DROTTNING MOI-MÊME

HISTORISK SILHUETT

AF

ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID

IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908

STOCKHOLM

Iduns Redaktion 1909

STOCKHOLM 1909

WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.

I.

Barnet med segerhufvan.

Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och

snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han

höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa

om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.

Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om

han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan

omänniska, att han hade tre händer, var han icke.

Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den

tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.

Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den

lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så

rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade

Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.

Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så

att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas,

fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket

så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.

Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika

kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle

bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.

För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i

Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och

sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste

något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru

Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna

Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens

hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte

så förblifva till sin död.

Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på

vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne

vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde

hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och

flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid

Kinstugatan.

Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen

skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att

det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns

fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta

med sina böner.

Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från

slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för

visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och

drängar eldade upp hennes egna gemak.

Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de

båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen

erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste

ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel.

Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af

Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och

dyrbarheter i handom.

Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon

var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.

»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade

fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara

med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods

i Liffland.»

»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll

fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»

»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon

suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de

många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när

jag ser honom igen.»

»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn

att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min

Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa

upp till jungfru, och hon är min enda.»

»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.

»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och

bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och

dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»

I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra

angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från

ungdomsdrömmarnas Eden.

»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru

Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju

skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke

annat beställer än gråter och jämrar sig.»

»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes

lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i

detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen,

tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga

vägar här som ute i bygden.»

Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den

myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur

löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans

majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är

hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men

det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»

Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle

remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och

hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga

till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf

säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som

trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»

De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de

andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare

och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där

lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna,

innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och

stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo

fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.

I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret

samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos

drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande

unga jungfrur af landets ädlaste släkter.

Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes

farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga

hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på

stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon

all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och

karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att

reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.

Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal

med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att

bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt

piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli

dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»

Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga

skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt

och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade

gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand

makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:

»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska

förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges

blifvande kung.»

I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var

utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och

den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.

Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina

iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem

omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle

dö.

Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade

kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:

»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något

stort.»

Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes

stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och

Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde

på stordåd, på ära och upphöjelse.

I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett

starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största

spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som

brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett

en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina

hvassa tänder.

Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade

högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»

Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige

gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf

sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men

jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i

detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens

kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet

annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför

hvilken den nyfödde furstesonen fanns.

»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek

en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots

barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.

Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med

guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom,

Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.

Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok

och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter

i Riga.

»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon

upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en

slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»

Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och

midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland

dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat

för att bli fri från skälfvan.

Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att

förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter

hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga

att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda,

redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade

Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var

det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de

kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna

musslan bevarades de där.

Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort

till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren.

Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa

bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till

Anna Bååt:

»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med

falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så

pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»

Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt

på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan

brokadkjolens styfva veck.

»O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon.

»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla

det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det.

Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»

Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på

sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat

sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var

mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt

en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg

upp mot sin kära Kätchen.

Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon

fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej

skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst

stöttes bort ömmade Katarina.

Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det

blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund,

innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran,

ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver

salen:

»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god

som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit

mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har

bedragit oss alla.»

Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog

henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes

karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den

goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn

också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige

junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när

sonen föddes:

»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån

säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»

Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år

han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är

svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han

förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han

svarade hastigt:

»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»

Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas

tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in

i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon

förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle

han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste

barndomsåren lyst och bedragit.

Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren

hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll

hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att

allt var styrdt till det bästa.

* * * * *

Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora

missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och

icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till

freds.

När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse

sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och

skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför

besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna

lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker

var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne.

Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?

Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.

»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon

och kysste brordotterns kind.

»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd

det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till

lifvet bevarad.»

»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt

mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en

gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är

ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke

kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik

förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej

längre hugsar sig vara dotter.»

Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade

täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den

lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste

fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade

himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som

flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med

samvetsömmande oro.

Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:

»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans

närvaro.»

Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin

fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den

Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket

att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda

tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från

Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och

kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade

hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt

för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp

och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin

sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter

honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han

slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.

Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men

han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa

svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes

ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda

grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller

den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just

detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp

till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde

ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.

Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log

varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt

intagande.

I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda

läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga

hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.

Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se

mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att

låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig

till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga

åsynen af kungen själf.

Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans

lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem

icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom

med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.

Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer

i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden

starkt flammade i den öppna spisen.

Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta

blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.

»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en

röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.

Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:

»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den

skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu

äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --»

Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans

ögon blefvo stränga.

Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:

»Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder

stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap;

skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har

barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig

förgäter I utan misskund.»

Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba

tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma,

att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men

stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra

instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i

hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade

pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver

hans slutna läppar.

Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig

med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med

händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.

»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I

som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»

Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:

»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock

hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag

fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna

fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt

barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad,

befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas

lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår

önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla

henne Kristina till åminnelse af min moder.»

»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och

mitt. Jag kan icke älska henne.»

»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom

Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna

ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och

läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som

ädlaste vin.

Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han

ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han

sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.

»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I

är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I

förliter eder uppå.»

Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek

med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små

darrande solglimtar.

I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,

att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om

hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande

dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.

Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den

dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå

kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde

sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar

trycktes samman till en blodlös strimma.

»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.

Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes

stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon,

och hennes stämma lydde dem.

»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla

furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud.

En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa

det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon

är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»

En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes

ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit

frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.

»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.

»Nej, eders nåde.»

Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och

jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka,

guldsydda sparlakanen.

Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna.

Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes

durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga

eller tala.

En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en

knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade

hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg,

som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand

med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta

före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller

mäktar gifva slik gåfva.»

Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet.

Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med

syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och

legenderna framtidens vise spåmän.

»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett

halft lystet, halft ångestfullt tonfall.

Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät

läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.

»Hvar såg I honom?»

»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej

så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag

icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,

men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin

människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre

ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han

vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»

»Är detta sant?»

Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få

höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva

älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon

förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan

så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne

Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne,

änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon

hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af

den klumpiga fabeln.

»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna

ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder

hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla

och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga

lilla människofågeln.»

»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,»

brast drottningen ut.

»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som

tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre

herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den

son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie

natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken

spådom sviker icke.»

»Kom hit!»

Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af

rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun,

röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.

»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta

eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till

någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans

allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra

pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet

och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»

II.

Guldkonungens dotter.

»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst

befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig

kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.

En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille

pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest

kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga

fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda

drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur

ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått

stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern

och stänkte bläck högt upp på fingrarna.

Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för

att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan

hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett

underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora

näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär

rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.

»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig,

Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade

energiskt på vaxet.

»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och

hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt.

I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är

allenast sex år.»

»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,»

svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli

riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag

vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen

den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed.

Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»

Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den

gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta

henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina

ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.

»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den

ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att

brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna

bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det

kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla

Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda

ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och

sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk

af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt

offer.

»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller

tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt

öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»

»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,»

svarade Kristina trotsigt.

»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som

öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen,

som lyster eder gom?»

»Ja,» medgaf Kristina kort.

»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken

denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»

Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur

kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba

med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda

till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och

väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela

träfigurerna.

Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon

och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till

Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta

räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda

lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan

Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna

förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina

en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att

något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender

från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor

oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens

den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande

intåget i Naumburg.

Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf

själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes

herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han

fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben,

men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från

Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista

gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!

Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade

yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg,

dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla

dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes

denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det

var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af

rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade

löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på

träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver

löjbänken från salig kung Göstas dagar.

Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en

krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett

sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung

under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig

förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»

Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda

till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den

stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas

hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.

Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:

»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro

min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med

broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i

riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har

att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en _vuxen_ kvinnas

händer icke allenast Sverige» -- han hade sänkt rösten och tillagt: --

»utan _kejsardömet_ Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och

hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»

Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram

öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta

barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på

sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat

sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott

en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga

egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor

tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra

källor än deras barnsliga lust.

»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt

godt och har måst skrifva det om flera gånger.»

»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är

allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.

»I må läsa det.»

Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när

hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt

leende och läste:

»Nådigste hjärtans käre Herr Fader.

Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan

till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära

dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma

tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk

och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver

Eders Kongl. Majestäts

lydiga dotter

_Christina_ P. S.»

Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande

småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för

vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes

sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland,

ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.

Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en

docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen.

Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga

pannan, och hon svarade raskt:

»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»

Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till

ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så

lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.

Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd

i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande

färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar.

Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en

bit blodrödt silkestyg.

Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig

efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på

den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och

kastade strax hatten af hans hufvud.

»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik

utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga

dig för en ömklig narr.»

Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han

beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.

»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I

veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst

i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den

förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»

Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig

gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna.

Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga

sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så

skulle tarfvas.

Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade

hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i

dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen

rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»

Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd

for ut:

»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast

är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga.

Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs

skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina,

varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten

ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga

hofjungfrurna att förnöja eder.»

Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:

»Ja, jag vill dansa -- dansa ...»

Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte

var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga

hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade

han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få

ett ord öfver de skälfvande läpparna.

»Kungen ...»

Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i

våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.

»Ja, han har fallit på slagfältet.»

»Som en hjälte!»

Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn

återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det

kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.

Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han

talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af

ängslande tankars börda.

»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius

har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har

balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit

nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»

»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde

ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett

barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes

för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe,

drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till

styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva

de oss behof i svåra stunder.»

Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis

herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han

förunderligen foglig.

»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina,

medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.

»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge

gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe.

Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett

parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de

närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa

och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»

De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek,

och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den

öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla

barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det

krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes

tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?

Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba

steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset

Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda

af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var

nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:

»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen

vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att

axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de

polska Vasaättlingarna.»

»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll

Katarina töfvande.

»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som

lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro

späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende

för hennes äpple och spira.»

»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra

det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver

tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att

rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till

verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.

Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin

långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne

och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring

henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den

intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra

kamraterna.

»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon

visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt

tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»

Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina

alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af

klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade

sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.

»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes

drottningvärdighet.

Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt

oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna

skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i

detta ögonblick oersättliga förlust.

Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat.

Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader,

och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon

inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som

ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.

Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några

ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville

mottaga hans tjänster.

Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska

anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon

sade nådigt:

»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig

vördnad.»

Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes

skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes

af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en

narrkåpa.

»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr

Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I

ville hälsa edert folk.»

»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på,

Sveriges först.»

Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig,

att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett

rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och

att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.

Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande

allvar.

»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta

eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig

kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar,

men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska

ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är

otåligt.»

Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket.

Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels

stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för

honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare

kamrater, innan han når fram.

III.

Ett land i sorg.

Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt

Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på

långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro

alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i

rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För

dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra

togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att

platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.

Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning

till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.

Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna

Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern

Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt.

Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i

omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den

unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med

sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta

tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden

änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade

hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd,

med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till

Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då

bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och

därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade

hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga

och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken

Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha

fast agreabla ämnen att snacka om.

Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud

lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att

fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför

högt till väders.

Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät

änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela

sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som

kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.

Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara

bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt

tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock,

jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det

stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.

Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare

föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han

hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till

ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan

iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte

tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta

vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor

vårdslöst med hans gods och goda.

Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren

hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och

lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen

ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne

så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att

äga honom.

Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet,

sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och

den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara

instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket

fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor

om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig

så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna

ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel

rusade förbi dem.

Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna,

slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns

andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och

ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.

Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom

varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt

och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat,

och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad

i en af riddarsalens fönsternischer.

Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade

orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba

Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket

med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett

guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».

Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas

nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i

sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde.

Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade

sin tanke högt till jungfru Brahe.

»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde

er vara klokare än att sätta pris på sådant.»

Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring

bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var

framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann

ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:

»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle

mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem

minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»

Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:

»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon

talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af

förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och

sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den

hemvändande.

»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig

öfver hans dödliga bortgång.»

»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som

bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det

förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och

Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst.

Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har

större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att

rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens

stoft, som hon var begärandes.»

»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I

icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag;

det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det

ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg

flickan.»

»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra

hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,»

sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom

ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt

stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst

borde tegat med.

»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har

lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af

hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand

om kungabarnets uppfostran.»

»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det

barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men

lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla

illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga

komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och

allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det

beställdt här hemma.»

»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva

mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom

förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets

sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här

hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru

Ebba.»

Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att

riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men

länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma

fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de

kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven

pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud

ville låta detta onda komma öfver dem.

»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers

hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog

med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där

tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och

förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan

med sina barn.»

»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll

fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga

pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax

efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på

Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka

solgodt, men det töfvar kanske.»

Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i

kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon

nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska

grefvinnans storvulna tal.

»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och

tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej

fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att

slik dryck icke anstår en drottning.»

»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det

kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne,

men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir

hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig

tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma

för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna.

Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen

styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru

Malin: 'Jag är i alla fall drottningen'.»

»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt

annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De

blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i

sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt

vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för

att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af

taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig

i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna

dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i

förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon

kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna

uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en

skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och

liksom eftersinnande.

I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned

till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon,

och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.

Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var

spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få

blicka emot sin härliga ö.

Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt

af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var

han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och

ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se

omkring sig.

Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin

ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle

han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för

människor och fänad.

Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft

sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors

lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet

kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och

nigningar, som mötte honom hvart han såg.

Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i

djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till

slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i

sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr

grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara

redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk.

Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster

till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige,

rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade

slottsnycklarna i sin herres hand.

Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid,

behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af

välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han

sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta,

att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade

ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.

Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan

uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig

person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga

åthäfvor.

Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans

allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem

för henne.

Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade

föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen

och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.

Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket

vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen

svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra

förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider

runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det

skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och

vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.

Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu

flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i

fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta

Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i

fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans

befriande.

Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så

småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt

afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann

något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren

dystra.

Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej

utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och

harf.

Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen,

hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma

vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram

med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru

Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres

skuldra.

Då sporde han med ömt tonfall:

»Trår I till hvila, min käraste?»

Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn

öfver hans kärfva sinne:

»Ja, i min älskades famn!»

Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens

pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda

armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att

riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.

Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans

manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra

med kärlekens locktoner.

* * * * *

Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga

vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns

norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under

takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut

tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.

Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och

gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I

parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en

smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver

vattnet.

De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade

dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor,

som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på

öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon

ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga

läten.

Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade

de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket

tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.

De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals

längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod

öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken

hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda,

snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne,

och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan

för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig

kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den

trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så

plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när

dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast

hjälpande Stina.

Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans

strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:

»Hoppet hafver jag stadigt haft

din hårdhet till att öfvervinna

med trofasthet, som Gud har skapt

uti mitt hjärta och mitt sinne.

Hvi vill du då

min trogna tjänst således försmå

och mig sluta utur ditt minne.» -- --

Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe,

som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje,

hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort.

Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan

broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna,

att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken,

och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik

Larsson än hon.

Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men

hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:

»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en

sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och

fylldt af vårens saf.»

Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte

plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt

hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den

stämde in i sången:

»Fågelen uppe på grönan kviste.

djuren uti marken villa,

skulle, hvar de min sorg visste,

mig hjälpa tårar att förspilla.

Eko mitt rop

formerar med sitt ljud en stor hop

emellan dessa berg och dalar.»

Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät.

Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare

tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt

lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel,

och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade

mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en

liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.

I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora

allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba

Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati

omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till

en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder

glömde hon därför ingalunda.

Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af

styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till

ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat

sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om

kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna

hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på

slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta

närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.

Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något,

därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande

kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda

såpbubbla brustit för fränkan.

Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:

»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det

synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg

täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan

nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore

herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin

tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det

godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran

undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»

»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,»

inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att

detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om

fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att

de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få

kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga

sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:

»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och

vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder

värjo.»

Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten

svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret.

Slutligen genmälde hon:

»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt

förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har

hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita

sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och

onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder

lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan

nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»

Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och

hängde upp instrumentet på väggen.

»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf

hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»

Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt

båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors

vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris

blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt

sin ungdomsälskades folk.

Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru

Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med

sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera,

verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers

syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.

IV.

Älskog.

Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf,

och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden.

Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin

uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje

hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck.

Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga

ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes

den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike

och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla

sina gunstlingar med.

Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man

lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes

så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför

drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt

eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid

synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade

beundrande om henne:

»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus

femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»

Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande

ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år

med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren,

alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt

lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd

kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om

hon längtade bort från politikens labyrint.

Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt

henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu

efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon

kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han

talade eller teg.

Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det

honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och

ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i

världen och tumla om bland ondt och godt.

Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något

giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som

drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.

Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse

hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges

i stolen och skrattade högt:

»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända

ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl

icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la

Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin

långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått

utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i

hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den

franska glansen.»

Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick

lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom

flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen,

allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida

koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle

gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen

såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän

var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina

själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför

tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf

gitter jag sällan höra hennes.»

Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver

en stol.

»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.

»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före

nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde,

och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig

occasion.»

»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt

Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom

luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös

ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som

hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de

tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet

råd af rikskansleren.

Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det

andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på

hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.

Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad

öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur

skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än

så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i

hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom

hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke

ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för

fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt

sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett

litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade

skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade

sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.

»Har I läst dessa papper?»

»Ja, ers majestät.»

»Har I granskat dem, menar jag?»

»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»

Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i

hennes hand.

»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes

eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf

handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig,

tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»

Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det

största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar

förrådde hvarken bitterhet eller vrede.

»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han

och gjorde en djup bugning.

Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som

skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar.

Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:

»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt

ifrån mig?»

»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»

»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det

gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften,

som ingen ärlig följd ha.»

»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till

platt ingen nytta för Sverige.»

Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda

drottningen. Hon inföll tvärt:

»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»

»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär

fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin

första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»

Kristina nickade och log gladt.

»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var

angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det

gällde att få arfföljden betryggad i tide.

»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga

barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu

länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att

försäkra honom om min ynnest.»

Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på

ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig

fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och

ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla

matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den

lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den

beramade utflykten.

Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora,

vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.

Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det

solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit,

tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin

härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.

»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där

en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst.

En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några

kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af

la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den

lilla muntra jungfru De la Gardie.

Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad

om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna,

som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande

fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och

torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta

försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit

ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver

de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande

röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt

norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.

De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter

hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank

och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden.

Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I

drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister

kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.

När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det

nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande

bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta

Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och

den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens

dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle

gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast

intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar

varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga

hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade

glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver

att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade

endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta.

Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes

höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.

Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med

leende ögon och mun.

Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt

sällskap:

»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.»

De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes

kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme.

Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna

allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej

skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra

förnöjelig dag väntade henne.

Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen

tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon

gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit

var föga klädsam.

Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett

slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon

kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs

studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu

vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia

förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade

städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt

plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne

mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.

I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur

det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för

Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på

den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna

läste om gref Magnus' besök hos den store Mazarin, om hans seger vid

ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans

bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en

liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i

uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.

En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria

Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt

väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet,

och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt

budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida

förgäfves. Hälsningen kom icke.

Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla

leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade

friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens

larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter

kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och

deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.

Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande,

framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa.

Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon

trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet

med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne

föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung

och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade

högt.

För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka

gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen --

enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart

finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.

Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var

den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen

jordmån.

Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig

fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen

för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett

fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.

Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige

trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar

satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga

den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp

till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud

husets båda hemmavarande söner.

Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob,

hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter

och äfventyr.

»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan

växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall

icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt

virke.»

Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen

ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af

stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på

borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan

redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen

riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga

handens ägare.

Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den

karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då

hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon,

hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en

snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt

förnäm och ståtlig stod framför henne.

»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke

förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter,

gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i

edra intressen.»

»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts

fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.

»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna -- vare

sig på tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste

tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig

eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»

Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens

hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten,

där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen.

Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel

skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne.

Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå

modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med

lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll

en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som

snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.

Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan

af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om

gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena

skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta

lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att

något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.

Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den

ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer

beskrefvo cirklar i luften.

De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg.

Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter,

egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden

besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till

lilla Kerstin De la Gardie.

När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på

det sättet om.

»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet

I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett

lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera

länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar,

allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»

»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens

ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är

förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»

»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt

eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde

Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt

uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg

ifrån henne.

»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min

tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,»

svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och

gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra,

sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes

tackoffer.»

»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.

Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra

ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt

väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till

den framdukade måltiden.

»På knä,» befallde drottningen.

Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.

Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:

»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna

värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i

allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag

lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min

kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för

mig, till fromma för desammas uppfyllande.»

Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga

fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl

hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna

föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta,

men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde

att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.

Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid

bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba

vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes

icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom

och kastad bägare.

Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord

gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon

icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och

märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till

himmeln.

Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne

så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen.

Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie

drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt

obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana,

hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit

ut ur den slemma knoppen.

Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest

med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i

Frankrike.

»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han

må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi

vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd

därutinnan.»

Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till

sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade

högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om

morgonen fann man henne i studerkammaren.

När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen

och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna

stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka

träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna

bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och

hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade,

ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som

kungsväg för all världens ord.

»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,»

sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från

aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat

i en astronomisk diskurs.

»Ja, eders majestät, rätt ofta.»

»Och hvad tänker I om honom?»

»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som

mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie

djärft.

»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»

»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han

därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål,

som synes mig allena värdt att tjäna.»

»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert

hjärta är lika galant som hans?»

»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna

löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter

skjuter det platt fördärfvadt.»

»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»

»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla

löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»

Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan

sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras

hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:

»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt

större än min?»

Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han

hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel

Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta,

hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns

afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande

storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett

klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet

bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:

»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en

kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än

att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven

därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»

De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt

plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma

sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och

förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet

skulle falla på damernas ansikten.

Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i

spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i

älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så

klara som två stjärnor. --

Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon

snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin

studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i

en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes

favorithund och sof med utsträckta ben.

Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara

ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas

öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta.

Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet

frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet,

efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka

mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård

några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig

tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.

Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt

barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta

utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig

mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka

skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor --

själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om

kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför

besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande

ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och

kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans

namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och

sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka

på.

Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke

vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade

förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga

strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af

sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.

Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och

beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina

sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste

skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och

fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina

hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade

förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat

frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.

Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt

andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan,

intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes

henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af

tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.

Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns

snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att

slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna

hörsamma kreatur.

Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta

öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska

ömma ord ute i gamla matsalen.

En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och

på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men

intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och

leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på

kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.

V.

Ebba Brahes son.

Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal.

Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och

styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.

Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida,

svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna

få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt

gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men

slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att

broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.

Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att

ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till

bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med

den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade

samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i

lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper

krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan

kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men

skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog

finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.

Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder.

Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet,

flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var

mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade.

Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad

med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.

»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då

kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du

gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men

det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig

påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De

la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt,

hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. --

Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått

morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet

blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet,

och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra

till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes

majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla

ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar

Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp

har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»

»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet

väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta

klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för

storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit

vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»

»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord,

det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»

»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig

har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar.

Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det

mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»

»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten

man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort

nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att

gapa på.»

Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller

visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den

goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i

drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon

hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg

henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick

hjärtevärk.

Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig

icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var

för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --

Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen.

Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred

framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som

alla villigt förskyllde Sturens rika änka.