Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? --

Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den

stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas

hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med

sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig

sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda

bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur

Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa

kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes

förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.

Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af

beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg

upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en

spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan

släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.

Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver

Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.

»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig

smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet

falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren

och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag

skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en

önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I

skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»

Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om

toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så

talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med

sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka

på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa

folket. Det hade för plägsed att knota.

Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den

kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade

och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en

vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de

ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen

anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn

lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett

omkring spettet.

En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade

knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig

skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas

allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka

högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste

drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss

varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen

tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande

känslan af att vara så otillräcklig som regent.

Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den

alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att

mäta med strukna mått.

Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes

trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad

hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna,

hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans,

århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som

af all naturen gjorts till ett mästerverk.»

Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät

nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen,

då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga

kröningsakten skulle taga sin början.

Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det

långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned

till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade

på sin ofantliga hjulkorg.

Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade

bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt

lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af

kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen

dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och

förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den

kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå

sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.

Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända

från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om

värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom

och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna

vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för

att lära utländskt skick.

Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt

Amant och sade:

»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt

stål kunde råda bot på den spatten.»

»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora

Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I

sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull,

och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»

»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens

gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen

stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»

Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten,

var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur

slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den

tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck

mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef

olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.

Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades

tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man

trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af

jublet och igenkänningsropen.

Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej

nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade

rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande

riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den

ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom

fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie

bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst

rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till

Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda

hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade

han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns

händer.

Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar,

omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus

De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer,

och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen

ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid

kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de

klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.

När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den

vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde

lärare, mäster Matthæi.

Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:

»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig

vrå.»

Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne;

hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och

hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.

Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och

lugn in i hennes öron:

»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets

böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders

minne!»

Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda

leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var

kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af

ödslighet, som behärskade henne.

Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna

utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten

mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den,

fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.

Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från

foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade

snarliga på detta enformiga tidsfördrif.

Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de

djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren.

När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta

orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig

in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla

tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt

rus hörde en ärlig fest till.

Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de

läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde

munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar

för länge.

Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet.

Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa

väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och

den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande

ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna,

hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna

mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra

sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som

hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.

Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det

glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en

bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.

Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande

munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.

Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg

upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som

skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.

Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför

drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar

och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han

näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande

hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för

att komma först till förrådet.

Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:

»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.

Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka

kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De

trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men

de märkte det ej.

Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med

röster, som rosslade af svält:

»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter

hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»

Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra

bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de

jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad

detta skrän betydde.

General Wittenberg afgaf svaret:

»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola

strax jagas bort, eders majestät.»

»Hvad vilja de?»

»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är

tömd.»

»Den måste fyllas.»

Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd,

men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de

höge herrarnas fickor.

»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.

»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.»

Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.

»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»

Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands

inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre

lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle

infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma,

allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den

torftigaste koja. --

Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all

landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen

huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon

gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och

större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin

dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken

skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal

personer.

Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande,

spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt

utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon

leende:

»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en

passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för

arrangemanget.

Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och

matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.

Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade,

och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar,

som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.

I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till.

Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit

för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i

Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan

medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod,

som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett

tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.

X.

Junker Arnold.

Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i

solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från

blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade

sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst

välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.

Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att

en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också

redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som

sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om

hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax

tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.

Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att

värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars

bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka

ytan.

Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och

barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick

erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna,

kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade

friare utsikt.

Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt

vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig

melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita

stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och

längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk

sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna

ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.

Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa

milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och

bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den

flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se

mera af världen än denna ensliga bygd.

Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt

vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med

de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat

öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som

morkär strax läkte samman med fnöske.

Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa

klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade

allehanda för att behålla honom vid lifvet.

Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett

par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen

hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han

herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty

han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind

blek.

Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig

Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur

fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade

hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika

bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref

damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att

orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon

kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes

moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på

svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast,

där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes

sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora

staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika

smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa

nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och

hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och

älskades i bousqueernas dunkel.

På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon

satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor

ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.

Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att

deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa

föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr

Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med

vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville

undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en

brand.

Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med

sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått

öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod

borttrolladt.

Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare

än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare

till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar,

som biet drages till den söta, honungen.

Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför

berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under

knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle

hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin

fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå

drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med

strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter

med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes

underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.

Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att

hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd

kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de

glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och

adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans

fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de

att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så

giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna

doft.

Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så

drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända

mera svårläkt än det förra.

Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst

från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de

torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande

bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig

hennes gömställe.

I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud

mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde

henne med djärfva förhoppningar. Där stod:

»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en

sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande

annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I

allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»

Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde

hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och

glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne

utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste,

när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade

han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde

gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.

Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso

skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.

Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru

Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med

handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp

mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.

Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska

vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.

Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och

sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig

på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita

armarna.

»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för

landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.

Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka

sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam

tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af

förtret, och hon höjde handen till slag.

Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en

ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade

ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.

Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga

mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en

ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt

riktade på den fagra Märta.

»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen

och föga välkomnande.

»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,»

svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans

känslors heta lopp.

»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad

ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru

Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få

veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.

Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin

hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på

hans ömma blickar.

Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:

»Länder I från Stockholm, unge herre?»

»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så

fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.

»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade

riksmötet?»

»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem

mäkta besynnerliga.»

»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar.

Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det

tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en

fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och

likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på

Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!»

Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr

Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter

henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans

åsyn.

Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett

renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en

lust för ögat.

Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med

händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram

ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under

tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och

plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och

skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och

ändtligen vände han sig till gästen:

»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt

väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt

läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som

fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»

När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr

Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och

makade därpå stopet fram till junkern.

»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»

Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet

tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och

stänkte mörka droppar rundt omkring.

Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp

som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:

»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men

hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina

fingrar stelnat.»

»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder

herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata

törhända?»

»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar

ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från

gamle mjölnaren Johan Tordsson.»

Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång

så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han

sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa

munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda

lät sig kufvas.

Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans

sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla.

Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon

snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.

»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.

»I menar ...?»

»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»

Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna

afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:

»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»

»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.

»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»

»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma

kråkor med?»

Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen,

att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom

med bottnen upp.

»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar

på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid

sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»

»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller

sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar

folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej

heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om

stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till

slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»

Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.

»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en

pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att

lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de

förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren,

han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna

tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte

den på sitt hufvud.»

»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af

äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det

spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge

Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden

ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att

hindra skatten från att falla i smutsen.»

»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn

ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen,

där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända

sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen,

mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och

grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget

af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»

Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen.

Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri

domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som

han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att

genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se

sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att

solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.

Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen

att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på

de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers

lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och

vårdat.

Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar

stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts

lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger,

log herr Christopher åt tilltaget.

»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I

något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas

slätt i bur.»

Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt

vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina

känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver

hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius,

hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans

farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i

fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och

hans barndom hade fyllts af dystra syner.

Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och

barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne

släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört

i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den

kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.

Långsamt och trefvande svarade han:

»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig

lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»

»Och hur tänker I eder den?»

Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:

»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»

Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till

hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej

sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge

vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender,

hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna.

Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.

När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern,

lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och

sporde:

»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»

Märta studsade.

»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda

läpparna logo spotskt.

»Nej, jag vill veta det.»

Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om

kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:

»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas:

han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall

förglömma, så snart jag hunnit upp.»

Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med

ord tillstå, att han gillade henne. --

När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak

och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens

blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa

vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där

lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig

fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården

åt, i becksvart mörker.

Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas

skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta

knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter.

Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.

Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu

skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna,

som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.

Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.

»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på

månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.

»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af

längtan. -- Vill I stilla den?»

Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena

klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens

tempel:

»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I

ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»

»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina

planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord

af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets

bägare, låt mig --»

Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på

hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det

hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:

»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke

heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars

förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast

för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå

drottningens öron.»

»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde

det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja

än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon

kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon

till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa

dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är

hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade

det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin

tronafsägelse tillbaka.»

»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher

fått del af samtalet mellan honom och junkern.

»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste

plan.»

»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt

lutande sig emot honom.

»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag

snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl

med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet

skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --»

»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --»

»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång

träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så

stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar

det.»

»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»

»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I

veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild

beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att

lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora

steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför

eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»

»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!»

Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att

hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som

lurande, tjusande kattögon.

Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina

i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden

därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.

»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef

väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager

redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta

honom åter vid närmaste skjutshåll.»

Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina

armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.

På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta

natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och

Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den

onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.

* * * * *

Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af

färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga

döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris

och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de

försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät

spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln

och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade

tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den

en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända

från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och

det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla

talade de om ljusets seger öfver mörkret.

I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så

många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän

man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta

föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till

förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna.

Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda

kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.

Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit

vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift

brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna

gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren

mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes

granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade

fått en gul, torr blekhet.

Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken

denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne

att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit

efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.

Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:

»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och

svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas

till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp

på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja

och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta

hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig,

men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är

en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»

Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag,

samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon

älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet

ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på

snillrika infall och djärfva tankehugskott.

Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens

sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom

hennes favorithundar.

Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under

den svarta, rakklippta luggen.

Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller

kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne

sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom

drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett

tungfotadt tyskt ord.

Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga,

obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och

mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt,

att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något

säflige Stiernhielm.

De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och

latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens

öfvermän.

Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade

hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med

ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här

uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af

försynen rikast begåfvade kvinna.

Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde

om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som

en djupögd Minerva.

»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där

björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande

efter drottningens lifliga framställning.

Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:

»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma

hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina

skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid

ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem

sitta inringade, darrande för sina arma lif.»

Salmasius inföll:

»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är

således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i

fred.»

»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag

räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall

stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina

fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.»

Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls

att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro

bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda

dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät

uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade

ekedörrar.

Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie

inträdde oanmäld.

Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta

andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den

stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och

gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke

märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den

illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans

sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med

honom.

»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas

lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att

träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»

Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående

framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.

»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på

Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»

»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»

»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder

skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den

förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra

ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför

långt afstånd alstrar glömska ...

Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från

bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar

gifva någon man: den vid mina fötter.»

Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga

händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.

De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru

något upprörd stämma:

»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en

fridstörare ...»

»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton

vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda

eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I

skyndsamligen draga hädan.»

De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa

herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han

återtog:

»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och

hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt

att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»

»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?»

»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»

»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga

statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min

glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar,

herr riksmarskalk.»

Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en

kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut,

adresseradt till hertigen.

När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle

således innehålla attacken mot min ära.»

»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga

tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner

af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»

Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled

långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett

försök till skämtan sade hon:

»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss

ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»

De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon

fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af

vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom

började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen,

steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det,

stampande i ursinnig upphetsning.

»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan

skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han

vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka,

som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram

till De la Gardie och sporde flämtande:

»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»

»Att det ej nog hårdt kan straffas.»

»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra

Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp

det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att

komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha

gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig

veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon --

rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för

fänaden i luften och på marken --»

Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter

med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt

öfvermäktig.

»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade

De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld

för stämplingar mot riket och arffursten.

»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast

drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»

»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»

»Så säg fort!»

»Arnold Messenius.»

»Min salig faders gamle fiende?»

»Nej -- sonen.»

»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju

vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och

formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha

fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»

»Skall ske, eders majestät.»

De la Gardie bugade djupt.

Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till

dörren, hejdade hon honom:

»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller

mig för i denna skrift?»

Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge.

Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig

själf. Han sade med värme:

»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i

smädeskriften är uppdiktad lögn.»

»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?»

»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken

gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»

»Min nöjeslystnad?»

»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag

stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks

båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»

Kristina log vemodigt.

»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för

edra ämabla ord och nu -- lef väl.»

När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och

an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon

tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes

fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa

till stoftkorn.

Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne.

Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna

i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla

ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon

redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord.

Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas

tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka

fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam

skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes

höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på

det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige,

fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att

blifva kvitt ansvaret.

När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och

helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men

då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon

i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så

stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva

dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka

af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes

tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter

hennes höge fader.

Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på

kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till

tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade

plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt

för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra

lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man

och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder.

Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när

kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock

manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den

ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta

begärde hetare böner, och därför --

Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den

vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina

läppar.

»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan

tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett

värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt

hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och

vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och

till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går

min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på

detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på

jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den

efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen

villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke

plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd

min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min

spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras

handlingars abc-bok.»

Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan

genomisade hennes lemmar.

* * * * *

Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket

var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en

och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att

se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.

De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty

rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat

mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och

med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med

korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att

förkunna om denna märkliga händelse.

Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af

en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och

prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.

Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp

sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla

att läsa på ett plakat invid skampålen.

Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta

upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna

plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna

ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af

någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.

Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför

domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande

riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och

nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot

herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat

till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus

men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han

befriad från tuktan.

Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes

spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna

skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned

mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.

Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och

hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han

blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken

han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät,

hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror

kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky

och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra

hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas

och handen sedan naglas vid kåken.» --

»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att

draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.

Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:

»Han lider detta för min skull.»

»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med

honom att skaffa.»

»Jag frestade honom.»

Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med

släpande steg.

Fadern inföll barskt:

»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att

du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt

hjärta främmande.»

»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»

»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»

Märta stirrade rakt framför sig.

»Där vore min plats.»

»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas

hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»

Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden

tycktes stelnad öfver kindknotorna.

»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»

»Hvad vill du där?»

»Jag vill tala med drottningen.»

»Hur skulle det gå till?»

»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»

Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han

hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg

efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo

de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.

»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det

gäller ett människolif.»

»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags,

men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det

tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för

att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte

Knut.»

Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett

ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till

Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet

slocknade i de stora, vidöppna ögonen.

XI.

Skräddaren i adelsfodralet.

Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom

Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades

fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar

den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen,

som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda,

blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig,

groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring

beryktade »morgonstjärnorna».

Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas,

halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot

regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.

»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen

Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en

mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid

Västerlånggatan.

»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en

prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge

Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!»

»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt

upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på

trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»

»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter

och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande

värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur

han vrålar!»

Doulmet vände sig bort och mumlade:

»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl

måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål

för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts

vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat

ömhet för de olycklige.»

»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och

dess lagar?»

»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod

Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och

föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet.

Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte

uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de

mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i

juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade

dragit till sina gårdar.

Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta

taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i

gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade

till dem.

En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett

igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig

sysselsättning på denna glödheta dag.

Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det

nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en

rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig

framom kavaljerernas hästar.

»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon

med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen,

och I skall få att veta allt I åstundar.»

»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens

nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle

intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland

utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig

mildhet, inföll ifrigt:

»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres

sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes

tal.»

»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs

skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung

tillstädjer icke slikt slöseri.»

Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan

snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs

i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen

skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som

morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort

den krona I nu bär.»

Kristina ryckte till.

»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt

röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.

Claes Tott var nog djärf att infalla:

»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra

den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går

i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --»

»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade

Bourdelot skrattande.

Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt

ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och

orakelord i brokigt virrvarr.

Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver

drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som

tassade omkring kungaborgen.

»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,»

hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta,

att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af

mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så

länge I kör med lyckans spann.»

Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha

funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden

gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:

»Vet hut, käring!»

Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid

brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan

skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad

ondt och farligt var.

Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i

detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom

luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.

Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på

borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt

beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom

med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.

Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans

läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon

tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för

första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk

hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra

febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro

strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an

med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några

arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de

ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af

allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon

skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.

Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför

trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare

von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan

han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.

Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i

slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren,

där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och

kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men

handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än

betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig

honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig

som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga

kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast

stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en

enda.

Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats

allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve

allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej

vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda

lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga

komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets

tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara:

omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om

drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första

kvinna.

Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång

pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste

bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm.

Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus

skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade

hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska

italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och

spöklikt som de visat sig.

Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens

bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna

pappersarket, och han måste schasa bort dem.

Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han

hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att

efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett

lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.

Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna

genast afbröt sitt bråda lopp:

»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»

»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»

»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»

Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt

och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan

till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt

rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som

här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.

De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela

hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom

de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig

öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde

sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga

krumbuktande.

På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d.

hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt,

och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några

glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han

uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina

skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af

arlekiner.

Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som

föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på

högra kinden.

»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han,

glömsk af drottningens närvaro.

Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min

käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med

hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager

dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder

klumpighet.»

Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen

mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln

och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den

karlen kvitt snarast görligt.»

Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk

botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under

ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord

än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga

ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar

skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns

trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl

visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och

hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.

Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt,

icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att

jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund

försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»

Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke

längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande

hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade

hans hat mot lyckligare medtäflare.

Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till

kammarpagerna och sade snäsigt:

»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra

tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som

Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina

förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier

öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning,

som var halft drängaktig, halft oförskämd.

»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen

har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas

piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»

Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla

något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes

majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon

blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.

Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad,

trugade honom ånyo:

»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna.

Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han

själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans

kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»

»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är,

adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han

åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från

hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke

låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom,

en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra

påfvens utskickade till sin sängkammare.

En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som

blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran.

Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare

än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon

begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro

intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.

Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:

»Hvad är I begärandes, herr kansler?»

Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det

uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med

lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde

plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt,

halft trotsigt, när hon räckte honom handen.

»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»

»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången

I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en

moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser

I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag

förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»

»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att --

varna eder.»

Kristina rynkade pannan.

»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme

skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»

Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät,

som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga

personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några

långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom

förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I

synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.

Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans

stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare

i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät

utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade

nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva

trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett,

hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.

I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne

ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men

hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga

tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.

Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde

drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren

drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om

att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss

skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant

äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans

amourer. --

»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf

vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.

Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning

plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och

afvaktade hennes nästa ord.

Det kom helt plötsligt:

»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min

medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i

eget fat.»

»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna

osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för

dörren ock för andra lycksökare.»

»Hvilka menar I?»

»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»

»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars

vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han

bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin

börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning

förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio

håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men

edra guldtunnor hade intet sprund.»

»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva,

när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda

penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»

»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en

fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot

all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig.

Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt

beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast

passioneradt:

»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna

polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har

förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig,

som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan

efter hel lycka?»

Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad,

som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det

ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att

förneka den.

Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare,

och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:

»Jag väntar edert andragande!»

Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.

»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att

mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag

nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»

Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och

begrafde fötterna i hans yfviga päls.

Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt

var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera

än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats,

är den glömd.

Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade

Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa

föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket

annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det

hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon

till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:

»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,»

genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka

eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin

faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger

I om att bli hertig?»

»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»

»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts

upphöjelse i hertigligt stånd.»

»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste

endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet

af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej

borde tillstädjas vapensköld.»

»Hans namn?»

»Hofskräddaren Johan Holm.»

»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en

lika braf man som någon annan.»

»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax

i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»

Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.

»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och

tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli,

skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla

ledsamheter.»

Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna

förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som

nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade,

men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.

Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.

Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett

viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.

»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina

skrattande.

»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»

»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra

åt det?»

»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts

beskydd.»

»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara

därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»

Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt

sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han

allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve

Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen

kunde rädda henne.

»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått

sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:

»Ärnar I gifta eder?»

»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast

kvinnorna.»

»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här

lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»

»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I

fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland

lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta,

kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.»

Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:

»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den

friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser

gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda

rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr

grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag

behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»

Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva

riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin

frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt

med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent

som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta

Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.

XII.

I onåd.

Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen,

hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig

med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket

öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens

ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig

och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka

från världen.

Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina

båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda

förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all

den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag

drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och

stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus

Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt

henne ur fattningen än detta budskap.

Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder,

och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och

sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse.

Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga

henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och

lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från

drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.

Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig

mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:

»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en

simpel adelsman?»

Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till

sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt

sakta genmälde:

»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens

ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår

kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»

Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst,

i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:

»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg,

som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»

»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes

majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre

broder blandat in i händelsen.»

»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din

broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom

oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld.

Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta

ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg

handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»

Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna

bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga

meningen.

Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två

kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå

spökskepnader af sorgen och grämelsen.

Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få

stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta

upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.

De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den.

Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en

utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver

drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen.

Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt,

och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan

icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för

herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor

för henne, att hon förgätit Sverige.

Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och

harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet.

Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af

honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till

mun.

Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde

de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från

skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna

omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.

»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I

ser svåra medtagen ut.»

»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga

är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»

Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare

på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.

Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på

vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en

handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men

själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den

lilla upphöjningens hvita bädd.

Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans

id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot

slottet.

Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos

slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och

med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken

tycktes stelnad och infrusen i snön.

Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:

»Hvilka tidender medför du?»

»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och

spanske gesanten, och gref Magnus --»

»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes

stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att

han knappt vågade säga mera.

Maria Sophia inföll:

»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»

»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»

»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett

ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.

Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt

hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.

»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan

blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»

Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes

skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken

att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till

sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej

kunna resa sig mera.

»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka

hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»

I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade

ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned

och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög

den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver

hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta

kjortelns veck.

Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade

dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon

bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att

oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke

vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt

helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda

lustbarheter.

Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när

den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna

sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla

höfviskt sina hufvudbonader i handen.

Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin

tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det

fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om

drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket

huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt

ärende.

Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan

i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en

sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten

stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes

samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna,

men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i

drottningens kabinett.

»Väl mött, fru Ebba!»

Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från

rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet,

omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta

halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät

bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i

drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda

band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven

harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon

skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande

hennes stora nåd och godhet mot sonen.

Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd

-- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt

än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord

tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela

sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges

drottning.

Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när

hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke

föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»

Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på

grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:

»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid

mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»

Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver

ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för

länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om

hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med

detta.

En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum,

bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen,

och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med

ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda

kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen

tystnaden:

»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse

befinner sig stadigt här på slottet.»

Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels

som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet.

Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i

detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett

väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din

ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna?

Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med

tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock

tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en

förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man,

hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.

»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi

själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den

kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras

handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag

beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än

att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon

i evig frid.»

Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng

nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders

kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande

räckte hon den gamla handen:

»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till

er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»

Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra,

smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:

»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom

eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»

»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof

kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin

upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»

Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle

duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref

Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin

forna häftighet:

»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son,

riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»

»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och

lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt

sista ord i denna sak.»

Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände

öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp

landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i

hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af

tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.

»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige

jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder

vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet

bevisa.»

Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:

»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt

af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit

fram så hårdt.»

Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter

stöd.

På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:

»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»

Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla

i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa

ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda

panna.

»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf

skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det

granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»

Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe

ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom

henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande

afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon

älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon

ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och

när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande

tjänares armar. --

Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det

skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet,

men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la

Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit

sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon

hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt

än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från

ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad

af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon

afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag

hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i

bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde

orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen.

Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte

höra hans stämmas skälfvande afbön.

Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök

-- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon

fred.

Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade

för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den

och göra om intet hvarje försök till förlikning.

Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och

hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade

fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu

slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.

»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända

förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se

dig.»

Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte

fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver

skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled

besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn.

Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte

högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle

aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:

»Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos

mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad

säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen

förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att

påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt

eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan

påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det

tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka,

utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder

heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af

mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta

eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det

ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft

för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder

förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron

intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder

heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva

andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall

vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig,

som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen

bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera

hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist

från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig,

och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder.

Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende

till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag

eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru

många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot

hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna

olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet

visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig,

så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så

svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag

bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende,

som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i

hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet

nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig,

och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har

redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder

skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla

människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så

är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon

omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för

hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet

allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag

skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen

I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke

därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra

undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den

minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för

eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag

tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att

aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det

är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som

edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag

ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder

endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den

onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och

billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.