Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom

hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog

emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan

uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och

bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes

omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det

trappsteg, som höjde tronstolen från salen.

Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af

osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt

med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de

största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt

hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet.

Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna

förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga

uppenbarelse.

Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin

rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst,

hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:

»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har

varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt

blomster i våra gemak.»

Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all

sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig

tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen

spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande

ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla

lifliga, mörkhylta ansikte.

Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han

minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf

och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge

pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon

sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.

Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och

detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade

hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.

Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:

»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man

tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en

drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor

drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som

tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»

Hon höjde sin bägare emot hans.

Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han

svarade eldigt:

»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min

med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders

majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att

jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga

altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag

då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»

Drottningen log vemodigt:

»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde

att släcka den branden.»

»Icke hafvet ens förmår släcka den.»

Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:

»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi

kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande

här i våra samkväm.»

Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den

ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin

gunstlings öra:

»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och

hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»

»Full väl.»

Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt.

Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han

med själfsvåldig munterhet sjöng:

"Nu skils jag vid apoteken

och vill hålla mig till steken,

ett godt kök mig tjänar bäst,

bort med salf- och oljefäst!

Marmelad af unga dufvor

och Julep af spanska drufvor,

fettet af ett välstekt får,

Saften af ett hjortelår. -- -- --

Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats

midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk,

hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan

var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått

denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla

klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet,

som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva

af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.

Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen

begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste

hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad

mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid

förnöjda Ebba Sparre.

Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa

nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret

skulle föra det vidare:

»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre

herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är

hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det

törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»

När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig

varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och

tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.

Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll

sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu

stannade hon för att hämta andan.

I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe

förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill,

endast skilld från dem af damastförhänget.

»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer

ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom

kan man då intet tvifla.»

»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa

stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid

hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är

menandes annat.»

»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att

den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att

lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver

hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso

hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»

Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets

tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och

åter förlorat det.

De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt

gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende,

ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till

förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa

festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup,

förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna.

Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina

räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som

vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes

blick förstummade honom. Den var som kallt stål.

Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig

klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen

grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af

hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin

moder änkedrottningen i Nyköping.

Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes

honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast

otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren

knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han

eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken

rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen

eller -- törhända ur själen.

Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och

sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt

hon dock till dem:

»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»

Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de

underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke.

Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot

marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med

henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet

och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men

ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till

utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se

så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings

slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon

måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.

Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om

anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i

tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla

i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.

När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den

svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på

gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta,

änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»

Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt

lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» --

I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och

allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande

kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen,

och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men

nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den

kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den

anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.

Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda

ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade

som flugor omkring de styrande herrarna.

»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes

handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där

grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af

lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» --

Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när

hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes

följe dignade af trötthet.

Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och

arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.

Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref

Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon

pennan bakom örat och räckte honom handen.

Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.

»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande

röst.

Kristina betraktade honom skarpt.

»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.

»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en

stjärna,» svarade De la Gardie.

»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till

gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»

Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens

otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna

hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm

glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att

läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:

»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid

min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står

öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på

firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.»

Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som

spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon

måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de

framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.

»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för

detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig

lydnad benägna hjärta.»

Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke

känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig

spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men

så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i

blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla

sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne,

och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon

tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt

sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men

flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta

ifrån sig.

Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang

som en kläpp mot hård metall:

»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att

bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I

afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så

dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min

Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!»

Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med

handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala

fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled

öfver hans ansikte.

Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna

hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som

en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder

en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:

»Jag är förnöjd med lotten min

och tackar gud för nåden sin.»

Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make,

som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt,

sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så

han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar.

Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter:

»Står I här allena!»

Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga

furstinnan Marie Euphrosyne.

»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders

tankar.»

Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.

»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne

hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska

makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna

drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»

Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord

blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.

»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar,

och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder

främmande.»

Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast

hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva

drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon

mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet

varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte

sin kungliga hand åt en svensk grefve?

Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:

»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med

-- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»

»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt;

förlita eder ej på det!»

»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg

sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna --

»att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min

höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag

intet slikt förtroende haft.»

»Och däraf dömer I --?»

»Att hennes hjärta vändt sig.»

»Till hvem?»

Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde.

Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:

»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till

drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som

ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska

lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»

Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och

aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta

ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.

VI.

Två om makten.

Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och

dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På

golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring,

och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där

kappor och hattar plägade hänga.

Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt

slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en

smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det

föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande

satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta

ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig

förunnat sig hvila.

På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På

ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat

fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till

hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock

skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan

dessa båda storheter.

Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var

förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots

den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens

andragande.

Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken

emot honom:

»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla

eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra

tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills

vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller

jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är

skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»

Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han

behärskadt genmälde:

»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt,

efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag

att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån

mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»

»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar

önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men

törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en

sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta

därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina

öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och

jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»

»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts

däraf.»

Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det

blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:

»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och

förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I

törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet

att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»

»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt.

»Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än

de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands

hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»

»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!»

Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon

annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins

trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och

icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag

ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes,

hvem som har makten i handom.»

Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for

hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler

Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit

fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet,

att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför

tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.»

Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af

rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem

min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom

för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en

ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den

utan misskund dädan.»

»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i

denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna

värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar

ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som

härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf,

hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad

tillstädjer.»

Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb

rörelse och svarade:

»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder

veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person

beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom

stort gagn för riket. Han är ung.»

»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått

fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning

mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle

tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»

»Han lydde min befallning.»

»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken

tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets

framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till

heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»

Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann

inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla

krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid

hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade

att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han

den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.

Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom

som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor

och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må

förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.

På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en

nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt

dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren»

göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han

undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han

klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för

barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser

lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.

Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade

tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och

ropade ett yrvaket: »Kom!»

Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna,

hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom

dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om

anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han

fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra

för jungfru Kerstin De la Gardies skull.

Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt

andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och

läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt

otåligare ju längre hon sökte förgäfves.

»Där -- där!»

Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt

och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk

ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen.

Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon

velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin

blifvande brud.

Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att

hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns

upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och

djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem

underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.

Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga,

utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur

varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon

törhända långt igen.

Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra.

Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang

sig nu till timslångt, rastlöst arbete.

Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon

hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett

meddelande.

Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att

hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke

hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna

var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle

hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora

plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för

sitt folk.

Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först

värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att

innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i

små remsor.

Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts

nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra.

Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de

allenast fullgjort hennes befallningar.

På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena

drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust

att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med

hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte

öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut.

Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om

ej rikskanslären återkallades.

Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det

sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till

Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter.

När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk

för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna

lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon

sola sig i den kungliga prakten.

Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets

doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso

större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät

sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af

England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --

»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon

lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes

stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda

handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när

var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?»

Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och

kusken måste hålla in hästarna.

Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på

den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom

dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i

så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem.

Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt

-- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen.

Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt:

»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät

drottningen!»

»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några

kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli

plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i

detta tumult.

En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:

»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så

hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för

kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera

den beska gallan.»

»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina

tunnor af mina armar.»

»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är

din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och

penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och

gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i

slottsgemaken.»

Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade

mannen.

»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan

tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna

skockning säga?»

Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg

höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:

»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung

Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets

uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade

henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan

ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än,

förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är

drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln

står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller

rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när

någon af hans egna pockat på kronans silfver.»

Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med

sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af

henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets

tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk

veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan

från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna,

måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.

Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon

lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon

förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:

»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med

råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till

honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts

dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen

till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»

Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och

springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings

vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra.

De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när

de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina

lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.

Saumaise vände sig mot drottningen:

»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras

näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det

snarliga förgätet.»

Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela

vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att

vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och

hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma

fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.

Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och

fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg,

som skilde henne från slottet, till fots.

Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt

folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit

många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina,

Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa

hennes majestät välkommen.

Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes

hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och

kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af

brännesoten.

»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade

Kristina med ett något högdraget tonfall.

»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd,

som bevisas vårt hus,» sade Katarina.

Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som

stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och

mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.

Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes

tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss

skärpa:

»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i

huset?»

Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick

undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:

»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller

hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets

skull.»

»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i

staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt

känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»

Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i

jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda

möss kröpo orden ut på läpparna:

»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon,

»dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård

och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»

»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig

Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det

säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru

Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja

lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet.

Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att

fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt

hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»

»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,»

utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen

måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig

till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock

icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade:

»Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga

handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för

den spott, man låter oss umgälla.»

Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig

glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.

Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa

utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand

till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom

henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes

hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans

hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och

hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt

folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.

De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl

hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af

tvedräktssvärdet.

Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och

sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall

och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en

rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att

ånyo stå henne bi, när så tarfvades.

Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt,

och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade

barn!»

VII.

Ett högförnämt bröllop.

Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie

Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske

hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen

förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt

det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.

Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande

bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken

utgjorde själfva Fyrkanten.

Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta

det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att

hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»

Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens

beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med

guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram

med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl

Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när

drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille

borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när

hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från

Tyskland.»

Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver

furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade

till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i

sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen

hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och

sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men

icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.

Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet

för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar,

hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor,

som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon --

förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och

änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin

i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.

Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och

af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en

mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande

gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst

skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus

skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva

bröllopsdagen.

När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne,

häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.

»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare

förgätit någon?»

»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad

har jag tillförene aldrig skådat.»

Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut

underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.

»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer

du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek

rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt

förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa

lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»

Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger

långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle

ge det döda ordet lif och gestalt.

Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i

den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att

den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför

besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.

Med gäckande stämma återtog Kristina:

»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat

smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin

kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr

faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe

varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var

icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad,

men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade

allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så

ock fru Ebba.»

Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon

ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen

likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon

gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort

fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär

dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär

icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»

»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.

Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om

pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk

under den tunna huden.

»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken

tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta

skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider

de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och

åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg,

mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från

att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru

nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig

tillbaka.»

Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att

utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort

ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade

erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och

mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes

majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.

Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon

sade halft spotskt, halft välvilligt:

»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så,

men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i

moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång

utlofvade!»

Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade

granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes

äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till

freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.»

Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft

af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att

hon måste ligga till sängs.

»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders

majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min

höga beskyddarinna till fägnad.»

Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt

vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver

axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.

* * * * *

Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart

och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering

på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar

hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen

gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något

märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med

halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle

giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs

ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en

fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan

att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde

sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl

Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till

Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl

såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och

utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.

»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa

rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så

föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick

det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken

Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i

mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store.

Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg

var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig

myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens

claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina,

och han förtalde gärna om hoflifvet.

På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel

hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga

gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej

hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva

bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet

som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.

På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den

andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och

med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de

fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa

glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af

deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.

Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den

karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos

storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid

brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af

riksdrotset grefve Per.

Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig

Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.

»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha

fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke

mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på

fester och slika högtidligheter.»

Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det

kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan

vanskligt att finna så ädel maka.»

Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var

ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit

jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe,

Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.

Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon

vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka

den.

Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan,

och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:

»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens

hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller

icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga

brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»

Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till

vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska

palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro

samlade för att dricka en första välgångsbägare.

Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af

karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade

gatumynningen åt Norrmalmstorg.

I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad

silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som

hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande

glädje, som rådde i de stora salarna.

Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt

pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken

samma ära.

Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man

fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig

från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet

efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna,

allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.

Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf,

så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och

sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt

brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från

tornet Tre kronor.

Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af

drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut

genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt,

om man skådade sin brudgum före vigseln.

Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina

sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med

klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur

karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och

hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen.

Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes

rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling.

Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet

kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var

hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.

»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand.

»Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid

punktlighet hos sin lärjunge.»

Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar

in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till

rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.

Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick

raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.

Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:

»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»

Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan

såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand,

gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och

tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät

skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina

fötter.

Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo

befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och

hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första

sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters

goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och

befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon

fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste

Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta

honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes

sinne.

Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig

förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna

människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt

kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med

alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde

inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas

af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta

fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den

högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»

»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i

skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna

ståt.»

»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det

skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars

tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om

pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren,

hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall

begynna.»

Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte

hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten

med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af

smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han

om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla

De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt

skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.

Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade

ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han

gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att

förkorta sitt vidlyftiga tal.

Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en

vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i

De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad

tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja

stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han

förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga

brud.

Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena,

än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som

Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest

kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade

mängden.

Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen

ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på

hattarna bruden till ära.

Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från

drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar,

karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log

öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan

fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare

om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus

Crombygel och sade föraktligt:

»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de

grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes

majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»

»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften.

»Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»

»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent.

En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan

och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»

»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade

Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För

resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde

hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins

tjänst.»

»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom

nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»

»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»

»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra

sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i

slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då,

att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat

fällan.»

»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga

oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta

laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»

Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne

och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två

kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.

Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som

stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern,

hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda

lockperuk och splitternya klädning.

»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,»

utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät

emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den

gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af

handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta

skulle Polycarpus få umgälla! --

Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de

hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste

famla sig fram till sina platser.

Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en

lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och

slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till

bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen.

Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af

ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne

under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han

dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning

och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen.

Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag

skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från

sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och

bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder,

ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt:

»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och

besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta

högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den

ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för

mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.»

»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med

en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att

uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.»

»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle

vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att

hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det?

Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort

vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta

sig för annan mandat än knytnäfvebragd.»

Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle

riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal

krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i

bordet.

Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan

och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen

var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor

följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin

frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att

detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som

hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru

Ebba:

»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på

stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves

drömma om högsta hönset i korgen.»

Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes

ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis

ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet

vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att

hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst,

försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte

det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som

om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning.

Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf:

»Vet I, hvad jag just nu åtrår?»

»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle

vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste

tankar.»

»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors

och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan

att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min

kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den,

som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.»

Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte

hertigen, men han genmälde skyndsamt:

»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag

spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare

gåfvan af eders majestäts hjärta.»

Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans

storvulna försäkringar, och hon sade skarpt:

»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar

eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och

för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» -- Lägre tillade

hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej

tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har

I förstått mig?»

»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas,

att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att

se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar

skrifvit, är allt väl beställdt.»

»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!»

Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna

korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl

vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med

dämpad och fast ljufvelig stämma:

»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.»

Hon skrattade kort och vredgadt.

»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej

själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de

brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt

brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre

herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens

höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar:

»Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera

än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt

stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager

icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och

sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för

fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit

ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera

begära af mig?»

»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet

gunstligen ärat med sin ynnest.»

»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt

oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor.

Gif mig er hand och för mig ut i dansen!»

Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det

var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet,

som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned

de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen

fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad.

VIII.

Hvad kvinnan vill ...

Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska

grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om

alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre

än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till

aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen

en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda

om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så

ståtligt som tillförene.

De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring

de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur

trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt

lif hade det ej varit i spelet.

Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan

lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af

stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och

öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut

ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.

Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i

kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket

vette åt Stortorget -- Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i

köpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig förnimma sommarens friska

fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den

breda fönsterkarmen.

Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans

fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka

Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till

föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig

stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på

»Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll

honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet,

och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve

Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.

»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.

»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att

hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något

viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se

det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»

Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.

Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de

sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte:

»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört

hem från Paris?»

»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»

Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den

ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle

regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins

slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes

make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta,

lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis.

Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men

tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert

mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i

Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade

fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var

förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga

drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo

och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade

hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes

majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod

illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte

medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än

hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.

»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett

träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta

föreställa?»

Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill

redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till

vänster är 'Måttligheten',» förklarade hon, »och det står, att hon

föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så

som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för

mycket sker.»

»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt

lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga

orden.

»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken

Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar

alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»

Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl

nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på

hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.

Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och

han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få

se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.

Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet,

hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde

fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva

karlröster mullrade i kapp med pukorna.

Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde

rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre

misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och

offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång

omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.

Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några

mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt

Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.

Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne

trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag!

Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon

begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i

pesttid.

Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade

oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i

stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma

palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af

helgdagsklädda handtverkare och småborgare.

Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen,

vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med

dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.

En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och

med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till

skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att

sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med

allt det grufliga han hade att förtälja.

Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och

detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.

Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt

beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han

började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och

hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än

blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så

godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.

Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton -- just

som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och

rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget --

ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.

Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda

mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men

han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om

ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med

sitt följe drog fram.

Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot

rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men

alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med

de ofrälse stånden.

Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast

otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:

»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna

affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras

hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande

pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes

betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»

»Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, så

Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare,

och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan

fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius,

som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets

fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken

korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»

Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke

anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande -- som

vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.

Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar,

rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade

och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och

anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid

en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i

rådssalen.

Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans

kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda

band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.

De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna

praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver

guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i

hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät

höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.

Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och

lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt,

och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt

sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt

skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till

henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess

ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och

dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af

Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från

morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode

hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för

att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet.

Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån

outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents

minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje

gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i

den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det

upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.

En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.

»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»

Kristina höll genast in tyglarna.

»Hvad vill du, min gode man?»

Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett

underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:

»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att

förtära på långliga tider.»

»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning

var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af

bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag

skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock

eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»

Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt

sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och

beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för

steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit

till synes, där hon färdats fram.

Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes

till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få

lefva kräseliga.

Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke

ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd

malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar

så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska

folkhoparna.

Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri

i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla

de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets

tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva

ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon

uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan

vändes till välsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle

hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i

en öppen sarkofag.

Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom

Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som

hon eljes sällan besökte.

Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne.

Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i

blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med

hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en

kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga

henne tillbaka.

Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de

gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon

trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig

sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i

törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita

rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas

kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på

en bänk och stödde armarna mot stenbordet.

På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en

grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt

sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta

buxbomshäckens gömslen.

Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt

hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de

gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje

hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes

verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade

hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa

i traf.

Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf

hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom

fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga

makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets

förste ädling.

En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon

erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes

träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke.

Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den

nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle

Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den

lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns

klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ

var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en

mild tunga och ett ännu mildare hjärta.

Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga

hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.

Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt

fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig

känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla

förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.

»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna,

»jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»

På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i

sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig

emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att

hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke

fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon

hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för

att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke

erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt,

brännhett hjärta under drottningmanteln.

Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och

stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.

»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig

tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden

att frambära, vågade jag ...»

»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen

halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att

frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i

morgon.»

»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende,

att jag ...»

Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:

»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga,

har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke

komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I

förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig

Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag

fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs

barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem

munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans

ledband.»

»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att

bli ledd af eders majestät.»

»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill

jag icke erkänna.»

Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala,

gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare,

och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande

blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas

nästa yttrande.

Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.

»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen

orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd.

Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke

förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå

mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»

»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus

hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som

rådt eders nåde i denna sak.»

Kristinas ögon blixtrade af vrede.

»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt.

»Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på

mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer.

Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna

till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag

trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»

Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en

underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa

trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter

på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i

förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig

kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne?

Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det

skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan

satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring

samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.

När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta

trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som

små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de

smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett

själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens

och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den

sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina

smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna,

som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.

Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung

Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och

stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar.

Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar,

dåsande i stilla middagsro.

Och drottningen drömde.

Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på

denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först

tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar

saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna

fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik

den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel,

den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de

kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen

med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och

det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja

deras ondsinne så som ock deras bekymmer.

Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en

huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då

-- --

Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.

»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif

helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få

stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»

Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge

inom henne som ett ljufligt fridsbud.

Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt,

och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga

efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras

såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på

ett eller annat sätt väcka de löje.

Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin

vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade

gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt

ned, hvad liarna glömt att meja af.

IX.

Medaljens frånsida.

Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad

af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver

dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets

broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter,

fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna

modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och

ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man

lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och

hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.

Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på

faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett

förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men

hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater

Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en

lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det

ännu varma köttet med fjädrarna på.

»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så

tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.»

»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen

och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»

»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg

utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min

gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»

Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.

»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af

fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»

Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.

»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen

har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har

begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var

det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i

tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få

erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens

praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en

lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och

silfver tjufvars och skalkars handtverk.»

»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen

på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar

brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud

bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter

och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om

kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så

otuktiga, att det är synd och skam --»

Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade

till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under

herr faders hufvud.

»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde

kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.

»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.

»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den

sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»

»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet,

»och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig

härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --»

Hon afbröts af faderns milda:

»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet

som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar.

Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes

handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa

glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon

hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad

af godt förstånd.»

Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det

blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen,

förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på

golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon

tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara

på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst

hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.

Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande

med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på

skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns

hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det

ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken

på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren,

grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan

väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och

löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga

herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga

öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne

med råd och dåd.

Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i

kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till

Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade

henne därutinnan.

Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från

fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden

redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget

gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma

en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en

sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan

gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af

borgarfolket.

Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka

liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken,

stirrade tankspridt rakt fram.

I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det

andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt

kunna reda tankarna.

»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat

mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»

Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta

sig upp.

»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade

han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte

vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro

mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den

unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste

lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är

jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min

kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet

då!»

Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så

orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu

svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med

afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra,

snusförnuftiga stämma:

»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att

det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de

fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör,

trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»

Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af

regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett

hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.

»Ser drottningen lycklig ut?»

»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom

Lejonporten.»

»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan

kosa, så är det ständigt numera.»

»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina.

»Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den

dyrbara hälsan.»

»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den

starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för

drottningen, riket och din gamle fader.»

Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet

med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de

hugsvalande orden.

Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande

vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på

ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden

eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll

kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo

hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde

honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens

närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.

Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse.

Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller

värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller

blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned.

Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La

Vallée på själfva Stortorget?

Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än

mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.

När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder,

gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga

junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina

värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig

borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle

våga resa sig.

Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det

härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös,

och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden,

täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne!

Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon

trampade på en fotsbredd af sitt rike?

Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans

kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret

och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte

hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett

järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon

tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som

splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke

ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve

hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla

lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.

Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam

nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom

fogarna vid fönstret.

Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när

kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej

erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga

försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter,

smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat

slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken

ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande

åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i

fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens

tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under

skinnfällen.

»Å kors, fru Kristina!»

Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att

han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu

skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda

fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men

denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.

Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina

skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans

illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:

»Hvad är på färde?»

»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»

»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»

»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande

ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken

af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat

som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får

allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»

Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen,

där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska

mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade

han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt

ute i staden i stället för att passa sin herre?

En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna

kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att

hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten

grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon

sporde:

»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»

Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust

att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i

hans hjärna, var icke sen med svaret:

»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på

Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla

håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig

med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp

mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk

skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom,

hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den

präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han

sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I

två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste

-- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --»

Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:

»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du

bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur

understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du,

ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»

Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han

tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette

Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade

den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej

ville stå för det.

* * * * *

Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon,

den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon

ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.

Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan,

som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det

var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att

som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.

»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag

vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna

handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»

De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde

uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet.

Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att

Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det

sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han

som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i

hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba

Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts

tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.

Saktmodigt genmälde hon därför:

»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man

mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt

tacksamma folk.»

Drottningen rynkade pannan.

»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I

föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke

se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen

mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna

under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»

Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken,

hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och

hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och

ogillande på henne.