Och dock är det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om,
Amaranterriddare?»
Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den
bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en
hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men
denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta
den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något
närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och
hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon
förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog -- och han visste, att
icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft
trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när
jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis:
'Dolce nella memoria'.»
Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet
en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:
»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga
mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!»
»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl
dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag
drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af
önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett
såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa
nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.»
»Stanna!»
Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under
spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken
än af kunglig nåd.
»Är I redan trött?»
Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund
vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som
kryddstark honung.
»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!»
Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige
hofmannens.
Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod
så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande
toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många
människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall.
Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen.
Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som
han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå
ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:
»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I
skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan
afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min
vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I!
Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till
kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med
kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att
hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör
det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den
mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans
heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och
yttrade lågmäldt:
»Göm denna, tills jag begär den åter.»
»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.»
»Och I kunde förlora den?»
»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt
påminna mig om dess höga ägarinna.»
»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett
minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.»
Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den
tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes,
allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade
emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan
två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt
etikettens regler.
En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk
matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid,
blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade
fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom
inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt
upptog.
Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin
drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var
deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med
näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt.
De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft
henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt
sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett
lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om.
Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta
vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin
förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska
tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma
och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon
hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida.
Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och
sämjan bjöd.
Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta
grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto
sarkastiskt ut svällande underläppar.
De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist
ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att
med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt
missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter
tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af
det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom
blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades,
kunde komma vådeld åstad.
Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på
några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till
ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd.
Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors
nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun
formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon
besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta,
yttrade han:
»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin
tjänare.»
Kristina skakade på hufvudet:
»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och
tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket
angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes
eder om detta beslut?»
Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han
genmälte:
»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett
beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det
visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag
föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»
Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon
dessutom ville tala friare:
»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag
redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.»
Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret:
»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut
eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders
majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag
fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om
möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så
högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.»
Drottningen höjde hufvudet:
»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I
otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat
föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att
regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att
regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva
af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med
det man under en indragen lefnad får smaka.»
»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar,
besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett
stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad
regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem,
som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit
uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.»
»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag
som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och
förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse
kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.»
»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina
undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag
ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid
regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som
dess styrelse.»
»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre
regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf,
som öfvertalar mig att lefva i stillhet.»
»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt;
arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder
ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom
regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom
privat person.»
»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl
i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet
än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom
fullkomligen detta inkastet.»
»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än
eders majestäts.»
»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej
mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han
blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har
förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har
beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket
fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är
skickligare än han.»
»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som
utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får
vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot
torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket,
att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud
förlänar lifstiden.»
»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att
regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan
desto bättre är det.»
»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd
berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung
son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer,
efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte
därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en
dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon
pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin
tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på
golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför
fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde.
Då allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att
underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt
beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då
den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han
lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.»
Kristina skrattade högt och bullrande.
»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag
bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det
snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla
henne.»
Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon
med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle
diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning:
»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans
med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och
Sverige.»
Whitelocke bugade djupt.
»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera
oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men
hvarje tid har sina förmåner.»
»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer,
allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.»
Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en
långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och
drottningen i dansen.
Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax
därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af
hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att
komma med.
»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i
uppsluppen ton.
»Ja, eders majestät.»
»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min
representant.»
Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver
axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten,
vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga
scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade
gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i
solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes
klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och
högt.
»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är
förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl,
käre sprattelmakare!»
Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande
kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa
gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned.
Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen
tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom.
Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde
befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det.
Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst:
»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i
hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.»
»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon
plötsligt fylldes af tårar, »jag ...»
Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga
grefvinnans lena kinder:
»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder
tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I
trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank
har.»
»_Jag_ tror,» inföll Ebba Sparre lifligt.
»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en
handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder
drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.»
Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen.
Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde.
Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på
Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen
från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga
häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan.
»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har
säkerligen velat uppvakta eders majestät.»
»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert
förklarat. »För mans fram honom!»
Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit
sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade
honom.
Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand.
»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu
beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.»
»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli
lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det
konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.»
»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom.
»Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?»
Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot
drottningens kjortelfåll och stammade:
»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna
situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett
oförgätligt minne.»
Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i
stolen.
»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från
tidiga ungdomsdagar hade jag en vän -- I må gärna veta, att jag menar
Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke
förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han
har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag
för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare
Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig,
nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och
svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den,
jag en gång nämnde landets främste ädling.»
»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts
mig vara en narr.»
Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom.
»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är
han död. -- Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men
nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par
spörsmål att göra eder.»
Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord
föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var
densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet.
XIV.
Afskedet från tronen.
Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens
tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets
östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och
örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver
gångarnas vindlingar.
I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda
mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam
vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och
beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten
långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de
sina.
»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig
själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du
låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga
vildmarksstigar.»
Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver
staden och vägarna omkring den.
Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga
hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor
ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på
lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka
gärden.
Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och
hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken
hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien,
Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse,
men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga
sträfvanden i utlandet heller.
Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor
inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- Öfverallt syntes
en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots
sommarvärmen.
De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma
dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första
akten för dem af större betydelse.
De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem
till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det
månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd,
kunde ännu ingen veta.
Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och
hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore
törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än
större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af
hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl
så sällsamt själfförnöjdt.
Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen
höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.
Få -- hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring
henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon
törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt
sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke
tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma
afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare
och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.
Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra
gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många
genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar.
Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma
ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva
kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.
En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt
leende gled öfver hennes läppar:
»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la
Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»
La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.
»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet
mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»
»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många
namn, min allenast ett: Frihet!»
Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta
emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens,
segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt
denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.
»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan
klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig
ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag
förskyller tack för min gärning.»
Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor
klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade,
annars var allt tyst.
Slutligen sporde drottningen:
»Hvad är klockan, ma belle?»
»Strax åtta, eders majestät.»
»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten.
»Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla
dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. -- Vet I hvad längtan
är, grefvinna?»
»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i
eders nådes närhet.»
»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men
jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i
storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den
understundom, att jag själf darrar för dess kraft.»
»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?»
Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte:
»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ.
Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som
förmår mätta mig.»
Nu anmäldes prinsen och riksråden.
Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre
kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i
förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade.
När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt
kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom
allenast med mycken värdighet handen.
»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder,
käre frände.»
Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka
att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket
traktade efter att få behålla henne.
Kristina skrattade högt.
»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den
löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att
sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig
till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna.
»Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet,
som eder plikt är?»
»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle
statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min
dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf
öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett
gifvet ord.»
»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I
brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika
betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes
blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.
»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid
skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka
att bistå henne i denna handling.
Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och
de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till
drottningen.
»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor
glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den
dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta
detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den
skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- därom må I själf låta --
jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad,
aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»
Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och
sade sakta med skälfvande djup röst:
»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag
högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af
Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»
Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans
leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen
för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.
Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att
tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade
sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara,
lysande klädningen.
Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet,
hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.
Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga
drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.
Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som
grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt
åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke
ens visa sig.
Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke
minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar
och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända
föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den
förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen
forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset
och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen
vore hennes vän eller fiende.
Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf
affattat, och som skilde henne från land och krona.
För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket
aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af
riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade
Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke
längre.
Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga
skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin
barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade
hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig
bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver
tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter
förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven
utan krona.
Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på
läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins
Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt
bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och
vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.
Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats,
och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga
härskarinnan.
Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte
själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.
»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans
händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»
Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln
och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor.
Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred
hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång
förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma
ut öfver salen, där andlös tystnad rådde.
Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan
halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita
klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga
och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna
lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den
nye konungens namn och prisa hans dygder.